Nostalgiskt besök på Ramsvikslandet

(Fundamentet till bryggan på Ramsvik gjordes som synes av 10 kompaniet 1970)

I morse var det ett strålande väder och prognosen likaså. Vi åker till Ramsvik bestämde vi. Sagt och gjort! I 17:s gamla övningsområde på Ramsvikslandet heter egentligen Grosshamn.

Där har jag varit otaliga gånger, allra flest i tjänsten. Bad, fiske, lugn och ro både för de värnpliktiga och befälen. Oftast var vi där i augusti - september och före motoriseringen i slutet av 1970-talet cyklade vi dit. Det tog en hel dag.

Vill man se stenriket Bohuslän så kan jag inte tänka mig en bättre plats. Havet når ända in till Grosshamn och mängder av minnen dyker upp då man nuförtiden går där och ser sig omkring. Befälsbaracken, bastun, matsalsbaracken och två manskapsbaracker är rivna.

Nytt för det här besöket var att man iordningsställt en parkeringsplats uppe vid bommen, vilket var bra. Det sparade några steg från parkeringsplatsen vid Fykan, där man annars fått ställa bilen.

På håll såg vi en person ute på klipporna där badplatsen och bastun låg tidigare. När jag som bäst höll på att berätta minnen för hustrun dök personen från klipporna upp. Det visade sig vara förre kollegan på I 17, Einar Fredriksson.

Einar hade inte varit på Ramsvik på minst femton år så det var förstås mycket som var förändrats sedan sist, men ändå inte.

Och gissa om vi började minnas episoder. Snart var vi i full gång med berättandet på temat: "Kommer du ihåg....?"

Som t ex befälstoaletten. Sveriges i särklass vackraste torrdass! Hit drog man sig tillbaka då nöden var stor. Den låg kanske 50 meter från befälsbaracken, där man vanligen kojade, och i mörker, hård vind och ösregn kunde det vara problem att hitta det. Väl där hörde man hur vinden ven och regnet slå mot taket. Det fanns två "eldrör" men jag minns inte att jag nånsin satt där tillsammans med någon kollega.

Här satt också någon av de mer konstnärliga kollegerna, jag har glömt vem, och målade av kustlandskapet utanför genom fönstret mot havet.

Och den här stenkällaren har jag ett alldeles särskilt minne ifrån. Kapten S stod där inne och förberedde hummerkokningen, på olaga tid förstås. Till saken hör att det är väldigt lågt i tak så han kunde inte stå upprätt med sina sysslor. Då kom kapten E förbi och fick syn på sin kollega därinne. Kapten E smög fram till ingången och ropade sedan det högsta han kunde: "FESKERIII-TILLSYYYYN!"

Reaktionen blev våldsam. Kapten S for från sin framåtböjda ställning upp mot ett förväntat upprättstående, men som sagt, taket tog emot och han slog sig väldigt illa i huvudet.

Ja, så där höll vi på en stund och drog oss till minnes episoder ur våra yrkesliv. Kul var det i alla fall att träffa en gammal kollega så där oväntat. Einar skulle vidare mot Tanumshållet för att närvara på måndag kl 0700. Ni vet väl vad som går av stapeln då? Bohusläns älgjakt, hummerpremiären förstås! //

"Bastun uppeldad!" - militärminnen

(Bastun på Ramsvik)

Förutom kasernetablissemanget i Uddevalla hade Bohusläns regemente två övningsläger, Ramsvik och Backamo. Och på båda platserna fanns det vedeldad bastu. Och då och då brann bastun. Själv har jag varit med om två bastubränder, en på vardera stället.

Men vi börjar från början. Ramsvik i yttersta havsbandet norr om Smögen var (och är faktiskt fortfarande) en ljuvlig plats. Kompanierna brukade vara där ett par veckor i augusti och en bit in i september.

