Var låg Isbergsgvägen?

Vet du var Isbergsvägen låg? Ibland även uttalat Isebergsvägen. Äldre Uddevallabor kanske fortfarande använder detta namnet. Enligt 1947 års adresskalender fanns vägen men 1955 finns den inte längre.

Vet du var den låg?   ///

 

Barkmans kokkärl

Insänt av Lars Barkman

Hej Gunnar!

Tänkte bara dela med mig några bilder av mina militära
kokkärl i koppar.
Den äldre så kallad "bullkruka", har stämplar
som jag tolkar 1 Komp, 17 R (regementet), soldat nr 80, 1 Bat.
Således en "artefakt" från vårat älskade I 17! Vilken modell
får expertisen gärna hjälpa mig med!

Det andra kokkärlet är M/1887 18 R Västmanlands regemente.
Modellen är ju känd för de flesta som gjort militärtjänst de senaste
100 åren! Kopparkärlen var blybelagda på insidan och således
Inte vad hälsomyndigheterna i dag skulle rekommendera.
Mvh
Lars

Uppdatering Rydingsberg, f.d. Äsperödshemmet

 

Äsperödshemmet revs och nu pågår det nya projektet Rydingsberg.

Det är nyproduktion av ett helt nytt och modernt vård- och omsorgsboende på Rydingsberg, Äsperöd. Det nya boendet kommer att omfatta 60 lägenheter och rymma moderna gemensamhetsutrymmen, personalutrymmen, tillagningskök, teknikrum, skyddsrum och reservkraft. Den nya byggnaden får en bruttoarea på cirka 5 220 kvadratmeter. ///

Vad ser vi på bilden?

En ovanlig bild på många sätt. Vad är det vi ser på bilden och varifrån är den tagen?   ///
 

Älgöolyckan 1845 – En tragisk och bortglömd händelse

 

Den tragiska olyckan på Älgöfjorden häromdagen kommer mig osökt att tänka på Älgöolyckan 1845.

Den stora olyckan brukar kallas för Älgöolyckan. Den inträffade i oktober 1845. Det är en av de mörkare, men idag märkligt okända, händelserna i den bohuslänska militärhistorien.

Här är detaljerna kring vad som hände den där ödesdigra dagen:

Bakgrunden och resan hem

En arbetsstyrka bestående av soldater från Kungliga Bohusläns regemente hade varit på kommendering vid Carlstens fästning på Marstrand. När deras tjänstgöring var överstökad och de äntligen skulle få återvända hem till sina rotar, var planen att de först skulle ta sig till fastlandet genom att segla från Marstrandsön, tvärs över Älgöfjorden, till Tjuvkil. Därifrån skulle de sedan fortsätta marschen hemåt till fots.

"Mot bättre vetande"

Höstvädret på den bohuslänska kusten är notoriskt nyckfullt och oktoberstormarna kan vara obarmhärtiga. Av allt att döma var förhållandena på havet usla, men sannolikt pådrivna av hemlängtan – eller av strikta order och tidspress – valde man att ge sig ut på vattnet "mot bättre vetande".

Båten kantrar: Ute på den oskyddade Älgöfjorden blev vädrets makter och sjögången för svåra. Båten, som förmodligen både var tungt lastad med män och utrustning samt olämplig för de hårda förhållandena, kantrade.

Offren: Katastrofen var ett faktum. Samtliga ombordvarande – totalt 19 soldater – drunknade i de mörka och kalla vågorna.

Efterspelet och bristen på minnesmärken

Händelsen blev mycket uppmärksammad i sin samtid och omskrevs i lokalpressen, bland annat i dåvarande Uddewalla Weckoblad (senare Bohus Läns Tidning), där den benämndes som "den stora sjöolyckan på Älgöfjorden". Det var ett oerhört hårt slag mot regementet och för många familjer hemma i bygderna som förlorade sina söner och fäder.

Trots att 19 unga män i statens tjänst förolyckades på en och samma gång är Älgöolyckan idag i stort sett bortglömd. Som militärhistoriker och författare (exempelvis Ingvar Rodén i böcker om Bohusläns regemente) har uppmärksammat, saknas det anmärkningsvärt nog både minnestavla och minnessten över soldaterna – vare sig ute vid Carlstens fästning eller på fastlandet kring Tjuvkil.

De 19 männen delar därmed öde med många av historiens anonyma offer vars liv släcktes för tidigt i det vilda västerhavet.   ///

Vem äger Lillön?

Arkivbild

Lillön utanför Gustafsberg har en egen fastighetsbeteckning, Gustavsberg 1:26. Jag har länge funderat över vem som äger ön? Gustafsbergsstiftelsen äger flera fastigheter runt omkring, men när jag har fastighetsdeklarerat så har 1:26 aldrig funnits med i den.

För några dagar sedan gjorde jag slag i saken och gick in på Lantmäteriets hemsida där man kan göra max fem sökningar/dag utan kostnad.

Jag kom inte så långt. Svaret jag fick var att jag skulle kontakta kundservice per telefon. Sagt och gjort. Svaret var att det är SEKRETESS!! Dock blev jag lovadt att jag skulle få ett utdrag ur fastighetsregistret "om några dagar".

Svaret har nu kommit och är ganska intressant. Fastigheten ägs av GUSTAFSBERGS BARNHUSINRÄTTNING! Obs att lantmäteriet här stavar Gustafsberg, med F således.

Vidare läser jag att arealen på ön är 430 kvadratmeter och att ön ligger inom Gustavsbergs naturvårdsområde.

Sedan kommer det märkliga: Taxerad ägare, Uddevalla kommun.

För att försöka reda ut detta frågar jag AI:

Det finns en viktig skillnad mellan lagfaren ägare och taxerad ägare.

Ägare: Gustafsbergs barnhusinrättning betyder normalt att det är den juridiska ägaren till fastigheten. Gustafsbergs barnhusinrättning (eller den stiftelse som idag förvaltar dess tillgångar) står alltså som ägare i fastighetsregistret.

 
Taxerad ägare: Uddevalla kommun betyder däremot att kommunen är den som Skatteverket kopplar fastighetstaxeringen till. Det behöver inte innebära att kommunen äger marken.

Det finns några tänkbara förklaringar:

Kommunen förvaltar ön åt stiftelsen. Det förekommer att en kommun ansvarar för skötsel eller administration utan att vara ägare.

 
Fastigheten ingår i en större taxeringsenhet. Lillön kan vara sammanförd med en kommunal fastighet vid taxeringen, trots att äganderätten fortfarande ligger hos Gustafsbergs barnhusinrättning.

 
Historiska förhållanden. När Gustafsbergs barnhusinrättning ombildades och delar av verksamheten kom under kommunal förvaltning kan vissa administrativa uppgifter ha följt med, medan lagfarten aldrig ändrades.

AI:s hypotes

Jag tror faktiskt att Lillön är en kvarleva från Gustafsbergs mycket stora markinnehav. När Anders Knape och Catharina Hegardt donerade egendom till barnhusinrättningen ingick inte bara själva skolområdet utan också betydande markområden. Att en liten bergsholme i Byfjorden fortfarande ligger kvar i stiftelsens ägo är därför fullt rimligt.

Det som däremot är märkligt är att Uddevalla kommun står som taxerad ägare. Det väcker frågan om kommunen har någon särskild förvaltningsroll eller om det rör sig om en administrativ registrering.

Jag vet inte om jag blir så mycket klokare av det?

AI funderar vidare:

Sjöfarten

Lillön har länge fungerat som ett naturligt riktmärke för båttrafiken i Byfjorden. Förr passerade här mängder av:
ångfartyg,
bogserbåtar,
fiskebåtar,
fartyg till Uddevalla hamn,
och senare även fritidsbåtar.

Under kalla vintrar kan människor ta sig över isen till ön.

Upplagda fartyg

En intressant detalj är att fartyg under vissa perioder låg upplagda i närheten av Lillön. I din bloggtext nämner du minnen från 1950-talet då man kunde åka skridskor mellan de upplagda fartygen, som låg akterförtöjda vid Lillön.

