De gamla gaslyktorna

En av de kvarvarande gaslyktorna på Stora Hellevigsgatan, nu elektrifierad.

Gasbelysningen förändrade Uddevalla i grunden. När de första gaslyktorna tändes år 1859 gick staden från mörka kvällsgator till ett modernt stadsliv med upplysta gator, fabriker och senare även hushåll.

Bakgrunden var industrins framväxt. Bomullsfabriken Kampenhofs bomullsspinneri behövde bättre belysning för produktionen och tog initiativ till att tillsammans med staden bygga ett gasverk. Beslutet fattades den 8 juni 1857.  

Gasverket placerades strax norr om fabriken, ungefär där Kampenhofsområdet senare utvecklades. Samarbetet blev mycket lyckat:

• fabriken fick gas till belysning och delvis maskindrift,

• staden fick modern gatubelysning.

År 1859 tändes 104 gaslyktor i Uddevalla. För invånarna måste det ha varit en nästan magisk upplevelse. Samtida berättelser beskriver hur människor följde lykttändarna genom staden när de första kvällarna lystes upp av gaslamporna. 

"Pinnen" där det står Uddevalla var till för att lykttändarna skulle ställa stegen mot den. 

De tidiga gaslyktorna tändes manuellt. Lykttändarna gick runt med stege från lykta till lykta. På flera äldre lyktstolpar i Uddevalla finns fortfarande detaljer kvar från denna tid, bland annat små utskjutande fästen där stegen kunde ställas.  

Gasverket producerade så kallad stadsgas genom upphettning av stenkol. Som biprodukt fick man bland annat koks, som också såldes som bränsle. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blev gasen viktig inte bara för gatubelysning utan även för hushåll, matlagning och uppvärmning.  

Runt sekelskiftet 1900 började elektriciteten konkurrera med gasen. Uddevalla Energi beskriver hur staden då började producera el vid Strömbergets kvarn, men gasverket fortsatte ändå att vara en central del av stadens energiförsörjning i flera decennier.  

Under 1920- och 30-talen moderniserades anläggningen kraftigt. Tidningsnotiser berättar att Uddevalla då fick ett av Sveriges modernaste gasverk. En ny gasklocka och nya retorthus byggdes.  

Till slut tog dock elektriciteten helt över. Natten till den 1 februari 1957 släcktes gaslågan i det hundraåriga gasverket för sista gången. Kort därefter började rivningen av skorstenar och industribyggnader.  

Det är också intressant att gasbelysningen i Uddevalla blev starten för hela stadens moderna energiförsörjning. Dagens Uddevalla Energi räknar faktiskt sin historia tillbaka till beslutet om gasverket 1857. ///

Badbryggan vid Sörkullen åter i bruk

Under de senaste dagarna har badbryggan vid Sörkullen ställts i bruk. Man fick göra en fin trappa ner till bryggan.

Fint återbesök av mina gamla beväringar från 1972-73

Hans Knutsson, Arne Nielsen, Gunnar Klasson och Eric Alexandersson framför kasern Tornet där de bodde på den tiden.

Idag fick jag fint besök av tre gamla beväringar. De gjorde lumpen 1972 - 73 och jag var då deras löjtnant. Idag gästade de mig först på Gustafsberg och sedan på Bohusläns regemente. Vi hann med en rundtur på kaserngården och sedan på Samnerödsområdet.

Foto Ann-Marie Rönn.

Ett besök på den nya bryggan vid Sörkullen hanns också med. Såklart blev det mycket minnen som vi avhandlade under dagen. Deras befäl på den tiden var också kompanichef Björn Sörensen-Ringi och min kollega som stf plutonchef var Hans-Erik Ljungström. En trivsam dag blev det.  ///

Villa Ekbackens magnolia

Det har blivit tradition att fotografera Villa Ekbackens magnolia. Så här är den, varsågod!!!   ///
 

Berättarkafé med Mattias Hagelberg måndag i Wessmanska huset

På måndag den 11 maj kommer Mattias Hagelberg till Wessmanska huset och berättar om sina resor med hjälpsändningar till Ukraina. Han har precis kommit hem efter ytterligare en resa.
 

