Uddevalla Roddklubb

 

Uddevalla Roddklubb (URK) är en av Sveriges mest anrika och framgångsrika roddklubbar, med en historia som sträcker sig över ett sekel. Här är en genomgång av klubbens verksamhet, historia och varför den är en central punkt för idrotten i Uddevalla.

Historia och Grundande

Klubben bildades officiellt 1904, samma år som Svenska Roddförbundet grundades, vilket gör den till en pionjär inom svensk rodd. Det fanns dock en föregångare med samma namn redan 1887 som köpte in sin första roddgigg för 400 kronor.

En av de mest betydelsefulla personerna i klubbens historia är skeppsredaren Gustaf B. Thordén. Under 1950-talet klev han in som en generös mecenat och ordförande. Hans engagemang gjorde det möjligt för Sverige att skicka roddare till OS i Melbourne 1956 och han lockade även den legendariske tränaren Gösta "Gus" Eriksen från USA till Uddevalla, vilket lade grunden för en riktig guldålder.

Verksamhet och Faciliteter

Klubben bedriver träning för allt från nybörjare till elitnivå och har sitt hjärta vid Bäveån, nedanför Lövåsberget.

• Roddhuset: Beläget vid Bäveåns mynning med direktkontakt till havet och Byfjorden. Här finns båthallar, ett välutrustat gym och roddmaskiner (ergometrar) för vinterträning.

• Bjursjön: Klubben har även ett mindre båthus vid Bjursjön. Detta används främst för ungdomsträning och nybörjare som vill lära sig grunderna i en lugnare miljö innan de ger sig ut på det öppna vattnet i fjorden.

• Kustrodd: Under de senaste åren har URK, likt många andra klubbar, satsat stort på kustrodd (Coastal Rowing) och discipliner som Beach Sprint, vilket passar Uddevallas kustnära läge perfekt.

Framgångsrika Profiler

Genom åren har URK fostrat eller varit hem för flera olympier och internationella medaljörer:

• Evert Gunnarsson: Silvermedaljör vid OS i Melbourne 1956.

• Kjell Hansson, Lennart Hansson och Åke Berntsson: Namn som förknippas med klubbens storhetstid på 50- och 60-talet.

• Lars-Eric Gustafsson: Olympier och EM-medaljör.

Visste du att? Det nuvarande klubbhuset vid Lövåsberget är det andra på samma plats. Det första låg ca 50 meter närmare staden men flyttades/byggdes om i takt med att staden och hamnen utvecklades.   ///

Vilka musiker är detta?

Ja, vad är det här för musiker? Tillhör de regementsmusikkåren eller stadsmusikkåren? Eller kanske någon helt annan grupp musiker?  Känner du gen dem?   ///

Rahmska tomten

Här vid Regementsvägen låg det en tidigare bebyggelse som är riven. Den öppna platsen blev parkeringsplats för regementets personal och gick under benämningen Rahmska tomten. beroende på att en av familjerna som bodde här var just familjen Rahm.

Här byggdes sedermera militärrestaurangen som invigdes 1971. Till vänster ser vi Soldathemmet Libanon, uppkallat efter Ynglingaföreningen Libanon. Det var en ideell förening grundad 1883 i Göteborg, känd för sin kristna ungdomsverksamhet och som stiftare av Soldathemmet Libanon. Libanon invigdes 1914 men soldathemmet låg utanför kasernområdet och invigdes 1914.

Foto Lennart Karlsson
Militärrestaurangen är förstås den runda byggnaden   ///

Uddevalla och koleraåret 1834

AI-genererad bild

Året 1834 står inskrivet i Uddevallas (och Sveriges) historia som ett av de mörkaste och mest

skräckfyllda. Det var då den fruktade koleran, även kallad "den blå döden", för första gången

slog till med full kraft mot landet.

Här är berättelsen om hur epidemin drabbade Uddevalla och vad den lämnade efter sig.

Paniken sprider sig: Från Göteborg till Uddevalla

Koleran kom till Sverige via Göteborg i juli 1834, sannolikt med ett brittiskt fartyg. Trots desperata försök att sätta städer i karantän spred sig smittan snabbt längs kusten.

Till Uddevalla nådde sjukdomen i augusti. Staden, som då hade omkring 3 500–4 000 invånare, var illa rustad. Man förstod inte att smittan spreds via förorenat vatten; istället trodde man att det handlade om miasma (dålig luft) eller gudomligt straff.

