2007-07-29

Uppehåll några dagar

Uddevallabloggen gör ett uppehåll under några dagar och återkommer mot slutet av veckan.

Under tiden kan du fundera över kopplingen mellan Polens ambassad i Helsingfors och Uddevalla? Om du vet svaret eller vill gissa så skriv i Kommentarer. Det rätta svaret får du veta då jag är tillbaka på nätet.

Ha det så gott så länge!//

2007-07-28

Oddebollen


Den här synen mötte mig under min morgonpromenad i dag. Kl 08 på morgonen sparkas det boll med stor frenesi på grusplanen vid Thordéngården på Fossum.
Det är Oddevolds stora sommarturnering som drog i gång i går. 164 lag från i huvudsak Sverige men även från Norge, Tyskland och El Salvador kan man se i deltagarlistan på http://www.oddebollen.se/
Vilket engagemang från ungdomarna och deras föräldrar/ledare! Och under de tio minuterna jag tittade på hann ena laget göra två mål i ösregnet. Målvakten som släppte in de båda målen var en liten knatte, mycket mindre än de andra på planen, så det kändes väldigt orättvist att han skulle vakta den stora målburen. Han hängde rejält med huvudet. Hoppas att han har kloka ledare som peppar honom framgent.
Turneringen avslutas i morgon.//

2007-07-27

Herrljungabanans gamla sträckning


Bengt-Göran frågar:

"Jag har en fråga angående den gamla sträckningen av Herrljungabanan d.v.s då den
gick utmed Norra kyrkogården, ned förbi gasverket och bakom Kampenhofsfabriken.
Finns det något gammalt foto på banvallen ? Det borde även varit en viadukt ung. där
Sannes minne byggdes.
Var Reparegatan då ansluten till Smörbräckevägen och Edingsvägen?
Var Elseberg bebyggt när sträckningen ändrades ut mot nuvarande stationen?"


Först och främst så har du alldeles rätt i att Herrljungabanan från början (1867) vek av söderut strax väster om Norra Kyrkogården. När Bohusbanan byggdes drogs Herrljungabanan i stället fram till den nya Uddevalla Centralstation och kom då att gå norr om Länsfängelset i stället.

Jag har hittat tre bilder med bäring på dina frågor. På den första som är tagen från Kålgårdsberget ser vi just Herrljungabanan i förgrunden. Trädtopparna i bildens underkant är från träd på Norra Kyrkogården.

Och precis som du säger fanns det en viadukt över dåvarande Fjällvägen. Vad jag kan förstås så låg den ungefär på samma plats som Bohusbanans senare viadukt, men i en annan riktning förstås. Det stora huset bakom banvallen och till vänster är väl det på Bartilsgatan där Arkitektkopia nu håller till i. Lysells hörna skymtar också.

Därifrån går ju järnvägen ut till höger i bild och går bakom Gasverket och Kampenhof.

Nästa bild är tagen från Villa Skanskullens bokrum den 5 oktober 1898 ( det är mycket ovanligt med en så precis datering) och där ser vi Herrljungabanans banvall på hitsidan av Kampenhoffabriken. Vi ser också järnvägsstationen till höger om fabriken. Spåret gick ytterligare mot höger och i riktning Badö. När tåget så hade bromsat in backade det in genom en växel till perrongen vid stationen.

Angående Smörbräckevägen och Reparebanan så har jag inget bra svar på dina frågor. Jag har dock hittat denna karta från 1900-talets början. Regementets kaserner är med så den är efter 1913 i vart fall. De streckade kvarteren är de bebyggda.

Men jag har hittat några intressanta uppgifter ur stadens tidningar. Bohusläningen skriver den 12 september 1881 att kvarteret "Nya Boston" i stadsdelen Elseberg ansöker om framdragning av gas och el samt stensättning av gatorna.

Detta kom dock inte att tillmötesgås förrän 1908 då det framgår i tidningen att gasmätare och gaskök sätts upp i kvarteret "New Boston".//

Olyckligt timade händelser 1795-1806


I dag är det inte många som kan läsa gammal handstil som den i Luhrs kyrkobok från 1719. Men som tur är för oss andra så finns det personer som kan och som dessutom är generösa nog att dela med sig. Henny och Wille Ängermark är två strävsamma personer som har gjort ett fantastiskt arbete. Inte nog med att de är historiskt kunniga, de är också moderna och framåtsiktande i sitt arbete med att digitalisera och på det sättet tillgängliggöra gamla kyrkoböcker.

Jag kommer att återkomma till Henny och Wille senare men vill i dag visa deras anteckningar ur Uddevallas kyrkobok 1795-1806. Det är prästen som gjort särskilda anteckningar i kyrkoboken om olyckor i Uddevalla.

När jag läste den blev jag genast fundersam över benämningen Nya kyrkogården i slutet av 1800-talet. Det fanns då två kyrkogårdar i Uddevalla. Den Gamla kyrkogården var Bäves kyrkogård i nuvarande kvarteret Dyrhaven. Och då måste den Nya kyrkogården vara den på södra sidan av Uddevalla kyrka. Även den var gammal men i förhållande till Bäves kyrkogård så var den betydligt yngre. Därför har den kanske under lång tid kallats Nya kyrkogården för att skilja den från Bäves.

Begreppet Ejusdem, som förekommer på flera ställen i texten betyder på "samma plats eller dag" och hänvisar till en tidigare uppgift.

Du som är intresserad av Hennys och Willes arbete kan gå in på http://www.angermark.se/ .

Här kommer anteckningarna:

Särdeles Olyckligt timande
Uddevalla kyrkobok C:6, sid. 407- 409.

1795
Den 1 November drunckande i Älfwen undan för Sjöbomen afledna Båtskepparen Peter Nordlings Son Johannes, igenfans den 10 Januari 1796 och begrofs den 17 Ejusdem på Nya Kyrkogården 16 år gammal.

1796
Februari den 25 begrofs afsides på Nya Kyrkogården Enligt Lane Härads Lofl. Tings Rätts Utslag gifta mannen Anders Bratt för det han i lifstiden begått ett stort fel mot det 6te Budordet i Herrans Heliga Lag, jämte flera oskickligheter, han dog den 2 Januari på ett Kwarnetak i Bro Pastorat 40 år gammal.

1796
Augusti den 11 föll Patrullkarlen Olof Olsson i Elfwen wid Stadsqwarnarna, igenfanns den 13, och begrofs på gamla kyrkogården den 16, war 43 år gammal.

1797
Martii den 14 blef gifta Arbetskarlen Johannes Andersson på Nybygget mellan 2ne Promar i Elfwen så sönderkrossad öfwer bröstet at han den 17 Ejusdem deraf med döden afled. Han begrofs den 26 på gamla Kyrkogården, 42 år gammal.

1797
April den 6te drucknade i Elfwen wid et Torp i Foss Sockn drengen Johannes Olsson igenfanns den 11 och begrafwen den 17 på gamla Kyrkogården 23 år gammal.

1797
Augusti den 11 druknade i Elfwen wid Kamperhog Ringkarlen Olof Larssons dotter Christina. Uptogs den 12 Ejusdem och begrofs den 15 på ganla Kyrkogården 8 år gammal.

1798
Jan den 26 om aftonen kom Elden lös under ett nog starkt blåswäder hos Tunnebindaren Ålderman Olof Pettersson wid Österport, men först och främst genom den stora Gudens nådiga försyn och sedermera de derwid tagna wisa och mogne medel af Borgerskapet samt öfriga inwånare Elden at ej mer än bemälte Olof Petterssons gård blef ett rof för Lågorna ehuru den gården war helt nära bebyggd wid hans Grannes hus. Herran förskonar oss alla för dylika swåra händelser.

