Foto Eirik Johansson
De arkeologiska grävningarna i kvarteret Krummedike har idag fortsatt. Och idag har man hittat gatan som gick mellan Östertull och torget, dvs norr om Agneberget. (till höger på bilden)
Efter den första statligt finansierade muddringen 1772 – som förmodligen påskyndades av att Carl von Linné 1746 larmade om att tröskeldjupet in till Byfjorden bara var 12 fot (drygt 3,5 meter) – har farleden kontinuerligt behövt fördjupas. Eftersom Byfjorden är en klassisk tröskelfjord har sjöfartens, hamnens och stadens utveckling tvingat fram en rad omfattande muddringsarbeten i Sunningesund genom århundradena.
Inköpet av mudderverket och i synnerhet "Elevatorn" år 1894 blev en absolut vändpunkt för Uddevallas stadsplanering och hamnens utveckling. Innan dess var stadens centrum kring Bäveåns mynning omgivet av vidsträckta, grunda vassar och gyttjebankar som gjorde hamnen trång, grund och svårnavigerad.
Genom att kombinera fördjupningen av farleden med aktiv stadsutbyggnad slog man två flugor i en smäll.
Själva mudderverket, som arbetade ute i Sunningesund och i rännan in mot staden, grävde upp leran och bottensedimentet. Dessa massor lastades sedan på stora pråmar som bogserades in till hamnen där Elevatorn var förankrad.
.JPG)
Elevatorn var en gigantisk anläggning. Med hjälp av ett ändlöst band med stora plåtskopor hissades muddermassorna från pråmarna högt upp i luften. Väl uppe i tornet blandades leran med stora mängder vatten (som pumpades upp ur ån) för att göra massan trögflytande. Denna "välling" leddes sedan ut i långa, upphängda trärännor som sträckte sig ut över de grunda vattenområdena och vassarna, där massorna sakta fick sjunka till botten, sedimentera och torka.
Södra Hamnen: Den södra sidan av ån breddades och fylldes ut kraftigt under slutet av 1800-talet och det tidiga 1900-talet för att ge plats åt nya kajer, magasin och järnvägsspår. Det är på denna utfyllda och stabiliserade mark som till exempel det gamla Varmbadhuset från 1907 uppfördes och fortfarande står kvar idag.
Anegrundet: Det vidsträckta och sanka Anegrundet fylldes systematiskt ut med muddermassor från fjorden. Det som tidigare var obrukbart vatten och vass blev fast mark. Detta skapade utrymme för hela hamnområdet på den södra sidan där bl a Junohus invigde sin husfabrik 1939.
Skansgrundet och Norra Hamnen: Längre västerut, ut mot Skansberget, byggdes landytan ut markant. Nya, raka stenkajer kunde anläggas och staden fick plötsligt utrymme för de brädgårdar, kolupplag och hamnverksamheter som krävde omedelbar anslutning till djupare vatten.
Utan muddermassorna från Byfjorden och Elevatorns outtröttliga arbete hade centrala Uddevalla haft en helt annan strandlinje idag. Stora delar av de centrala ytorna, där uddevallaborna rör sig dagligen, vilar bokstavligen på den gamla havsbotten som mudderverket en gång grävde upp.
Under varvsepoken genomfördes flera muddringar i Sunningesund för att klara de enorma fartyg som byggdes inne i fjorden. Den sista riktigt stora navigationsmuddringen i modern tid genomfördes i slutet av 1970-talet för att man överhuvudtaget skulle kunna få ut supertankern T/T Nanny (levererad 1978) – det bredaste fartyget som någonsin byggts i Sverige – genom sundet.
I januari 1997 inleddes återigen stora muddrings- och markarbeten i Sunningesund, men denna gång inte i första hand för sjöfarten. Detta var i stället startskottet för det enorma infrastrukturprojektet med den nya E6:an, Uddevallabron och Sunningesundsleden, vilket krävde omfattande ingrepp i bottenstrukturen kring sundet.