Sjukdomsförloppet: En mardröm i blått

Det som gjorde 1834 års epidemi så traumatisk var det extremt snabba förloppet. En person kunde vakna frisk, insjukna på förmiddagen med våldsamma kräkningar och diarréer, och vara död innan solen gått ner.

DehydreringKroppen torkade ut så snabbt att huden blev blåaktig och skrynklig (därav namnet "den blå döden").

  Kramper: Svåra muskelsmärtor plågade de drabbade in i det sista.

Uddevalla under belägring

Under några veckor i augusti och september 1834 lamslogs staden helt.

 

Dödstalen: I Uddevalla dog omkring 250–300 personer på bara några veckor. Det motsvarade nästan 10 % av stadens befolkning.

SamhällskollapsButiker stängde, hamnen tystnade och de som hade råd flydde upp i skogarna eller till landsbygden. De fattigaste, som bodde trångt och med sämst vattenkällor, drabbades absolut hårdast. Huskurer: I ren desperation försökte man bota sjukdomen med allt från brännvin och kamfer till att röka rummen med svavel. Inget hjälpte mot den bakteriefyllda dryckesvattnet från stadens brunnar.

Eftersom dödstalen var så höga hann man inte med vanliga begravningar. Man fruktade också att liken smittade (vilket de till viss del gjorde genom läckage till grundvattnet). Därför anlades särskilda kolerakyrkogårdar en bit utanför stadskärnan där de döda begravdes i massgravar, ofta täckta med kalk för att "stoppa smittan".

Norra kyrkogården: De flesta av de cirka 275 personerna som dog i Uddevalla under det svåra året 1834 begravdes på Norra kyrkogården.

Vad betydde 1834 för Uddevallas framtid?

Trots den enorma tragedin blev 1834 en väckarklocka som förändrade staden permanent:

  Modern hygien föds: Man insåg till slut att stadens öppna avloppsdiken och smutsiga brunnar var livsfarliga. Detta blev startskottet för diskussioner om att bygga riktiga vatten- och avloppssystem.

  Hälsovårdsnämnder: Epidemin tvingade fram en bättre organisation för folkhälsa. Uddevalla fick bättre kontroll över renhållning och livsmedelshantering.

 Sociala klyftor: Katastrofen blottlade de usla levnadsvillkoren för stadens fattiga, vilket under resten av 1800-talet ledde till krav på bättre bostäder och social omsorg.

Visste du att...

Uddevalla drabbades av kolera igen under 1850- och 60-talen, men aldrig med samma chockverkan som det ödesdigra året 1834.

Kolerakyrkogården på Kapelle

Denna plats, som även kallas Södra begravningsplatsen eller Fattigkyrkogården* ligger mycket riktigt

på Kapelle. Den användes från 1700-talet fram till början av 1900-talet och är idag en lugn,

parkliknande plats.

Det finns dock en intressant historisk paradox här:

  Namnet: Trots att den kallas "Kolerakyrkogården", visar historiska arkiv att det faktiskt var ganska få av offren från just epidemin 1834 som begravdes här.

 

Vad finns där idag?

Idag är kyrkogården på Kapelle en plats för eftertanke. Den förklarades som "vilande" 1915 eftersom staden växte och man inte ville ha en begravningsplats så nära den nya bebyggelsen. Det finns fortfarande ett par gravstenar kvar som påminner om de öden som utspelade sig där.

Vandringsleden vid Bodeleån frilagd

För en tid sedan försökte jag ta mig fram på vandringsleden från vägbron i Gustafsbergsallén uppströms Bodeleån. Jag tröttnade snart efter att ha klättrat över och krupit under nedblåsta träd efter stormen senast.

Idag gick jag där igen och kunde konstatera att nu är leden uppröjd. Alla nedfallna träd har fått öppningar så att man kan gå på stigen. Just den här delen utgörs av ett Natura 2000-område och det innebär bl a nedfallna träd skall ligga kvar. Och nu ser man flera generationer av tidigare omkullfallna träd.   ///

Mitt första demonstrationståg

AI-genererad bild

Första och hittills enda demontrationståg jag gått i var Nej till 5-dagars vecka. Detta var runt 1960 och jag gick gick i realskolan i Högre Allmänna läroverket. Det spreds  ett rykte att skolan skulle införa 5-dagarsvecka. Vi hade ju då 6-dagarsvecka dvs vi gick i skolan även på lördagar.