1798
Feb. den 13 drucknade i Älfwen Segelsömmarens Peter Christian Johannessons Son Carl Fredric, upptogs samma dag och begrafwen på Nya Kyrkogården den 18 Ejusdem i sitt 8de år.

1798
Maiji den 9 drucknade i Elfwen Gossen Carl Fredric Skogslund, igenfanns den 20 i samma månad, och enligt Kämnärs utslag af den 22 Ejusdem blef han Christeligen begrafwen på gamla Kyrkogården 16 år gammal.

1799
October den 3 fants Skepps Byggmästaren Johan Peter Stenbeck druncknad i Sjöen wid Gustafsberg, uptogs och enligt Kämners Rättens utslag blef han i tysthet begrafwen på gamla Kyrkogården den 11 i samma månad, 34 år, uplöst par.

1799
Novmber den 21 begrofs på nya Kyrkogården Coopvaerdie Capitainen Herr Jonas Hammars som Johan Rutger 5 år, 3 månader gammal, hwilken druknade i Elfwen den 20 October och igenfans den 18 November.

1800
Martii den 10 drucknade i Elfwen Brandwakten Olof Pehrsons Son Olle, som genast blef uptagen och begrafwen den 16 i samma Månad på gamla Kyrckogården.

1806-01-13
Kl. 3 eftermid. kom Eld lös hos förre Hr Handlanden Lars Brunström i dess foderlada hvarigenom både dess Enka Fru Berg, Hr Post Inspektor
Stork och Hr Handelsman Ljungquists hus olyckeligen afbrunno …


1806-07-29
Uppbrändes vid den härstädes denna dag olyckligt timande eldsvåda Coopv. Capit. Johan Witzbohl. Han begrofs d. 5 aug på Gamla kyrkogården, 60 år gl.

2007-07-26

Strömhagens badhus

Den här bilden av Strömbergsgatan 1963 är unik. Jan Aronsson har hjälpt mig att hitta den och bilden finns i ett av Lennart Odingers fem små fotoböcker. Lennart har mer än andra fotodokumenterat Uddevalla och han har varit den som har passat på att fotografera miljöer som varit på väg att försvinna. Tyvärr finns inte Lennart mer med oss.

Jag har fått en fråga om badhuset i Strömhagen. Det är huset som sticker ut mot Strömbergsgatan på vänster sida precis där backen börjar.

I Bohus Läns Tidning den 21 april 1865 läser jag att det nya badhuset snart skall öppna. Det var Strömhagens Badhusaktiebolag som drev det. Det var inget badhus med simbassäng utan det var karbad som gällde.

1877 ansöker Strömhagens Badaktiebolag hos Uddevalla stadsfullmäktige om medel för att bygga en s. k. finsk badstuga. Ansökan avslogs emellertid. Huruvida bastu ändå byggdes har jag inte kunnat få fram.

Den 21 juli 1886 skriver Bohusläningen att en ny industri för ullberedning skall inrättas i badhuset. Om detta var slutet för badhuset kan jag inte säga, men samma år öppnar Tändsticksfabriken ett badhus med varma kar- och ångbad. Allmänheten var välkommen dit varje söndag eftermiddag och badet kostade 1 kr.

Den sista maj 1900 upphörde Tändsticksfabrikens bad för allmänheten och badhusfrågan diskuteras livligt i tidningarna framöver.

Uddevalla Badhusaktiebolag hade sedan 1859 drivit ett badhus på Sjukstuguholmen (senare Badö). Det badhuset flyttades emellertid till Brattska ängen och blev den nya Norrskolan.
Men det var Uddevalla Badhusaktiebolag som kom att bygga det nya varmbadhuset, dvs det som vi i dag kallar Gamla Badhuset. Det stod färdigt 1907 och redan 1908 beslutade Uddevalla Stadsfullmäktige att ta över badhuset och framdeles välja ledamöter i styrelsen.

Huset som inrymt Strömhagens badhus revs 1966 i samband med att Asplundsgatan breddades och förlängdes upp till Sörkällegatan.

Och så här ser samma plats ut idag.//

2007-07-25

Kapelleskolan och avrättningsplatsen


Så här ser Kapelleskolan ut i dag. Det var flera år sedan jag var där senast och då fanns det inga fönster på ömse sidor om ingången. Skolsalarnas fönster var i stället på husets gavlar. I övervåningen var det lärarbostad.
Skolan byggdes 1878 och är således den äldsta skolbyggnaden som finns kvar i Uddevalla i dag. Numera är den emellertid privatägd. Det är dock inte så länge sedan den fortfarande var skola. Barn med särskilda behov gick i skolan som tillhörde Sommarhemsskolans rektorsområde.
Att man byggde skolan på stadens gamla avrättningsplats kan vara förvånande. Byggnaden ligger sedan länge inbäddad i en blandad bebyggelse och ganska anonymt får man nog säga.
Annat var det på 1700-talet då höjden där skolan ligger dominerade landskapet och det var nog inte konstigt att man valde just den som avrättningsplats. Som avrättningsplatser och galgbackar valdes ofta dominerande höjder. De avrättade skulle synas vida omkring "androm till varnagel".
I Uddevalla har avrättningar verkställts på två kända platser, Galgeberget numera Skansberget och Kapellebacken.
Den mest omskrivna avrättningen på Kapelle ägde rum onsdagen den 8 januari 1702. Det var rättsskipningen i det så kallade Myrtengrenska målet. Det var ett barnamord som ägde rum natten mellan den 18 och 19 november 1701.
Den unga Catharina Fjellman (fader var kyrkoherden i Färgelanda Johan Fjellman) och ynglingen Lorenz Myrtengren hade övernattat i ett hus i Uddevalla och redan från början hade de uppträtt mystiskt. På natten födde Catharina ett barn som senare hittades avlidet. På morgonen red Catharina de fyra milen till Färgelanda.
Båda ungdomarna hävdade att barnet fötts dödfött men blev inte trodda. Rätten dömde de båda redan den 7 december till döden. Catharina dömdes till halshuggning och brännas på bål och Lorentz till halshuggning och stegling (stegling innebar att man spikade fast en avrättad persons kropp eller huvud och eventuellt högra hand på en påle i förnedrande och avskräckande syfte).
Hovrätten fastställde snabbt domen och båda skulle föras till Bohus där exekutionen skulle ske. Emellertid var Catharina svårt medtagen och sjuk efter förlossningen och var enligt läkarintyg för sjuk för att klara transporten. Uddevallas kyrkoherde Parnovius, som ju var kollega med Catharinas far, försökte in i det längsta förhindra verkställandet av domen.
Men det var fruktlöst och då Catharina inte kunde föras till Bohus bestämdes att avrättningen i stället skulle verkställas på Kapellebacken.
Enligt traditionen var Catharina så sjuk att hon måste bäras till sin avrättning i filtar. På höjden där Kapelleskolan senare kom att byggas ägde avrättningen således rum den 8 januari 1702. En skarprättare från Göteborg hade tillkallats och halshögg Catharina.
Halshuggning var länge den vanligasta avrättningsmetoden i Sverige. den gick ut på att skarprättaren medelst skarpslipad handbila skilde huvudet från övriga kroppen. Metoden var kontroversiell då skarprättaren ofta missade sitt mål, och därmed kunde få hugga flera gånger innan personen ifråga avrättats. Huruvida detta hände vid Catharinas avrättning framgår dock inte.
Däremot finns en noggrann redovisning av kostnaderna för avrättningen. Det var framförallt bålet som kostade. Ett lass ved, 15 stockar, en halv tunna tjära, kärvar av långhalm, ½ pund näver och 10 brädor mm behövdes.
Den andre dömde, Lorenz Myrtengren, var tillräckligt frisk för att kunna föras till Bohus.
Men han avrättades aldrig. Han lyckades nämligen rymma på vägen och efterlystes: "en liten låg karl med mörkbrunt, kort och rakt hår (alltså ingen peruk), långlagder i ansiktet, klädd uti en blå rock och svart väst" .
Man fick aldrig tag i honom och det troligaste var att han lyckades ta sig till Norge och fortsatte sitt liv där. En av Myrtengrens fångvaktare, Björn Grönman, ansågs som huvudansvarig för rymningen och straffades med fem gatlopp genom femtio par spö samt fyra års straffarbete på Marstrand.
Det har vid olika tillfällen hittats skelettdelar i Kapellebacken. Bl a hände det då ett av husen vid Kapellevägen skulle byggas om 1933 och man verkställde en del grävningsarbeten i trädgården. Bl a hittades en rad skallar som lades upp till allmänt beskådande vid vägkanten.
Huruvida dessa kom från avrättade personer blev aldrig klarlagt. Det kan finnas andra förklaringar. Kapelle kyrkogård ligger i närheten och i Kapellebacken låg också Uddevallas fattighus och de döda kanske begravdes i närheten?//

