När vi talar om Uddevalla och repslageri handlar det i hög grad om stadens långa epok som en betydande hamn-, varvs- och sjöfartsstad. Tillverkningen av rep och tågvirke var en fundamental del av den maritima infrastrukturen.
Här är några centrala aspekter av repslagarbanornas historiska roll i staden:
Utrymme och stadsplanering
En repslagarebana krävde enorma ytor. Hantverket byggde på att man gick baklänges och tvinnade (slog) hampan, vilket innebar att banorna behövde vara raka och ofta flera hundra meter långa. Eftersom marken i de centrala delarna kring Bäveån var hårt exploaterad av köpmansgårdar och magasin, förlades dessa banor i regel i stadens utkanter.
1855 års kartaBrandrisken och 1806 års stadsbrand
Repslageri var en extremt brandfarlig verksamhet. Hampan i sig var eldfängd, men den absolut största faran utgjordes av hanteringen av kokande trätjära, som användes för att impregnera tågvirket mot röta och saltvatten. Efter den förödande stadsbranden 1806, då i stort sett hela Uddevalla lades i aska, skärptes stadsplaneringen. Brandfarliga hantverk och industrier tvingades flytta längre bort från den täta trähusbebyggelsen för att minska risken för nya katastrofer.
Sjöfartens livsnerv
Långt före stålbyggen och Uddevallavarvets glansdagar fanns flera mindre varv som byggde segelfartyg i trä längs kusten och kring åmynningen. Dessa skepp, liksom den omfattande lokala fiskeflottan, krävde ständigt nytt tågvirke för stående och löpande rigg, ankarkablar och förtöjningstrossar. De lokala repslagarna i Uddevalla var därmed helt oumbärliga för att stadens ekonomi och sjöfart skulle fungera.
Det manuella hantverkets slut
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet förändrades förutsättningarna radikalt. Ångfartygens frammarsch gjorde att behovet av master, segel och de allra grövsta hamprepen sjönk dramatiskt. Dessutom övergick repslageriet successivt från ett manuellt hantverk på långa utomhusbanor till en maskinell produktion i fabriksmiljö. De klassiska repslagarbanorna försvann en efter en från Uddevallas stadsbild.
Från Amerika till repslageriet
John Peterson var faktiskt inte repslagare från början. Han föddes 1834 i Ljung och tillbringade i sin ungdom hela femton år i USA. När han så småningom återvände till Sverige och Uddevalla, gifte han sig med Helena. Hon var dotter till repslagaränkan Johanna Nihlström, och genom detta äktenskap föll det sig naturligt att Peterson tog över repslageriet i Södra hamnen och drev det vidare.
Pionjär inom oljeimport
Det som verkligen gjorde Peterson historisk var dock inte tågvirket, utan det han hade sett under sina år i USA: olja som bokstavligen vällde upp ur marken. Han insåg tidigt att detta var framtiden.
Med sina språkkunskaper och kontakter i USA började han importera olja, vilket gjorde honom till en av Sveriges allra första oljeimportörer. År 1884 fick han tillstånd att lagra eldfarliga oljor vid Lövåsberget. Det är i mångt och mycket John Petersons förtjänst att Uddevalla alltsedan dess har haft en oljeindustri och utvecklades till en betydande oljehamn.
John Peterson repslagare, oljeimportör och barnhusdirektör på Gustafsberg. ///