I min ungdom, övre tonåren. Roade vi oss att simma från Sörkullen till Lillön. Jag har sedan dess trott att det varit 800 meter till ön. Men så mätte jag (ovan) i Lantmäteriets app och kom fram till att det är betydligt kortare. Jag vill dock varna alla för att försöka ta en simtur dit. Det kan vara väldigt jobbigt i hård vind.   ///

220-årsdagen av branden i Uddevalla 1806

1784-års karta

Tidigt på morgonen den 29 juli 1806 vaknade Uddevallas invånare till en mardröm. Strax efter klockan fem steg en mörk rökpelare mot himlen från apotekare Bergius gård. Några timmar senare stod nästan hela staden i lågor. När kvällen kom fanns inte längre någon stad kvar – bara glödande ruiner, rykande skorstenar och tusentals människor som förlorat sina hem.

Den stora stadsbranden kom att förändra Uddevalla för alltid.

En stad av trä

Vid sekelskiftet 1800 var Uddevalla en livlig handels- och sjöfartsstad med omkring 4 000 invånare. Nästan alla byggnader var uppförda i trä. Husen stod tätt längs smala gator och gränder, taken var ofta täckta med spån och många gårdar innehöll hö, ved och tjära – material som gjorde staden ytterst sårbar för eld.

Sommaren 1806 hade dessutom varit ovanligt torr. Allt virke var uttorkat och en frisk sydvästlig vind blåste in från Byfjorden.

Det var de värsta tänkbara förutsättningarna.

Elden bryter ut

Omkring klockan fem på morgonen upptäcktes eld i apotekare Peter Johan Bergius ladugård. Varför branden uppstod har aldrig kunnat fastställas.

Snart slog lågorna upp genom taket. Gnistorna fördes med vinden över hustaken och tände det ena huset efter det andra.

Stadens brandväsende gjorde vad det kunde. Fem handdrivna brandsprutor kördes fram, brandhakar användes för att riva byggnader och invånarna bildade vattenkedjor från Bäveån och hamnen.

Men kampen var hopplös.

Eldstormen
Vinden tilltog.
Flammorna kastades tvärs över gatorna. Brinnande tak föll samman. Hela kvarter antändes nästan samtidigt.
Ögonvittnen berättade att elden lät som ett dånande vattenfall och att himlen blev kolsvart av rök.

Människor sprang genom gatorna med det mest värdefulla de ägde – en bibel, en kista med kläder, några silverskedar eller familjens viktiga handlingar. Många drev kor och hästar framför sig medan barn bars i famnen.

Det som inte hann räddas försvann i lågorna.

Klockorna i klocktornet tystnade
En efter en fattade stadens viktigaste byggnader eld.
Kyrkan blev snart ett eldhav. Tornet störtade samman och kyrkklockorna smälte ner.

Rådhuset, skolhusen, prästgården, handelsgårdarna, magasin, sjöbodar och lasarettet förstördes.

Inte ens hamnen skonades. Bryggor och båtar började brinna när gnistor föll över dem.

En stad försvinner

Branden rasade större delen av dagen.

När kvällen kom hade omkring 97 procent av stadens bebyggelse förstörts. Bara några få mindre hus stod kvar.

Omkring 4 000 människor hade blivit hemlösa.

För många familjer återstod endast de kläder de bar på kroppen.

Natten efter branden

Den första natten sov människor under bar himmel.

En del slog läger ute på Strandpromenaden och i stadens utkanter. Andra tog sin tillflykt till gårdar på landsbygden eller till Gustafsberg.

Det berättas att människor satt tysta och såg hur deras stad fortfarande glödde långt in på natten.

Hjälpen

Nyheten om katastrofen spreds snabbt över landet.

Kung Gustav IV Adolf beordrade hjälpinsatser och från många svenska städer skickades pengar, livsmedel och byggnadsmaterial.

Särskilt viktig blev möjligheten att tullfritt importera tegel från Nederländerna. Det så kallade holländska teglet kom att sätta sin prägel på den nya staden och kan fortfarande ses i flera äldre byggnader i Uddevalla.

Misstankarna

Eftersom elden började hos apotekare Bergius riktades misstankarna mot honom.

Rykten spreds om mordbrand och försäkringsbedrägeri. En omfattande rättslig undersökning följde.

Trots detta kunde inga avgörande bevis läggas fram, och Bergius frikändes. Frågan om brandens verkliga orsak har därför aldrig fått något säkert svar.

Den nya staden

När askan hade kallnat började ett enormt återuppbyggnadsarbete.

Nu fick Uddevalla en helt ny stadsplan.

De gamla krokiga medeltidsgatorna ersattes av bredare, rakare gator och större kvarter. Syftet var att försvåra framtida bränder.

Det är därför dagens centrala Uddevalla ser ut som det gör.

Den stad vi känner idag är i stor utsträckning född ur askan efter branden 1806.
Minnet lever kvar

Stadsbranden är fortfarande den största katastrof som drabbat Uddevalla.

Den förändrade inte bara stadens utseende utan också människornas liv. Generationer av Uddevallabor har berättat historien vidare.

När man idag promenerar genom centrum är det svårt att föreställa sig att nästan allt man ser är uppfört efter sommaren 1806.

Men under gatstenarna finns fortfarande spår av den stad som låg där före lågorna. Därför är större delen av centrala Uddevalla en fast fornlämning där varje nybygge måste föregås av en arkeologisk grävning.   ///

Stina Forssell – flickan som gjorde vad som föll henne in

Foto David Almqvist - digitaltmuseum

Stina Forssell (1906–1970) var en skicklig och originell konstnär, vars livsverk är djupt förankrat i Uddevallas historia. Hon föddes den 3 maj 1906 i Skellefteå men familjen flyttade redan 1911 till Uddevalla, där hon växte upp som enda barnet i familjen Forsell, dvs överläkaren William Forsell och hustrun Thyra Forsell, född Teuchler. Lokalt var hon känd som "doktor Forssells dotter".

Skoltiden och societetslivet i Uddevalla

I Bohusläns museums årsbok (1988) tecknar Mimi Håkanson ett färgstarkt porträtt av Forssell som "flickan som gjorde vad som föll henne in". Hon var skarpsinnig och begåvad i skolan, framförallt i språk och teckning, men drev ofta lärarna till vanvett med sina upptåg. Väninnorna beskrev henne med glimten i ögat som en "enfant terrible".

Tillsammans med några klasskamrater iscensatte hon flera intrikata hyss. Vid ett minnesvärt tillfälle tillverkade och postade hon falska inbjudningskort till societeten i Uddevalla å en familjs vägnar – en familj som visserligen gärna rörde sig i det lokala sällskapslivet, men som var kända för att sällan bjuda igen. Hennes vassa penna märktes också i de många träffsäkra karikatyrer hon ritade av sina klasskamrater. Det sägs även att flera av hennes upptåg i Uddevalla fick stå modell när författaren Jeanna Oterdahl skrev boken Skolflickor.

Utbildning och karriär utanför rampljuset

På 1920-talet lämnade hon Uddevalla för Stockholm och Edvard Berggrens målarskola. År 1927 antogs hon vid Konsthögskolan och belönades året därpå med Konstakademiens stipendium. Hon reste sedan till Paris för vidare studier vid Maison Watteau.

På Konstakademien studerade hon bland annat för Olle Hjortzberg, vars inflytande blev fundamentalt. Liksom Hjortzberg utvecklade hon en exceptionell blick för material med lyster – hon målade interiörer och stilleben där glas, silver, speglar och blankpolerat trä framträdde med en påtaglig materialkänsla.

Under sin nästan 50-åriga konstnärskarriär var hon bosatt i en lägenhet på Drottninggatan 34 i Stockholm. (Hon var kortvarigt gift under början av 30-talet med konstnären Holger Eneqvist, men de skilde sig och hon gifte aldrig om sig).

Trots att hon fullt ut kunde försörja sig på sitt skapande – delvis genom ständiga porträttbeställningar och som illustratör för bland annat Idun och Svenska Dagbladet – förblev hon djupt skeptisk till konstetablissemanget. Hon brydde sig helt enkelt inte om att ställa ut och hade faktiskt aldrig någon separatutställning under sitt liv.