2007-07-24

Östrabo barnhems arkiv


(Utsnitt ur Ekonomiska kartan 1937 med Östrabo barnhem inringat uppe till höger)
I min tidigare artikel om Östrabo barnhem 2007-07-16 lovade jag att lokalisera dess arkiv om intresse fanns. Några f.d. barnhemsbarn har hört av sig och därför har jag gått vidare i frågan. I dag fick jag med posten arkivförteckningen för Östrabo barnhem.
Arkivet finns på Region- och Stadsarkivet Göteborg. Box 2154, 403 13 Göteborg. Tel 031-701 50 00. E-post arkivnamnden@arkivnamnden.goteborg.se Besöksadress Otterhällegatan 5, Göteborg. Det är bra att ringa först och föranmäla sitt besök (så att man slipper sitta och vänta för det tar ofta tid att få fram arkivmaterial om det inte är förberett).
Barnhemmet har under sin verksamhetstid bytt organisationsform och namn några gånger. Som framgick i min förra artikel så påbörjades verksamheten vid barnhemmet 1930 och det ägdes då av Göteborgs Barnavårdsförbund. 1954 tog Bohuslandstinget över det och det ersattes 1973 av Ungdomshemmet Västrabo som avvecklades 1975. Om jag har tolkat uppgifterna i arkivförteckningen rätt var det de sista åren avsett för pojkar 13 - 15 år.
De serier som finns i arkivet är följande:
D1 Matrikelkort över barnen 1930-1975
D2 Journaler över intagna barn 1930-1956
D3 Matriklar 1930-1947.
D4 Journaler över utspisningsdagar 1930-1958
G1 Kassaböcker 1945 och 1956-1958
G2 Verifikationer 1947-1963. 1954 saknas
G3 Patientrullor 1959-1975
G4 Huvudbok 1942-1950
Arkivet består sammanlagt av 2,9 hyllmeter och det är ganska mycket.
Arkivet är belagt med sekretess vilket betyder att vem som helst kan inte få del av handlingarna. Viktigt är dock att veta att den som har varit barnhemsbarn har rätt att ta del av uppgifter om sig själv.
Arkivpersonalen brukar vara väldigt hjälpsamma men var beredd på att man måste kunna legitimera sig så att personalen vet att det är rätt person som frågar.//

Skeppsviken


1935 beslutade Uddevalla stadsfullmäktige att bygga en ny småbåtshamn vid Skeppsviken och den var helt klar 1937.
På platsen hade redan tidigare funnits bryggor för småbåtar men genom muddring och byggandet av en ny vågbrytare blev hamnen snabbt populär. Samtidigt byggdes det väg ut till Svenskholmarna och simstadion anlades.

På bilden ses en husbehovsfiskare som hanterar en sump med levande fisk. I bakgrunden ser vi Lövåsberget där idag Exxon Mobils stora smörjoljefabrik ligger. Oljehanteringen vid Lövåsberget har anor sedan 1800-talet då John Petersson importerade olja på fat. Här byggdes då ”Långa bryggan” där amerikabåtarna lade till och lossade sin last av oljefat.

Huset till höger i bilden är rivet sedan många år.//

2007-07-23

Ture Malmgrens grav

På 1950-talet då det var "riktiga" vintrar var vi ungar på Halla - Stenbacken i Ture dalar och åkte skidor. Det var innan stadsdelen Tureborg byggdes. Emellertid så fanns borgruinen där uppe på bergskrönet liksom Villa Elfkullen, där Ture och Hilma Malmgren hade bott.

Backarna där nu Tureborgsvägen går upp var utmärkta skidbackar för oss ungar. De var lagom branta och dessutom långa.

Men det var ganska kämpigt att ta sig uppför den långa backen för att få njuta av utförsåkningen en förhållandevis kort stund.

Intill backen, ganska långt ned, fanns det en grotta som vi barn kallade Tures grav. Det var därför med en viss respekt som man sökte skydd och vila där emellanåt. Grottan var utsprängd i berget och sträckte sig några meter rakt in.

Jag har alltid kallat grottan för Tures grav och när jag nu fick en fråga om den så fick jag anledning att ta fram den lilla skriften Drömmarnas riddarborg: "I en bergvägg ovanför Älvkullen hade sprängts en grotta - öppningen syns tydligt från den nuvarande stadsdelens centrum. Här hade han hoppats få sitt sista vilorum men myndigheterna sa nej."

I dag är "Tures grav" igenmurad sedan länge. Men som synes på bilden har det uppstått en liten glipa nedtill.

Ture Malmgren dog 1922, 71 år gammal. Och istället fick han den här pampiga graven på Östra kyrkogården. Hans porträtt finns i medaljongen på den höga gravstenen.

Enligt tidningen Kuriren den 1 november 1922 uppgick behållningen i Ture Malmgrens bo till 208 363 kr. Enligt SCB:s prislathund motsvarar det i dagens penningvärde 4 701 756 kr. Nu har jag inte läst artikeln så jag är inte säker på att detta var hela behållningen.

Hur som helst så blev det tvist om arvet. Ture och Hilma var barnlösa och i testamentet står det att Hilma är ensam förmånstagare. Tures bror Axel protesterade mot testamentet men efter flera turer fastställes testamentet i juni 1923.

Efter Tures död satte Hilma aldrig sin fot uppe på borgen. Hon dog 1942, tjugo år efter sin man.