Regementschefen, överste Smedmark, älskade att bada bastu på Ramsvik. Då han skulle dit på ett sedvanligt besök ringde han ut till lägerkommendanden sergeant B, och gav order: "På torsdag kommer jag ut och då skall bastun vara uppeldad!" - Och som ni förstår bar det sig inte bättre än att lägerkommendanten sergeant B, i sin iver över att ha bastun ordentligt uppvärmd då regementschefen skulle komma ut, råkade elda så hårt att bastun brann upp några timmar innan överste Smedmark skulle anlända.

Ja, det gick ju inte att göra någonting åt det och när regementschefen anlände gick sergeant B fram till honom, gick upp i enskild ställning, gjorde honnör och anmälde: "Överste bastun uppeldad!" Smedmark hade ingen svårighet att dölja sin besvikelse och irritation och sa: "På måndag kommer jag tillbaka, och då SKALL jag bada bastu!" Och givetvis var bastun då uppbyggd igen.

Mitt eget minne från bastubrand på Ramsvik inträffade i början av 1970-talet då vi låg där med ett spaningskompani. När vi låg ute på det sättet gällde det att så få befäl som möjligt övade beväringarna medan de övriga njöt av lägerlivet, som fiske och andra trevliga saker.

På min pluton hade jag en värnpliktig befälselev som hette Johansson. Han hade råkat skada handen och kunde inte delta i dagens övningar så honom satte jag att hålla bastun uppvärmd hela dagen och in mot kvällen. Tilläggas kan att de värnpliktiga var ganska nyinryckta och fortfarande lite stela och nervösa i sitt uppträdande gentemot oss överordnade.

Vid halvsjutiden på kvällen satt jag och mina kolleger i befälsbaracken och småpratade och kompanichefen kapten S-R var också med. Då hör vi plötsligt springande steg på berghällen utanför baracken. Stegen upphörde och en försynt knackning hördes. Kompanichefen ropade: "Kom in!" - Dörren öppnades och in steg nämnde befälselev Johansson. Johansson gjorde ställningssteg innanför dörren och sa lugnt: "Kapten, befälselev Johansson anmäler sig!" - "Jaha, svarade kompanichefen, "vad vill Johansson?" - "Jo kapten, jag undrar om det finns en hink?" - Kapten S-R anade vad som var å färde och sa: "Johansson, brinner bastun?" - "Ja, kapten!"

Sedan blev det fart. Alle man rusade ut ur befälsbaracken och sprang mot bastun. Sergeant Lj. slet med sig en pulversläckare från befälsbaracken och när vi kom fram till bastun stod den i ljusan låga. Sergeant Lj tog på sig sin regnkappa och försvann med brandsläckaren in genom bastuns dörröppning. Han tömde brandsläckaren och kom ut efter ett tag och såg ut som en snögubbe - alldeles kritvit av allt pulver. Och bastun då? Jo den fortsatte att brinna. Den var byggd av järnvägsslipers och branden hade fått ordentligt fäste.

Och som sagt på Backamo fanns det givetvis också en bastu. Och det var samma sak där, bastun hölls varm dagarna i ända. En eftermiddag tog det eld. Till saken hör att alla kompanier som vistades på Backamo övades i åtgärder vid brand.

Nere vid Grinnerödssjön fanns ett skjul. I det stod en motorbrandspruta och där hängde även brandslang i flera längder för att kunna kopplas ihop så att de nådde upp till de stora manskapsbarackerna eller bastun.

Nu hör det också till saken att lägerkommendanten furir S. inte tillät att man använde den "skarpa" brandslangen vid övning eller utbildning. Den var reserverad för en riktig brand.

Vid det här tillfället var bl a en brigadstab och ett brigadstabskompani på platsen. Brigadchefen, överstelöjtnant John Petersson, tog livlig och aktiv del i brandbekämpningen. Alla visste vad de skulle göra och snart var tillräckligt mycket slang ihopkopplad så att det räckte fram till bastun. Brigadchefen tog själv hand om sprutmunstycket och vände sig ned mot Grinnerödssjön och ropade: "Vatten!"

Strax hörde man brandsprutans motor starta och nu väntade man på att den hittills platta brandslangen skulle styvna som ett tecken på att vatten var på väg. Ni anar säkert vad som hände? - "Ja, just det! - De som sprang för att hämta slang och koppla ihop densamma hade tagit övningsslangen i stället för den "skarpa" och övningsslangen läckte som ett såll.