Stinas målning av mamma Thyra Forsell, född Teuchler. Digitalt museum/ Bohusläns museum.

Människan i centrum

När man ser Stina Forssells målningar slås man först av stillheten.
Det finns inget dramatiskt i hennes bilder. Ingen yvighet.
I stället möter betraktaren människor som verkar försjunkna i sina egna tankar.
Porträtten är psykologiskt laddade utan att vara teatrala. Interiörerna är tysta. Ljuset är mjukt och färgerna återhållna.
Hon målade inte världen som den såg ut.
Hon målade världen sådan den kändes.

Vännerna berättar om henne (Ur Mimi Håkanssons artikel) 

Ekonomiskt klarade sig Stina Forsell bra. Hon umgicks i de kretsar där man kunde betala 1000 kronor för ett porträtt och 1000 kronor var mycket pengar på den tiden. Dessutom illustrerade hon noveller av bland annat Folke Melvig, Irja Brovallius och andra kända författare. 

Till detta kom räntorna på hennes farsarv och de var också inkomstbringande. I varje fall innan finansminister Wigforss började strama åt tyglarna. Stina påstår att hon hade en ständigt återkommande dröm att hon ströp Wigforss.

Stina Forsell var en originell person med en bisarr humor. En väninna berättar att hon ofta hälsade på Stina och att hon alltid blev lika törstig när hon hade flåsat upp för alla trapporna. Så det första hon kom innanför dörren brukade hon be om ett glas vatten. En dag när hon ringde på dörren öppnades den försiktigt på glänt. Ut stack en hand med ett glas vatten, varpå dörren snabbt åter stängdes.

Samma väninna hade gått igenom en uppslitande skilsmässa och var ett bra tag mycket olycklig. Men hon gifte sig så småningom om sig och blev lycklig igen och började lägga på hullet. Vilket fick Stina att lägga händerna på väninnans höfter och säga: "Åh, lilla Maggan, nu får du inte bli lyckligare."

Den stora donationen till Bohusläns museum

Hösten 1970 omkom Stina Forssell tragiskt i en bilolycka. Hon är idag begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

När hennes testamente öppnades stod det klart hur mycket staden hon vuxit upp i hade betytt för henne. Hon donerade hela sin samlade kvarlåtenskap av konst – omkring 650 tavlor och teckningar – till dåvarande Uddevalla museum (som numera är Bohusläns museum).

Denna enorma donation är förklaringen till varför hennes konst än idag är så ovanlig på auktionsmarknaden. På senare tid har hon dock börjat återupptäckas som en viktig svensk konstnär; år 2021 lyftes hon exempelvis fram som en av de kvinnliga pionjärerna på Göteborgs konstmuseums uppmärksammade utställning Brännpunkt Europa. 

Med arbetet med denna artikeln får jag mer och mer lust att se en utställning av hennes konst på Bohusläns museum. Jag vet att museets nya chef Karin Stammarnäs har valt ut en Stina Forselltavla till sitt tjänsterum.   ///

Sprängolyckan på Torreby och doktor Forsell i Uddevalla

AI-genererad bild föreställande Munkedals järnvägsstation 1923.

Den här berättelsen bygger på ett bevarat familjeminne som förts vidare tack vare att min far Karl Klasson de sista åren av sitt liv skrev minnesanteckningar om sitt liv. Han hade amputerat ena benet nedanför knät och blev mycket stillasittande. Då gav jag honom en skrivmaskin och uppmanade honom att skriva sina "memoarer". I början gick det ganska trögt men sedan kom han igång ordentligt. Det blev drygt 20 A 4-sidor till slut. Dessa "Kalles memoarer" är idag guld värda.

Kalle föddes i Foss socken 1915 och hade en två år äldre storebror som hette Einar. Den här berättelsen utspelade sig 1923. Einar var då tio år och Kalle således åtta år. Pappan var statare under Torreby och hade arbetsplikt där ett par dagar i veckan.

Den här dagen var han ute på markerna och jobbade medan min farmor Maria var hemma med barnen på torpet som låg tre kilometer från Torreby. Då hittade Kalle en liten blank hylsa på marken. Storebror Einar tog ifrån honom röret och började undersöka hylsan med en spik. När han stack in spiken i hylsan small det direkt. Det var en sprängpatron.

Fingarna på handen slets sönder och även ögat blev skadat. Farmor som var i närheten blev förstås förskräckt och slet till sig några tygstycken som hon virade runt Einars blodiga hand. Sedan ropade hon till Kalle att springa ut och få tag i farfar. När denne fick situationen klar för sig sprang han till Torreby och bad att få låna en häst med vagn för att kunna transportera iväg Einar.

Det fick han och iväg bar det. Farmor hade Einar i knät och Kalle följde med på vagnen. De fick inte tag i provinsialläkaren så kosan ställdes mot järnvägsstationen för vidare resa till Uddevalla lasarett. Det dröjde en bra stund innan det kom ett tåg.

Farmor hade inte bytt kläder utan reste förstås i sina vardagskläder med Einar till Uddevalla. Väl framme så sprang de till lasarettet.

Doktor William Forsell. Foto Thure Nihlén, digitalt museum

Där mötte överläkare William Forsell som tog hand om Einar. Han sydde ihop fingerresterna så gott det gick men det skadade ögat kunde han inte göra något åt utan han skrev en remiss till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Farmor som var en fattig stataränka hade emellertid inga pengar till tågbiljetten. Förtvivlan lyste i hennes ögon och då tog Forsell resolut fram sin plånbok och gav henne pengar till tågbiljetten.

På så sätt kom farmor och Einar iväg med tåget till Göteborg. Farmor hade aldrig varit i en så stor stad och kände sig väldigt bortkommen. Och hur skulle de komma till Sahlgrenska?

Då uppfattade en taxichaufför hennes belägenhet och körde dem gratis till Sahlgrenska.

Einar blev behandlad men vad som hände sedan förmäler inte historien. Hur kom de hem till Munkedal?

När jag var liten hörde jag talas om den här historien och doktor Forsell, som gjort en så enastående insats för farmor och Einar.

Doktor William Forssell kom från Skellefteå och utsågs till överläkare till Uddevalla lasarett 1911.

Familjen bosatte sig i läkarbostaden på lasarettsområdet. Där växte dottern Stina upp, omgiven av sjukhusets byggnader, patienter och den park som fortfarande präglar området. Miljön var lugn och skyddad, men också fylld av människors glädje och sorg.

Stina Forsell blev med tiden en erkänd konstnär. Kanske var det i den här miljön här hennes känslighet för människors uttryck och sinnesstämningar grundlades.

Mer om Stina Forsell i kommande inlägg.   ///

Här låg minnesstenen

Minnesstenen i Regementsparken som Lars Barkman frågade om har alltså flyttats dit från den platsen som markeras på kartan. Precis som Per N skriver i sin kommentar:

Stenen var ursprungligen placerad mellan värn 243 och 244 på Fossum. Värnen - som finns kvar - ingick i Uddevalla-Vänersborgslinjen. Den "räddades" till Regementsparken på 1980-talet vilket bland annat nämns i Kamratföreningens tidning höstnumret 2025. /Per N
 ///

Minnesstenen i Regementsparken

 

Insänt av Lars Barkman:

Hej Gunnar!
Jag besökte fritidsparken på Fossum i dag. Efter en förträfflig kaffe med
våffla med sylt och grädde, utfördes en sakta marsch i området.
Efter lite "tjöt" med det blivande brudparet som förberedde rotundan
för bröllopsfest, noterades en sten i marken. Denna har aldrig tidigare
fångat mitt intresse, men NU!

På stenen står att läsa:

FOSSUM
10-5 1940 30.9
242 ASKER
229 WINSTRÖM
571 VALLIN

Nu undrar man ju vad den stenen gör där? Ligger den på sin ursprungliga plats?
Vad var det soldaterna ville markera? Kan det ha med befästningsarbetena
på Fossum att göra?
Finns det någon som vet? Stenen ligger med rotundan direkt till vänster
I "översiktsbilden".