Axels betydligt enklare gravvård finns för övrigt strax bakom Tures grav.//

Uddevallabo efterträder Uddevallabo


(Bild från skolporten.com)
Uddevallafödde Eskil Franck blir fr o m 1 september ny överintendent (chef) för Forum för levande historia. Han efterträder därmed likaledes Uddevallafödda Heléne Lööw på befattningen.
Eskil Franck föddes i Uddevalla 1950 som son till prästen Gerhard Franck och hans maka Margit. Familjen, som också bestod av två äldre systrar till Eskil, bodde dels i komministerbostället (Rådman Blomstervalls hus) vid Stora Nygatan och dels i kyrkoherdebostället vid S:t Mikaelsgatan 4.
Han var 1997-2006 rektor för Lärarhögskolan i Stockholm. Innan dess var han teologisk forskare och lärare i Uppsala. Han är ordförande i Högskoleverkets nordiska bedömargrupp för lärarutbildningarna i landet samt ledamot i Socialstyrelsens etiska råd för socialt arbete och i styrelsen (konsistoriet) för Uppsala universitet.
Eskil Franck är docent i teologi vid Uppsala universitet. 1996 var han högaktuell för ärkebiskopsstolen. Han var väldigt populär bland kyrkans egna.
Eskil var också placerad som bataljonspastor vid en av Bohusläns regementes infanteribrigader. Vi arbetade en del tillsammans under en fälttjänstövning och då berättade jag för honom en alldeles sann historia om hans pappa, min konfirmationspräst. Eftersom Eskil skrattade gott åt historien och fadern är död sedan 1989 återger jag den här:
"Mitt föräldrahem var på Hallavägen 14, dvs mitt för regementet. En gång när jag hälsade på mina föräldrar berättade de vad som hänt dagen innan. De hörde plötsligt en kraftig smäll från Västgötavägen. När de tittade ut såg de att en blå Volvo PV hade kört upp på refugen och mejat ned trafikskylten som nu låg utstäckt under bilens hela längd. Den blå PV:n var välkänd i Uddevalla som kyrkoherde Francks bil och mina föräldrar förstod genast vem föraren var.
Mycket riktigt. Gerhard Franck kliver något omtumlad ur bilen och ser sig omkring. Sedan blir han varse att hans prästkrage (heter säkert något annat) syns vida omkring. Raskt knäpper han upp överrocken och döljer på så sätt att han är präst. Därefter stoppar han första bästa bilist för att få hjälp i sin belägenhet".
Eskil Franck bor i Stockholm sedan många år.//

2007-07-22

Kasens "hällristning"


Detta är Kasens "hällristning". Den ligger vid Varvsvägen och ganska så mitt för infarten till Kasen. På grund av olika ingrepp i naturen som exempelvis vägbyggen har den flyttats två gånger. Ursprungligen låg den vid Kasebäckens branta ravin.

Man brukar säga att det är en falsk hällristning. Men den är gjord i mitten av 1800-talet så man kan ju undra om den för alltid skall kallas falsk?

Många har genom åren "upptäckt" den och tagit kontakt med Uddevalla museum och senare Bohusläns museum för att berätta om sin upptäckt. Snopna och i något fall upprörda över "bedrägeriet" har vissa blivit medan andra har skrattat åt historien.

Stenen är ett falsifikat, därom råder inga tvivel. Ristningarna är för att vara en hällristning ovanligt djupt huggna. Längst upp på stenen står det UILIAM THORBURN, dvs Wiliam Thorburn. Det är Wiliam Thorburn den yngre som avses. Alltså son till grundläggaren av den Thorburnska dynastin.

Figurerna på stenen, för det är ett rejält stenblock det är frågan om, är sannolikt hämtade ur Axel Emanuel Holmbergs "Skandinaviens hällristningar" som trycktes 1848. Bohusläningen skriver i en artikel från 1954: "det går till och med att säga vilken bild han använt sig av, nämligen nr 110, som avbildar den ristning vid Backa i Brastads socken, som numera vanligen kallas S komakaren. Där finner man allt vad den då medelålders Thorburn avbildat, båten med skrevande mansfigurer, de gåsliknande fåglarna, männen med uppsträckta händer och en cirkelfigur med två ben".
Tanken är rolig, att denne framgångsrike man, troligen i sällskap med en Macfie eller någon annan kamrat från Uddevalla, bemödade sig att i tidens romantiska stil knyta an till fädrens historia" .

Jag intervjuade för många år sedan den gamle mannen Sven Johansson, som arbetat på Kasen i sin ungdom. Sven var en mycket god berättare och jag har kunnat se att hans historier från Kasen haft en god substans i verkligheten.

Sven menade att idén till stenen var visserligen Wiliam Thorburns och det var säkerligen också han som bekostat den, men att det var soldaten Bark som gjort själva hantverket. Bark arbetade åt Thorburns vid tiden för tillkomsten av denna hällristningen så det kanske ligger något i det?
På denna satellitbilden har jag markerat med en röd cirkel platsen där Kasens "hällristning" nu finns.//


Musikträffen på Riversideängen

Sedan i torsdags har Musikträffen pågått på Riversideängen. När jag gick förbi där i går morse var det ganska stillsamt bortsett från lite lågmäld dragspelsmusik inifrån ett förtält till en husvagn. Det satt en man därinne och spelade försiktigt som för att inte väcka de andra musikanterna.

Jag kunde räkna till ca 100 husbilar och husvagnar från när och fjärran.

Musikträffen avslutas i dag.//

2007-07-21

Kolonilotter på Söderängarna


Under första världskriget 1914 – 1918 blev intresset stort för att odla egna grönsaker. Därmed kunde man dryga ut den ofta tomma hushållskassan.
1917 var ett riktigt nödår och små marktäppor började det året hyras ut uppe på Marieberg (där Rimnersvallen nu ligger) och ute på Walkesborg på söder. Kolonitäpporna på bilden låg vid Walkesborg.
Göteborgsvägen, som var färdig 1939, hade inte börjat byggas. Men andelsmejeriet vid Packhusgatan är uppfört och syns nästan rakt nedanför Klocktornet. Det är byggnaden med en hög skorsten hitom. Mejeribyggnaden var klar i början av 1935 och därmed kan vi ringa in tiden då bilden togs till åren 1935 – 1939. Även dessa år var präglade av stor arbetslöshet och det extra tillskottet som koloniträdgårdarna gav behövdes.//

Bohusläningen den 19 juli 1967

I dag på min morgonpromenad genom staden passerade jag Bohusläningen och stannade min vana trogen för att titta på det uppslagna tidningslägget i fönstret.

"Ung neger sköts i Newark. Vit polisman blev skadad" är rubriken. Om detta hade stått i tidningen i dag så hade det förstås blivit ett ramaskri. Man får inte skriva eller säga neger. Minns debatten i Skåne för ett par år sedan då ett konditori i all oskuldsfullhet sålde negerbollar och för det blev anmälda till Diskrimineringsombudsmannen.

Men saker och ting förändras över tid. Jag har läst oändligt många artiklar i Bohusläningen och andra tidningar (mikrofilm på Bohusläns Föreningsarkiv) och sett värre saker. Jag minns exempelvis en annons i tidningen i slutet av 1800-talet då en "negerkaravan" skulle visas upp i Uddevalla. Det var ett kringresande sällskap som hade hittat ett sätt att få sin utkomst.

Eller från 1950-talet minns jag en artikel från Orust om "självmördaren Karlsson och hans familj" . I artikeln kunde man läsa om familjefaderns självmord på ett mycket utlämnande sätt. Och värst av allt var att det var bild på hela den olyckliga familjen.//

Norra Hamngatan i vinterskrud


En bild från ett vintrigt Uddevalla.
Fotografen står med ryggen mot Norra Drottninggatan och tar bilden längs Norra Hamngatan västerut. I höger bildkant ligger det Kochska huset och till vänster på andra sidan gatan ligger Uddevalla taxistation.
Taxibilen till vänster är försedd med gengasaggregat så bilden bör vara tagen under andra världskriget, dvs 1939-1945. Bensinbolaget Shell hade några bensinpumpar vid taxistationen men tillgången på bensin var säkerligen mycket knapp. Möjligen sålde Shell gengasved istället?//

2007-07-20

Maria Lundbäck


Det här är Maria Lundbäck. Hon är, trots att hon har varit död i 80 år, en av Uddevallas mest kända fotografer. Man stöter på henne i alla sammanhang när det gäller gamla Uddevallabilder. Det är inte fel att kalla hennes efterlämnade bilder för ett kulturarv. De finns i Bohusläns museums arkiv och i form av vykort och även i många Uddevallabors hem..

