Hörnqvists tavla över Gustafsberg 1841
Prosten Axel Emanuel Holmbergs "Bohusläns historia och beskrifning" har kommit ut i några olika upplagor. Den jag har i min ägo är andra upplagan, "efter författarens död genomsedd och rättad af G. Brusewitz" tryckt i Örebro 1867. Det kan vara intressant för den som inte har tillgång till de tre banden att bekanta sig med vad Holmberg skrev om Gustafsberg. Jag lägger därför ut en något moderniserad text ur del II.
Var så god!
Denna uppfostringsanstalt och badort är belägen vid
havsstranden ¼ milo söder om Uddevalla, uti en nejd vars rika och egendomliga
naturskönhet harmonierar med detta ställes bestämmelse till en fristad för den
värnlösa och en vederkvickelseort för den lidande mänskligheten. Även utan att
tillhöra någon av dessa klasser, måste varje för det godas och skönas idé öppet
sinne finns sig lyckligt att här få tillbringa några ögonblick av sitt liv, och
att i skuggan av dessa lummiga parker, tacksamt på sina olyckliga likars
vägnar, erinra sig de ädla namnen Anders Knape och Catharina Hegardt. Det var
nämligen detta par, som med oegennyttig uppoffring och av sann människokärlek
grundlade härvarande barnhusinrättning, åt vilken de genom testamente av den 10
april 1772 skänkte all sin betydliga egendom.
Mäter man värdet av en välgörelseanstalt efter
väsentligheten av den nytta den medför, så måste man sätta den Gustafsbergska
stiftelsen främst blan alla i stiftet, den skrytsamma Hvidfeldtska icke
undantagen.
Grosshandlaren Anders Knape, född den 3 januari 1720,
började sin bana såsom obemedlad sjöman, men förvärvade sedan ansenlig
förmögenhet. Han avled den 26 oktober 1786.
Uti sitt äktenskap med Catharina Hegardt (död 6 juli 1772)
ägde han inga barn. Man vill veta att idén till barnhusinrättningen först
uppstått hos denna ädla kvinna. Den sanktionerades av Kungl. Maj:t den 12 Mars
1774 och begynte sin verksamhet den 13 Juli 1776.
Om anledningen till stiftandet av Gustafsbergs barnhus hava
äldre personer berättat följande. Grosshandlare M. Koch som i sitt första gifte
hade Knapes syster till äkta, ägde flera fartyg tillsammans med honom. Ett av dessa, i vilket de ägde
hälften vardera, skulle utklareras på en längre resa. Knape hade givit Koch,
som var korrespondentredare, order en gång för alla, att assurera även hans
(Knapes) andel. Antingen av glömska eller annan orsak uraktlät Koch detta och
fartyget gick förlorat. Knape gjorde då anspråk på den assurans Koch för sin
del erhålli, vilket avslogs och process uppstod.
Såväl vid rådhus- som i hovrätten förlorade Knape, men
fullföljde och gjorde enkom en resa till huvudstaden för denna angelägenhets
skull, begärde och erhöll företräde hos Gustaf III, men vann icke ändamålet med
sin resa. Han vände sig då till Schröderheim, statsrekreteraren, och föreslog
för denne att han skulle för konungen framställa, att om det vore möjligt att
vinna processen, så ville Knape donera allt vad han ägde, så i löst som fast,
till en välgörenhetsinrättning för värnlösa barn. Konungens svar utföll
gynnsamt. Riksrådet Scheffer uppsatte testamentet; högsta domstolen fällde
utslag i processen och Knape vann.
Andra tillskriva, som ovan nämndes, idén till barnhuset
Knapes varmhjärtade fast sjukliga maka. Så väl det ena som det andra kan äga
grund.
