2007-06-30

Motocross VM första dagen

Motocross VM:s första dag blev en något blöt historia inledningsvis. Men efter någon timme höll det upp och banorna torkade upp väldigt fort.

När en JAS Gripen från F 17 i Ronneby gjorde sin uppvisning fick detta ske på låg höjd över Glimmingen. Det var 26 årige löjtnanten Martin Hansson som svarade för uppvisningen. Kusligast var det när han flög nästan stillastående med det stora planet på låg höjd. Men det gick förstås bra och han for iväg hem mot Ronneby igen.

Förmiddagens blöta banor innebar en hel del materielvård efter loppen. Mot senare delen av dagen tittade till och med solen fram och det blev riktigt skönt. Dock var det fortfarande lervälling på marken så man fick gå försiktigt.

Man kan säga att det i dag var två tävlingslopp, nämligen kvalificeringsheaten till morgondagens final i MX2-klassen.

I det första var VM-ledaren Antonio Cairoli väldigt överlägsen och i det andra vann norrmannen Kenneth Gundersen. Han är väldigt populär på Glimmingen sedan han för några år sedan vann tävlingen. Därefter har han haft mycket problem med skador men nu verkar han alltså fullt frisk och på gång igen. Det skall bli väldigt roligt att se honom i morgondagens båda VM-heat.

I MX1-klassen hade man ju trott att överlägsne VM-ledaren Joshua Coppins skulle ha gjort processen kort med de övriga men han tog det ganska lugnt på tidsträningen med sjätte bästa tiden. Han kommer säkert att visa en helt annan form i morgon.

Och vädret? Ja enligt prognoserna så skall det bli hyfsat i morgon.//

Apropå möte med djur

Apropå möte med djur så har jag fått detta roliga bidrag av Rolf Ohlson. Rolf är f.d. stridspilot, Uddevallabo och numera bosatt i Strömstad.

Hej Gunnar!
Din tjäderhisoria är fantastisk. Skrattade gott. Förstår att den gjorde sig bra på mässen.
Kom att tänka på ett fågelmöte på Mainau i slutet av 1980-talet. Svanen var mäktig, den största jag någonsin sett. Tanten var relativt liten, men ändå...
Hon skällde på svanen som ställde sig i vägen och svanen svarade med en väsning. Jag hade för en gångs skull kameran i högsta hugg och fick en rolig bild.

Hälsningar Rolf Ohlson.//

2007-06-29

Lillesjöverket växer i höjden


Uddevalla Energi bygger vidare på Lillesjöverket och så här ser det ut i dag.

Planerna på ett nytt värmeverk som ersättning för Hovhultsverket har mynnat ut i anläggning av ett kraftvärmeverk på Lillesjö. Detta är inte bara Uddevalla Energis största byggprojekt hittills, utan även det dyraste, beräknat till 850 miljoner kronor.
Lillesjöanläggningen blir en avfallsförbränningsanläggning med elproduktion. Att producera värme genom avfallsförbränning är en jämförelsevis mycket miljövänlig metod, i och med att avfallet förvandlas till energi och blir en del i kretsloppet istället för att bara försvinna till ett upplag. Förnyelsetanken är tydlig i hela arbetet – tillvaratagandet av material som annars går till spillo. Detta är en viktig del i företagets helhetssyn på sin miljöanpassning.

Lillesjö kommer främst att eldas med allt som man i Uddevalla lägger i den ”röda påsen” vid sopsorteringen. Dessutom skall sopor tas emot från grannkommunerna. Det tillkommer också mycket bränsle från annan avfallshantering.

Den 7 juni 2006 gjorde landshövding Göte Bernhardsson första gjutningen på Lillesjö. Det traditionella första spadtaget fick ersättas av en gjutning, eftersom det var så gott som omöjligt att få ner spaden i marken i den före detta bergtäkten. Nu står landshövdingens insats som ett monument, en skylt vid vad som skall bli infarten till området. Arbetet med uppbyggnaden kommer att pågå under 2007 och 2008, sedan tas verket i drift på prov. 2009 räknar man med att börja leverera värme och el till kunderna. (Texten ur Uddevalla Energis jubileumsbok "Ljus och värme. Uddevalla Energi 150 år".//
Se mer om Lillesjöverket på http://www.lillesjoverket.se/ Där kan du även följa bygget i en webbkamera som uppdateras var 10 minut.

Pater Nosters återflytt spikad


(Bilden från Pater Nosters vänners hemsida www.paternoster-fyren.com/ )

Nu är det spikat. SMHI har tagit fram en specialprognos för den kommande veckan och det innebär att Pater Nosters återflytt blir en dag tidigare än beräknat. Tisdagen den 3 juli mellan kl 08 och 10 kommer fyren att lyftas tillbaka till Hamneskär.

Jag kommer självklart att vara på plats.

På bilden är Pater Noster på väg till Göteborgsoperan den 27 juni.//

2007-06-28

En räddningsinsats som heter duga

I dag då jag såg det här huset på Gustafsberg från sjösidan kom jag att tänka på en historia som jag hörde för några år sedan. Historien är så bra att jag ibland återberättar den vid mina guidningar eller föredrag. Antagligen har jag bättrat på den något.

När historien utspelade sig var en känd Uddevallabo, tyvärr numera avliden, husets innehavare.

Det var den 20 augusti 1995 och Räddningstjänstens utryckningsstyrka befann sig vid tillfället på sin övningsplats vid Sörvik, dvs på motsatta sidan av Byfjorden. Det var fri sikt över fjorden mot Gustafsberg.
Mitt ute på Byfjorden var en pensionerad brandman på väg i sin kajak mot sina kolleger vid Sörvik. Till saken hör att denne brandman var trots uppnådd pensionsålder i utomordentligt god fysik. Han besökte ofta sina gamla kolleger och nu visste han att de höll till på Sörvik. Han skulle dit och prata bort en stund. Det skall också sägas att han denna dagen var klädd bl a i en röd T-shirt med texten "Räddningstjänsten i Uddevalla" .

Någon av brandmännen vid Sörvik råkade titta mot Gustafsberg och får då se att en rökpelare stiger upp från ovanstående hus. Brandmännen förstod att det nog var dags att göra sig beredda på en utryckning och började gå mot sina brandbilar. Då kom larmet och de for iväg med blåljus och sirener.

Den f d brandmannen i kajaken förstod genast att hans kamrater fått ett larm och vände därför kajaken i motsatt riktning för att paddla hemåt. Då får även han se att det brinner i huset. Han förstod då att det skulle ta ganska lång tid för utryckningsstyrkan innan den kom fram. De måste ju runda Byfjorden genom staden.
I bästa Gert Fredrikssonstil (sexfaldig olympisk mästare i kanot) satte han därför högsta fart mot det brinnande huset och vältränad som han var tog det inte många minuter innan han var framme. Han når land och lämnar kajaken och rusar upp till huset där det brinner i källaren och startar omedelbart att släcka elden.

Ganska snart hade han lyckats dämpa elden rejält och när hans kamrater i sina brandbilar äntligen kom fram så återstod för dem bara eftersläckningen.

Åsyna vittnen till det hela var några turister på vandrarhemmet. De var förbluffade över den effektiva räddningsinsatsen. En förpatrull ur Räddningstjänsten kommer först till brandplatsen i en kajak! Något liknande hade de aldrig sett maken till.//

Skeppsvikens hopptorn





Det utlovade nya hopptornet i Skeppsviken går nu mot sin fullbordan. Det har tillkommit bl a genom att Uddevallabon Gunnart Thorpert donerat pengar till bygget.


Precis på den här platsen fanns det redan på 1930-talet ett dylikt hopptorn.

Jan Aronsson har skickat mig den här bilden där man ser det gamla hopptornet. Längre bort ser man också det stora trähopptornet som fanns då jag var ung. Om jag minns rätt så var det 12 meter högst upp och därifrån var det inte många som vågade hoppa eller dyka. Nivån under var nio meter och så fanns det en tremeterstrampolin strax intill.//

2007-06-27

Tjädertuppen - ett militärminne


Att möta en spelgalen tjädertupp kan vara farligt. Fast det förstod ju inte vi stadsbor då det hände.

