Att möta en spelgalen tjädertupp kan vara farligt. Fast det förstod ju inte vi stadsbor då det hände.
Löjtnant O och jag var ute och rekognoserade i en militärgrön Volkswagen Passat på Sågebackens skjutfält någon gång i början av 1980-talet. Skjutfältet är ett väldigt stort område norr om Uddevalla och där kom vi i sakta mak körande på en grusväg mitt i mörka skogen då vi fick se en tjädertupp alldeles vid sidan av vägen. Ingen av oss hade sett något liknande på så nära håll tidigare så vi blev så klart nyfikna.
Efter att ha betraktat tuppen en stund klev vi ur bilen för att ta oss en närmare titt på den ståtliga fågeln. En kapten och en löjtnant från Bohusläns regemente hade väl inget att frukta från den till synes stillsamma fågeln?
Med viss respekt närmade vi oss fågeln och inledningsvis såg den beskedlig ut. Bara några få meter från den fällde den plötsligt ner vingarna mot marken och sprang mot oss i det den utstötte några förfärliga ljud. Vi retirerade först gående men då fågeln ökade farten och strax var oss i hälarna lyckades vi springa tillbaka till bilen och slog igen bildörrarna om oss.
Väl inne i bilen studerade vi tuppen lite närmare och där satt vi medan den glodde på oss från ett par meters håll. Plötsligt gick den till attack mot bilen och hoppade upp på motorhuven där den stod och bligade på oss genom vindrutan.
Då stack jag upp pekfingret mot vindrutan i tuppens riktning och då small det. Tuppen högg våldsamt mot mitt finger men träffade vindrutan med sin stora gula näbb och det skakade i hela bilen. Sedan gjorde den ytterligare några attacker mot rutan och vi funderade faktiskt på om glaset i vindrutan skulle hålla för de ilskna attackerna. Efter en stund tänkte vi att det var nog bäst att den fick vara i fred så jag startade motorn och trodde då att den skulle lämna motorhuven.
Icke, sa nicke! Den hoppade upp och grabbade tag i vindutetorkaren med båda sina stora fötter och satt där och bligade ilsket på oss. Bäst att försöka få bort den från bilen. Jag körde därför sakta framåt men utan resultat. Sedan ökade jag farten så att den stora fågelns kropp trycktes mot vindrutan.
Några sekunder senare tvärnitade jag men tuppen höll sig kvar. Visserligen trycktes den nu framåt i färdriktningen och ned längs motorhuven men släppte taget gjorde den inte.
Det blev nu några snabba rivstarter omväxlande med tvärnitar så att tuppen kastades ömsom mot vindrutan och ömsom tillbaka längs motorhuven. Men den höll sitt stadiga grepp om vindrutetorkaren i alla fall.
Sista möjligheten var att sätta på vindrutetorkarna och vindrutespolarna samtidigt som jag körde snabbt framåt i allt högre fart. Tuppen följde med vindrutetorkarna upp och ned några gånger innan den slutligen seglade i väg uppåt över biltaket och ur vår åsyn. Jag kunde se i backspegeln att den tumlade ner på grusvägen bakom oss och stirrade ilsket efter oss. Nu var det inte roligt längre så vi for därifrån lättade över att ha kommit undan med livet i behåll.
Vägen vi körde på tog snart slut så vi vände och åkte försiktigt tillbaka samma väg. Vi bromsade in på behörigt avstånd och tittade mot tuppen som fortfarande uppehöll sig ungefär på samma plats som tidigare. På ca 100 meters håll iakttog vi gynnaren och funderade på hur vi skulle kunna ta oss förbi den ilskne tuppen.
Då kommer plötsligt från andra hållet en pansarvärnspluton som bestod av två bilar med pansarvärskanoner på och ytterligare några terrängbilar med trupp i, sammanlagt var det ca 20 soldater med sitt befäl. Befälet hoppade ur tätfordonet och ropade: "Gruppera!".
Alla bilarna körde av vägen en kort bit från tjädertuppen och ur hoppade soldaterna helt ovetande om den ilskne tjädertuppen. Soldaterna började lasta ur materiel, tydligen tänkte de resa några tält vid sidan om vägen.
Då anföll tjädertuppen den närmaste soldaten som nog först inte fattade vad det var som kom farande mot honom. Möjligen lyckades tuppen ge soldaten några tjuvnyp för han gallskrek och snart var det full cirkus där borta. Tuppen jagade soldater kors och tvärs och snart hade alla lyckats sätta sig i säkerhet i sina bilar. Vad händer nu undrade vi?
Det yngre befälet kunde naturligtvis inte med att ge sig för en sådan liten fiende så han beordrade fram ett maskeringsnät på 5 x 5 meter. Sedan fick vi se hur fyra fem soldater med maskeringsnätet utbrett mellan sig närmade sig tuppen försiktigt. Tuppen anföll på nytt och det uppstod ett smärre kaos medan de till slut lyckades kasta nätet över tuppen och han var fast.
Han gav sig inte i första taget utan sprattlade vilt men till slut var nätet så hårt virat runt hans kropp så att han höll sig stilla. Med ett hårt grepp om byltet hoppade soldaterna in bak i en av bilarna medan deras befäl gav order om att köra i väg byltet flera kilometer därifrån och sedan släppa den.
Vi körde fram och pratade med kollegan som nu hade repat mod. "Ja, det var lätt fixat!", flinade han. Vi for därifrån.
Men någon timme senare undrade vi allt hur det gick med plutonen och deras tältförläggning? Vi for i väg dit igen. Men innan vi hann fram mötte vi hela kolonnen med bilar på väg tillbaka längs vägen. Tjädertuppen hade kommit tillbaka och vi hörde vår yngre kollega ropa till oss: "Tuppen kom tillbaka, den vann! Vi omgrupperar!".
Detta var ju ett äventyr att prata om på mässen några dagar senare. Löjtnant P lyssnade då intresserat och höll fram sin pipa som han alltid sög på var han var. I pipskaftet var ett tydligt jack.
Han berättade då att han dagen efter vårt äventyr hade kommit till samma plats och fått se tjädertuppen. Nyfiken som han var stannade han bilen och klev ur och gick emot den. Då anföll den och liksom för att skydda sig stack löjtnant P fram handen med pipan varvid tjädertuppen högg tag i den och hade så när lyckats erövra pipan innan löjtnant P lyckades slita till sig den och fly tillbaka till bilen.
Kollegerna på mässen hade i alla fall kungligt roligt på vår bekostnad.//
Motocross VM:s första dag blev en något blöt historia inledningsvis. Men efter någon timme höll det upp och banorna torkade upp väldigt fort.
Förmiddagens blöta banor innebar en hel del materielvård efter loppen. Mot senare delen av dagen tittade till och med solen fram och det blev riktigt skönt. Dock var det fortfarande lervälling på marken så man fick gå försiktigt.