Sedan våren 2016 omfattas de grunda ler- och sandbottnarna vid Uddevallabrons södra fäste av biotopskyddsområdet Sunninge sund - Sundsvik. Eftersom området utgör en livsviktig uppväxtplats med ålgräsängar och blåmusselbankar omgärdas alla eventuella framtida muddringsplaner av extremt hårda miljökrav.
Idag ligger den muddrade rännans tröskeldjup på 13 meter. Detta utgör den i särklass största flaskhalsen för sjöfarten och sätter en absolut gräns som gör att till exempel Frölandshamnen i dagsläget inte kan fungera som en verklig djuphamn för de största fartygen, utan enorma och miljömässigt mycket svårgenomförbara ingrepp i sundet. ///
De bodde på Gustafsbergs skolhem som var i bruk 1949 - 1976. Erik Andersson var dagens kock och lagade de dåvarande elevernas paradrätt köttbullar, potatis och lingonsylt. Efterrätten bestod av chokladpudding.
Här är de huvudsakliga ansvarsområdena för statsheraldikern:
Statliga och kommunala vapen: Statsheraldikern hjälper statliga myndigheter, länsstyrelser och kommuner att skapa, granska och registrera nya heraldiska vapen. De ser också till att äldre vapen används och tolkas korrekt.
Militär heraldik: En stor del av arbetet handlar om att utforma och fastställa heraldiska vapen, emblem och fanor för Försvarsmakten och dess olika förband.
Rådgivning och expertis: Statsheraldikern fungerar som rådgivare till regeringen, riksdagen och statliga utredningar i frågor som rör flaggor, heraldiska vapen och andra officiella symboler. Även privatpersoner och organisationer kan ibland vända sig dit för råd.
Rådgivning och expertis: Statsheraldikern fungerar som rådgivare till regeringen, riksdagen och statliga utredningar i frågor som rör flaggor, heraldiska vapen och andra officiella symboler. Även privatpersoner och organisationer kan ibland vända sig dit för råd.
Föredragande i Heraldiska nämnden: Statsheraldikern förbereder och presenterar ärenden för Statens heraldiska nämnd. Nämnden är det organ som officiellt prövar och godkänner nya statliga vapen och symboler innan de slutligen fastställs.
Bevarande av regelverket: En central uppgift är att värna om den heraldiska traditionen. Det innebär bland annat att se till att vapen är tydliga och följer "tinkturregeln" (att man inte får placera färg på färg eller metall på metall) så att de lätt kan identifieras på avstånd.
Sammanfattningsvis fungerar statsheraldikern som statens design- och regelansvariga för de symboler som representerar Sveriges offentliga institutioner.
Att inte Uddevalla kommun och Bohusläns museum föregår med gott exempel och flaggar med den godkända landskapsflaggan tycker jag är under all kritik. ///
Just nu pågår det en arkeologisk förundersökning i kvarteret Kummedike, bakom Sillgrenska huset. Det är arkeologer från Bohusläns som gräver under de närmaste dagarna. Till sin hjälp har de en grävmaskin med en förare som är väldigt erfaren av den här typen av grävningar.
Sådana här undersökningarna görs ofta inför förestående husbyggen. För en stor del av centrala Uddevalla utgörs av en fast fornlämning och då måste marken undersökas innan byggherren får klartecken att bygga. Och byggherren får också stå för kostnaden.
Insänt av Claes-Göran Augustsson.
Hej
Järnvägen som var ett industrispår till Junohus finns kvar. Och på flera ställen i bilden ser man militära fordon, exempelvis en stridsvagn mitt på bilden. Bilden är helt enkelt tagen under den den stora utställningen "Försvar - 61" vid Bohusläns regementes 300-årsjubileum i augusti 1961. ///
När vi pratar om hur Uddevalla fick sina raka gator och sitt rätvinkliga centrum (rutnätsstaden), pekar vi nästan alltid på den stora stadsbranden 1806. Men sanningen är att försöken att modernisera vår krokiga, medeltida stadsplan började långt tidigare. Redan 1690 gjordes ett seriöst försök att rita om staden – men Uddevallaborna totalvägrade.