Löjtnant O och jag var ute och rekognoserade i en militärgrön Volkswagen Passat på Sågebackens skjutfält någon gång i början av 1980-talet. Skjutfältet är ett väldigt stort område norr om Uddevalla och där kom vi i sakta mak körande på en grusväg mitt i mörka skogen då vi fick se en tjädertupp alldeles vid sidan av vägen. Ingen av oss hade sett något liknande på så nära håll tidigare så vi blev så klart nyfikna.

Efter att ha betraktat tuppen en stund klev vi ur bilen för att ta oss en närmare titt på den ståtliga fågeln. En kapten och en löjtnant från Bohusläns regemente hade väl inget att frukta från den till synes stillsamma fågeln?

Med viss respekt närmade vi oss fågeln och inledningsvis såg den beskedlig ut. Bara några få meter från den fällde den plötsligt ner vingarna mot marken och sprang mot oss i det den utstötte några förfärliga ljud. Vi retirerade först gående men då fågeln ökade farten och strax var oss i hälarna lyckades vi springa tillbaka till bilen och slog igen bildörrarna om oss.

Väl inne i bilen studerade vi tuppen lite närmare och där satt vi medan den glodde på oss från ett par meters håll. Plötsligt gick den till attack mot bilen och hoppade upp på motorhuven där den stod och bligade på oss genom vindrutan.

Då stack jag upp pekfingret mot vindrutan i tuppens riktning och då small det. Tuppen högg våldsamt mot mitt finger men träffade vindrutan med sin stora gula näbb och det skakade i hela bilen. Sedan gjorde den ytterligare några attacker mot rutan och vi funderade faktiskt på om glaset i vindrutan skulle hålla för de ilskna attackerna. Efter en stund tänkte vi att det var nog bäst att den fick vara i fred så jag startade motorn och trodde då att den skulle lämna motorhuven.

Icke, sa nicke! Den hoppade upp och grabbade tag i vindutetorkaren med båda sina stora fötter och satt där och bligade ilsket på oss. Bäst att försöka få bort den från bilen. Jag körde därför sakta framåt men utan resultat. Sedan ökade jag farten så att den stora fågelns kropp trycktes mot vindrutan.

Några sekunder senare tvärnitade jag men tuppen höll sig kvar. Visserligen trycktes den nu framåt i färdriktningen och ned längs motorhuven men släppte taget gjorde den inte.

Det blev nu några snabba rivstarter omväxlande med tvärnitar så att tuppen kastades ömsom mot vindrutan och ömsom tillbaka längs motorhuven. Men den höll sitt stadiga grepp om vindrutetorkaren i alla fall.

Sista möjligheten var att sätta på vindrutetorkarna och vindrutespolarna samtidigt som jag körde snabbt framåt i allt högre fart. Tuppen följde med vindrutetorkarna upp och ned några gånger innan den slutligen seglade i väg uppåt över biltaket och ur vår åsyn. Jag kunde se i backspegeln att den tumlade ner på grusvägen bakom oss och stirrade ilsket efter oss. Nu var det inte roligt längre så vi for därifrån lättade över att ha kommit undan med livet i behåll.

Vägen vi körde på tog snart slut så vi vände och åkte försiktigt tillbaka samma väg. Vi bromsade in på behörigt avstånd och tittade mot tuppen som fortfarande uppehöll sig ungefär på samma plats som tidigare. På ca 100 meters håll iakttog vi gynnaren och funderade på hur vi skulle kunna ta oss förbi den ilskne tuppen.

Då kommer plötsligt från andra hållet en pansarvärnspluton som bestod av två bilar med pansarvärskanoner på och ytterligare några terrängbilar med trupp i, sammanlagt var det ca 20 soldater med sitt befäl. Befälet hoppade ur tätfordonet och ropade: "Gruppera!".

Alla bilarna körde av vägen en kort bit från tjädertuppen och ur hoppade soldaterna helt ovetande om den ilskne tjädertuppen. Soldaterna började lasta ur materiel, tydligen tänkte de resa några tält vid sidan om vägen.

Då anföll tjädertuppen den närmaste soldaten som nog först inte fattade vad det var som kom farande mot honom. Möjligen lyckades tuppen ge soldaten några tjuvnyp för han gallskrek och snart var det full cirkus där borta. Tuppen jagade soldater kors och tvärs och snart hade alla lyckats sätta sig i säkerhet i sina bilar. Vad händer nu undrade vi?

Det yngre befälet kunde naturligtvis inte med att ge sig för en sådan liten fiende så han beordrade fram ett maskeringsnät på 5 x 5 meter. Sedan fick vi se hur fyra fem soldater med maskeringsnätet utbrett mellan sig närmade sig tuppen försiktigt. Tuppen anföll på nytt och det uppstod ett smärre kaos medan de till slut lyckades kasta nätet över tuppen och han var fast.

Han gav sig inte i första taget utan sprattlade vilt men till slut var nätet så hårt virat runt hans kropp så att han höll sig stilla. Med ett hårt grepp om byltet hoppade soldaterna in bak i en av bilarna medan deras befäl gav order om att köra i väg byltet flera kilometer därifrån och sedan släppa den.

Vi körde fram och pratade med kollegan som nu hade repat mod. "Ja, det var lätt fixat!", flinade han. Vi for därifrån.

Men någon timme senare undrade vi allt hur det gick med plutonen och deras tältförläggning? Vi for i väg dit igen. Men innan vi hann fram mötte vi hela kolonnen med bilar på väg tillbaka längs vägen. Tjädertuppen hade kommit tillbaka och vi hörde vår yngre kollega ropa till oss: "Tuppen kom tillbaka, den vann! Vi omgrupperar!".

Detta var ju ett äventyr att prata om på mässen några dagar senare. Löjtnant P lyssnade då intresserat och höll fram sin pipa som han alltid sög på var han var. I pipskaftet var ett tydligt jack.

Han berättade då att han dagen efter vårt äventyr hade kommit till samma plats och fått se tjädertuppen. Nyfiken som han var stannade han bilen och klev ur och gick emot den. Då anföll den och liksom för att skydda sig stack löjtnant P fram handen med pipan varvid tjädertuppen högg tag i den och hade så när lyckats erövra pipan innan löjtnant P lyckades slita till sig den och fly tillbaka till bilen.

Kollegerna på mässen hade i alla fall kungligt roligt på vår bekostnad.//

2007-06-26

Nordisk Seglats i regn


Regn, regn och åter regn. Hela dagen har det regnat ihärdigt och det var förstås synd på det storståtliga arrangemanget i Uddevalla hamn.
Men det har inte märkts några sura miner och möjligen var det inte bara det digra programmet på Bohusläns museum som lockade alla dit? Regnet gjorde säkert sitt till att det vimlade av besökare hela dagen. Sällan har jag sett så många barnvagnar (med regnskydd) parkerade innanför museets entré.
Personalen på Restaurang Kajkanten var alldeles slut när jag pratade med dem på kvällen. Det hade varit en veritabel anstorming med mat- och fikagäster hela dagen.
Kl 1730 var det fullsatt i Hörsalen då Göteborgs-Postens reporter Dag Fransson visade bilder och berättade om Ostindiefararen Götheborgs Kinaresa. Dag var reporter ombord på några av delsträckorna. Dag berättade att han redan hållit mellan 35 och 40 föredrag inför fullsatta salonger. Efterfrågan är enorm.
Och då jag lite senare skulle går hem hörde jag härlig svängig tradjazzmusik från Hörsalen. Det var Mobile Mama Jazz Band. "Ett hårdsvängande band med glimten i ögat! Sex unga giganter inom jazzen som spelar musiken som alla tycker om. Bandet låter som på den gamla goda tiden då en kvinna var en dam, hönsen gick ute och Volvo var svenskt..".
På den tiden jag jobbade på I 17 hade jag järnkoll på museets programverksamhet. Nu har jag arbetat på museet i 16 år och har egentligen väldigt lite koll på vad som händer på programsidan. Man vacklar hemåt framåt kvällen och ibland har man noterat att det var något intressant föredrag eller annat program som man hade velat avnjuta.
Men ibland har jag tagit mig tid då något verkligt trevligt och oväntat dykt upp i min väg. Ofta är det de programpunkterna man minns bäst. Tvärr kunde jag inte stanna under mer än några låtar men det svängde otroligt härligt om Mobile Mama Jazz Band. Mera sånt.//

2007-06-25

Nordisk Seglats



I eftermiddags började segelskutor från i första hand Danmark och Norge att anlända till Uddevalla där de lade till vid Ångbåtsbryggan. Fler fartyg var på väg nu i kväll och i morgon är det således Öppet skepp där man kan gå ombord och titta på skutorna.