Hans senaste resa sammanföll med 40-årsminnet av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Här är han inne i Sarkofagen som byggts över den havererade reaktor 4.

Han passerade även Poltava vilket jag berättat om tidigare.

Detta och så klart mycket om hjälpsändningarna kommer han att berätta om vid berättarkaféet i Wessmanska huset måndagen den 11 maj kl 18.30.

ALLA ÄR VÄLKOMNA!!   ///

65 år sedan lumpen - de håller ihop ännu

 På årsdagen av inryckningen den 8 maj 1961 samlade idag det här gänget. De har träffats varje år sedan de gjorde värnplikten på BSI (Befälsskola I). Skaran krymper av naturliga skäl. De var över 20 kompisar från början. De är därmed de lumparkompisar som har hållit ihop överlägset längt.

På bilden Lennart Wallstedt, Carsten Nilsson, Sture Agnholm, Hans Olofsson, Otto Bucht och Lars-Göran Carlsson.

När Pino Fagnonis staty invigdes 1961 så flankerades den av två soldater iförda dragonuniform. Sture Agnholm var en av dem. Den andre Arne Nilsson kunde tyvärr inte vara med idag.

Det blev först en promenad på kaserngården och sedan en tur ut på Samnerödsfältet och det pratades förstås mycket minnen.   ///

Uddevalla Roddklubb

 

Uddevalla Roddklubb (URK) är en av Sveriges mest anrika och framgångsrika roddklubbar, med en historia som sträcker sig över ett sekel. Här är en genomgång av klubbens verksamhet, historia och varför den är en central punkt för idrotten i Uddevalla.

Historia och Grundande

Klubben bildades officiellt 1904, samma år som Svenska Roddförbundet grundades, vilket gör den till en pionjär inom svensk rodd. Det fanns dock en föregångare med samma namn redan 1887 som köpte in sin första roddgigg för 400 kronor.

En av de mest betydelsefulla personerna i klubbens historia är skeppsredaren Gustaf B. Thordén. Under 1950-talet klev han in som en generös mecenat och ordförande. Hans engagemang gjorde det möjligt för Sverige att skicka roddare till OS i Melbourne 1956 och han lockade även den legendariske tränaren Gösta "Gus" Eriksen från USA till Uddevalla, vilket lade grunden för en riktig guldålder.

Verksamhet och Faciliteter

Klubben bedriver träning för allt från nybörjare till elitnivå och har sitt hjärta vid Bäveån, nedanför Lövåsberget.

• Roddhuset: Beläget vid Bäveåns mynning med direktkontakt till havet och Byfjorden. Här finns båthallar, ett välutrustat gym och roddmaskiner (ergometrar) för vinterträning.

• Bjursjön: Klubben har även ett mindre båthus vid Bjursjön. Detta används främst för ungdomsträning och nybörjare som vill lära sig grunderna i en lugnare miljö innan de ger sig ut på det öppna vattnet i fjorden.

• Kustrodd: Under de senaste åren har URK, likt många andra klubbar, satsat stort på kustrodd (Coastal Rowing) och discipliner som Beach Sprint, vilket passar Uddevallas kustnära läge perfekt.

Framgångsrika Profiler

Genom åren har URK fostrat eller varit hem för flera olympier och internationella medaljörer:

• Evert Gunnarsson: Silvermedaljör vid OS i Melbourne 1956.

• Kjell Hansson, Lennart Hansson och Åke Berntsson: Namn som förknippas med klubbens storhetstid på 50- och 60-talet.

• Lars-Eric Gustafsson: Olympier och EM-medaljör.

Visste du att? Det nuvarande klubbhuset vid Lövåsberget är det andra på samma plats. Det första låg ca 50 meter närmare staden men flyttades/byggdes om i takt med att staden och hamnen utvecklades.   ///

Vilka musiker är detta?

Ja, vad är det här för musiker? Tillhör de regementsmusikkåren eller stadsmusikkåren? Eller kanske någon helt annan grupp musiker?  Känner du gen dem?   ///

Rahmska tomten

Här vid Regementsvägen låg det en tidigare bebyggelse som är riven. Den öppna platsen blev parkeringsplats för regementets personal och gick under benämningen Rahmska tomten. beroende på att en av familjerna som bodde här var just familjen Rahm.