Mvh
Lars Barkman

Från Gustafsbergs barnhus till Göteborgskoloristerna – historien om David Larsson

När man talar om Gustafsbergs barnhus utanför Uddevalla tänker de flesta på den långa raden av pojkar som fick sin utbildning där mellan 1776 och 1927. De flesta levde sedan anonyma liv som hantverkare, sjömän eller arbetare. Men några få kom att göra avtryck långt utanför Bohuslän. En av dem var konstnären David Larsson, som senare räknades till de berömda Göteborgskoloristerna.

En uppväxt präglad av motgångar

David Gunnar Larsson föddes den 20 februari 1898 i Myckleby på Orust. Familjen drabbades tidigt av svårigheter, och när David bara var åtta år gammal skrevs han in vid Gustafsbergs barnhus.

I barnhusets matrikel finns följande anteckningar:

Elevnummer: 666

Inskriven: 8 september 1906

Utskriven: 26 augusti 1913

Under sju viktiga år blev Gustafsberg hans hem. Här fick han inte bara skolundervisning utan också den ordning, disciplin och yrkesförberedelse som präglade barnhusets verksamhet.

Ett ovanligt anlag

När man läser David Larssons betyg är det särskilt ett ämne som sticker ut – teckning.

Det är lätt att föreställa sig hur lärarna tidigt upptäckte hans ovanliga blick för form och proportioner. Ingen kunde då ana att den stillsamme pojken några år senare skulle bli en av Sveriges mest uppskattade målare.

När David lämnade Gustafsberg noterades hans första yrke som litograf. Det var ett yrkesval som låg nära tecknandet och gav honom en gedigen teknisk grund.

Vägen mot konsten

Efter tiden på Gustafsberg fick David anställning vid Bonniers Litografiska Anstalt i Göteborg, där han utbildade sig mellan 1913 och 1916.

Arbetet krävde stor precision och ett säkert handlag. Samtidigt växte drömmen om att bli fri konstnär.

År 1916 antogs han till Valands målarskola i Göteborg, en av landets främsta konstutbildningar. Där studerade han fram till 1920 och utvecklade snabbt sitt personliga uttryck.

Redan 1919, medan han fortfarande var elev, fick han hålla en egen utställning – ett tydligt tecken på att hans begåvning hade uppmärksammats.

En Göteborgskolorist

David Larsson kom att räknas till den grupp målare som senare blev kända som Göteborgskoloristerna.

De förenades av ett måleri där färgen stod i centrum. Inspirationen kom från den moderna franska konsten, men motiven hämtades ofta från den svenska västkusten.

David målade framför allt:

kustlandskap,
fiskelägen,
människor,
porträtt,
ryttarmotiv,
och naturen på Orust.

Hans tavlor kännetecknas av ett varmt ljus, kraftfulla färger och ett levande måleriskt uttryck.

Slussen blev hans konstnärshem

David Larsson återvände ofta till Slussen på Orust, där han levde och arbetade under stora delar av sitt liv.

Hans ateljé blev en naturlig samlingspunkt för flera av tidens konstnärer. Här möttes målare för att diskutera konst, måla tillsammans och inspirera varandra.

Den bohuslänska naturen blev också hans största inspirationskälla.

Resor som vidgade perspektiven

David nöjde sig inte med den svenska västkusten.

Under sitt liv reste han bland annat till:

Frankrike,
Paris,
Danmark,
Kina,
Japan,
Vladivostok,
och Åland.

Varje resa gav nya intryck som påverkade hans måleri.

Representerad på museer

David Larssons konst finns idag representerad på flera svenska museer, bland annat:

Göteborgs konstmuseum,

Västergötlands museum,

Gävle museum.

Hans målningar säljs fortfarande regelbundet på svenska kvalitetsauktioner och uppskattas av samlare.

Han glömde aldrig Gustafsberg

Det finns mycket som tyder på att David Larsson själv aldrig glömde sin tid på Gustafsberg.

Flera målningar av honom har under årens lopp funnits i Gustafsbergs ägo, vilket antyder att kontakten med den gamla skolan bestod även sedan han blivit etablerad konstnär.

Det är en vacker tanke att pojken som en gång kom till barnhuset utan några större framtidsutsikter senare återvände – denna gång som erkänd konstnär.

Ett levande bevis på Gustafsbergs betydelse

Historien om David Larsson visar vad Gustafsbergs barnhus kunde betyda.

Skolan gav inte bara mat, kläder och undervisning. Den gav också möjligheter.

Hos David Larsson upptäcktes en konstnärlig begåvning som fick utvecklas vidare. Från elev nummer 666 växte en målare fram som idag räknas till de främsta inom den göteborgska kolorismen.

När man ser hans namn i barnhusets matrikel är det svårt att inte känna en viss stolthet. Bakom den enkla anteckningen döljer sig ett livsöde som förde en pojke från Gustafsberg ut i den svenska konsthistorien.   ///

Vadbackens skola klass 4, 1951

Vadbackens skola var under lång tid en av Uddevallas mest välkända folkskolor. Även om den inte har lämnat lika mycket dokumentation efter sig som vissa andra skolor, har den haft stor betydelse för generationer av Uddevallabor. Många som växte upp på Söder eller i de centrala delarna av staden gick sina första skolår där.

När byggdes skolan?

Vadbackens skola uppfördes under den period då den svenska folkskolan byggdes ut kraftigt under slutet av 1800-talet. Uddevalla växte snabbt efter stadsbranden 1806 och särskilt under industrialiseringen i slutet av seklet ökade behovet av nya skolor. Vadbackens skola blev en av stadens större folkskolor och tjänade Uddevalla i omkring 80 år.

Läget

Skolan låg i stadsdelen Vadbacken, ett område som fått sitt namn av den bäck (Bäveån med tillhörande vattendrag) och den sluttning – "backen" – som präglade området. Skolan låg centralt och var lätt tillgänglig för barn från de närliggande kvarteren.

Undervisningen

Under de första årtiondena bedrevs traditionell folkskoleundervisning med ämnen som:
kristendom
läsning
skrivning
räkning
historia
geografi
naturkunskap
sång
gymnastik
handarbete (för flickor)
slöjd (för pojkar)

Liksom i andra skolor användes länge katederundervisning, där läraren stod i centrum och eleverna satt två och två i bänkar.

En viktig mötesplats

För många Uddevallabor blev Vadbackens skola mer än bara en skola. Där hölls:
skolavslutningar
luciafiranden
gymnastikuppvisningar
föräldramöten
olika kommunala aktiviteter

Många äldre Uddevallabor berättar fortfarande om sina skolår där.
Nedläggningen

När nya och modernare skolor byggdes under 1950- och 1960-talen började Vadbackens skola bli omodern.

Den 9 juni 1973 hölls den sista skolavslutningen i Vadbackens skola, varefter undervisningen flyttades till den då betydligt modernare Parkskolan.

Känner du igen någon av eleverna?   ///

Carl-Jakob Engelke barnhusdirektör, redarkung, bankdirektör mm

Carl Jacob Engelke barnhusdirektör under två perioder på Gustafsberg. Carl Jacob Engelke (1770–1851) var i högsta grad en av Uddevallas mest inflytelserika och tongivande män under 1800-talets första hälft.

Här är en sammanställning av hans liv och verksamhet i staden:

Redarkung och byggherre
Som framgångsrik grosshandlare och skeppsredare var Carl Jacob Engelke något av en "redarkung" i Uddevalla. Han ägde fartyg som seglade så långt som till Ostindien och byggde upp en betydande förmögenhet.