I dessa sammanhang är förstås väderprognosen intressant och SMHI säger:

Varning klass 1 i Västra Götalands län, Bohuslän och Göteborg. Stora regnmängder
Under tisdagsdygnet risk för rikligt regn på många håll, 35-50 mm men lokalt ännu mer.

Enligt vad jag erfor i dag kommer skutorna att lämna hamnen på rad kl 0815 på onsdag.//

www.nordisksejlads.org

2007-06-24

Vila i ofrid


Den här gravvården på Norra Kyrkogården saknar uppgifter om vilken Uddevallabo som ligger begravd i den. Säkerligen hade "Anonym" aldrig kunnat förutse den "ofrid" som nu råder på platsen alldeles intill stadsmotorvägen.

Jag har fått en fråga om Uddevallas kyrkogårdar och kommer därför under sommaren att skriva en artikelserie om dessa.//

Sagabiografen


Sagabiografen visade sin första film den 26 januari 1940. Det stora huset vid Grönsakstorget var just färdigbyggt av byggmästare Dahl. Biografen som var mycket påkostad för sin tid har alltsedan dess satt sin prägel på platsen. Sagahuset, Sagaplan och till och med Sagabron (Träbron) är namn man hör ofta.


Till det yttre är biografen sig ganska lik medan interiören har förändrats ganska radikalt, men på ett smakfullt sätt, då den byggdes om i slutet av 1980-talet. En stor biograf blev då tre. Saga 1, 2 och 3.

Medan stadens andra biografer en efter en har lagts ned så har Saga klarat sig genom alla kriser. Tänk om man kunde våga sig på att gissa hur många biobesökare biografen haft under sina 67 år?

Det går förstås inte men det är flera generationer Uddevallabor som har egna filmminnen från Saga.

Själv kommer jag nästan alltid att tänka på den danska halvsnuskiga men oerhört roliga filmen "Bocken i paradiset" med Dirsch Passer och Ghita Nørby då jag försöker erinra mig en film jag sett på Saga.

Det var fullsatt och det var en sådan där film där hela salongen tjöt av skratt hela tiden. Och mitt i dessa skrattsalvor blev det plötsligt några sekunders tystnad. Alla slutade skratta samtidigt utom en ung kvinna som inte märkte att vi andra höll tyst. "Jag tror att jag kissar på mig!", tjöt hon så att hela salongen hörde det och då var det förstås färdigt igen. Skrattsalvorna ekade på nytt och den unga damen gjorde sitt bästa för att dölja ansiktet då filmen var slut.




Vi gör en liten genomgång med exempel på filmer som visats på Saga.
  • 1941 "En sjöman till häst" med Edward Persson. "Swing it magistern" med Adolf Jahr och Alice "Babs" Nilsson. "Hagaprinsessorna" en dokumentär. "Brevet" med Bette Davis. Den 23 december visades nattinén "Som en tjuv om natten". Behållningen av den filmen gick till de arbetslösa i Uddevalla.
  • 1942 "Vårat gäng" med Alice "Babs" Nilsson, John Botwid, Åke Grönberg m fl. "General von Döbeln" med Edwin Adolphson och Eva Henning. "Fantasia" av Walt Disney.
  • 1944 "Casablanca" med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. "Flickan och djävulen" med bl a Gun Wållgren och Stig Järrel.
  • 1945 "Kungliga patrasket" med Edwin Adolphson och Uddevallas egen filmstjärna Esther Roeck-Hansen. "Rosen på Tistelön" en Bohuslänfilm.
  • 1947 "Kronblom" med bl a Dagmar Ebbesen, Julia Caesar, Thor Modén.
  • 1948 "Till Segraren" med Viveca Lindfors (hennes första USA-film). Det här året hölls det också en nordisk filmkurs för 350 lärare som studerade filmens användning i undervisningen.
  • 1949 "Kronblom kommer till stan".
  • 1950 "Kung Gustav V:s sista färd". (Visades tydligen på alla stadens biografer. Det var min allra första film och jag såg den på Röda Kvarn). "Stromboli" med Ingrid Bergman.
  • 1951 "Askungen". "Robin Hoods äventyr"
  • 1952 "Tio tappra män" med Burt Lancaster.
  • 1953 "För min heta ungdoms skull" med Maj-Britt Nilsson och Folke Sundqvist. "Afrikas drottning" med Humphrey Bogart och Katherine Hepburn.
  • 1954 "Dans på rosor" med bl a Sickan Carlsson.

I Bohusläningen kan man vidare läsa:

  • 1972-04-29 En rökbomb utlöstes på biografen som fick utrymmas. Med all sannolikeht var det en värnpliktig från I 17 som stod bakom attentatet.
  • 1987-10-24 Sagabiografens nya ägare vill bygga om biografen till tre salonger.
  • 1988-04-23 Sagabiografens grannar störs av höga ljud. Sena föreställningar förbjuds.
  • 1999-05-05 Sagabiografen skall ljudisoleras så att grannarna slipper bli störda.

Och in på 2000-talet märker man att Film i Väst är etablerade i Fyrstadsområdet med flera premiärer på Saga.

  • 2001-02-09 Galapremiär för filmen "Hans och hennes" med Johanna Sällström och Jonas Karlsson.
  • 2002-10-02 Galapremiär för filmen "Alla älskar Alice" med Richar Hobert och Lena Endre.
  • 2003-01-16 Galapremiär för Tomas Alfredssons film "Kontorstid". Inbjudna gäster fyllde biografen.
  • 2003-12-09 Galapremiär för filmen "Hanna med H".//

2007-06-23

Joel Gistedt till Wayne Gretzkys Phoenix


Uddevallasonen Joel Gistedt, 19 år, har enligt Sportbladet.se "draftats" av Wayne Gretzkys NHL-klubb Phoenix Coyotes. Och klubben var dessutom så angelägen om att få honom att man bytte till sig ett val i draften för att försäkra sig om saken.
Gistedt gjorde ju en sensationell entré i Frölundas elitserielag i vintras. Både förste- och andremålvakten blev skadade så junioren Gistedt fick göra debut och som han gjorde det! I flera matcher där Frölunda var i rejäl brygga mot starkare lag spikade han igen målet och var den som höll Frölunda kvar i matchen.
Enligt vad han säger till Sportbladet vill han spela även kommande säsong i Frölunda innan det bär i väg över Atlanten. Nog vore det trevligt om vi dessutom finge se honom i Tre Kronor!//

Nordisk Seglats 25 - 27 juni


I dag ligger Uddevallas skolfartyg T/S Britta i ensamt majestät vid Thulekajen men snart får hon sällskap av ett stort antal seglande skutor. Sent på måndag den 25 juni anländer ett flertal skutor från Sverige, Norge och Danmark till Uddevalla hamn.
Under tisdagen kommer allmänheten att kunna bese skutorna och få en inblick i livet ombord. Med andra ord kommer hamnen att sjuda av liv och särskilt under tisdagen.
Nordisk Seglats genomförs i år mellan Uddevalla - Tönsberg - Skagen.//
Läs mer om Nordisk Seglats på http://www.nordisksejlads.org/

2007-06-22

VM-fest på Glimmingen kommande helg


Nästa helg, den 30 juni och 1 juli, är det dags för en ny VM-deltävling i motocross på Glimmingen i Uddevalla, Uddevalla Grand Prix of Sweden. Det missar jag inte gärna.

Första gången jag såg på motocross var på min pappas axlar då Bohusläns Motorklubb arrangerade sina tävlingar på Kasen. I efterhand har jag lokaliserat platsen till Kurverödsområdet. Det var i början av 1950-talet.

