Som ni minns var det val 2002 och ni kanske också minns att folkpartiledaren Lars Leijonborg gjorde ett väldigt bra val. Jag brukar tänka på det varje gång jag ser Uddevallas likvagn där den står i museets basmagasin. Det kunde nämligen gått väldigt illa för Leijonborg på grund av en episod med just likvagnen.
Genom åren kommer då och då olika grupper av lite större dignitet till museet. Ofta vill de då att museichefen möter upp och berättar om museet och visar runt i utställningarna eller övriga lokaler. I bland är museichefen förhindrad och då har jag fått rycka in. Så var det i augusti 2002, dvs en knapp månad före valet. Folkpartiledaren var på valturné i Bohuslän och ville besöka Bohusläns museum. Besöket fick ta högst 45 minuter för sedan var det dags att ge sig i väg till nästa plats.
Jag tänkte igenom hur jag skulle lägga upp det så att Leijonborg fick ut det mesta möjliga av det korta besöket. På angiven tid dök han upp vid museets entré där jag mötte upp. Med sig hade han en delegation riksdagsmän och lokala folkpartister sammanlagt ett tiotal personer. Någon av dem påpekade diskret för mig att nu gäller det att hålla tiden.
Jag tog täten och gick i väg i rask takt och började berätta för Leijonborg vad vi såg i de olika utställningarna. Men herre gud! Han var ju intresserad av bara den och ställde jättemycket frågor om det mesta han såg. Det gjorde ju att hastigheten på min noga uträknade visning sjönk betydligt.
Leijonborg föreföll inte det minsta stressad utan tog det lugnt och frågade som sagt mycket. Hans följe var dock väldigt stressade och tittade ideligen på sina klockor, som för att få mig att försöka få upp ett högre tempo. Men det gick alltså inte. En kvart försenade var vi tillbaka vid entrén.
Då sa Leijonborg: "Har ni inga magasin med föremål?"
Jovisst hade vi det och jag såg hur hans kamrater insåg att deras schema hade spruckit totalt. "Den här vägen", sa jag och ledsagade gruppen in i basmagasinet och började visa runt. Och nu hade alla i gruppen insett att det var ingen idé att försöka stressa. Det var liksom redan kört.
Även här var Leijonborg oerhört intresserad och när vi kom till Uddevallas likvagn uppehöll han sig särskilt vid den en lång stund. Han verkade vara väl förtrogen med hur sådana användes. Kanske var vi i magasinet i närmare en timme innan jag ledsagade sällskapet tillbaka till museets entré.
Då hade en reporter och en fotograf från Bohusläningen dykt upp och fotografen ville ju ha en bild på Leijonborg vid hans besök på Bohusläns museum. "Då vet jag", sa folkpartiledaren, "vi går in i magasinet!".
Jaha, det var bara att knalla tillbaka den långa vägen till basmagasinet. Väl där styrde Leijonborg stegen genast fram till likvagnen och ställde sig och poserade intill den.
I samma ögonblick som fotografen höjde sin kamera kom sannolikt Leijonborg på att det var nog ingen lämplig bild i valrörelsen, med folkpartiledaren och en likvagn. Han for därför iväg med blixtens hastighet och letade i stället upp en stor fyr (betydligt mindre än Pater Noster) och ställde sig bredvid den. Och där blev han och jag och någon till fotograferade.
Det hela tog bara några sekunder, men jag har tänkt på det många gånger. Det hade väl sannolikt blivit årets bild.//
Det var väl enda gången Leijonborg var en glad fyr, LIKsom...
SvaraRadera