Foto digitaltmuseum.se
Jacob Trahn, 1802-1885, inköpte sockerbruket 1834. Det hade stått stilla i flera års tid. Senast hade aktiemajoriteten tillhört en Norrköpingsbo. Jacob Trahn var född i Altona i Tyskland. Efter skiftande öden hamnade han i Uddevalla år 1834 och kom där, så som han själv uttryckte det, att tillbringa sina verksammaste levnadsår. Även en broder, Christian Fredrik, var honom följaktlig 1806-1880.
Driften vid sockerbruket kom nu i gång och på grund av den nya ledningens duglighet blev den ganska snart inkomstbringande. Till Uddevalla infördes numera ej råsocker direkt. Vi erinrar oss att detta var före betsockrets tid. Utan över Göteborg, vilket vållade mycket besvär, särskilt före ångbåtstrafikens genombrott. Men sedan råsockerimporten till Uddevalla varit lika med noll i många år, steg den nu 1835 till 65,000 skålpund och 1840 till nära 300,000 skålpund.
Omräknat i ton blir siffrorna blygsammare, 27 och 125 ton. Men det var vackert så. Tillverkningen bestod i sockertoppar och sirap, men arbetarantalet var obetydligt. Det ansågs att Trahn under de första 20 åren han vistades här, hade tjänat en halv miljon. Inköpssumman 1834 var 6,666 riksdaler. Försäljningssumman 1885, 25,000 riksdaler banco. Tran upplät under 1840-talet trädgården intill sockerbruket, den Trahnska trädgården, till en slags folkpark.
På sommaren hölls här konserter, anordnades illumination med kulörta lyktor med mera. Tran hade fått idén härtill från Hamburg. För stadsborna som hittills aldrig sett en tillstymmelse till sådans var det en sällsam upplevelse. Båda bröderna flyttade från Uddevalla på 1850-talet och bosatte sig i Göteborg. Deras namn lever kvar i ett par donationer och i den efter huvudmannen uppkallade Jacob Trahnsgatan.
Jacob Trahns direkta insats är betydelsefull, men kanske ändå viktigare är den uppslagsrikedom, den så att säga kontinentala mottagligheten för tidens nya anda som utmärkte honom. Det var Jacob Trahn som åstadkom att Uddevalla blev den första plats i Sverige som på allvar diskuterade järnvägsplaner. Att övermäktiga hinder lade sig i vägen väckte hans stora besvikelse. Det fanns en i staden som hade sett en järnväg på riktigt.
Ja, till och med åkt på en järnväg, nämligen Jacob Trahn. Redan omkring 1840 hade linjen Kiel-Altona blivit färdig och Trahn som vid ett besök i hemtrakten åkt sträckan var gripen av hänförelse.Trahn var en förespråkare för järnvägsutveckling. Han hade sett järnvägsdrift i Tyskland (Kiel–Altona) och använde sina egna data för att driva frågan i Uddevalla. Han inspirerade till en järnvägsplan som senare gällde sträckan där Herrljungabanan drogs.
Den blivande järnvägslinjen utstakades, i stort sett där Herrljungabanan 20 år senare skulle gå fram. I staden och dess närhet drogs linjen från riveriet mellan Skansberget och Waterland över en del av de norra stadsängarna. Den skulle avskära det nordvästra hörnet av kyrkogårdsmuren (Norra, min anm), vidare gå över Elseberg, Marieberg, Samneröd, Kuröd och Ramseröd, skära landsvägen och passera älven.
Utlänningarnas dagtraktamente bestämdes "icke obilligt" till 33 riksdaler riksgälds per dag i ett för allt. Den 30 juli var allt färdigt, vilket onekligen var raskt gjort av Uddevallaborna. Banan skulle bli 2 1/4 mil lång, tre fjärdingsväg kortare än landsvägen.
I Uddevalla var man fylld av förhoppningar. Framtiden tedde sig rosenröd. Då konungen, som vid denna tid var omåttligt populär, just i det ögonblicket passerade Uddevalla, kände entusiasmen inga gränser....
....Det antyddes att man talat med konungen om planerna. Hans sfinxlika förströdda älskvärdhet tolkades utan vidare, såsom man ville ha det.
Den 15 oktober 1846 kom överingenjör Koenigk i Berlin med det utarbetade kostnadsförslaget. Det verkade en smula som en kalldusch. Den summa som skulle erfordras för en linje Uddevalla - Vänersborg, uppgick till 1 494 835 riksdaler riksgälds. Med sådana siffror rörde man sig inte precis i Uddevalla, där budgeten ännu inte uppgick till mer än 10 000 riksdaler årligen.......
Efter detta bakslag gav man dock inte upp planerna utan kontakt togs med landshövdingen och listor för aktieteckning utsändes nu "till detta det första järnvägsföretaget i Sverige, som vi hoppas skall åt samtid och eftervärld i rikt mått bereda ära och gagn".
Landshövdingen Löwenhielms avgång väckte redan i början av 1847 onda aningar. Efterträdare Fåhreus blev betydligt svårare att komma till tals med och dessutom hade andra järnvägsprojekt nu börjat konkurrera om statliga medel.
Ansträngningarna fortsatte men projektet körde mer och mer fast och som vanligt är började en viss misstämning sprida sig. Under senare delen av 1840-talet inträffade också en finanskris, som förstås hjälpte till att skjuta projektet i sank.
...De kommiterades overksamhet kritiserades. De hade satsat betydliga summor på förberedelserna och voro givetvis ovilliga att satsa mer. Man angrep Jacob Trahn, som ej lämnade redovisning för kommittéutgifterna. Dessa trakasserier och känslan att ha sett sitt ståtliga projekt gå om intet blevo orsaken till att denne högt förtjänte medborgare lämnade Uddevalla 1855.....
....Jacob Trahn flyttade först till Tyskland, sedan till Göteborg. Även brodern uppsade sitt borgerskap och slog sig ned i Göteborg.. Ännu år 1851 hade Jacob Trahn i ett brev från Lybeck till Uddevalla talat om hur det stillastående Lybeck väckts ur sin Törnrosasömn genom järnvägen. Man klagade över att Uddevallas egentligen viktigare bana i riksdiskussionen alldeles kommit i skymundan för Örebrojärnvägen. ///


