Några år senare flyttade klubben sin tävlingsmotocross till Kuröd, närmare bestämt vid Skalbankarna där. Där kördes flera SM- och VM-deltävlingar på ett underlag av snäckskal och det gillade förarna. Givetvis var jag även på Kuröd och tittade på tävlingarna. Där var förare som engelsmannen Leslie Archer, Sten "Storken" Lundin, Bill Nilsson, Kalle Sörping och Helge Brinkeback.

Sedan har det bara rullat på. Jag kan ha missat någon VM-deltävling på Glimmingen men i vart fall inte på senare år. Den helgen är kryssad i min kalender och ingenting kan rubba på det.

Trots avsaknaden av framgångsrika svenska motocrossherrar kommer det storpublik till detta arrangemang år efter år. Stor del i detta har förstås den arrangerande klubben BMK Uddevalla. Utan ett superproffsigt arrangemang vore snart Sverige utan en VM-deltävling. På Glimmingens motorstadion kunde man ifjol se norska, estländska och en rad andra nationsflaggor i publikhavet.

Förra året tog motocrossvärldens främste förare genom tiderna Stefan Everts ett storstilat adjö till den svenska publiken genom att vinna båda heaten på Glimmingen och därmed säkra sitt 10 VM-guld. Stefans pappa, Harry Everts, tampades på sin tid med Uddevallas egen motocrossvärldsmästare Håkan Andersson. Harry Everts tog fyra VM-guld och sonen Stefan gjorde redan som barn flera resor till Uddevalla, första gången var 1977.

Trots detta jättearrangemang har medias intresse för motocrossen minskat genom åren. Det är minsann inte lätt att följa med i VM-cirkusen. Tidigare sändes deltävlingarna i Eurosport men sedan i fjol är sändningarna flyttade till Eurosport 2, som väl inte många har? I vart fall inte jag.
Uddevalla Grand Prix of Sweden nästa helg är årets nionde deltävling. Man har hittills kört i Belgien, Spanien, Portugal, Italien, Tyskland, Japan, Frankrike och Bulgarien nu senast den 17 juni. Efter Uddevalla återstår Italien, Tjeckien, Belgien, England och Holland.




Årets suverän Joshua Coppins.





De olika motocrossklasserna är heller inte att känna igen nu för tiden. Förr körde man i 125-, 250- och 500-kubiklasserna. Idag är det MX1 och MX2 där den förstnämnda är huvudklassen.
Sedan Stefan Everts slutade har i år Nya Zeeländaren Joshua Coppins klivit fram. Han leder VM-tabellen med 368 poäng före Belgaren Steve Ramon med 271 poäng och Italienaren Phillippaerts och Fransmannen Sebastien Pourcel båda med 222 poäng.
Av 16 körda tävlingsheat i år har Coppins vunnit hela nio. Endast i Japan saknar han placering. Det är således en Nya Zeeländare med guldvittring som kommer till Uddevalla nästa helg för att ta ytterligare två heatsegrar.

I MX2 heter favoriten Antonio Cairoli, Italien, och han är ännu överlägsnare än Coppins. Av likaledes 16 körda tävlingsheat har Cairoli vunnit hela 14. Han leder därmed VM-tabellen i total överlägsenhet före Christoph Pourcel, Frankrike och Wyatt Avis, Sydafrika.




Elin Mann på Glimmingen ifjol.



Och precis som i fjol körs det en World Cup-deltävling för damer där Uddevallas egen Elin Mann är det stora svenska hoppet. Elin blev svensk mästare ifjol och leder även i år SM-serien. Däremot var hon inte nöjd efter den första World Cup-deltävlingen i tyska Teutschenthal. Hennes placeringar blev sexa och nia i de båda heaten. En revanschsugen Elin är att vänta kommande helg.
Vi ses på Glimmingen på lördag-söndag!//

Midsommardansen flyttade inomhus


Nej, regnet var så till den milda grad ihållande under midsommaraftonen att firandena fick flyttas inomhus.
I Museiparken låg den oklädda midsommarstången kvar efteråt och det hör alltså inte till vanligheterna.
Gladare är förmodligen Polisen då regn har en dämpande effekt på allför våldsamt midsommarfirande i Bohuslän.//

2007-06-21

Midsommarfirande i Uddevalla


(Undertecknad som lövgubbe 1988. En del sa att det var trevligt med två midsommarstänger, en fast och en rörlig)

Midsommarfirandet i Uddevalla har flerhundraåriga traditioner. Och det var inte alltid så populärt i vissa kretsar. Uddevalla hade en i många stycken extrem kyrkoherde i 1700-talets början som hette Parnovius. Han angrep i en predikan oskicket att ungdomen samlades runt majstången och ägnade sig åt ogudaktiga lekar. Det gick till och med så långt att han natten före midsommar 1703 tog med sig en yxa och högg ner den redan resta majstången.
Prästernas motstånd innebar att midsommarfirandet under långa tider inte var accepterat i samhället. Uddewalla Weckoblad skriver 1834 att majstångslekarna "är ett nöje för hantverkslärlingar och enfaldiga individer".

När Uddevalla Hembygdsförening hade bildats 1984 föreslog jag Kjerstin Cullberg på Bohusläns museum att museet och hembygdsföreningen tillsammans skulle ordna ett midsommarfirande på den då ganska lilla gräsmattan framför museet.
Resultatet blev att jag och min fru de följande nio åren fick ordna detta firande. Vi visste alltså vad vi skulle ägna oss åt när midsommaren närmade sig.

Vi gjorde allt själva. Vi grävde ett hål i gräsmattan några dagar innan och kvällen före midsommarafton var vi ute i skogen och högg lövruskor som vi körde på taket på bilen till museet samma kväll. Och på midsommaraftonens morgon var vi ute och plockade blommor i mängd. Midsommarstången var väldigt enkel de första åren, men en sommar hittade jag en spikram trädstam i lagom längd som hade flutit i land på Hjältön. Med svärfars plasteka med aktersnurra körde jag sedan denna till Bohusläns museum där den kom att fungera bra i flera år ända tills någon borrade ett hål i stammen för att bättre kunna fästa tvärslån. Resultatet blev att den gick av och måste ersättas med något annat.

Grundidén som håller än i dag var att barnen skulle få vara med och klä stången med löv och binda kransar och fästa blommor på stången. När detta var klart kom Uddevalla Spelmanslag och Uddevalla Folkdansgille och ledde själva dansen.

1988 hade jag läst i Uddevalla stads historia om Lövgubben och bestämde mig för att försöka återuppväcka denna gamla tradition. Det gjorde ju inte vårt arbete med midsommarfirandet mindre precis men vi höll på några år.

Lövgubben var en mansperson, äldre eller yngre, som promenerade omkring i staden helt eller delvis klädd i grönt. Ibland leddes han av någon annan under insamlande av slantar. Man tror att den här traditionen kom från Tyskland ("der Laubmann") där man haft urgamla fruktbarhetsriter under våren och den tidiga sommaren.

Bilden här ovan är från 1988. Jag är utklädd till lövgubbe och just när vi höll på som bäst kom det en buss till Kampenhof och ut vällde en massa amerikanska turister. De fick veta att de just bevittnade en gammal svensk tradition och alla ville bli fotograferade tillsammans med lövgubben.

Efter några år som lövgubbe lämnade jag över rollen till antikvarie Stellan Granat som med förtjusning ägnade sig åt traditionen. Jag minns att han en gång gick genom staden iförd sin mundering och det var inga problem att följa efter honom för det låg ormbunkar spridda i en enda lång sträng mellan museet och Packhusgatan där han bodde då.

I dag är det betydligt mer välordnat med midsommarfirandet. Traditionen är etablerad och lockar tusentals besökare. Många år har det varit risk för regn men de flesta gångerna har himlen spruckit upp precis innan det skall börja. I kväll är prognosen riktigt dålig men vi får hoppas att den vanliga turen håller i sig.//

2007-06-20

Fiskmarknaden i Uddevalla

Fiskmarknaden i Uddevalla var länge ett begrepp. Stadens brygga sträckte sig från Stenbron (sedan 1884 Järnbron) längs södra kajen och en bit förbi nuvarande Gamla Badhuset.
Vid Stadens brygga var det fritt fram att ligga om man hade varor till avsalu.