Uddevallas historia är tyvärr kantad av bränder. Men medan bränderna under 1500- och början av 1600-talet berodde på krig och plundring, var katastrofen den 9 maj 1690 en civil olycka. Lågorna slukade snabbt i stort sett hela de västra och södra delarna av staden, medan området kring kyrkan mirakulöst klarade sig.
Den misslyckade stadsplanen 1690 Efter branden såg statsmakten, i form av Bohusläns dåvarande guvernör Johan Benedict von Schönleben, en gyllene chans. Istället för att bygga upp det oordnade gytter av trähus som just brunnit ner, ville han modernisera Uddevalla. Han gav ingenjören Frederic Sixtus i uppdrag att rita en helt ny stadsplan.
Bara en dryg månad efter branden, den 12 juni 1690, presenterade Sixtus sin "geometriska karta". Det var en modern, rätvinklig plan med raka gator som skulle förhindra framtida bränder från att sprida sig lika lätt.
Men planen stannade på papperet. Uddevallaborna var i akut behov av tak över huvudet och hade varken tid eller lust att anpassa sig till överhetens nya linjaler. Man struntade helt enkelt i Sixtus ritningar och byggde envist upp sina nya hus på exakt samma krokiga, medeltida tomtgränser som före branden. Det enda fysiska spår vi har kvar från den dagen 1690 är det tjocka, svarta lager av kol och sot som arkeologer än idag stöter på när de gräver i centrala Uddevalla.
1806 – När staten tvingade fram en ny stad
Det skulle dröja drygt hundra år, till den 29 juli 1806, innan myndigheterna fick sin vilja igenom. När hela staden på nytt lades i aska och 4 000 invånare blev hemlösa, fanns det ingen återvändo.
Den här gången tilläts inte invånarna att bygga upp staden som de ville. En ny rätvinklig stadsplan tvingades igenom med hårda krav. Man anlade breda, raka gator – så kallade brandgator – som skulle fungera som barriärer om elden var framme igen. För att ytterligare säkra staden gavs specialtillstånd att tullfritt importera holländskt tegel, vilket ledde till att stenhus började ersätta den farliga trähusbebyggelsen.
1807 års stadsplan av lantmätaren Carl F. Jung
Att gå genom centrala Uddevalla idag är att gå genom resultatet av branden 1806. Men nästa gång du promenerar längs våra raka gator, skänk en tanke till de envisa Uddevallaborna 1690 som vägrade låta ingenjörerna bestämma var deras hus skulle stå! ///
Bassholmen är en naturskön ö i Uddevalla kommun, belägen i
det vackra området Nordströmmarna. Ön har en rik historia, ett levande
kulturliv och en framtid präglad av hållbar utveckling och naturvård.
Bassholmens historia sträcker sig tillbaka till 1700-talet,
då sillperioden gjorde ön till en viktig plats för sillsalteri och trankokeri.
Under 1800-talet omvandlades sillsalteriet till ett båtvarv, vilket gav upphov
till en blomstrande båtbyggartradition. Jakob Johansson, varvsägare under denna
tid, lät uppföra en ståndsmässig mangårdsbyggnad som idag är känd som
gästhemmet. I slutet av 1800-talet etablerades en guanofabrik på ön, där fisk pressades
till olja och mjöl.
Fabriken tillverkade framför allt:
Sillen kokades i stora kokkar. Oljan pressades ur och
användes till bland annat:
Det som blev kvar efter kokningen – fiskrester och slam –
torkades och maldes till gödsel, ibland kallat ”åkersnus”.
Hur såg arbetet ut?
Arbetet var tungt, varmt och mycket illaluktande. Under
sillperioderna kunde hela Bohuskusten präglas av:
På Bassholmen installerades sillpressar, koktankar och annan
maskinutrustning för att industrialisera processen. Det var en ganska stor
investering för en liten ö i skärgården.