Angående sättet huru Knape blev ägare av Gullmarsberg,
berättas följande. Knape besökte en gång detta fältmarskalk Aschebergs f.d. säteri och blev där varse ett
väggur, vilket han igenkände såsom förr tillhörigt sin mor (fru Inga Knape,
född 1693, död 1762). Han frågade inspektorn om han kunde få köpa uret, emedan
han icke ägde något annat minne av sin fattiga mor. Inspektorn svarade att
detta icke lät sig göra, men Knape envisades, och bad inspektörn skriva till
ägaren därom. Från denne erhölls det svar, att inget finge skingras från
egendomen, men att om Knape ville köpa det hela, så vore det till salu.
Knape inköpte då Gullmarsberg med underlydande hemman.
Vägguret finnes och tjänstgör ännu på Gullmarsberg.
Anders Knape beskrivs mera som en barsk och sträv än som en
vänlig och ömsint man, den där likväl värderade ett gott infall eller svar. En
pojke kom i något ärende till Gustafsberg, som före Knapes tid hette
Baggetofta, och anhöll om att få låna någonting till herrn på Christinedal,
vilket ställe först hetat Lunnebräckan.
Knape frågade gossen om han visste hur långt det var mellan Christinedal
och Lunnebräckan? – Åh, det kan väl i det nogaste vara lika långt som från
Gustafsberg till Baggetofta, svarade pojken.
Detta svar behagade Knape så, att han genast antog sig
gossen och gjorde honom till en av de första antagna eleverna på stället. Denne
slutade sin bana som en förmögen guldsmed i Uddevalla.
Överhuvud har jag hört mer och mindre gott om Knape, och vem
är icke häruti hans like. Dock överväger det förra det senare. Av flera ansågs
han begärlig efter välde och inflytande i samhället. Men detta kan i många fall
tillskrivas den tids beskaffenhet i vilken tid han levde. Någon hårdhet
tillägges honom också, dock mera lynnets än hjärtats. Så god han var mot den
arbetsamme och ordentlige, så sträng var han mot lättingar och slösare. Hans
forna underhavande mindes honom länge med tacksam rörelse.
Han var envis, dock ej med denna egenkära envishet, som
blundar för alla skäl och anser sin mening ofelbar. Han hade vördnad för religionen
och deltog gärna i dess yttre förhållanden. Fri från fåfängan att vilja lysa
med ett lånat och främmande värde, kunde han icke förstå att anseende kunde
ökas genom titel och rang. Ståt och prakt voro icke i hans smak. Hans tanke
såsom hans umgänge framställde sig okonstlat och rakt fram. Ifrån barndomen
förtrolig med mödan och fliten, var oförtruten verksamhet hans liv till döden.
Hans kroppsbyggnad var medelmåttig, men stark och härdad.
Ännu finnes hans mycket väl träffade porträtt på Gustafsberg, ävensom profilen
återgiven på den silverjetong, vilken som belöning utdelas till utmärktare
elever på Gustafsberg. Med ringa uppfostran hade han ett redigt och gott
förstånd, skarpt och genomträngande likt blicken från hans öga. Han såg gärna
vänner och var god värd. Älskade ömt sin maka och sökte på allt sätt mildra
hennes lidanden.
Förmögen och lycklig i sina företag, levde han ett förnöjt
liv, omgiven av mångas aktning, tack och välsignelser.
Enligt stiftarens förordnande och ett reglemente av den 18
februari 1782, uppfostras på Gustafsbergs barnhus 30 fattiga, i Bohuslän födda
gossar, vilka intagas vid 8 á 10 års ålder, och vanligen efter uppnådda 16 år
utgå såsom lärlingar i handel, sjöfart eller något annat hantverk, allt efter
deras egen böjelse. Barnen vistas ständigt på stället, där de förses med alla
förnödenheter, och undervisas uti levande språken, historia, geografi,
aritmetik, gymnastik, musik och ritning m.m.
Vid avflyttning från inrättningen förses de med fullständig
ny beklädnad, en bibel och 12 riksdaler 50 öre i penningar. De som bestämt sig
för sjömansyrket erhålla på inrättningens bekostnad undervisning i
navigeringskonsten.
Dessutom meddelas understöd till 80 fattiga barn inom länet
– däribland även flickor – med 25 riksdaler till vardera; varjämte 30 barn av
olika åldrar utpensioneras hos välkända och pålitliga fosterföräldrar på
landet.