Hon föddes 1857 i Örebro men mamman var från Uddevalla, Teresia Maria Lundbäck född Uddgren. Föräldrarna skilde sig och Maria växte upp i Uddevalla.
Maria arbetade som föreståndare i Josefina Rydholms fotoateljé på söder i Uddevalla. Josefina var trettio år äldre och av henne lärde hon sig fotograferingskonsten. Hon blev en erkänt duktig yrkeskvinna, som behärskade sitt yrke in i minsta detalj. Hon kom med tiden att vinna många fina priser för sina bilder.

När Josefina dog 1880 tog Maria över hennes fotoatelje och 1883 köpte hon ett hus vid Stora Norrgatan (numera Lagerbergsgatan) och flyttade ateljén dit. Det var ett ganska oansenligt gatuhus från början men senare köpte hon granntomten och vände sig till sin gode vän stadsingenjören A H Lindeberg (som bl a ritat gamla brandstationen) och bad honom att rita en tillbyggnad till gatuhuset.

Tillbyggnaden var klar 1903 och de sammanbyggda husen ser ut så här i dag. Tillbyggnaden är den högra huskroppen där Maria inrättade fotoateljén i takvåningen mott norr.

Till vänster om huset går man in till Carlias Trädgård och om man då tittar upp på gaveln till Maria Lundbäcks hus kan man skönja i stora svarta bokstäver orden: "Maria Lundbäcks fotografiatelier". Husägarna har genom åren pietetsfullt undvikit att ta bort namnet.

Maria Lundbäck öppnade filialer i både Munkedal och Trollhättan och hon hade flera kvinnliga fotografer anställda.

1912 valdes hon in i Uddevalla stadsfullmäktige men avstod uppdraget. Hon klädde sig mycket manligt vilket framgår av visitkortsporträttet ovan. Hennes livskamrat var den jämnåriga pappershandlaren Hildur Andersson.

Maria avled 1927 vid 70 års ålder. Hennes livskamrat Hildur Andersson överlevde Maria med 18 år. Hon dog 1945 vid 88 års ålder.
I Maria Lundbäcks eftermäle anges att "personligen var hon högt skattad för sin nobla och redbara karaktär och för sitt glada och tillgängliga sätt".
Den här bilden på Maria Lundbäcks familjegrav är tagen före Hildur Anderssons död. I graven ligger nu förutom Maria Lundbäck, hennes mamma Teresia Lundbäck och Hildur Andersson. Graven är en av de pampigaste på Norra Kyrkogården.//

Pizzeria Pingvins skyltar på plats

I dag kom Pizzeria Pingvins skyltar upp igen efter den förödande branden på natten till den 29 december i fjol. När brandkåren anlände var pizzerian redan ett eldhav. 16 personer som bodde i huset fick evakueras eftersom elden spred sig utvändigt och rök drog in genom fönstren.

Det har sett trist ut i ett halvår nu men man får förstå att man har koncentrerat restaureringsarbetena på det invändiga arbetet. Det tycks nu gå mot sin fullbordan och pizzerian kommer att öppnas inom kort vad det ser ut.

Detta är inte vilket hus som helst. Det är byggt med liggande timmer vilket man kunde se efter branden.
Där pizzerian ligger låg en gång Uddevallas första fasta biograf, men huset är mest känd för att här byggde Schwartzman & Nordström AB upp sin konfektionsfabrik.

Företaget startades 1903 i en lagerlokal på Kungsgatan 19, men faktiskt lämnade Nordström företaget redan efter två år. Den drivande var Marcus Fredrik Schwartzman som tidigare rest som handelsresande för Eriksson & Larsson (ERLA) i Borås.

1906 köpte Schwartzman detta hörnhuset och i och med det kom kenfektionstillverkningen i gång på allvar. Att sy upp herrkostymer i olika storlekar var ett alldeles nytt tänkande. Herrar hade i alla tider varit vana vid att gå till skräddaren och ta mått och efter i vissa fall flera återbesök för provtagningar var kostymen så färdig.

Nej nu skulle det sys kostymer i massor och det blev en succé. Schwartzman hade sedan sin tid som handelsresande ett stort kontaktnät och det kom väl till pass när han skulle sälja de färdigsydda kostymerna.
Det gick så bra att utbyggnadsplanerna av huset snart tog fart. 1919 hade man byggt på huset en våning och dessutom byggt ett nytt hus längs Lagerbergsgatan intill det gamla.

Schwartzman & Nordstöm AB växte snart ur även dessa lokaler och flyttade 1929 till kvarteret Dagsson och 1949 till en alldeles nybyggd fabrik vid Östergatan.

Vad jag har förstått har fastighetsägaren Stefan Hermansson aldrig tvekat om att det anrika huset skulle återställas i sitt tidigare skick.

Det skall ha en stor eloge för!//

Kungsgatans nedre del


På bilden ser vi nedre delen av Kungsgatan. I vänstra bildkanten ligger Uddevalla hotell eller "Stadt" (Stadshotellet). Den vackra hotellbyggnaden byggdes 1910 och revs för att ge plats åt det stora varuhuset Domus som invigdes 1968.

Gatan som korsar Kungsgatan bakom de två bilarna är Norra Drottninggatan. Under ett par decennier passerade all trafik genom Uddevalla den korsningen. Till höger om bilarna ligger Hallmans bokhandel som byggdes 1860 och byggdes om in på 1900-talet.
Byggnaden i högra bildkanten är numera riven och där kommer idag Kochska gränden fram ur kvarteret. Bilden kan vara tagen på 1950-talet.//

2007-07-19

Kilbäcksgatan 1941


En spännande bild från Kilbäcksgatan, troligen från 1941.
Lastbilarna är försedda med gengasaggregat och den bakre lastbilen har snökedjor på däcken. I förgrunden ligger en brandslang och det skulle kunna tyda på att det pågår något slags arbete efter den svåra branden på Kilbäcksgatan 28 strax utanför bildens högra kant.
I den fastigheten utbröt i februari 1941 en brand som krävde tre brandsoldaters liv.
I Kilbäcksgatan 25 på andra sidan lastbilarna ser vi Janssons musikaffär och Gregors möbelaffär. Gregor Andersson bytte namn till Gregor Gregart och från december 1942 heter affären Gregarts möbelaffär. I huset finns idag "Antik-Harrys” affär.//

Ridhuset vid Södra Drottninggatan

Ridhuset vid Södra Drottninggatan byggdes 1893 och blev Uddevalla första stora inomhusarena. Förutom ridlektioner och ridtävlingar hölls här allehanda utställningar, gymnastikuppvisningar, cirkus och konserter.
Då Uddevalla kyrka renoverades 1924 hölls gudstjänsterna i ridhuset istället och på hösten samma år talade statsminister Ernst Trygger där inför en talrik publik.
1935 skrev Uddevallas tidningar att det gamla ridhuset nu hade sett sina bästa dagar och att det snart skulle rivas. Men byggnaden stod kvar 20 år till och revs alltså 1955. På bilden står det ”Arvid Högströms fönsterglas” på skylten över porten. Namnen på kvarteret Ridhuset och servicehuset Ryttaren hjälper oss idag att komma ihåg det gamla ridhuset.//

2007-07-18

Spinnaretomten

Den här skylten sitter på huset Kungsgatan 26. Skylten berättar om det tobaksspinneri som länge hade sin verksamhet på tomten, därav namnet Spinnaretomten.