En kortlivad verksamhet
Fabriken blev dock inte långvarig. När sillperioden
plötsligt avtog omkring 1896 försvann råvaran nästan över en natt. Företaget
gick i konkurs redan 1899.
Senare tog Bolinders mekaniska verkstad över båtvarvet för att installera tändkulemotorer i fiskebåtar. Som mest arbetade över 30 personer på ön, men de flesta bodde inte där permanent utan rodde till arbetet dagligen. År 1937 köptes ön av direktören Philip Lindstedt, som gradvis avvecklade industriverksamheten och tillbringade sina sista år i torpet Sandvik på ön.
1974 beslutade Uddevalla kommun att säkerställa områdets
framtid genom att lägga skyddande restriktioner. Detta steg bidrog inte bara
till att bevara öns rika biologiska mångfald utan även att bevara delar av dess
historiska arv, vilket återspeglar en bredare trend i Sverige där kommunala
initiativ ofta banar väg för att skydda lokala natur- och kulturvärden.
Sedan 1975 är Bassholmen ett naturreservat på cirka 86
hektar. Landskapet består av öppna betesmarker, lövskogsklädda dalstråk och
barrskog. Här finns ett rikt fågelliv, och ibland betar Herefordkor fritt på
ön, vilket gynnar den biologiska mångfalden.
Föreningen Allmogebåtar har sitt båtmuseum i de gamla
industrilokalerna på ön. Museet visar traditionella träbåtar och
tändkulemotorer och är öppet dagligen från 20 juni till 20 augusti.
Gästhamnen på Bassholmen är populär bland båtfolk, och ön
nås med egen båt, kajak eller via skärgårdsbåtar från Uddevalla och Lysekil.
Under 2021 upptäcktes föroreningar i marken vid hamnområdet,
med höga halter av bly och arsenik. Området är avspärrat, och kommunen genomför
utredningar och planerar åtgärder för att sanera området.
I början av 2023 uppdaterades naturreservatets föreskrifter
för att främja friluftsliv och hållbar turism. Det är nu tillåtet med
försäljning och tältning på anvisade platser, vilket öppnar för nya möjligheter
att utveckla öns besöksverksamhet.
Uddevalla kommun och Länsstyrelsen i Västra Götaland
samarbetar för att förbättra infrastrukturen på ön, inklusive nya
vandringsleder och förbättrade faciliteter för besökare.
Gästhemmet på ön är för närvarande stängt för att utvärdera
och genomföra nödvändiga förbättringsåtgärder inför framtida verksamhet.
Bassholmen är en plats där historia, natur och kultur möts. Med pågående insatser för att bevara och utveckla öns unika miljö och kulturarv, ser framtiden ljus ut för denna pärla i Uddevalla skärgård.
Jag sökte på Bassholmen i Tidningsarkivet och fick följande träfflista:
Datum Innehåll
1866-04-03 Änkan Christina Persdotter, Bassholmen, död.
1975-07-15 Uddevalla har köpt Bassholmen. En underbar ö som blir Uddevallas nya klenod. Fastighetsaffär. Turist.
1975-07-15 Bassholmen, utanför Dragsmarkslandet, nu i kommunens ägo, har blivit uddevallabornas egen sagoö. Öar.
1976-01-13 Bassholmen-köpet går igen. Uddevalla stäms inför tingsrätten. Polis.
1976-05-22 Uddevalla kan få annorlunda båt-museum på Bassholmen. Båtar.
1976-05-29 Friluftsoasen Bassholmen är Uddevallas nya attraktion. Av Willy. Natur.
1977-07-08 Vandrarhem på Bassholmen? Turist.
1977-07-11 Om allmogebåtarna på Bassholmen. Av Eric Andersson.
1977-07-18 Alla intresserade kunde inte komma till Bassholmen.