Följande artikel är hämtad från Nordisk Familjebok 1908-1910, dvs just den tid då det nya varmbadhuset byggdes.

"Fiskmarknad i Uddevalla.

Uddevalla ligger i ett äkta bohuslänskt berglandskap, och i utkanterna av staden ser man sådana där branta, överhängande klippor, under vilka det blir mörkt och dystert, och många hus ligga alldeles intill dem. Staden har en god hamn och har därför ganska mycket handel. På kajerna ligga trävaror uppstaplade, särskilt »pitprops», som utföras till England.
En dag i början av september är det livligt i Uddevalla, ty då hålles fiskmarknad. I hamnen ligga bredvid varandra en mängd fiskarjakter, väl femtio eller mer. Om vi fråga, varifrån de äro, få vi höra namnen på välbekanta fiskelägen som Gullholmen, Mollösund, Kärringön m. fl.

Ofta är det kvinnorna, som komma med jakterna; de ha inrett åt sig ganska trevligt ombord, seglet är nedtaget och hängt tvärsöver aktern, så att det bildar ett tält, och därunder sitta nu gummorna och gubbarna och ordna och ställa med sin fisk. Dessemellan röka de pipa, dricka kaffe och språka med vänner och bekanta.

Var jakt är som en handelsbod, där det säljes torkad fisk. Det finnes många sorter av den varan. Först och främst spillångan, som är så torr och tunn, att den ser ut som ett stycke skinn och man knappt skulle kunna ana, att det finns en enda bit kött på den. Och dock är det den, som användes till den bästa sortens lutfisk och som då är så lös och läcker. Och så finnes där saltlångan; den ser ut att ha litet mer kött på sig, ty den är icke så mycket torkad, det är den, som mest användes till kabeljo.

Dessutom är det varjehanda smått och gott, som hänger till beskådande: de lustiga rockorna, som man också kan få lutfisk av, buntar med klarskinn och massor av långa, torra slamsor, som kallas fiskmagar och som fattigt folk kokar soppa på. En mängd torra fiskhuvud äro också till salu. På kajen stå silltunnor med saltad norsk sill, ty den svenska sillen räcker inte alls till för Sverige.

Längre bort hålla en mängd kärror och lantåkdon, och kring dem rör sig en skara lantfolk. Bönderna skola nu köpa den fisk de behöva för vintern, och det är icke litet, ty den torra fisken utgör en både billig och närande föda, och på samma gång skola de passa på att få sälja något av sina egna varor. Där kommer en bonde med en säck på ryggen -- det är en besynnerlig säck att vara livlig, den rör sig och vrider sig, och nu kommer därifrån ett ängsligt pip. Då förstå vi, att det är en liten gris i säcken.

Sådana där rörliga säckar ser man överallt kring hamnen, och överallt hör man de stackars grisarnas jämmerliga pip. På kajen gå fruar och jungfrur från den ena fiskarjakten till den andra. »Kom och köp hos mig, jag har så vackra långor!» ropa fiskarhustrurna från båtarna.

Och jungfrurna vrida och känna på fiskarna och lukta på saltlångan för att känna, om den ej är sur, och smaka i förbifarten på en sill ur silltunnan. En fattig kvinna köper en hel säck full av sådana där fiskmagar, ty de äro så billiga. Det är ett bråk och väsen här ute vid hamnen, hästarna gnägga, grisarna skrika, människorna sorla, prata och skratta, och många gamla bekanta, som ej ha sett varandra på länge, träffas. Somliga köpa tobak och karameller av gummor, som sälja sådant. På kvällarna ser man bönderna begiva sig på hemvägen, alla försedda med stora förråd av fisk.

Stadens invånare ha också försett sig, och man kan hoppas, att fiskarhustrurna återvända med en icke så obetydlig penningsumma såsom lön för deras mäns trägna och farliga arbete.//

2007-06-18

Branddammen vid Träbron



Vid lågvatten kan man från Träbron se en rad brädspont nere i vattnet vid den norra kajmuren och några meter uppströms. Det är en branddamm som byggdes då Uddevalla brandkår hade fått sin nya ångspruta 1911.

I dag har den sedan länge slammat igen men då den var ny var den så djup att man även vid lågvatten alltid kunde släppa ned sugslangen från ångsprutan i den.


Uddevalla stadsfullmäktige beslutade den 12 september 1911 att anslå 12 300 kr (i dagens prisläge drygt 500 000 kr) till inköp av en 3-cylindrig ångspruta med 2 400 minutliters kapacitet. Det fick allt vara bra tillrinning av vatten i branddammen om det inte skulle bli tomt väldigt snabbt.






Den här bilden av ångsprutan togs vid Räddningstjänstens 100-årsjubileum i oktober 2003. Uddevalla fick sin första fasta brandstyrka 1903.

Hos Räddningstjänsten i Uddevalla finns ett brev bevarat som är skrivet av disponenten vid Tändsticksfabriken Arthur E Zachau den 31 mars 1912. Det är ställt till Bankdirektör Bark som var Brandstyrelsens ordförande.
Brevet lyder:
"Bäste Broder Bark!
Då vi nu fått en stor ny ångspruta så har jag kommit att tänka på dess användbarhet för alla stadsdelar. Men för plats ofvan om Strömbergets kvarn går ej, der får den äldre och lilla tjenstgöra.
Men antag att en brand utbryter i Thorburns trähus vid torget. Detta har brunnit och elden går österut. Det vore då bra att kunna placera ångsprutan i närheten av Träbron, eller i Hasselbacken.
Men jag tror att två förhållanden försvåra detta, nemligen.
  1. Vattenståndet i elfven vid Träbron, för tillfellet lågt och vattendjupet. Huru vore det att i elfvens botten å lämlig plats nedsätta ett kar för ångsprutans sugrör?
  2. Stora ångsprutans sugslang. - Denna är 3 x 3 meter = 9 meter enligt mig lemnad uppgift. Men kajernas tillstånd är nog icke de bästa och det gäller undersöka om sugslangen räcker och hvar man med trygghet kan stå med stora ångsprutan så högt uppe i Staden som möjligt.

Om resultatet visar att ökad sugslangslängd behöfs, derför att man ej kan stå nära kaj med sprutan, vore högst tillrådligt att köpa, ehuru den är dyr.

Antag vidare en brand i Tändsticksfabriken! Då behöfes lilla ångsprutan i öfverelfven och stora ångsprutan så högt upp vid Träbron eller Hasselbacken som möjligt. Har sådan undersökning skett?

Jag beder dig vänligast egna frågan skyndsam pröfning.

Tillgifne Vännen

Arthur E Zachau"

Det förefaller således vara Arthur E Zachaus idé till branddamen som vi fortfarande kan se intill Träbron.//

2007-06-17

1727 års bro

Vid lågvatten kan man tydligt se resterna av 1727 års bro uppströms Hansonska gångbron.
Bengt Nordlund, som skrivit den mycket läsvärda boken "Mot havet", har forskat i denna brons korta historia. Bron förstördes vid 1737 års brand då ca 80 hus i centrala staden på båda sidor om Bäveån togs av den röde hanen.
"Ännu kan man vid lågvatten se bitar bitar sticka upp av de ekar, tagna vid Bulid och Brattås, som utgjorde fundament för det södra brofästet".

Nordlund skriver vidare att timmermännen som byggde denna bron tjänade 24 öre silvermynt om dagen. En av dem hette Siver Knopp.


Att det kunde brinna på båda sidor av Bäveån i det gamla Uddevalla berodde förstås på att bebyggelsen gick ända ut på kajerna vid Bäveån. Först efter den stora branden 1806 anlades hamngatorna. Den här kartbilden ur 1750 års karta är det närmaste vi kan komma branden 1737. Platsen där bron låg har jag ringat in med rött.
Carl Linnaeus besökte Uddevalla 1746 och då är det mesta av den förstörda staden uppbyggd igen. Så dock inte 1727 års bro.//

Paniken i Herrestads kyrka


I dag passerade jag Herrestads kyrka. Mina tankar gick då genast till "Paniken i Herrestads kyrka" den 15 oktober 1826.


Det var vid återinvigningen av kyrkan som denna "förfärliga" händelse inträffade. Kyrkan var på den tiden tornlös. Tornet byggdes först 1849.