Återuppbyggnaden efter 1806

Engelke spelade en central roll när staden skulle byggas upp igen efter den förödande stadsbranden 1806. År 1814 lät han uppföra Hasselbackshuset ner mot Bäveån. För detta bygge använde han holländskt tegel som skeppats in via hamnen, vilket blev karaktäristiskt för flera av de nya stenhusen i staden.
Kunglig glans 1814Engelkes ekonomiska och sociala ställning var oomtvistad. När drottning Hedvig Elisabeth Charlotta residerade i Uddevalla (och på Gustafsberg) den heta sommaren 1814, var paret Engelke i centrum för societetslivet. Deras nybyggda tegelhus i Hasselbacken kallades i folkmun för "Hovet", och skräddarmästarna i staden refererade till fru Engelkes exklusiva sidenklänningar när de skulle förklara det allra senaste modet för drottningenVerksamheten på GustafsbergUtöver att förvalta och modernisera barnhusinrättningen som direktör var Engelke djupt involverad i det industriella livet kring Byfjorden:

Skeppsvarvet på Baggetofta

Engelke drev under lång tid skeppsvarvet på Gustafsberg (som ursprungligen startats av Anders Knape). Från stapelbädden sjösattes nästan årligen en rad ståtliga segelfartyg, i första hand briggar men även pråmar för muddertransporter. Några kända fartyg från hans tid som varvsherre är Linné (1827) och Robert (1834).
Fokus på skeppsbyggeri Under 1840-talet drev han även ett garveri inne i Uddevalla. När detta tyvärr brann ner 1845, och hans vidsträckta sjöfartsaffärer samtidigt började ge sämre avkastning, skiftade han helt inriktning och lade därefter nästan all sin kraft på skeppsbyggeriet ute på Gustafsberg, vilket han fortsatte med fram till sin död.

FörtroendeuppdragHans ekonomiska och administrativa kunnande togs också i anspråk för stadens framtid. När Uddevalla Sparbank grundades 1836 var Engelke en av de drivande krafterna och satt i den allra första styrelsen. Han fungerade sedan som bankens direktör mellan åren 1837 och 1845.

BarnhusdirektörPeriod 11822 - 1827 Tillträder som förvaltande direktör för Gustafsbergs barnhusinrättning, ett uppdrag han har till 1827.
Period 21831 - 1836 Återvänder som barnhusdirektör och leder inrättningen i ytterligare fem år (till 1836). Under denna perioden drabbas Uddevalla av koleraepidemin. Gustafsberg klarade sig dock bra.

Uddevalla Sparbank1837 Efter att ha varit med och grundat sparbanken året innan, tillträder han som dess direktör (fram till 1845).

Garveriet brinner1845 Hans garveri i Uddevalla totalförstörs i en brand. Efter detta lägger han nästan all sin kraft på skeppsbyggeriet på Gustafsberg.

Avlider1851 Engelke går ur tiden vid 81 års ålder, och hans epok som varvsherre på Gustafsberg avslutas.   ///

John Johnson – vinhandlaren som gav Uddevalla en konstskatt i världsklass

När besökare stiger in i Johnsonhallen på Bohusläns museum möts de av en av Sveriges mest betydelsefulla privata konstsamlingar. Att en stad av Uddevallas storlek förfogar över verk av konstnärer som Anders Zorn, Bruno Liljefors, Carl Fredrik Hill, Ernst Josephson och flera av de stora holländska 1600-talsmästarna är ingen slump. Det är resultatet av en enda mans livsverk – John Johnson.

Från Naverstad till framgångsrik affärsman

John Johnson föddes 1861 i Naverstad i norra Bohuslän. Efter skolgång i Uddevalla sökte han sig till Göteborg och senare Stockholm, där han byggde upp en framgångsrik verksamhet som vinhandlare och grosshandlare. Affärerna gick utmärkt och gav honom möjlighet att ägna sig åt sitt stora intresse – konsten.

Under flera decennier reste han, besökte konsthandlare och auktioner och byggde metodiskt upp en samling av exceptionell kvalitet. Han köpte inte konst för att följa modet utan för att skapa en samling som representerade den europeiska målarkonstens höjdpunkter.

En samling med europeiska mästerverk

John Johnsons samling omfattar 67 målningar.

Tyngdpunkten ligger på tre områden:

holländskt och flamländskt 1600-talsmåleri,

Düsseldorfskolans dramatiska landskapsmåleri från 1800-talet,

svenskt konstmåleri från senare delen av 1800-talet.

Här finns verk av bland andra Anders Zorn, Bruno Liljefors, Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson, men också mästare som Jacob Jordaens, Willem Claesz Heda och Jan Davidsz de Heem. Samlingen räknas fortfarande som en av de främsta privata konstsamlingar som skapats i Sverige.

Varför blev det Uddevalla?

Från början hade John Johnson tänkt att testamentera samlingen till Ulricehamn, där han bodde under sina sista levnadsår. Efter en konflikt med stadens företrädare ändrade han sig emellertid.

I december 1943 skrev han istället till Uddevalla museum och erbjöd staden hela sin konstsamling. Museets intendent Sten Kristiansson reste tillsammans med två kollegor till Ulricehamn för att se målningarna.

Kristiansson beskrev senare sitt första intryck:

"Redan vid inträdet frapperades jag av samlingens omfattning och konstnärliga värde."

Den ena mästerliga målningen följde på den andra. Delegationen insåg snabbt att detta var en donation av nationell betydelse.

En dramatisk väg till Uddevalla

John Johnson avled 1951.

Testamentet ledde till en arvstvist med hans båda söner. Efter förhandlingar nåddes en uppgörelse som gjorde det möjligt för Uddevalla stad att ta emot huvuddelen av samlingen.

År 1953 transporterades de 67 målningarna under poliseskort från Ulricehamn till Uddevalla. Enligt en ofta återberättad historia vajade stadens flaggor på halv stång när transporten lämnade Ulricehamn – ett uttryck för den stora förlust många ansåg att staden gjorde.

En gåva som förändrade Uddevalla

Till en början visades en del av målningarna i Uddevalla museum på Kungsgatan. De väckte stor uppmärksamhet långt utanför Bohuslän.

När Bohusläns museum invigdes 1984 fick samlingen äntligen en permanent och värdig placering i den sal som idag bär donatorns namn – Johnsonhallen. Där kan besökarna uppleva hela samlingen samlad, precis som John Johnson hade önskat.

Mer än bara vackra tavlor

John Johnsons donation kom att få stor betydelse för Uddevallas kulturliv.

Den gav staden en konstsamling av internationell klass, stärkte argumenten för att förlägga länsmuseet till Uddevalla och blev en viktig del av Bohusläns kulturella identitet.

Än idag ägs samlingen av Uddevalla kommun men förvaltas av Bohusläns museum, där den utgör en av museets största sevärdheter. Med den digitala satsningen "JOHNSON 2.0" kan besökare dessutom fördjupa sig i målningarnas historia direkt via sin mobiltelefon.

Ett bestående arv

Det finns donationer som förändrar en stad. John Johnsons konstsamling är en sådan.

Över sjuttio år efter att målningarna anlände till Uddevalla fortsätter de att fascinera nya generationer. Genom en bohuslänsk affärsmans kärlek till konsten fick Uddevalla en kulturskatt som annars sannolikt hade hamnat i någon av landets största städer.

Johnsonhallen är därför inte bara en konstutställning – den är ett monument över en människas övertygelse om att stor konst ska vara tillgänglig för alla.

Värd många, många miljoner

Under min tid som säkerhetsansvarig vid Bohusläns museum hade ingen värdering av samlingen gjorts. Jag förde på tal att det borde göras en, men bara värderingen skulle kosta enorma pengar.

Överhuvudtaget så var det svårt att få fram pengar i museets budget för säkerhet. Men jag kom på ett sätt då några händelser spelade mig i händerna.

I början på 1990-talet hade jag börjat på museet och ansåg att säkerheten i Johnsonhallen borde ses över. Samtidigt jobbade jag med att ordna upp Gustafsbergsstiftelsens arkiv. Vid tillfället höll Volvo på att lansera sin nya Volvo S 80-modell och försäljare från hela världen körde omkring i Västsverige för att provköra de nya bilarna.

De hade lunchpaus på Gustafsbergs Badrestaurang, vilket innebar att skolgården var full med Volvo S 80-bilar. Att bilarna var värdefulla var tydligt då flera väktare bevakade dem.