Här byggdes sedermera militärrestaurangen som invigdes 1971. Till vänster ser vi Soldathemmet Libanon, uppkallat efter Ynglingaföreningen Libanon. Det var en ideell förening grundad 1883 i Göteborg, känd för sin kristna ungdomsverksamhet och som stiftare av Soldathemmet Libanon. Libanon invigdes 1914 men soldathemmet låg utanför kasernområdet och invigdes 1914.

Foto Lennart Karlsson
Militärrestaurangen är förstås den runda byggnaden   ///

Uddevalla och koleraåret 1834

AI-genererad bild

Året 1834 står inskrivet i Uddevallas (och Sveriges) historia som ett av de mörkaste och mest

skräckfyllda. Det var då den fruktade koleran, även kallad "den blå döden", för första gången

slog till med full kraft mot landet.

Här är berättelsen om hur epidemin drabbade Uddevalla och vad den lämnade efter sig.

Paniken sprider sig: Från Göteborg till Uddevalla

Koleran kom till Sverige via Göteborg i juli 1834, sannolikt med ett brittiskt fartyg. Trots desperata försök att sätta städer i karantän spred sig smittan snabbt längs kusten.

Till Uddevalla nådde sjukdomen i augusti. Staden, som då hade omkring 3 500–4 000 invånare, var illa rustad. Man förstod inte att smittan spreds via förorenat vatten; istället trodde man att det handlade om miasma (dålig luft) eller gudomligt straff.

Sjukdomsförloppet: En mardröm i blått

Det som gjorde 1834 års epidemi så traumatisk var det extremt snabba förloppet. En person kunde vakna frisk, insjukna på förmiddagen med våldsamma kräkningar och diarréer, och vara död innan solen gått ner.

DehydreringKroppen torkade ut så snabbt att huden blev blåaktig och skrynklig (därav namnet "den blå döden").

  Kramper: Svåra muskelsmärtor plågade de drabbade in i det sista.

Uddevalla under belägring

Under några veckor i augusti och september 1834 lamslogs staden helt.

 

Dödstalen: I Uddevalla dog omkring 250–300 personer på bara några veckor. Det motsvarade nästan 10 % av stadens befolkning.

SamhällskollapsButiker stängde, hamnen tystnade och de som hade råd flydde upp i skogarna eller till landsbygden. De fattigaste, som bodde trångt och med sämst vattenkällor, drabbades absolut hårdast. Huskurer: I ren desperation försökte man bota sjukdomen med allt från brännvin och kamfer till att röka rummen med svavel. Inget hjälpte mot den bakteriefyllda dryckesvattnet från stadens brunnar.

Eftersom dödstalen var så höga hann man inte med vanliga begravningar. Man fruktade också att liken smittade (vilket de till viss del gjorde genom läckage till grundvattnet). Därför anlades särskilda kolerakyrkogårdar en bit utanför stadskärnan där de döda begravdes i massgravar, ofta täckta med kalk för att "stoppa smittan".

Norra kyrkogården: De flesta av de cirka 275 personerna som dog i Uddevalla under det svåra året 1834 begravdes på Norra kyrkogården.

Vad betydde 1834 för Uddevallas framtid?

Trots den enorma tragedin blev 1834 en väckarklocka som förändrade staden permanent:

  Modern hygien föds: Man insåg till slut att stadens öppna avloppsdiken och smutsiga brunnar var livsfarliga. Detta blev startskottet för diskussioner om att bygga riktiga vatten- och avloppssystem.

  Hälsovårdsnämnder: Epidemin tvingade fram en bättre organisation för folkhälsa. Uddevalla fick bättre kontroll över renhållning och livsmedelshantering.

 Sociala klyftor: Katastrofen blottlade de usla levnadsvillkoren för stadens fattiga, vilket under resten av 1800-talet ledde till krav på bättre bostäder och social omsorg.

Visste du att...

Uddevalla drabbades av kolera igen under 1850- och 60-talen, men aldrig med samma chockverkan som det ödesdigra året 1834.