Så istället för en snabbt styvnande brandslang fick vi se mängder av vattenkaskader som sprutade åt alla håll runt slangen. Så småningom närmade sig vattenkaskaderna brigadchefen där han stod och höll i munstycket beredd att öppna kranen. När han slutligen hade fått vatten ända fram vred han så på kranen och en enda stråle sköt ur ur munstycket cirka en meter och sedan droppade det bara ur den.

Att se brigadchefen överstelöjtnant John Petersons ansiktsuttryck just då är ett minne för livet. Först stor förvåning och sedan skrattade han så att han vred sig där han stod. Mellan skrattsalvorna kunde vi höra honom kvida: "Ring brandkåren!" //

Luciamusen - ett militärminne

Den här historien utspelades sig vid ett luciafirande 1981.

Den första idrottsplutonen vid I 17 (den med Frank Andersson) var ute i fält och övade förläggning vintertid. Och det var verkligen vinter med minst en halvmeter snö och flera minusgrader. Platsen var på Sågebackens skjutfält norr om staden.

Soldaterna ägnade eftermiddagen åt att skotta i den djupa snön för tältplatserna. Den som legat i lumpen och tältat i snö vet att man kan ha en väldig otur när man tror att man hittat den perfekta tältplatsen och det visar sig i stället vara ett hygge med flera stubbar "mitt i tältet".
Men alldeles intill en gammal gård som hette Näset Östra verkade det vara en jämn och bra terräng för 20-mannatälten. Det gick i alla fall an.

Det var mycket att tänka på för tältplatsen befann sig dessutom i fiendeland, dvs man måste maskera tälten och undvika spårbildning i den djupa snön.

Allt gick dock bra. Middag, kvällsmål och frukost utspisades den här gången i form av utkörd mat från regementets matsal. Maten kördes till Näset Östra och soldaterna anslöt dit från sin förläggning några hundra meter bort.

Undertecknad tänkte övernatta i den gamla manbyggnaden som sedan några år ägdes av Kronan. Den användes vid övningar i terrängen som värmestuga.

Vad jag inte visste om Näset Östra före övningen var att det var ett veritabelt råttbo (följaktligen kom jag efter den här natten att i fortsättningen kalla gården Råttebo).
Efter kvällsmålet, då soldaterna hade återvänt till sina tält installerade jag mig i huset. Vi befäl hade suttit vid ett bord i huset och kvartermästaren lämnade kvar lite "nattamat" till mig i form av knäckebröd, ost och annat pålägg.

Det var förstås väldigt sparsamt med möbler i huset men en stor soffa från den tidigare ägaren stod längs en vägg i sovrummet. Mitt på golvet stor en vanlig extrasäng, ni vet en sådan där hopfällbar av samma modell som de man köper än i dag.

På den tänkte jag lägga mig. Det fanns en madrass på sängen men givetvis inga sängkläder. Det blev till att rulla ut sovsäcken och använda kronans utmärkta vindrock som ett extratäcke. Vapenrocken och uniformsbyxorna tog jag av mig och lade på den stora soffan.

Knappt hade jag släckt ljuset då det utbröt ett vansinnigt springande över golven i huset av små fötter. Jag förstod först inte vad det var för ljud och tände ljuset för att se efter. Då blev det knäpp tyst. Släckte igen och samma ljud startade omedelbart. Tände ljuset igen och han se en skymt av några möss som försvann runt hörnet.

Huset var alltså invaderat av möss och här skulle jag tillbringa natten! Nåväl det var väl bara att "gilla läget" och göra det bästa av situationen. Jag förstod nu varför extrasängen med sina stålben stod mitt på golvet. Kolleger hade övernattat här förut och möjligen haft problem med möss i sängen?

Jag band upp ärmarna på vindrocken så att mössen inte skulle kunna klättra på dem upp till mig. Till ljudet av dessa små gnagare som sprang över golvet, åt knäckebröd och ost ute i köket somnade jag till sist.