Precis vid den tiden fick jag nys om att en tavla av en känd 1600-talskonstnär hade sålts på en auktionsfirma till ett svindlande belopp. Bohusläns museum hade i sin Johnsonsamling en tavla av samme konstnär. Jag räknade snabbt ut hur många Volvobilar man kunde köpa efter en försäljning av denna enda  tavla.

Jag bad då museichefen att följa med ut till Johnsonhallen. Vi stannade vid den aktuella tavlan och jag påvisade vilka säkerhetsbrister som fanns. Så frågade jag honom: "Den här tavlan är målad av samme konstnär som en som nyligen sålts på en konstauktion för xx xxx xxx kronor. Vet du hur många Volvo S 80-bilar du kan köpa vid en försäljning av denna enda tavla?"

Det visste han förstås inte: "40 stycken svarade jag!" - Han blev häpen och utbrast: "40 stycken!!!! Men så här kan vi ju inte ha det!!!!"

Behöver jag säga att jag fick pengar till en rejäl uppdatering av säkerheten?

Rykten om nedläggning av Johnsonhallen

Att Uddevalla kommun satsade (och satsar) så mycket på Bohusläns museum beror i allt väsentligt på Johnsonsamlingen. Kommunen var en av tre stiftare när Stiftelsen Länsmuseet i Göteborgs och Bohuslän bildades. De andra två är Bohuslandstinget (numera Västra Götalandsregionen) och Bohusläns hembygdsförbund.

Förutsättningen för Uddevalla var att nu skulle Johnsonsamlingen för första gången kunna visas i sin helhet vilket donatorn ville. Innan Bohusläns museum byggdes så kunde inte staden visa hela konstsamlingen. Därför går Uddevalla in med betydande stöd till Bohusläns museum.

Som tidigare museitjänsteman och styrelseledamot på Bohusläns museum nås jag nu av rykten om att Johnsonsamlingen hotas. Det talas om att tavlorna skall bort från Johnsonhallen och i bästa fall magasineras.

Som säkerhetsansvarig var jag som tidigare nämnts med om att avsevärt förbättra säkerheten kring tavlorna med bl a kameraövervakning. Bara tanken att flytta tavlorna till ett magasin ger mig rysningar med tanke på en bedömd sämre säkerhet kring tavlorna.

Känner Uddevalla kommun till dessa rykten och vad tycker man i så fall om sådana tankar?

Uddevalla kommun betalar för att konstsamlingen med alla sina 67 verk skall visas i sin helhet för publiken enligt John Johnsons testamente.

Vad händer om konstsamlingen hängs undan? Har kommunen då anledning att fortsätta stödja museet i samma utsträckning? Eller kanske man istället skulle lämna över samlingen till Ulricehamn, som en gång gärna ville ha den?   ///

Prinsen av Wasa och Gustafsberg 1804

Kronprins Gustav 1804

Sommaren 1804 blev en helt avgörande vändpunkt för Gustafsberg. Det var detta besök som på allvar förvandlade platsen från en lokal angelägenhet till Sveriges främsta och äldsta havsbadort.

Den sjuklige prinsens kur

Kronprins Gustaf (sedermera känd som prins av Wasa) var son till kung Gustav IV Adolf och drottning Fredrika. Han var vid tidpunkten för besöket i juni-juli 1804 egentligen 4 år gammal (född i november 1799), men hade en klen hälsa. För att bota honom rekommenderades han att resa till Gustafsberg för att dra nytta av de salta baden och den friska luften vid Byfjorden. Det lär ha varit kammarherren Borgenstierna vid hovet  som tipsat om Gustafsberg. Han var född i Uddevalla närmaste bestämt på gården Brattås på andra sidan Byfjorden.

Den lille var ett klent barn, och hans utveckling var, säger Adlerbeth, mycket senfärdig. (Adlerbeth var kungens förtrogne och ledamot på stol nr 9 i den nybildade Svenska akademien.) Ännu vid två års ålder kunde han mycket litet tala. Som helt späd fick han engelska sjukan och blev sned i kroppen. Esaias Tegnér, som under sommaren 1803 bodde vid Ulriksdal, omtalar i brev, att han nästan dageligen har den oskattbara lyckan att se de här varande aller nådigaste kongl. barnen, varibland främst Sveriges hopp. Skada blott att det skall halta så förbannat!

I Gustafsbergsstiftelsens arkiv finns ett pergamentdokument bevarat från besöket1804.

Vid ankomsten den 10 juli ställdes barnhusbarnen upp framför en lövsal och sjöng några verser som deras lärare Jacob Sandegren författat. Det börjar så här:

Wersar
till
HANS KONGLIG HÖGHET
KRONPRINSEN

då Gustafsbergs Saltsjöbad besöktes första gången

den 10 juli 1804
afsjungne
af
Barnhus-Barnen ......

Tänk er bilden av 30 pojkar mellan 8 och 15 år gamla som står och sjunger till den betydligt yngre gossen.

Man hade låtit bygga en med eldrum försedd flytande bassäng, där kronprinsen badade. Varje gång

han på vägen dit eller därifrån passerade barnhuset, uppställde magister Sandegren sina elever och lät dem till prinsens förnöjelse utföra "musik af valthorn, klarinetter och pukor". För att visa sin undersåtliga võrdnad uppvaktade borgerskapet i Uddevalla samt överlämnade borgmästaren Palmborg ett leksaksskepp, som den lille kunde roa sig med i vattnet. Då och då trakterade man med kanonsalut och fjäskade f. ö. för kungligheten i miniatyr mer än måttligt. Söndagen den 22 juli var kronprinsen av magistraten och borgerskapet i staden inbjuden till en stor bal för 300 personer i assemblehuset. Där fanns guvernören, excellensen, friherre Malte Ramel, landshövdingen Joh. Fredr. Carpelan, hovstaten samt ämbets män, officerare och herrskaper från trakten. Kronprinsen mottogs ytterst högtidligt med militärmusik och grenadjärer bildade häck, men redan efter halvannan timma avlägsnade sig prinsen kl. 8 med sin guvernör, medan de äldre fortsatte till kl. 3 f. m.

Den 25 juli besåg prinsen kyrkan och den 30 juli tog han sitt sista bad, hälsad vid avfärden från Gustafsberg med 64 kanonskott. Följande dag gavs avskedsaudienser och skedde avresan till Drottningholm. Kronprinsen hade nu blivit helt återställd till hälsan. "Allmänhetens glädje" skriver Ad- lerbeth i sina efterlämnade anteckningar "att se och äfven höra denne späde furste, vilken ryktet beskrifvit såsom af sjukdom vanställd och jemväl oförmögen att tala, skall under hela resan varit utmärkt och rörande". Det är ock sant, att hans återställda hälsa var förenad med snabbare framsteg än man förmodat.

Kuren på Gustafsberg gav åtminstone delvis avsedd effekt. Kronprinsens hälsa förbättrades av baden, vilket gav Gustafsberg den ultimata kungliga kvalitetsstämpeln. Vid den här tiden fanns det stora varmbadhuset ännu inte (det stod färdigt först 1814), så baden skedde i en äldre, enklare badinrättning med dusch som dessförinnan i stort sett bara hade utnyttjats av närboende.

Effekten för barnhusinrättningen

Innan det kungliga besöket hade bad- och brunnsverksamheten varit relativt småskalig. Ända sedan Anders Knape och Catharina Hegardt köpte landeriet Baggetofta 1766, och platsen därefter bytte namn till Gustafsberg 1774, hade huvudfokus legat på driften av Gustafsbergs barnhusinrättning.

När ryktet om prinsens lyckade kur spreds, strömmade överklassen och societeten från hela riket till badorten för att följa det kungliga exemplet. Detta intensiva uppsving – som tog fart bara ett par år innan den förödande stadsbranden i Uddevalla den 29 juli 1806 – föranledde barnhusdirektionen att bygga ut kurorten kraftigt. Det ökade besökstrycket lade grunden för uppförandet av det nya varmbadhuset och de många gästhusen, vilket i sin tur genererade viktiga intäkter till stiftelsens kärnverksamhet.