Kolerakyrkogården på Kapelle

Denna plats, som även kallas Södra begravningsplatsen eller Fattigkyrkogården* ligger mycket riktigt

på Kapelle. Den användes från 1700-talet fram till början av 1900-talet och är idag en lugn,

parkliknande plats.

Det finns dock en intressant historisk paradox här:

  Namnet: Trots att den kallas "Kolerakyrkogården", visar historiska arkiv att det faktiskt var ganska få av offren från just epidemin 1834 som begravdes här.

 

Vad finns där idag?

Idag är kyrkogården på Kapelle en plats för eftertanke. Den förklarades som "vilande" 1915 eftersom staden växte och man inte ville ha en begravningsplats så nära den nya bebyggelsen. Det finns fortfarande ett par gravstenar kvar som påminner om de öden som utspelade sig där.

Vandringsleden vid Bodeleån frilagd

För en tid sedan försökte jag ta mig fram på vandringsleden från vägbron i Gustafsbergsallén uppströms Bodeleån. Jag tröttnade snart efter att ha klättrat över och krupit under nedblåsta träd efter stormen senast.

Idag gick jag där igen och kunde konstatera att nu är leden uppröjd. Alla nedfallna träd har fått öppningar så att man kan gå på stigen. Just den här delen utgörs av ett Natura 2000-område och det innebär bl a nedfallna träd skall ligga kvar. Och nu ser man flera generationer av tidigare omkullfallna träd.   ///

Mitt första demonstrationståg

AI-genererad bild

Första och hittills enda demontrationståg jag gått i var Nej till 5-dagars vecka. Detta var runt 1960 och jag gick gick i realskolan i Högre Allmänna läroverket. Det spreds  ett rykte att skolan skulle införa 5-dagarsvecka. Vi hade ju då 6-dagarsvecka dvs vi gick i skolan även på lördagar.

Det skulle innebära att lördagstimmarna skulle spridas ut på övriga veckans dagar. Skoldagarna skulle därför bli betydligt längre. Det verkade ju inte särskilt lockande och några driftiga gymnasister organiserade därför ett demonstrationståg. Och för att vi yngre skulle lockas att delta i demonstrationen delades det ut godis.

Vi var därför ett ganska stort gäng som startade vår högljudda demonstration vid Lotsarnas kålhage. Vi marscherade ner längs Norra Drottninggatan, svängde in på Kungsgatan vid Hallmans hörn och vidare upp till läroverket.

Det kan kännas helt främmande för dagens elever, men fram till 1960-talet var lördagslektioner en självklar del av vardagen. Övergången till femdagarsvecka i den svenska skolan skedde successivt, men här är de viktigaste milstolparna:

Den gradvisa reformen

Det var inte ett beslut som slog igenom över en natt i hela landet, utan snarare en process som följde arbetsmarknadens övergång till 40-timmarsvecka.

• 1950-talet: De första försöken med lediga lördagar inleddes på försök i vissa kommuner.

• 1965: Riksdagen fattade ett principbeslut om att femdagarsvecka skulle införas i skolan.

• Höstterminen 1968: Detta räknas som det stora genombrottet då femdagarsveckan blev standard för de allra flesta elever i grundskolan och gymnasiet.

Varför ändrade man?

Anledningen var enkel: samhället i stort förändrades. När föräldrarna blev lediga på lördagar (i takt med att den lagstadgade arbetstiden sänktes) blev det logistiskt märkligt att barnen fortfarande skulle till skolan.

Jag lämnade realskolan 1962 och blev senare militär och de militära skolorna hade sexdagarsvecka. Jag gick på Arméns Underofficersskola i Uppsala 1968-69. Vi hade sexdagarsvecka på hösten 1968 men 1 januari 1969 blev det femdagarsvecka. Det hade stor betydelse då vi pendlade varje helg. Nu fick vi plötsligt två dagars ledighet på helgerna.   ///

Valborgsfirandet på Lyckorna

 

Ikväll deltog jag vid Ljungskileortens Valborgfirande på Lyckorna och jag hade förmånen att få hålla talet till våren inför en talrik publik.

Kören Fräknarna stod för skönsången.