När jag i dag läste på skylten, som sattes upp för minst tio år sedan, såg jag att den är felaktig och egentligen borde tas ner. Det står att "det är troligen källaren till hennes hus som står kvar på gården".


Så är icke längre fallet. Stenkällaren, som var bottenvåningen i tobaksspinneriet, revs för några år sedan. Händelsevis tog jag denna bild på det gamla spinneriet någon gång på 1980-talet.


Stenkällaren byggdes 1751, dvs samma år som Klocktornet. Ankarsluten som höll ihop de tjocka stenväggarna var identiska med de som fanns på Klocktornet. Det var alltså samma smed som smitt ankarsluten.


Träbyggnaden ovanpå stenkällaren är inte den samma som på 1700-talet. Det såg stadsbranden 1806 till så en ny byggdes. Det är den byggnaden vi ser på bilden. Som synes är den väldigt förfallen och den revs strax efter att bilden togs. Fastighetsägaren ansökte om pengar för att bygga ett enkelt trätak för att skydda källaren mot fukt och frostsprängning. Men några sådana pengar fanns inte att ansöka om.

I stället blev källaren med sina fina valv snart farlig och fick stängas. Och så för några år sedan revs den.


På Bohusläns museum pågår just nu utställningen Prisad planta (tobaksplantan). Den berättar om hur tobaksanvändningen kom till Sverige och det finns en lokal del som handlar om tobaksspinneriet på Spinnaretomten.



Här följer utdrag ut utställningstexterna:


"I Uddevalla anmälde flera personersitt intresse för tobakstillverkning.
Allra först, redan 1687, ansökte borgmästare Anders Larsson om tillstånd.Platsen var Spinnaretomten, Kungsgatan 26, tidigare benämnd Borgmästarens trädgård. Men rörelsen lades ner efter bara några år.

Nya försök gjordes av handlaren i Göteborg och Uddevalla, löjtnant Johan Fehman. Han fick privilegium att återuppta tillverkningen på Spinnaretomten 1706,tillsammans med smeden Johan Holst och rådman Pehr Schauw.

Gudmund Berg var arbetsledare på Spinnaretomten.Han tog sedan över verksamheten efter Johan Holst. När Gudmund dog gick rättigheterna över till hans hustru Elisabet och sonen Anders. Företaget kallades Uddevalla tobaksspinneri.

Handlaren Hans Börjesson Bagge beviljades privilegium 1726.Han klarade dock inte konkurrensen med Gudmund Bergoch kom aldrig upp i den mängd tobak som krävdes. Han fick därför lägga ner.

Samma sak blev det för tullinspektören Anders Bengtsson Waldenströmsom fått tillstånd till tobaksspinneri 1719.

Han lyckades inte heller komma upp i den lagstadgade mängden och var tvungen att lägga ner sitt företag. Svärsonen Niclas Johansson Bagge ansökte om förnyelse av tillståndet. Ökade krav på spinnerierna.

När tobaksodlingen kommit igång ordentligt i Sverigeblev antalet tobaksspinnerier för stort.Inkomsten för varje fabrik blev mindre och mindre.

1739 beslöts att inga fler tobaksspinnerier fick tillkomma, men gamla rättigheter fick tas över. Varje spinneri måste producera 14 000 skålpund per år. I Bohuslän var det under 1740-talet endast Gudmund Bergs Uddevalla tobaksspinneri som klarade detta krav.

Christer Engström och Erik Koch i Uddevalla ansökte om tillstånd att få driva tobaksspinneri med både in- och utländska blad. Deras argument var att ”många näringslösa och nödlidande
skulle kunna vinna sin föda vid verket”. De fick sitt tillstånd 1741 men redan 1743 var verksamheten nedlagd.


Rättigheterna överläts på rådmannen och skeppsredaren Anders Knape Hansson, men han hade aldrig någon tillverkning. 1749 ökade kraven på spinnerierna åter igen. Då beslutades det nämligen att varje tobakstillverkareskulle använda inhemska blad i sin tillverkning, minst 4.000 skålpund, dvs. 1.700 kg. Den som inte följde förordningen förlorade sina rättigheter.

Uddevalla tobaksimport

”Tobak var vissa år en rätt stor artikel i importen.I trakten omkring staden hade man kort efter frihetstidens början satt igång med tobaksodling i stor skala.

Det är ganska egendomligt att studera,hurusom myndigheterna hade allt möjligt besvär
med att få folk att odla potatis men att inga som helst uppmuntringar behövdes i fråga om tobak.


I fråga om bladtobak är Uddevalla på 1740-talet n:r 3 i importstatistiken. Import av spunnen tobak börjar på 1780-talet och ombesörjes så gott som uteslutande av Uddevalla och Marstrand.

Tobaken togs mestadels från Holland. Eftersom de svenska priserna lågo betydligt över de norska, hörde tobak till de viktigaste smuggelvarorna hela århundradet igenom".

Ardmore (Ardmååre på Uddevallska)


Huset på bilden är landeriet Ardmore byggt tidigt 1860-tal. Husets namn lever vidare i dag i Ardmore dagcenter vid Strömstadsvägen och det fantstiska är det Uddevallska uttalet Ardmååre (vi har ytterligare några sådana exempel på utländska namn som uttalas på vår stads ljuvliga tungomål). Dagcentret ligger ungefär på den plats där huset på bilden låg.

Namnet Ardmore är taget från Skottland och betyder på gaelic "mellan berg och bäck" vilket var ett väl valt namn med tanke på husets belägenhet vid Ardmorebäcken. (Den i en annan artikel nämnde Theodor Stalheim, han med de nordiska gudasagorna, hävdade att jätten Ymer dödades ungefär vid Gröngatan och att bäcken egentligen därför borde heta Ymerbäcken. Ardmore skulle vara en förvrängning av Ymer. Ägaren till Ardmore menade att detta var ett varnande exempel på amatöretymologi).

Huset ritades av William Andrew Macfie från den inflyttade skotska släkten och byggdes enligt hans önskemål. Timmer höggs på släktgården Anfasteröd och forslades till Uddevalla. Snart stod huset färdigt med ett trevligt läge mellan kulle och den då porlande bäcken. Stall vagnbod och bostad åt kusken Nilsson byggdes, trädgård anlades med krocketplan och springbrunn och den sedermera så vackra, höga och välskötta hagtornshäcken planterades.
Den gamle Macfie sålde Ardmore till Conrad Posse och hans fru Ellen, född Thorburn 1889. Conrad Posse avled 1923 och huset såldes året därpå. Då hade sedan länge husets läge alltmer försämrats av närliggande vägar och järnvägar så den gamla idyllen hade mestadels försvunnit.
I början av 1932 öppnades i huset "Sjuk- och konvalescenthemmet Ardmore" men redan den 1 december samma år öppnade fru Söderberg i stället pensionat där. Hennes man Anders Söderberg drev ett trädgårdsmästeri i staden. De första stora bostadshusen vid Strömstadsvägen stod färdiga 1948 och kröp alldeles intill Ardmore som således blev mer och mer kringskuret. Den då stinkande Ardmorebäcken kulverteradesi början av 1960-talet och en trafikplats vid Slängom alldeles intill beskar fastigheten ytterligare.