Hur gick det sedan för den lille prinsen?

Statskuppen 1809: När Gustaf var nio år gammal avsattes hans far, kung Gustav IV Adolf, genom en statskupp. Hela kungafamiljen tvingades lämna Sverige, och Gustaf förlorade sin arvsrätt till den svenska kronan.

Militär karriär i Österrike: Han växte främst upp hos sin mors familj i Baden och senare i Wien. Han gick i österrikisk militärtjänst, visade sig vara en skicklig officer och nådde slutligen den höga graden fältmarskalklöjtnant i den kejserliga armén.

Titeln "Prins av Wasa" (1829): Den svenska kung Karl XIV Johan (Bernadotte) protesterade kraftigt mot att Gustaf kallades "Prins av Sverige". Som kompromiss gav den österrikiske kejsaren Frans I honom 1829 i stället den historiskt klingande titeln Prins av Wasa.

De sista åren och hemkomsten

Prins Gustaf levde ett behagligt och ekonomiskt oberoende societetsliv i Wien, men tillbringade på ålderns höst mycket tid hos sin dotter Carola i Sachsen. Det var också där, på slottet Pillnitz utanför Dresden, som han avled den 5 augusti 1877.

Sju år efter hans död, 1884, lät kung Oscar II hämta hem prins Gustafs, hans faders och hans lilla sons kvarlevor till Sverige. De begravdes med officiell ståt i Riddarholmskyrkan – en historisk försoning mellan den gamla gustavianska dynastin och det regerande huset Bernadotte.   ///

Äsperöds såg och kvarn

Verksamheten låg strategiskt placerad på båda sidor om Bäveån och var igång under en mycket lång tidsperiod, från ungefär 1594 ända fram till 1964.

En lång industriepok får ett abrupt slut

Sågen och kvarnen var under århundraden en naturlig del av flödet längs Bäveån, ofta porträtterad i äldre fotografier med I17:s pampiga regementskaserner tronande uppe på Kvarnberget och Musikberget i bakgrunden.

Slutet för verksamheten blev dramatiskt. På nyårsnatten 1964/1965 bröt en kraftig brand ut som ödelade både sågen och kvarnen helt och hållet. Det är tur att originalritningarna över anläggningen – bland annat detaljerna kring dammfästet på regementsparkens sida – finns bevarade, för idag syns i stort sett ingenting av den ursprungliga byggnationen. Platsen bär dock på fler mörka minnen; bland annat drunknade en 30-årig man vid kvarnen i mars 1948.

Dagens situation: Miljögifter i marken

Idag ägs fastigheten av Uddevalla kommun, och den månghundraåriga industrihistorien har tyvärr lämnat spår i jorden. Eftersom området numera ligger i anslutning till både friluftslivsområden, bostäder och ett vattenskyddsområde, är marken klassad som en potentiell miljörisk.

Länsstyrelsen och kommunen misstänker att det kan finnas kvar föroreningar från verksamheten i form av:
Tungmetaller (som arsenik, koppar och kvicksilver)
Metylkvicksilver
PAH (polycykliska aromatiska kolväten)
Pesticider och petroleumprodukter

För att gå till botten med detta beviljade Länsstyrelsen under 2023 ett statligt bidrag på 300 000 kronor till Uddevalla kommun för att genomföra nya, djupgående markundersökningar vid just Esperöd. Parallellt utreds även Vargläderfabriken och Eriksbergs garveri som ligger i närheten längs ån.   ///

Den skenande rälsbussen - när en katastrof undveks i Uddevalla 1945 - två gånger om

Lördagen den 20 januari 1945 utspelade sig ett av de mest dramatiska järnvägsdramerna i Uddevallas historia. En rälsbuss från Dalsland kom skenande nedför de branta backarna mot Uddevalla utan fungerande bromsar. Ombord fanns 47 passagerare, och under några fasansfulla minuter trodde många att deras sista stund var kommen.

En vanlig vinterdag blev en mardröm

Rälsbussen gick på den dåvarande Lelångenbanan, järnvägen mellan Bengtsfors Västra och Uddevalla hamn. Vintern 1945 var sträng med djup snö och hårda påfrestningar på fordonen.

När tåget nådde den långa nedförslutningen från Bleket mot Uddevalla lade föraren, helt enligt instruktionerna, i låg växel för att använda motorn som broms. Samtidigt visade det sig att den hydrauliska fotbromsen hade satts ur funktion genom ett brustet bromsrör. Kort därefter hoppade växellådan ur läge. På några ögonblick förlorade föraren både motorbromsen och möjligheten att använda handbromsen effektivt. Rälsbussen började skena.

Full panik ombord

Passagerarna märkte snart att något var fel. Hastigheten ökade snabbt i den branta backen mot staden.

Barn började gråta och flera vuxna trodde att en dödsolycka var oundviklig. Föraren försökte lugna resenärerna och avrådde dem från att hoppa eftersom banvallen kantades av stängsel och stenblock.

Tre personer valde ändå att kasta sig ut.

En man från Ödskölt bröt lårbenet. Ett litet barn kastades ut men hade den osannolika turen att landa i en mjuk snödriva och överleva utan allvarliga skador.

Myten om föraren

Det har länge berättats att föraren hoppade av den skenande rälsbussen. 

De källor som finns bevarade berättar en annan historia. Enligt dem blev den ene föraren, Sten Torge, i tumultet knuffad av rälsbussen när den passerade mellan godsmagasinet och stationen. Han hade dessförinnan kämpat förtvivlat med växelspaken och skadat handen under försöken att få tillbaka växeln.

Räddningen kom av en slump

När rälsbussen rusade in mot Uddevalla hamnstation väntade alla den våldsamma kollisionen med stoppbocken.

Men ödet ville annorlunda.

På spåret stod en tom personvagn uppställd. Rälsbussen körde in i den, och den tomma vagnen började rulla framför rälsbussen. Därmed tog den upp en stor del av rörelseenergin och fungerade som en enorm stötdämpare.

Katastrofen förvandlades till ett allvarligt tillbud.

Sju personer skadades, två av dem svårt, men ingen miste livet.

Händelsen nådde riksdagen

Olyckan väckte stor uppmärksamhet i hela landet. Bara några veckor senare diskuterades den i Sveriges riksdag.

Kommunikationsminister Gunnar Domö redovisade den tekniska utredningen. Den visade att ett brustet bromsrör hade slagit ut driftbromsen och att växellådan samtidigt gått över i neutralläge, vilket gjorde att motorbromsen inte längre kunde användas. Händelsen ledde till skärpt uppmärksamhet kring säkerheten på Lelångenbanan.

Bohusläns Tidning följde dramat

Bohusläns Tidning rapporterade om olyckan redan den 22 januari 1945 under rubriker om den fullsatta skenande rälsbussen på Lelångenbanan. Tidningen återkom senare med artiklar om den tekniska utredningen och säkerhetsfrågorna kring banan. Händelsen blev en av de mest omtalade lokala nyheterna under fredsåret 1945.

Efterspel

Lelångenbanan kom att leva vidare ytterligare några decennier, men den dramatiska färden den 20 januari 1945 har blivit en av banans mest omtalade händelser.

Än i dag berättas historien om den skenande rälsbussen – ofta med tillägget att föraren hoppade av. De samtida dokumenten visar dock att verkligheten var mer dramatisk än myten. Föraren stannade kvar och kämpade in i det sista för att få stopp på tåget.

Dags igen!

Bara nio månader senare var det dags igen. Den 22 oktober 1945 skenade på nytt en fullsatt rälsbuss på Lelångenbanan. Även denna gång tappade den bromsförmågan vid Bjursjön och rusade okontrollerat hela vägen ner till Uddevalla hamnstation, där den slutligen stoppades av stoppbocken.

Historierna  om förare som tvingades fatta blixtsnabba beslut, passagerare som greps av panik och rälsbussar som dundrade fram i hisnande hastigheter på den slingriga smalspårsbanan har sedan dess blivit klassiska Uddevalla-anekdoter.  