Hur länge jag sov vet jag inte men jag vaknade av ett "svirrande" ljud. Jag lyssnade en stund och insåg att jag måste gå upp för att se efter vad det var. Ljudet kom från en av Kronans typiska metallpapperskorgar som stod intill en vägg. När jag lyste med ficklampan ned i den fick jag se en mus som antagligen sprungit på väggen och råkat trilla ned i papperskorgen. Ljudet jag hört var när den desperat försökte komma upp ur papperskorgen. Det fattades dock en decimeter varför den föll tillbaka efter varje försök. Jag tog papperkorgen med musen i och gick till dörren där jag tömde ut den i snön på utsidan och gick sedan till sängs igen.

Klockan 0400 ringde väckarklockan. Jag steg upp och granskade noga min uniform som legat på den gamla soffan under natten. Jag vred och vände på rock och byxor och till och med skakade dem ganska rejält så att där inte skulle finnas några möss. Man kunde ju inte veta vad som hänt under natten....

Därefter gick jag ut i kylan för att kolla soldaterna. De skulle i vanlig ordning ha en post en bit från tälten som skulle kunna varna om den "lede fi" skulle hitta på något. Och sedan hade de förstås en eldpost i varje tält så att de övriga skulle kunna sova i ett varmt tält.

Jag gjorde en kringgående rörelse och pulsade fram i den djupa snön mitt i skogen. Det var ett väldigt vackert månsken minns jag. När jag gick där kände jag muskelryckningar i min vänstra arm. Vid den här tiden var jag oerhört vältränad och tränade minst en gång om dagen. Det kändes i armen som de muskelryckningar man får då man har tränat hårt.

Efter att ha kollat att allt var frid och fröjd med soldaterna gick jag tillbaka till huset för att förbereda morgonens överraskning, ett luciafirande i fält. Vi hade ordnat så att jag hade med mig en Kronans minibuss och med den skulle jag köra ned till Ramnerödskolan och hämta upp ett luciafölje som bestod av ett tiotal skolelever.

Det var som sagt djup snö och det var inte helt enkelt att köra den här minibussen på småvägarna på övningsfältet. När jag kom ut på stora vägen gick det bättre. Det var en snöig vägbana med höga plogvallar.

När jag satt där och körde på Havskurenraksträckan kände jag åter muskelryckningar men nu uppe på min vänstra axel. Tilläggas kan att jag alltså utifrån räknat hade, vindrock, vapenrock ock Kronans tröja på mig. Jag höll kvar vänsterhanden i ratten och tog med högerhanden på min vänsteraxel och kände en upphöjning där. Jag klämde lite granna på upphöjningen och plötsligt kände jag att den rörde sig!

Herregud, jag hade en mus innanför mina kläder! Det var naturligtvis den som hade varit "muskelryckningarna" jag känt tidigare. Jag är inte rädd för möss i vanliga fall men att ha en innanför rocken roade mig inte. Medan jag höll kvar min högerhand på upphöjningen på vänsteraxeln, växlade jag ner och svängde in bussen till vägkanten med den vänstra handen (inte helt lätt). Jag stannade och fortfarande med ett stadigt grepp om odjuret på vänsteraxeln klev jag ur bussen och ställde mig framför den i strålkastarna sken.

Medan jag fortfarande höll om upphöjningen tog jag försiktigt av mig vindrocken. Ingenting där. Jag slängde ifrån mig vindrocken medan jag konstaterade att upphöjningen var kvar. Således var odjuret även innanför vapenrocken!

Jag knäppte upp denna och när alla knapparna var uppknäppta slet jag av mig vapenrocken och kastade den ifrån mig i en veritabel krigsdans. Jag spanade givetvis hela tiden efter den tilltänkta musen men jag kunde inte se att den landade på vägbanan. Jag gick omkring där några sekunder, nu endast klädd i fältskjorta och Kronans tröja på överkroppen.