Mitt tal till Våren:

Kära vänner, Lyckornabor, gäster,

Varmt välkomna till denna valborgsmässoafton här på vackra Lyckorna!

Det är något särskilt med att stå just här en kväll som denna. Havet ligger där ute – ibland stilla, ibland levande – precis som det gjort för alla dem som varit här före oss. För Lyckorna är inte bara en plats. Det är en berättelse. 

En berättelse som sträcker sig tillbaka till 1800-talet, när människor började söka sig hit för vila, för hälsa, för sommarliv. Redan då fanns en längtan efter ljus, luft och gemenskap – samma längtan som fört oss hit ikväll.

Och kanske är det just det som gör valborg så tidlös.

För även om mycket förändras i världen, så är vissa saker desamma. Som behovet av att samlas. Att dela en stund. Att tillsammans markera att något tar slut – och något annat börjar.

Ikväll lämnar vi vintern bakom oss.

Och låt oss vara ärliga – vintern är inte alltid bara snö och kyla. Ibland bär vi också på sådant som tynger. Oro, bekymmer, kanske trötthet. Sådant som inte alltid syns, men som ändå finns där.

Därför betyder den här kvällen något mer.

När elden tänds kan vi låta den få symbolisera just det: att vi lägger något bakom oss. Att vi ger plats åt något nytt.

För våren handlar inte bara om naturen – den handlar också om oss.

Se er omkring. Knopparna brister, fåglarna har återvänt, ljuset dröjer kvar längre för varje kväll. Naturen tvekar inte – den går framåt. Och i det finns en stilla påminnelse till oss alla: att förändring är möjlig.

Att det går att börja om.

Här på Lyckorna märks det kanske extra tydligt. Många av oss bär på minnen härifrån. Somrar som aldrig riktigt tog slut. Första doppet – kanske lite för kallt. Kvällar vid bryggan. Skratt, samtal, stillhet.

Och för några av er är det här inte bara minnen – det är liv, vardag, hem.

Det fina är att alla de här lagren finns samtidigt. Dåtid, nutid och framtid – i samma kväll, på samma plats.

Och mitt i allt detta står vi tillsammans.

Det är också något att stanna upp inför.

I en tid där mycket kan kännas splittrat och snabbt, där vi ofta rör oss i olika riktningar, finns det något starkt i att samlas så här. Utan krav. Utan prestation. Bara för att vara här.

Unga och gamla. Nya ansikten och välbekanta. Året-runt-boende och sommargäster.

Vi kanske inte känner varandra – men vi delar den här stunden.

Och ibland är det nog. 

Valborg handlar inte om det stora och storslagna. Den handlar om det enkla. Elden. Sången. Ljuset. Närvaron.

Och kanske är det just i det enkla som det viktiga finns.

När vi nu går in i våren kan vi också fråga oss: vad vill vi ta med oss? Vad vill vi ge mer utrymme?

Kanske mer tid tillsammans. Fler samtal. Mer nyfikenhet på varandra. Kanske modet att sakta ner ibland – och faktiskt se det som finns omkring oss.

Och kanske också modet att hoppas.

För hopp är inte något stort och abstrakt. Det kan vara väldigt konkret. Det kan vara att planera en sommar. Att se fram emot ett möte. Att tro att något kan bli bättre.

Precis som våren.

Den kommer inte med buller och bång. Den smyger sig på. Dag för dag. Ljusare kväll för ljusare kväll. Tills vi plötsligt står här – och inser att allt har förändrats.

Och vi är en del av den förändringen.

Kören sjunger in våren, och elden tänds. Lågorna kommer att värma oss – men kanske också påminna oss om något djupare.

Att vi hör ihop.

Att vi bär varandra, mer än vi ibland tänker på.

Och att det alltid finns en väg framåt.

Så låt oss ta emot våren – inte bara som en årstid, utan som en möjlighet.

En möjlighet till ljusare dagar.

Till nya möten.

Till gemenskap.

Till liv.

Med de orden vill jag önska er alla en varm, vacker och minnesvärd valborgsmässoafton här på Lyckorna.

Välkommen, du sköna vår.

Tack.!