1980-06-11 "Nybyggd bohuslänsk bruksbåt ""Kågen"", ska komma för fulla segel till båtdagen på Bassholmen. Båtar."
1980-07-09 Nybyggda Kågen ligger klar för visning vid Bassholmen. Båtar.
1980-09-11 Bevara Bassholmens unika byggnader.
1980-09-18 Så var det förr på Bassholmen, Erik Karlsson berättar.
1982-04-17 Naturskyddsföreningen städar, röjer och reparerar åt kommunen på Bassholmen. Kommunen tackar med krav på 5 000 kr i hyra. Pengar. Bild
1982-05-24 Utan skyddsjakt sker många tragedier. Viktigt med viltvården också i naturreservat som Kärlingsund och Bassholmen. Djur. Bild.
1982-07-06 Högtid för båtentusiaster. Sällsynt nyförvärv visas vid båtdag på Bassholmen. Båtar. Bild.
1983-07-01 Familjen Allervik driver ny-öppnade skärgårdshemmet på Bassholmen. Turist.
1992-06-15 Bassholmens vandrarhem firade 10-årsjubileum, lockade med helstekt gris. Båtar.
1992-07-13 Båtar, sol och lotter på Bassholmens dag. Bild.
1993-07-07 Godbitar för fiskarfolket i Bohuslän på Bassholmen. Mat.
1994-06-29 De rustar för stora båtdagen. Bassholmen, Föreningen Allmogebåtar. Bild.
1995-07-05 Föreningen Allmogebåtar ordnar Bassholmens dag på lördag.
1995-07-10 Trängsel på Bassholmens dag. Båtar.
1997-07-10 Föreningen Allmogebåtar på Bassholmen firar 20-årsjubileum.
1997-08-04 Fullt hus på vandrarhemmet på Bassholmen. Kulturminne. Turist.
1999-10-18 Bara avgift vid bryggor. Fritidsnämnden backar om förtöjning runt Bassholmen. Båtar.
2000-07-06 "Ånnu ett nybygge visas på Bassholmen en ""toseiler"" en mindre bruksbåt i 1800-talsmodell. Bild."
2000-07-10 Föreningen Allmogebåtar-Bassholmen, bland träbåtar- och råoljemotorer. Bild. Båtar.
2001-07-12 Bassholmen- ett semesterparadis. Bad. Bild.
2002-07-10 Bassholmens historia.
2002-07-13 Dricksvattnet åter drickbart på Bassholmen, ordnat genom en UV-lampa.
2003-05-12 Hingstsläppet på Bassholmen har blivit ett populärt skådespel. Djur. Bild.
2003-05-30 Gamla slipen på Bassholmen rustas upp. 84 arbetslivsmuseer får dela på fyra miljoner. Gåva. Bild.
2003-07-14 Blåsigt på Bassholmen. Båtdag lockar folk oavsett väder och vind. Båtar. Bild.
2003-09-23 Kvinnlig arbetsglädje på Bassholmen. Här får både kropp och själ sitt. Här huserar föreningen Allmoge Båtar sedan 25 år. Bild.
2004-07-09 Uddevalla får sjöbod i storformat. Nycklarna överlämnas på Bassholmens båtdag. Föreningar. Båtar. Bild. ///
Nästa stadsvandring äger rum på onsdag den 20 maj kl 18.30.
Start vid Bohusläns museum. Avslutning på Kungstorget ca 20.00.
Avgift 100 kr, medlem i hembygdsföreningen 50 kr.
ALLA ÄR VÄLKOMNA ///
Uddevalla var en norsk stad med dansk överhöghet i 160 år, 1498 - 1658. Det finns anledning att tänka på det idag den 17 maj. Men varför firas den dagen som Norges nationaldag?
Bakgrunden till att just denna dag är Norges absolut största festdag handlar om landets väg mot självständighet:
Eidsvollförfattningen 1814: Den 17 maj 1814 undertecknades Norges grundlag (Grunnloven) av riksförsamlingen i Eidsvoll. Det var ett direkt försök att förklara Norge som ett självständigt rike för att undvika att hamna under svenskt styre efter att Danmark-Norge förlorat i Napoleonkrigen.