Så här skriver Uddewalla Weckoblad några dagar senare om händelsen:

"Uddewalla. Förliden söndag, den 15 dennes, invigdes den ombyggda Herrstads sockenkyrka, belägen 3/4 mil nordväst från staden. Denna högtidlighet hade ditlockat en mängd människor, såväl från staden som från landet häromkring.

Redan var gudstjänsten börjad, då allmänna andakten stördes av rörelse och buller bak i kyrkan bland åhörarna. Somliga ropade "elden är lös!", "rädda era liv!", "här är jordbävning!". Var och en sökte att rädda sig, förvirringen blev allmän och ganska snart var utgångarna tillspärrade av den påträngande folkhopen; tvenne av prästerna togo den genaste vägen genom fönstret; flera följde deras exempel och snart voro flera fönster utslagna.

Sedan folkmängden utkommit och hunnit återhämta sig från förskräckelsen, befanns att elden ej var lös. Orsaken till denna händelse var, att läktaren som ej kunde motstå tyngden av den på honom sammanflockade folkmassa, gav sig några tum nedåt och genom denna skridning mot rappningen på muren blev av kalken liksom rök, detta gav anledning till den inbillade eldsvådan.

De av den församlade massan på läktaren, som ej kunde komma ut genom den snart besatta nedgången, nedstörtade sig på den utströmmande folkmängden; de åter, som sutto under läktaren och ej kunde komma undan den, intogos av härnad och förtvivlan emedan de trodde sig varje ögonblick bliva begravna under ruinerna av den nedfallande läktaren. Många personer hava blivit mer och mindre illa hanterade; ty de svage blevo nedtrampade och de starke framrusade vilt. Gudstjensten, som genom denna händelse avbröts, fortsatte efter en halv timmas förlopp, då likväl kyrkan ej var så fullproppad som förut.

Händelsen är nu här ett allmänt taleämne - och sockenborna äro över den ganska oroliga, emedan de tro, att den var ett förebudför ännu olyckligare i framtiden".

Det var alltså helt enkelt människans fantasi som utlöste händelsen. Byggmästaren som hade utfört restaureringen av kyrkan tog förstås illa vid sig och annonserade den 15 november följande:

"Annons. Härav är upplyst, att läktaren i berörde kyrkoinvigningstillfället (Herrstad) varken givit sig nedåt några tum eller skridit invid muren, utan att utropen: "Elden är lös!" "Rädda era liv!"; "Här är jordbävning" härlett sig från andra av mig ej kända orsaker, och vilka utrop allena lärer verkat den förskräckelse och förvirring, som satte folkmassan i rörelse till utflyckt även genom fönstren, utan att i ögonblicket undersöka uppgivne farornas verklighet.
Herrstad den 9 nov. 1826.
P Österlöf."



När vi nu ändå uppehåller oss vid kyrkan kan jag väl också nämna att här ligger två av sin tids stora män begravna.

Jag nämde i en tidigare artikel att bondeståndets talman Lars Olsson från Groröd i Herrestads socken var en av undertecknarna till 1809 års regeringsform. Hans grav ligger alldeles intill kyrkan och på kyrkväggen mitt för graven sitter denna plattan uppsatt.





Den andre är förstås Uddevallavarvets skapare Gustaf B Thordén som dog den 30 juni 1963, 69 år gammal. Han ligger i det "Thordénska gravkoret".

Båda herrarna är värda egna kapitel men det får vi ta en annan gång. Det kan dock vara intressant att bara besöka deras gravar.//

Strandpromenaden igen











Svenska kyrkan har iordningställt en liten rastplats på bryggan vid vår härliga Strandpromenad.
Bibelcitatet ur Psaltaren är välfunnet.
Och det finns fortfarande några vrår kvar där man kan sätta uppnågon liten bänk om någon skulle känna sig hågad.//

"Tre granar, varav en tall"


Den ständigt alerte Jan Aronsson har skickat mig information om vad som skrivits om Uddevallas stadsvapen (senare kommunvapen).

Wilhelm Jacobowsky skriver 1917 om ämnet och kan då konstatera att stadsvapnet genom århundradena sett väldigt olika ut. Det menar jag är lätt förståeligt då man väl inte hade antydan till något som kunde kallas grafisk design? Jacobowsky har gått igenom vad som skrivits om Uddevalla i olika böcker. På sidan 123 i sin bok visar han sex olika utföranden av vapnet efter 1693.
Diskussionen om stadsvapnet rör sig uteslutande om vilka trädslag som är de rätta. I min förra artikel om Uddevallas kommunvapen 2007-06-05 tar jag steget från det första sigillet 1622 och direkt till dagens fastställda vapen från 1942. Däremellan har det således varit en flora av olika utföranden och åsikter om stadsvapnets utseende.
Det framgår inte vem som har skrivit det men någon uttrycker att Uddevallas vapen består av "tre granar, varav en tall".
Hur som helst har jag på olika platser i staden hittat stadsvapnet och nog kan det finnas anledning att undra vad för slags träd det skall vara.
Över Rådhusets entré sitter det ett vapen som är ditsatt 1895. Är det en tall i mitten, eller är det en ek?
På lyktstolpar runt om i staden kunde man förr i tiden hitta stadsvapnet. Jag har själv sett det på Kapelle men när jag nu far förbi så verkar det som att de gamla belysningsstolparna alla är utbytta mot modernare (och tråkigare).


På brunnslock kan man också hitta stadsvapnet. På Skolgatan, mitt för "Polispalatset" finns det ett väldigt fint brunnslock med Uddevallas nu gällande vapen (Se upp för trafiken om du skall titta på det för det ligger mitt i vägbanan!).
Det är faktiskt det enda stället jag har sett detta brunnslock.. Tillverkaren av locket har förstås gjort en gjutform och hoppades väl på att få flera beställningar framöver. Priset kanske då höjdes eftersom företaget var ensamma om gjutformen?
Jag tar tacksamt emot fler tips om platser där det finns stads- eller kommunvapen synliga ute i staden.//

2007-06-16

Österängen


Våra dagars Österängen återinvigdes efter en omfattande om- och tillbyggnad 2005.

Det var 99 år sedan det ursprungliga Försörjningshemmet stod färdigt 1906. Arkitekt den gången var L Kellman från Borås och byggmästare J Larsson från Göteborg. Det hela övervakades av den grundlige stadsingenjören A H Lindeberg.

Jag har tidigare skrivit om det ökade behovet av skolor som berodde på befolkningsökningen i Uddevalla mot slutet av 1800-talet. Med den kom också det faktum att de äldre blev allt fler. De mindre bemedlade var dessutom kraftigt i behov av samhällets stöd. Diskussioner om ett nytt "fattighus" hade förts länge när Uddevalla stadsfullmäktige 1904 beslutade att bygga Försörjningshemmet på Österängen.

Bohusläningen berättar i en artikel den 24 oktober 1906 utförligt om det nya Försörjningshemmet på Österängen.
"Huvudbyggnaden sträcker sig i norr och söder till en längd av 61 ½ meter, under det bredden är 12 och höjden från marken till takåsen vid pass 15 meter. Därtill kommer en från mitten av baksidan utspringande flygel, 15 ½ meter lång och 21 dito bred. Då många undrat, varför icke byggnaden förlagts med fasaden åt landsvägen, vilja vi i förbigående nämna, att man endast på dess nuvarande plats längs berget bakom haft säkerhet för att på rimligt djup finna fast botten överallt. Där vilar nu på orubblig stengrund inemot ett tusental pålar, uppbärande husets närmaste underlag, en rustbädd av betong."

Det är intressant att notera kommentarerna om byggnadens placering i förhållande till landsvägen. Vi skall då hålla i minnet att Sigelhultsvägen (f d Isebergsvägen) inte fanns på den tiden. Idag kan vi ju självklart tycka att Österängen ligger helt rätt i förhållande till landsvägen, dvs Sigelhultsvägen.
Bohusläningen fortsätter: "Innan vi som hastigast se oss omkring där inne, må den upplysningen förutskickas, att män och kvinnor bliva i bägge våningarna inrymda å skilda avdelningar, de förras liggande till vänster, de senare till höger om mittpartiet. De ha ock var sin ingång genom trapphusen, som flankera huvudportalen".