⸻

Källor

Riksdagens protokoll, Första kammaren 1945, interpellation om trafiksäkerheten på Lelångenbanan.

Uddevalla–Lelångenbanan, hembygdshistorisk dokumentation med ögonvittnesskildringar.

Sammanställningen Det skrev tidningarna om fredsåret 1945 (med hänvisningar till Bohusläns Tidning och Bohusläningen).   ///

Thorburnska huset, Kungstorget 2

Arkivbild 2011

Det Thorburnska huset, med dagens adress Kungstorget 2 i Uddevalla, är en av stadens mest klassiska och centrala byggnader. Huset uppfördes 1854 och ritades av den framstående arkitekten Adolf Wilhelm Edelsvärd. Edelsvärd var mycket aktiv i staden under den här perioden och stod även bakom Kampenhofs bomullsspinneri som uppfördes på 1850-talet, vars fabriksbyggnad fanns kvar fram till att den revs 1982.

Uppförandet av Thorburnska huset var en del i moderniseringen och tillväxten i det stadsrum som successivt hade formats och återuppbyggts efter den förödande stadsbranden 1806. Huset byggdes för den mycket inflytelserika familjen Thorburn (W. Thorburns Söner) som kom att spela en enorm roll i stadens näringsliv, inte minst som landets näst största havreexportörer och senare genom oljeslageriet.

Arkitektoniskt har byggnaden genomgått vissa förändringar sedan 1850-talet. Om man tittar på Edelsvärds originalritning från 1854 framgår det till exempel att huset ursprungligen inte hade något portvalv för genomfart av fordon, utan detta är ett senare ingrepp i fasaden.

Utöver handelshusets egna verksamheter har huset även spelat en roll i stadens bankhistoria. När aktieteckningen för Filialbanken öppnades 1859 inrymdes deras allra första banklokaler i just det nybyggda Thorburnska huset vid torget samt i Rådhuset. Banken ombildades senare 1868 till Bohusläns Enskilda Bank och flyttade 1881 till en ny fastighet på Kungsgatan.

Än idag är fasaden ett ikoniskt inslag och ett landmärke vid torget som påminner om de stora handelshusens glansdagar under 1800-talet.   ///

Vilka var grevarna i Grevegården på Gustafsberg?

Det är tre spännande och tidstypiska herrar ur 1820-talets societet som slog sig ihop för att i augusti 1826 begära tillstånd hos barnhusdirektionen att få bygga en sommarvilla. Deras bakgrunder speglar väl det klientel av högre ämbetsmän och adel som frekventerade Gustafsberg under badortens guldålder.

Här är en närmare titt på de tre herrarna:

Kommerserådet Olof Zenius (1772–1836)

Olof Zenius var en av sin tids tyngsta och mest respekterade svenska jurister. Han föddes i Hälsingland och gjorde kometkarriär inom staten. Han blev assessor i Kommerskollegium 1805 och utnämndes till kommerseråd 1813. Han är historiskt mest känd för att han från 1811 satt som en av de ledande och mest drivande krafterna i Lagkommittén, den lilla expertgrupp som hade till uppgift att arbeta fram en helt ny allmän civillag i Sverige. Han rörde sig i de högsta politiska kretsarna i Stockholm men åkte, likt många andra inom ämbetsmanna- och makteliten, ut till badorterna på västkusten om somrarna för rekreation.

Greve Gustaf Piper (1771–1857)

Den förste greven var överstekammarjunkaren och militären Gustaf Piper, en mycket omskriven profil i dåtidens Sverige. Han är historiskt starkt förknippad med Mariedals slott utanför Lidköping, som han sedan döpte om till Villa Giacomina. Piper är än idag berömd för den excentriska sorg han uppvisade när hans unga hustru, Jaquette Du Rietz, avled 1816. Han lät bland annat balsamera henne och förvarade henne länge i ett rum på slottet i väntan på att de senare skulle få begravas tillsammans, vilket orsakade stor skandal i kyrkan . Samtidigt blev han en oerhört generös filantrop och donerade stora summor till lasarett och fattigvård i sin hustrus namn.

Greve Claes Sven Lagerberg (död 1829)

Den andre greven tillhörde den grevliga ätten Lagerberg (nr 75). Vid tiden för Grevegårdens uppförande 1826 representerades denna ättegren i Västsverige framför allt av greve Claes Sven Lagerberg. Han var en krigsveteran som hade stridit i fälttågen mot Norge både 1808–1809 och 1813–1814 (säkerligen kände han därför till Gustafsberg från den tiden). År 1825 befordrades han till överstelöjtnant och förste major vid Västgöta regemente. Familjen rörde sig mycket i Göteborgsområdet (bland annat föddes hans yngste son där i augusti 1826, alltså precis när Uddevalla Weckoblad rapporterade om husbygget på Gustafsberg). Tyvärr fick Claes Sven inte njuta av sin sommarvilla särskilt länge, då han avled i Stockholm redan i april 1829. (En äldre son till honom var den sedermera berömde generalen Sven Lagerberg, ibland känd under smeknamnet "Sven i helvete".

Att just dessa tre – en tung statsjurist från Stockholm, en excentrisk godsägare från Lidköpingstrakten och en högt uppsatt officer i Västergötland – gick samman för att bygga en sommarstuga, understryker verkligen vilken exklusiv och nationell mötesplats Gustafsberg utgjorde för 1820-talets allra högsta societet.

Grevegården var alltså privatägd när den byggdes 1826-27. 1972 köpte Gustafsbergsstiftelsen den och har sedan dess hyrt ut den. På den gamla bilden finns ingen balkong men som du ser så finns det en nu. I Grevegården huserar idag greveparet Mats och Anna.   ///

S:t Mikaelskapellet

S:t Mikaelskapellet är en kulturhistoriskt intressant byggnad belägen intill Uddevalla kyrka vid Kyrkogatan/Stora Nygatan. Det uppfördes ursprungligen som just ett gravkapell och fyller än idag en central funktion för stadens förrättningar.

Historik och arkitektur

Kapellet kom till efter en donation av grosshandlaren Johan Newton Sanne, och byggnaden uppfördes efter ritningar av Stockholmsarkitekten O.L. Hökerberg. Det stod färdigt och togs i bruk 1918. (Tidigare kan jag ha skrivit att det AH Lindeberg som ritat kapellet, men detta lär vara fel.)

En särskilt fascinerande detalj i kapellets konstruktion är det tillhörande bisättningsrummet (platsen där kistor förvaras i väntan på begravning). Istället för att bygga ett konventionellt, fristående rum valde man att spränga in det direkt i Agneberget i anslutning till kapellbyggnaden.

Gravhällarna och den gamla kyrkogården

Området kring kapellet bär på en betydligt äldre historia än själva kapellbyggnaden. Runt Uddevalla kyrka låg stadens ursprungliga begravningsplats, som var i bruk från tidigt 1500-tal och ända fram till 1809, då den nya Norra kyrkogården togs i bruk. Före stadsbranden 1806 (då stora delar av stenkyrkan från 1656 förstördes) var det också vanligt att välbärgade stadsbor köpte gravplatser inne i kyrkogolvet .

Idag fungerar S:t Mikaelskapellet som en fysisk länk till denna äldre epok. Flera av de stenhällar som en gång täckte de äldsta gravarna har bevarats och satts upp på kapellets fasad.

Kapellet idag

Idag är byggnaden en levande och integrerad del av Uddevalla pastorat.

Förrättningar: Kapellet används fortfarande för begravningsgudstjänster, även om kyrkogårdsförvaltningen byggt den nya ceremonilokalen på Sigelhult. Jag har själv varit officiant vid flera begravningar både i Mikaelskapellet. S:t Mikaelsgården och Ceremonilokalen på Sigelhult.

Tillgänglighet: Lokalen är anpassad för alla och är utrustad med både handikappentré och teleslinga.

Omgivning: Tillsammans med kyrkan, klocktornet på berget och den intilliggande S:t Mikaelsgården (församlingshemmets lokaler som uppfördes i början av 1970-talet) bildar det ett sammanhängande kyrkligt centrum mitt i staden.