Trädgårdsmästare Anders Söderberg avled 1963 och två år senare tar planerna på ett nytt småindustriområde vid Ardmore fastare form. 1968 skriver Bohusläningen att den en gång så ståtliga adelsbostaden förfaller. Det drygt hundraåriga landeriet revs slutligen i november 1971.

Uddevalla kommun köpte marken 1980 och byggde det nya Ardmore dagcenter.

På den här satellitbilden ser man Ardmore dagcenter. Det är det ljusa taket mitt i bilden. Det är Strömstadsvägen nedanför och rondellen vid Slängom till vänster.//

2007-07-17

Bohuslänska soldater i gränsbygden


Jag får en fråga från Martin vars farfar var underofficer vid Bohusläns regemente.
"Farfadern hävdade emellanåt två intressanta saker som han påstod skulle ha skett dels vid unionsupplösningen och dels 1940 som har kopplingar till någon form av försvenskningspolitik.

Dels brukade han påstå att Bohusläns regemente vid unionsupplösningen 1905 ska ha förlagts väldigt "off-side" i förhållande till en eventuell front och dessutom med två rikssvenska regementen i omedelbar närhet och med uppdrag att bevaka Bohusläns regemente, då man vid tiden var osäker på var bohuslänningarna skulle ha sin lojalitet vid en eventuell väpnad konflikt.

Det andra påståendet handlade om att man 1940 omplacerade en lång rad infödda bohuslänska officerare från Bohusläns regemente till andra mer rikssvenska regemente - återigen för att man var osäker på var deras lojalitet hörde hemma. De omplacerade officerarnas platser övertogs samtliga av officerare som var sk rikssvenskar. Liknande omplacerainga ska ha skett i Halland, Blekinge och Skåne också och farfar misstänkte någon slags plan i handlingen som han inte kunde se annat skäl till än att man ville stärka greppet om regementen med hög andel manskap och officerare från tidigare danska och norska provinser. Han påstod också, rent generellt att flera av de högre officerarna var öppet nazistiska och att underbefälet som sköt ned planet över Uddevalla därför hamnade i onåd och omplacerades (ut till kungshamn där han sköt ned nästa plan)"
.
Martin är osäker på hur allvarlig farfadern var med dessa påståenden och undrar om det kan ligga något i detta överhuvudtaget?
Ja detta var ingen lätt fråga, men jag har tittat i den litteratur som står till buds. Dock utan att finna någon som helst ledtråd. Och det förvånar mig egentligen inte. Jag har tidigare sökt uppgifter om förhållandena under beredskapstiden exempelvis i Underofficerskårens vid I 17 arkiv.
Det är ganska häpnadsväckande att man i kårens protokoll inte finner minsta tecken på att det pågår ett världskrig runt knuten. Alla ärenden som kommer upp i protokollen är de gängse som oftast rör själva mässverksamheten.
Nu hade jag i och för sig inte väntat mig att hitta uppgifter av det slag som Martin undrar över. Om det kan ha funnits sådana tankar så var man nog väldigt noga med att det inte skulle märkas i några handlingar eller order av vad slag det vara må.
Men det finns flera exempel i krigshistorien där man tvekat att använda soldater i gränstrakter mot en fiende på andra sidan gränsen. Jag vill minnas att de båda bataljonerna ur Bohusläns regemente som deltog i anfallet mot Norge 1814 spelade en mycket undanskymd roll och i stort sett utgjorde reservstyrkor.
För att inte tala om hur det var när Bohuslän blev svenskt och det sattes upp två regementen till landskapets försvar. Det tog decennier innan man vågade lita på att bohuslänningarna skulle kunna ingå i dessa förbanden. Nej, de bohuslänska soldaterna då kom uppifrån Sverige.
När det gäller officerare som skulle vara nazister så ligger det en del i det, men jag tror egentligen att det inte var fler än inom andra samhällsgrupper. Präster och lärare nämns ju i sådana sammanhang. På internnet kan man hitta personer som var medlemmar i det nationalsocialistiska partiet i Uddevalla och den övervägande delen var (fast det inte var så många) var musiker vid regementets musikkår.
Underbefälet som sköt ned det tyska planet heter (han lever fortfarande) Birger Magnusson har jag träffat och grundligt intervjuat. Skälet till att luftvärnstroppen flyttade i stort sett varje dugn var två. Dels var detta den enda luftvärnstroppen i hela Västsverige och man ville givetvis skydda så mycket som möjligt mot flyganfall. Det andra skälet var att alla luftvärnsförband stannar inte på samma plats som de skjutit ifrån för det är inte särskilt hälsosamt.
Riktigt är att den aktuella luftvärnstroppen sköt ned ytterligare ett tyskt plan ute vid Gravarne. Se min artikel om nedskjutningen av det tyska planet 2007-06-15.//

Sörkullen på Gustafsberg


Sörkullen (Södra kullen) på Gustafsberg i går i det fantastiska sommarvädret som då rådde.


På platsen finns en länga omklädningshytter. Det hela ser ganska märkligt ut egentligen men i vart fall har inte jag funderat så värst mycket på det.
Men då jag fick se denna gamla bild på Sörkullen så förstod jag plötsligt varför det ser ut som det gör.
Det är ju en väldigt elegant byggnad med ett plank på mitten för att avskilja herrarnas omklädningshytter från damernas. Bada tillsammans gick dock bra.
Ständigt alerte Jan Aronsson har en liknande bild som denna där byggnaden kallas Kallbadhuset. Och då hittar jag en artikel i Bohusläningen i maj 1930 där det står att Kallbadhuset har flyttats till Sörkullen och närmare än så kan vi kanske inte komma för närvarande.//

2007-07-16

Östrabo barnhem


(Klicka på kartan så blir den större)

Jag får en fråga om Östrabo barnhem.

Detta är ett utsnitt från den Ekonomiska kartan från 1937. Uppe i högra hörnet har jag med rött ringat in Östrabo barnhem.

Barnhemmet inrättades 1930 i Östrabo, som var tändsticksfabrikören Zachaus f.d. stora villa. Villan är numera riven men man kan hitta lite spår efter den i terrängen omedelbart söder om Mariebergs vattenverk.
Tyvärr har jag inte lyckat hitta någon närbild på villan men om vi tänker oss något i stil med de stora villorna vid Lagerbergsgatan så kommer vi ganska nära. Jag har själv tydliga minnesbilder av den sedan barnsben. Vi grabbar på Halla-Stenbacken spelade ofta fotboll på Samnerödsfältet och såg då barnhemmet varje gång. Det låg precis i kanten av det stora fältet. Vad jag minns hade jag av föräldrarna uppmanats att aldrig gå fram till barnhemmet. Det skedde inte heller.

Jag kan inte hitta några kommunala beslut som rör Östrabo barnhem så jag förmodar att det drevs i Landstingets regi. Det kanske någon av Uddevallabloggens läsare vet?

Inte heller i tidningarna kan jag hitta särskilt mycket om barnhemmet. Den 11 december 1936 skriver Bohusläningen att Östrabo barnhem skall få ta del av "Solstickemedel" och det passade väl bra eftersom den tidigare haft anknytning till Tändsticksfabriken.

Tidningen Kuriren skriver en artikel den 25 maj 1945 om ett besök på Östrabo barnhem. Tydligen hade antalet barn ökat betydligt för man skriver: "Skrämmande ökning av skilsmässorna under kriget".