Konstigt! Vart tog den vägen? Plötsligt förnam jag någonting då jag tittade åt vänster. På min vänstra axel satt det en mus som höll sig krampaktigt fast i min tröja. Herregud, om ordet var krigsdans för mitt förra uppträdande på vägbanan så vet jag inte vad jag skall kalla den vilda dans som nu följde. Medan jag viftade och viftade mot min vänstra axel för att bli av med inkräktaren dansade jag i min ensamhet omkring på vägbanan och hade någon sett mig hade man definitivt undrat om jag var riktigt funtad.

Efter en stund såg jag plötsligt musen på vägbanan där den ilade iväg längs plogvallen i riktning tillbaka mot sina hemtrakter. Den försvann i mörkret...

På med kläderna igen och fortsatte min färd. Luciorna följde med tillbaka till Näset Östra och för att inte soldaterna skulle upptäcka dem fick de hålla till inne i huset där jag sovit. Inga möss visade sig för dem som tur var.

Soldaterna purrades och när de anlände till frukosten hade vi tänt stora vedbrasor på gårdsplanen och på en given signal hördes luciasången och ut ur huset skred lucia med sina tärnor.
Det var vackert, oerhört vackert och stämningsfullt! Inget öga var torrt! Frågan är om inte detta är den mest minnesvärda luciadagen någonsin för oss alla som var med.

Luciorna fick som grädde på moset träffa brottningsvärldsmästaren Frank Andersson. Och vem vet, kanske några av dem läser detta på Uddevallabloggen? Då vet de också vilken dramatik som utspelade sig innan de anlände.//

Tjädertuppen - ett militärminne

Att möta en spelgalen tjädertupp kan vara farligt. Fast det förstod ju inte vi stadsbor då det hände.

Löjtnant O och jag var ute och rekognoserade i en militärgrön Volkswagen Passat på Sågebackens skjutfält någon gång i början av 1980-talet. Skjutfältet är ett väldigt stort område norr om Uddevalla och där kom vi i sakta mak körande på en grusväg mitt i mörka skogen då vi fick se en tjädertupp alldeles vid sidan av vägen. Ingen av oss hade sett något liknande på så nära håll tidigare så vi blev så klart nyfikna.

Efter att ha betraktat tuppen en stund klev vi ur bilen för att ta oss en närmare titt på den ståtliga fågeln. En kapten och en löjtnant från Bohusläns regemente hade väl inget att frukta från den till synes stillsamma fågeln?

Med viss respekt närmade vi oss fågeln och inledningsvis såg den beskedlig ut. Bara några få meter från den fällde den plötsligt ner vingarna mot marken och sprang mot oss i det den utstötte några förfärliga ljud. Vi retirerade först gående men då fågeln ökade farten och strax var oss i hälarna lyckades vi springa tillbaka till bilen och slog igen bildörrarna om oss.

Väl inne i bilen studerade vi tuppen lite närmare och där satt vi medan den glodde på oss från ett par meters håll. Plötsligt gick den till attack mot bilen och hoppade upp på motorhuven där den stod och bligade på oss genom vindrutan.

Då stack jag upp pekfingret mot vindrutan i tuppens riktning och då small det. Tuppen högg våldsamt mot mitt finger men träffade vindrutan med sin stora gula näbb och det skakade i hela bilen. Sedan gjorde den ytterligare några attacker mot rutan och vi funderade faktiskt på om glaset i vindrutan skulle hålla för de ilskna attackerna. Efter en stund tänkte vi att det var nog bäst att den fick vara i fred så jag startade motorn och trodde då att den skulle lämna motorhuven.

Icke, sa nicke! Den hoppade upp och grabbade tag i vindutetorkaren med båda sina stora fötter och satt där och bligade ilsket på oss. Bäst att försöka få bort den från bilen. Jag körde därför sakta framåt men utan resultat. Sedan ökade jag farten så att den stora fågelns kropp trycktes mot vindrutan.

Några sekunder senare tvärnitade jag men tuppen höll sig kvar. Visserligen trycktes den nu framåt i färdriktningen och ned längs motorhuven men släppte taget gjorde den inte.