Inrättningens fonder bestå av det vid Skredsviks sockens
beskrivning omnämnda säteriet Gullmarsberg, med underlydande sju hemman,
landeriet Gustafsberg, med dess ägor, bad- och brunnsinrättningar, samt av
räntebärande utlånte kapitaler. Dessa utgjorde 1865 17946nriksdaler 89 öre och
utgifterna 17 305 riksdaler 59 öre.
Styrelsen, den s.k. barnhusdirektionen, bildas av Uddevalla
stadsfullmäktige under ordförande av en direktör, som av stadens borgerskap
väljas vart tredje år. Undervisningen handhaves numera av trenne lärare, av
vilka den förste enligt testamentet skall vara präst. De utses av direktionen,
och åtnjuta utom fritt vivre och bostad på stället, den ene 800 och den andre
500 riksdaler. Försteläraren har därjämte extra ansökningsrätt och har tills
för några år sedan haft den besynnerliga rättigheten att efter 7 års tjänstgöring
bliva uppförd på förslag till pastorat; men denna rättighet är av Kongl. Maj:t
numera upphävd.
Gustafsbergs badinrättning fanns till redan för 90 år
tillbaka, men var då inskränkt till ett badrum med dusch, och begagnades endast
av närboende. Stället kallades då Baggetofta och nämnes i Linnés Västgöta-resa.
Namnet Gustafsberg erhöll det på särskild ansökan av Knape, vilken beviljades
av Gustaf III på samma gång han stadfäste stadgarna för barnhusinrättningen. Men
sedan härvarande saltsjöbad år 1804 nyttjades av dåvarande kronprinsen Gustaf,
kom stället år ifrån år alltmer i ropet och det tillväxande antalet av
besökande föranledde direktionen att uppföra en badhusbyggnad, som blev färdig
1814 och samma år begagnades av kung Carl XIII och hans gemål. Sedermera har
ett nytt, större och ändamålsenligare badhus blivit uppfört.
Gustafsberg var den tiden nästan den enda dagliga badort som
fanns och har alltifrån då intill nu varit ganska talrikt besökt. Vad
havsvattnets sälta och beskaffenhet vidkommer, står visserligen Gustafsberg
efter länets båda andra badinrättningar, men ställets sköna natur och
omgivningar samt andar egendomliga företräden, skola säkerligen alltid
bibehålla dess anseende såsom en ganska angenäm badort, i synnerhet för dem som
bada för sitt nöjes skull.
Här äro, såsom nyss anmärktes, uppförda 2 badhus, det större
och bäst inredda innehållande 7, och det mindre 5 badrum, försedda med
förstärkta duschar och tjänligt möblerade toalettrum. Vattnet till baden tages
med rännor direkt ur djupet. Dessutom är inrättade 2 flytande bassänger, en för
herrar och en för damer; den förra har 2 duschar och 4 avklädningsrum, den
senare 1 dusch och 2 avklädningsrum. Badhusrörelsen har de senare åren gått med
förlust, vilken har måst fyllas ur barnhuskassan.
På barnhusinrättningens bekostnad är stället förskönat med
en parkanläggning, uti vilken det förenade brunns- och restaurationshuset,
några mindre paviljonger, samt ett vacker societetshus är uppförda; det senare
likväl av ett enskilt bolag.
Flera boningshus på stället bespara en stor del av
badgästerna besvärligheten att inlogera sig i den ¼ mil härifrån avlägsna
staden.
Hälsokällan, belägen i nämnda park, och överbyggd med ett
större brunnshus i hjälpligt skick, var känd och begagnad redan på 1700-talet och måhända för ännu
längre tid tillbaka. Numera begagnas hon föga, sedan jämte detsamma blivit
inrättad en Carlsbaderinrättning, varest kan erhållas alla nu brukliga
mineralvatten, vilka för dagen tillagas. Läkarvården, såväl vid bad- som
brunnsinrättningen vid Gustafsberg handhaves av Uddevalla stads båda läkare. //