Den här bilden är tagen från Fossumsberg. Det är faktiskt Västgötavägen som syns på bilden. Till vänster ligger det ena huset av Underofficersbostäderna. Rakt fram ligger Samnerödsfältet och något lite till vänster av bildens mitt skymtar man den stora Östrabobyggnaden. Det ser inte ut som att Rimnersvallen ännu är byggd (1923).

1969 beslutar Landstinget att bygga en ny byggnad på Skogslyckan som skall ersätta Östrabo upptagningshem. Tio år senare, i augusti 1979, revs den stora byggnaden.

Givetvis finns det arkivhandlingar med uppgifter om de barn som har bott på barnhemmet. Om någon är intresserad av det kan jag leta rätt på den arkivinstitution som har arkivmaterialet.//

Rastplats mot sin fullbordan


Den sedan länge utlovada rastplatsen vid Strandpromenaden, strax intill Bodele, går nu mot sin fullbordan.
Idag lade man på matjord som sedan skall besås med gräsfrön. Vi ser framemot ytterligare en höjdpunkt längs vår härliga Strandpromenad.
I dag var det för övrigt så mycket folk i Skeppsviken och på andra ställen att det var nästan omöjligt att hitta en parkeringsplats.//

Marvelous Ace till Uddevalla

I dag på eftermiddagen stävade det här gigantiska fartyget in i Byfjorden och lade till vid Sörvikskajen.

Det är den Panamaregistrerade fartyget Marveolus Ace med indisk besättning, som skall hämta skrotade lastbilar mm för vidare transport till Sydamerika.
Fartyget byggdes mellan 2004 och 2006 och är 200 meter långt och 32 meter brett. Det kan ta hela 6 400 personbilar av standardstorlek.

Fartyget lade till vid 15-tiden och avlöper redan i morgon till Sydamerika.

Under ett dygn skall således ett mycket stort antal skrotade lastbilar köras ombord. Det är en verksamhet som under flera år satt sin prägel på gamla varvsområdet och för övrigt hela hamnen. Överallt ser man lastbilar eller "lastbilspaket" uppställda i väntan på transport. På ett fortfarande körbart fordon har man lastat på flera andra och i vissa fall ser det helt absurt ut.

MEN och det är frågan: "Vad händer med dessa skrotbilar när de kommer fram?" Repareras de upp och rullar vidare på Sydamerikanska vägar i decennier? Och i så fall, är det så bra för den globala miljön?//

Bohuslän tackar Arne Lundgren

I dag då jag slog upp Bohusläningen blev jag mycket glad. Utmärkelsen "Bohuslän tackar" har tilldelats författaren och Lysekilsbon Arne Lundgren. En mer värdig mottagare av denna utmärkelse står ej att finna.

Min första kontakt med Arne Lundgren var boken Simson som kom ut 1982. Den som är obekant med Lundgren borde börja med att läsa den. Den är lättläst, underhållande och mycket rolig. Det väntar en högtidsstund, jag lovar!

Så här beskriver EN BOK FÖR ALLA Simson:
"Simson var pastor på Käringön och som om tillvaron på den karga ön inte var hård nog ändå, finns där den härsklystne pastor Simson att våndas inför. Simson styr ön med järnhand, han tuktar och han hotar med helvetets eldar. Och folket böjer knä.
Dock inte mangrant. Handelsman Truls och fru Aurelia, gästgiverskan, lyckas båda hålla sig i marginalen av pastorns inflytande. Och en orädd yngling, Daniel, trotsar honom öppet.
Kampen mellan Daniel och Simson är ett av flera dramatiska inslag i denna fris över bohuslänskt skärgårdsliv under senare hälften av 1800-talet."

Det måste ha varit i början av 1990-talet jag läste Simson. En kort tid därefter klev det in en lågmäld och trevlig man på min då nya arbetsplats, Bohusläns Föreningsarkiv, där han ville forska i en del fackföreningsmaterial. Efter några timmar fick jag klart för mig att det var författaren till Simson jag hade framför mig. Jag var fortfarande uppfylld av boken och prisade den inför författaren. Arne, som inte är de stora ordens man, såg närmast besvärad ut över min eufori.

När jag i dag gör en sökning på Arne Lundgren i LIBRIS får jag 79 träff. De flesta böckerna har han skrivit själv, men där finns också böcker som han översatt från spanska, portugisiska och italienska författare.

EN BOK FÖR ALLA skriver vidare om Arne Lundgren:

"Han har skrivit ungdomsböcker, dikter och romaner, varvid han rört sig i skilda miljöer. Bohuslän i synnerhet är hans revir. Detta landskap torde i Arne Lundgren ha sin allra främsta porträttör. Han behärskar dess historia, han känner befolkningens liv ned till namnet på minsta don som de brukar för sin utkomst, de må vara verksamma till sjöss eller på land.

Hans öga ser inåt såväl som utåt. och det sedda förmedlas med den språkliga pregnans som är varje allmängiltig författares signum

Arne Lundgren föddes 1925 på Hovenäset och fick redan som 13-åring börja i "berget" tillsammans med fadern, som var stenhuggare. Hans håg stod emellertid till studier. Sådana bedrev han framgångsrikt i Göteborg samtidigt som han tjänade pengar på olika tillfälliga arbeten. Han tog studenten 1946, blev fil kand, fil mag och universitetslektor. 1948-55 arbetade han som affärskorrespondent parallellt med studierna. Den litterära debuten skedde 1948 i antologin Ny Lyrik, redigerad av Erik Lindegren".

2005 hade jag nöjet att att hjälpa Arne med att ta fram en del uppgifter som han behövde till sin nästa bok. Det gällde Granitaktiebolaget C A Kullgrens Enka, som ju var den dominerande stenindustrin i Sverige och givetvis också i Bohuslän. Senare dök Arne upp på museet och vi hade en angenäm pratstund i biblioteket. Arne var i Uddevalla för att hämta sin nya dator och hade fått tid över.
Och på våren 2006 fick jag ett tjockt kuvert som var inlämnat till museets reception. Det var Arnes nya bok "Sprickorna i fars händer", som just handlar om stenhuggarnas arbetsvillkor och livssituation i "Bolagets" tjänst på Bohus Malmön. Det är en mycket läsvärd bok och man får många "aha-upplevelser" under läsandet.

Som boktiteln antyder så fick stenarbetarna ofta problem med sprickor i sina händer. Dessa kunde ibland göra outhärdligt ont och en scen ur boken som har etsat sig fast är när stenhuggarens fru samlar hela familjen runt sig och med en tändsticka karvar ur vaxet ur öronen på alla familjemedlemmar och samlar det på ett fat. Det används sedan för att smörja in stenhuggarens händer för att få lindring.

Man får sig också en tankeställare när det gäller våra dagars sjukhusdebatt. En av stenhuggarna i boken skadas svårt av en sprängsalva och transporten med roddbåt och andra åkdon för att slutligen hamna på Uddevalla lasarett är långt ifrån våra dagars debatt om "den gyllene timmen". (För den eventuellt oinvigde gäller det debatten om var NU-sjukvårdens akutmottagning i framtiden skall vara lokaliserad. Företrädarna för Uddevalla sjukhus menar att man inte kan upprätthålla kravet att en svårt skadad skall kunna transporteras till NÄL inom en timme - den s k "gyllene timmen").

Arne Lundgren har genom åren fått mottaga flera fina utmärkelser men jag tror honom på hans ord i dagens Bohusläningen att priset Bohuslän tackar är det pris som han sätter störst värde på.//