Det blev nu några snabba rivstarter omväxlande med tvärnitar så att tuppen kastades ömsom mot vindrutan och ömsom tillbaka längs motorhuven. Men den höll sitt stadiga grepp om vindrutetorkaren i alla fall.

Sista möjligheten var att sätta på vindrutetorkarna och vindrutespolarna samtidigt som jag körde snabbt framåt i allt högre fart. Tuppen följde med vindrutetorkarna upp och ned några gånger innan den slutligen seglade i väg uppåt över biltaket och ur vår åsyn. Jag kunde se i backspegeln att den tumlade ner på grusvägen bakom oss och stirrade ilsket efter oss. Nu var det inte roligt längre så vi for därifrån lättade över att ha kommit undan med livet i behåll.

Vägen vi körde på tog snart slut så vi vände och åkte försiktigt tillbaka samma väg. Vi bromsade in på behörigt avstånd och tittade mot tuppen som fortfarande uppehöll sig ungefär på samma plats som tidigare. På ca 100 meters håll iakttog vi gynnaren och funderade på hur vi skulle kunna ta oss förbi den ilskne tuppen.

Då kommer plötsligt från andra hållet en pansarvärnspluton som bestod av två bilar med pansarvärskanoner på och ytterligare några terrängbilar med trupp i, sammanlagt var det ca 20 soldater med sitt befäl. Befälet hoppade ur tätfordonet och ropade: "Gruppera!".

Alla bilarna körde av vägen en kort bit från tjädertuppen och ur hoppade soldaterna helt ovetande om den ilskne tjädertuppen. Soldaterna började lasta ur materiel, tydligen tänkte de resa några tält vid sidan om vägen.

Då anföll tjädertuppen den närmaste soldaten som nog först inte fattade vad det var som kom farande mot honom. Möjligen lyckades tuppen ge soldaten några tjuvnyp för han gallskrek och snart var det full cirkus där borta. Tuppen jagade soldater kors och tvärs och snart hade alla lyckats sätta sig i säkerhet i sina bilar. Vad händer nu undrade vi?

Det yngre befälet kunde naturligtvis inte med att ge sig för en sådan liten fiende så han beordrade fram ett maskeringsnät på 5 x 5 meter. Sedan fick vi se hur fyra fem soldater med maskeringsnätet utbrett mellan sig närmade sig tuppen försiktigt. Tuppen anföll på nytt och det uppstod ett smärre kaos medan de till slut lyckades kasta nätet över tuppen och han var fast.

Han gav sig inte i första taget utan sprattlade vilt men till slut var nätet så hårt virat runt hans kropp så att han höll sig stilla. Med ett hårt grepp om byltet hoppade soldaterna in bak i en av bilarna medan deras befäl gav order om att köra i väg byltet flera kilometer därifrån och sedan släppa den.

Vi körde fram och pratade med kollegan som nu hade repat mod. "Ja, det var lätt fixat!", flinade han. Vi for därifrån.

Men någon timme senare undrade vi allt hur det gick med plutonen och deras tältförläggning? Vi for i väg dit igen. Men innan vi hann fram mötte vi hela kolonnen med bilar på väg tillbaka längs vägen. Tjädertuppen hade kommit tillbaka och vi hörde vår yngre kollega ropa till oss: "Tuppen kom tillbaka, den vann! Vi omgrupperar!".

Detta var ju ett äventyr att prata om på mässen några dagar senare. Löjtnant P lyssnade då intresserat och höll fram sin pipa som han alltid sög på var han var. I pipskaftet var ett tydligt jack.

Han berättade då att han dagen efter vårt äventyr hade kommit till samma plats och fått se tjädertuppen. Nyfiken som han var stannade han bilen och klev ur och gick emot den. Då anföll den och liksom för att skydda sig stack löjtnant P fram handen med pipan varvid tjädertuppen högg tag i den och hade så när lyckats erövra pipan innan löjtnant P lyckades slita till sig den och fly tillbaka till bilen.

Kollegerna på mässen hade i alla fall kungligt roligt på vår bekostnad.//