Sammanlagt fanns det i Försörjningshemmet plats för 60 kvinnor och 50 män. På vinden fanns kyrksalen och en del arbetslokaler. I flygelbyggnaden på baksidan fanns det i första våningen ett större kök med ångkokutrustning. I andra våningen i flygeln fanns det två matsalar – en för kvinnor och en för män.

I källarvåningen fanns det: "Två arbetssalar, fyra celler och ett dagrum för dårar samt badrum, bakstuga, hushålls – och vedkällare o s v har man här varjehanda lokaler för den maskinella avdelningen. Med drivkrafter, apparater, rör- och axelledningar etc. ter sig denna i sin helhet nästan som en fabriksanläggning. Den innehåller mycket som förtjänar att uppmärksammas".

Stadens gasverk (så aktuellt i dessa Uddevalla Energidagar) svarade för installation av gasledningarna till belysningen. Stadsfullmäktige anslog 4485 kr för detta.

Försörjningshemmet skulle även svara för utbetalningarna till den tidens "socialbidragstagare". Det infördes då den ordningen att dessa efter högmässan på söndagarna skulle gå till Försörjningshemmet för att få sina pengar. Det hela blev snabbt ganska olustigt då dessa samhällets svaga kände sig utpekade av att folk som bodde längs vägen kunde iaktta dem och kanske uttala sig nedsättande. Protesterna lät därför inte vänta på sig och därför beslutade stadsfullmäktige att kontantersättningen som tidigare skulle betalas ut i Rådhuset, där man på ett enklare sätt kunde slinka in obemärkt.

1910 skriver Bohusläningen i en artikel att hemmet är välskött och att där serveras god mat. Men den klara himlen skulle snart förmörkas. Diverse missförhållanden skulle komma att avslöjas under de kommande åren. En föreståndare anmäldes av släktingar till en av de boende på Försörjningshemmet för bl a misshandel. Föreståndaren skulle vid ett flertal tillfällen ha låst in en av de boende i en dårcell i källaren och även misshandlat denne.

Uddevallas riksdagsman C G Lindstam tillsattes som utredare och det var en förödande rapport han lade fram i augusti 1913 (rapporten finns att läsa på Bohusläns Föreningsarkiv i Uddevalla). Det fick givetvis konsekvenser för de inblandade, bl a fick en syssloman avsked.

1914 skriver Bohusläningen att sinnesjukvården vid Uddevalla försörjningshem är otillfredsställande. 1922 har dock förhållandena förbättrats avsevärt och tidningen ger efter en titt bakom kulisserna en eloge åt vården på hemmet. Detta konstateras också då överinspektör Petrén inspekterar hemmet senare på året.
1938 är tongångarna i Uddevallas tidningar bistra igen och man anser att det måste byggas ett nytt ålderdomshem då Försörjningshemmet blivit otidsenligt. Diskussionerna fortsätter de kommande åren och 1943 beslutar stadsfullmäktige att ett nytt ålderdomshems skall byggas på Äsperöd. Beslutet är egentligen ganska märkligt, Uddevalla beslutar att bygga sitt ålderdomshem i grannkommunen Bäve. Förklaringen var att man under andra världskriget förde långtgående förhandlingar i syfte att inkorporera Bäve till Uddevalla. Så skedde också den 1 januari 1945.
1953 stod det nya Äsperödshemmet klart och de boende på Österängen fick flytta dit.
Under några år hände det inte så mycket men 1966 skriver Bohusläningen att Österängen kan bli vårdhem för lättskötta mentalsjuka. Så skedde också och Österängen blev ett annex till Restads sjukhus i Vänersborg. I takt med att mentalsjukvården i hela Sverige skulle avinstitutionaliseras i början av 1990-talet blev Österängen överflödigt igen.
Närmsta grannen Bohusläns regemente lades ned den 30 juni 1992 och det var precis när kriget på Balkan pågick som intensivast. En stor mängd flyktingar strömmade till Sverige och det nedlagda regementet och Österängen togs i bruk som flyktingförläggning bara två veckor efter regementets nedläggning.
Efter flyktingtiden diskuterades olika alternativ för Österängen. Många tyckte att det var trist att se den gamla fina byggnaden stå tom år efter år. 2001 köpte Uddevalla kommun tillbaka Österängen och började planera för byggandet av ett äldreboende.
Den gamla huvudbyggnaden restaurerades och det byggdes till två flyglar. Bristen på svenska byggnadsarbetare visade sig genom att en underleverantör till NCC hade polacker anställda. Detta uppmärksammades av Metall som förhandlade upp lönerna för polackerna till 130 kr/timme.
Och precis som då man byggde huvudbyggnaden 1906 upptäckte man att det var besvärliga markförhållanden i form av blålera. Hade man läst den gamla artikeln i Bohusläningen kanske mycket hade kunnat vara annorlunda?

Den 14 juni 2005 invigdes det nya Österängen.
I en faktaruta i Bohusläningen kunde man då läsa:
Antal lägenheter: 112
Typ av boende: Främst demensboende, tio platser för palliativ vård och tio för somatisk vård.
Lägenhetsstorlek: 29-34 kvadratmeter i huvudbyggnaden. 32 i flyglarna. Till varje lägenhet hör ett möbelförråd.
Hyra: 3920 – 5 600 kr/månad.
Mat: Frukost och mellanmål lagas på plats, liksom potatis, ris och liknande. Huvudkomponenten i middagen, som kött och fisk, tillagas i Äsperödsskolans kök.
Rivningsmassor: 300 – 400 ton från huvudbyggnaden.
Total yta: 8 300 kvadratmeter.
Kostnad: 118 miljoner kr, exklusive möbler.
Adress: Sigelhultsvägen 13 A, B C och D samt lägenhetsnummer.
Övrigt: Här finns också dagverksamhet, fotvård, hårvård, cafeteria och samlingslokaler.//

Petersonska huset


Det Petersonska huset i Södra hamnen är ett av Uddevallas vackraste och kanske det huset som jag får mest frågor om. Särskilt personalen på Bohusläns museums restaurang Kajkanten får också många frågor om huset. Det kanske inte är så konstigt eftersom man har gott om tid att titta på det när man fikar eller äter lunch på restaurangen.

Kärt barn har många namn brukar det heta men jag föredrar att kalla det efter John Peterson som lät bygga huset 1902-1904. Huset ritades av den kände Uddevallafödde arkitekten Eugen Thorburn och byggmästare var Axel Wilhelm Stening. Hans efternamn tycker jag är väldigt rätt med tanke på detta stenhus. Stening byggde för övrigt badhuset några år senare.
Man måste säga att John Peterson var en märklig man, en riktig pionjär. För Uddevallaborna var han "Peterson på Baan" syftandes på repslagarbanan i Södra hamnen som han drev. Peterson föddes 1834 (koleraåret) i Ljungs socken och gav sig i äventyrlig undomslusta över till USA i sin ungdom. Där blev han kvar i femton år. Han upplevde något mycket märkligt då han med egna ögon fick se olja som bokstavligen vällde upp ur marken. Han förstod att detta var framtiden.

Han återvände till Sverige och gifte sig i Uddevalla med repslagaränkan Johanna Nihlströms dotter Helena. Paret fick två söner. Det blev naturligt att Peterson tog över repslageriet och drev det vidare. Men vad han gick och funderade på var oljan. Med sina utmärkta språkkunskaper hade han lätt för att få kontakt med oljeföretagen i USA och han startade därför import av olja. Därmed blev han en av Sveriges allra första oljeimportörer.

1884 fick han tillstånd att lagra eldfarliga oljor vid Lövåsberget. Oljan kom i trätunnor som handgripligen fick transporteras i land en och en. Senare byggdes en slags luftburen järnväg som lutade svagt och på så sätt kunde oljefartygen hissa upp oljetunnorna till järnvägen och sedan putta till dem och de rullade på detta sättet bortemot femhundra meter till oljedepån.