Unionstiden med Sverige: Även om Norge i slutändan tvingades in i en personalunion med Sverige senare under hösten 1814, fick de behålla sin nytecknade grundlag. Den 17 maj blev därför en enormt viktig symbol för norsk identitet och sammanhållning. Under 1820-talet försökte kung Karl XIV Johan (Karl Johan) till och med förbjuda firandet eftersom han såg det som en protest mot unionen, vilket bara gjorde norrmännen ännu mer måna om att fira sin dag.
Full självständighet: När unionen med Sverige slutligen upplöstes hösten 1905 var den 17 maj redan helt cementerad som Norges självklara nationaldag.
Norges firande är känt för att vara väldigt folkligt och civilt, till skillnad från många andra länder som betonar militärmakter under sina nationaldagar. ///
En av de kvarvarande gaslyktorna på Stora Hellevigsgatan, nu elektrifierad.
Gasbelysningen förändrade Uddevalla i grunden. När de första gaslyktorna tändes år 1859 gick staden från mörka kvällsgator till ett modernt stadsliv med upplysta gator, fabriker och senare även hushåll.
Bakgrunden var industrins framväxt. Bomullsfabriken Kampenhofs bomullsspinneri behövde bättre belysning för produktionen och tog initiativ till att tillsammans med staden bygga ett gasverk. Beslutet fattades den 8 juni 1857.
Gasverket placerades strax norr om fabriken, ungefär där Kampenhofsområdet senare utvecklades. Samarbetet blev mycket lyckat:
fabriken fick gas till belysning och delvis maskindrift,
staden fick modern gatubelysning.
År 1859 tändes 104 gaslyktor i Uddevalla. För invånarna måste det ha varit en nästan magisk upplevelse. Samtida berättelser beskriver hur människor följde lykttändarna genom staden när de första kvällarna lystes upp av gaslamporna.
De tidiga gaslyktorna tändes manuellt. Lykttändarna gick runt med stege från lykta till lykta. På flera äldre lyktstolpar i Uddevalla finns fortfarande detaljer kvar från denna tid, bland annat små utskjutande fästen där stegen kunde ställas.
Gasverket producerade så kallad stadsgas genom upphettning av stenkol. Som biprodukt fick man bland annat koks, som också såldes som bränsle. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blev gasen viktig inte bara för gatubelysning utan även för hushåll, matlagning och uppvärmning.
Runt sekelskiftet 1900 började elektriciteten konkurrera med gasen. Uddevalla Energi beskriver hur staden då började producera el vid Strömbergets kvarn, men gasverket fortsatte ändå att vara en central del av stadens energiförsörjning i flera decennier.
Under 1920- och 30-talen moderniserades anläggningen kraftigt. Tidningsnotiser berättar att Uddevalla då fick ett av Sveriges modernaste gasverk. En ny gasklocka och nya retorthus byggdes.
Till slut tog dock elektriciteten helt över. Natten till den 1 februari 1957 släcktes gaslågan i det hundraåriga gasverket för sista gången. Kort därefter började rivningen av skorstenar och industribyggnader.
Det är också intressant att gasbelysningen i Uddevalla blev starten för hela stadens moderna energiförsörjning. Dagens Uddevalla Energi räknar faktiskt sin historia tillbaka till beslutet om gasverket 1857. ///
Idag fick jag fint besök av tre gamla beväringar. De gjorde lumpen 1972 - 73 och jag var då deras löjtnant. Idag gästade de mig först på Gustafsberg och sedan på Bohusläns regemente. Vi hann med en rundtur på kaserngården och sedan på Samnerödsområdet.
På bilden Lennart Wallstedt, Carsten Nilsson, Sture Agnholm, Hans Olofsson, Otto Bucht och Lars-Göran Carlsson.