Han utvecklade företaget vidare och 1896 byggde han de första oljecisternerna. Petersons oljeimport är utan tvekan grunden till att Uddevalla alltsedan dess har en oljeindustri. Det har varit olika företag men just nu är det Exxon Mobil som driver sin smörjoljefabrik (den enda i Norden) vid och i Lövåsberget.
Peterson hade tidigare byggt Windingsborg strax intill. Det ligger alldeles söder om simhallen. Och precis bakom det Petersonska huset låg sedan länge manbyggnaden på gården Walkesborg.
John Peterson hade många järn i elden. Han var förvaltande direktör för Gustafsbergs barnhus 1894-1905. För egna medel lät han då bygga strandpromenaden mellan Gustafsberg och Lindesnäs.
Han var landstingsledamot 1895-1904 och ledamot av Uddevalla stadsfullmäktige i 39 år mellan 1869 och 1908.
John Peterson avled i april 1912 och i bouppteckningen som blev klar i augusti samma år var behållningen i dödsboet 583 449 kr 40 öre. Enligt SCB:s prislathund motsvarar det i dagens penningvärde drygt 21 miljoner SEK.

Slaktaren Karl Adolf Ryberg köpte huset 1915 och familjen Ryberg ägde det ända fram till 1982 och därför kallar en del äldre Uddevallabor huset för Rybergska huset. Där har senare varit lokaler för Gatukontoret och Advokatfirman Hammar höll till där i flera år. I dag är det bostadshus med bostadsrätter.

Det finns en historia om huset som ihärdigt har bitit sig fast genom åren.

Husets koppartak var väldigt värdefullt. Det var svårt att få tag i koppar och det påstås att tyska intressenter ville köpa koppartaket under första världskriget. Belopp som 40 000 SEK har nämnts ( 1,4 milj SEK i dagens penningvärde enligt SCB) men det lär vi aldrig få veta.

Vad som däremot slår mig nu är att kopparen åter är ytterst åtråvärd ( åskledare, stuprännor ja till och med dörrhandtagen i huset där jag bor har stulits) och kanske skall bostadsrättsföreningen i Petersonska huset därför ha korpgluggarna öppna?//

2007-06-15

Nedskjutningen av det tyska planet 1940


Den här bilden har jag precis fått av Tore Lexby. Den visar jordfästningen av de tre tyska flygarna som sköts ned över Uddevalla den 14 april 1940.
Jordfästningen ägde rum den 25 april och officiant var prosten J A Bogren.//
Jag har även lagt till bilden i den tidigare artikeln 2007-05-14 om nedskjutningen.

Pater Noster snart tillbaka på Hamneskär


Idag har jag återsett fyren Pater Noster på Arendal i Göteborg. Fyren är nästan ihopmonterad efter en otrolig seglats. Det var några hundratal inbjudna gäster till den "fyrförfest" som hölls i Pharmadule Emtungas fabrikslokaler idag.





Men vi börjar från början. Så här såg det ut den 30 juli 2002. Fyren Pater Noster lyfts bort från Hamneskär där den stått sedan 1868. Vi som hade förmånen att vara delaktiga i detta projektet hyste en djup beundran för dem som hede byggt fyren. Hur i all världen gick det till? Det påstås att själva hopmonteringen av denna Heidenstamfyr gick på bara några veckor.


Bohusläns museum fick 1978 ta över ansvaret för fyren som hade släckts 1975. Och nu lyftes den 137 ton tunga och 32 meter höga fyren i sin helhet över till en pråm och transporterades vidare till Rönnäng där den lyftes iland för reparation.

Det skulle snart visa sig att den gamla fyren i stort sett endast hölls ihop av målarfärgen. Vi som hade varit uppe i fyren tänkte nog mer än en gång att hade vi vetat.......

Det påbörjade projektet hade för avsikt att rostskyddsbehandla fyren på kajen i Rönnäng och sedan segla ut den på plats igen. Därav blev nu intet. Istället beslutades det att fyrdelarna skulle föras till Uddevalla hamn och förvaras där i väntan på att restaurering skulle påbörjas.


Mars 2003.

Här är Pater Noster på Sörvik i Uddevalla hamn. Ett enormt plockepinn kan man se.


Luften gick i princip ur projektet i och med detta. Det gjordes några tappra försök att intressera olika yrkesutbildningar för att ta på sig uppgiften att restaurera fyrdelarna.


Det gjordes en utställning där Pater Nosters lanternin placerades utanför Bohusläns museums entré. Syftet var att väcka intresse för fyren och detta var det enda synliga beviset för att den fanns i Uddevalla.

Museets byggnadsantikvarie Lars Rydbom hade haft den antikvariska kontrollen i projektet och han medverkade i ett radioprogram i P 1.
Detta hörde någon i ledande ställning i verkstadsföretaget Emtunga. Företaget var i själva verket ute och letade efter ett lämpligt projekt att marknadsföra sig med. Emtunga tog kontakt och plöstligt stod Bohusläns museum med en sponsor som var beredd att stå för huvuddelen av de kostnader som skulle till för att få fyren tillbaka till Hamneskär igen.
Det har hänt otroligt mycket under resans gång och det kommer att beskivas i den bok som Bohusläns museum kommer att ge ut till hösten.
Den 26 juni kommer Pater Noster att lyftas över till en pråm och sedan ge sig ut på en riktig uppvisningsturné. Den 27-28 juni kommer den att ligga utanför Göteborgsoperan. och den 29 juli - 1 juli i Marstrand. Sedan bär det iväg till Rönnäng där förberedelserna för transporten till Hamneskär vidtar.
Om vädret tillåter kommer själva återplaceringen att äga rum den 4 juli. SMHI kommer att leverera specialprognoser för att definitivt kunna välja rätt dag för det hela.
Och det måste vara kav lugnt vågar jag påstå. När Pater Noster lyftes från Hamneskär var det det och man sa allmänt att det hade inte gått annars. På morgonen var det lågvatten och därför gick det inte att gå intill Hamneskär. Efter två timmar hade vattnet emellertid stigit så att det gick bra.
För mig, som f d yrkesofficer, var det emellertid en liten detalj som gjorde ett i det närmaste chockartat intryck på mig. Det danska företaget som ägde Samson, den stora lyftkranen, hade köpt CD-skivor med ryska sjökort över Marstrandsfjorden! Dessa var enligt danskarna bättre än våra egna.
Jag har vid ett flertal tillfällen deltagit i s k ubåtsjakt. Jag har legat och spejat ut över vattnet med min kpist och egentligen aldrig trott på pratet om ryska ubåtar i våra svenska farvatten. Nu måste jag emellertid revidera den uppfattningen.//

2007-06-14

Gångbron vid Regementsparken


Göran S frågar:

"Men varför och hur länge kommer gångbron vid regementsparken att vara avstängd? Går man strandpromenaden via denna underbara park, med sina fina bänkar och bord, hamnar man i en återvändsgränd. Tyvärr medför detta att många nu går förbi parken i stället, och då även missar den fina platsen med kvarnstensbordet vid vattenfallet nedströms promenadbron".

Svar: Den här bron är alltså gångbron som ligger i direkt anslutning till dansrotundan i Regementsparken. När jag frågar får jag svaret att bron är avstängd på grund av rasrisk. För en lekman ser den dock väldigt stabil ut.

Den är alltså farlig att beträda och jag har tyvärr inga förhoppningar om att det kommer att tas fram pengar till en ny bro. Jag håller helt med dig om att detta är jättesynd. Det är verkligen en fin del av parken som på det här sättet hamnar i skymundan.



Strax intill dansrotundan och trappan ned mot den avstängda gångbron ligger den här minan. Det är ursprungligen en riktig mina men som desarmerades och placerades här strax intill Bäveån i Regementsparken.
När jag ser minan kommer jag att tänka på en söndagsmorgon, troligen på 70-talet, då jag gick dagofficer på regementet. Som dagofficer var man tvungen att bo på regementet från fredag till fredag och var då ansvarig för vakt och beredskap mm.
Hur som helst så blev jag väckt av polisen som ringde och sa att man hade hittat en mina i Bäveån i höjd med Tureborg. Det blev förstås fullt pådrag ända tills jag fick syn på minan. Jo, just det! Det var den här prydnadsminan från Regementsparken som någon hade tippat i vattnet och den flöt ju bra så efterhand hade den letat sig nedströms tills den upptäcktes av en tidig morgonflanör.//