Det skulle innebära att lördagstimmarna skulle spridas ut på övriga veckans dagar. Skoldagarna skulle därför bli betydligt längre. Det verkade ju inte särskilt lockande och några driftiga gymnasister organiserade därför ett demonstrationståg. Och för att vi yngre skulle lockas att delta i demonstrationen delades det ut godis.

Vi var därför ett ganska stort gäng som startade vår högljudda demonstration vid Lotsarnas kålhage. Vi marscherade ner längs Norra Drottninggatan, svängde in på Kungsgatan vid Hallmans hörn och vidare upp till läroverket.

Det kan kännas helt främmande för dagens elever, men fram till 1960-talet var lördagslektioner en självklar del av vardagen. Övergången till femdagarsvecka i den svenska skolan skedde successivt, men här är de viktigaste milstolparna:

Den gradvisa reformen

Det var inte ett beslut som slog igenom över en natt i hela landet, utan snarare en process som följde arbetsmarknadens övergång till 40-timmarsvecka.

• 1950-talet: De första försöken med lediga lördagar inleddes på försök i vissa kommuner.

• 1965: Riksdagen fattade ett principbeslut om att femdagarsvecka skulle införas i skolan.

• Höstterminen 1968: Detta räknas som det stora genombrottet då femdagarsveckan blev standard för de allra flesta elever i grundskolan och gymnasiet.

Varför ändrade man?

Anledningen var enkel: samhället i stort förändrades. När föräldrarna blev lediga på lördagar (i takt med att den lagstadgade arbetstiden sänktes) blev det logistiskt märkligt att barnen fortfarande skulle till skolan.

Jag lämnade realskolan 1962 och blev senare militär och de militära skolorna hade sexdagarsvecka. Jag gick på Arméns Underofficersskola i Uppsala 1968-69. Vi hade sexdagarsvecka på hösten 1968 men 1 januari 1969 blev det femdagarsvecka. Det hade stor betydelse då vi pendlade varje helg. Nu fick vi plötsligt två dagars ledighet på helgerna.   ///

Valborgsfirandet på Lyckorna

 

Ikväll deltog jag vid Ljungskileortens Valborgfirande på Lyckorna och jag hade förmånen att få hålla talet till våren inför en talrik publik.

Kören Fräknarna stod för skönsången.

Mitt tal till Våren:

Kära vänner, Lyckornabor, gäster,

Varmt välkomna till denna valborgsmässoafton här på vackra Lyckorna!

Det är något särskilt med att stå just här en kväll som denna. Havet ligger där ute – ibland stilla, ibland levande – precis som det gjort för alla dem som varit här före oss. För Lyckorna är inte bara en plats. Det är en berättelse. 

En berättelse som sträcker sig tillbaka till 1800-talet, när människor började söka sig hit för vila, för hälsa, för sommarliv. Redan då fanns en längtan efter ljus, luft och gemenskap – samma längtan som fört oss hit ikväll.

Och kanske är det just det som gör valborg så tidlös.

För även om mycket förändras i världen, så är vissa saker desamma. Som behovet av att samlas. Att dela en stund. Att tillsammans markera att något tar slut – och något annat börjar.

Ikväll lämnar vi vintern bakom oss.

Och låt oss vara ärliga – vintern är inte alltid bara snö och kyla. Ibland bär vi också på sådant som tynger. Oro, bekymmer, kanske trötthet. Sådant som inte alltid syns, men som ändå finns där.

Därför betyder den här kvällen något mer.

När elden tänds kan vi låta den få symbolisera just det: att vi lägger något bakom oss. Att vi ger plats åt något nytt.

För våren handlar inte bara om naturen – den handlar också om oss.

Se er omkring. Knopparna brister, fåglarna har återvänt, ljuset dröjer kvar längre för varje kväll. Naturen tvekar inte – den går framåt. Och i det finns en stilla påminnelse till oss alla: att förändring är möjlig.

Att det går att börja om.

Här på Lyckorna märks det kanske extra tydligt. Många av oss bär på minnen härifrån. Somrar som aldrig riktigt tog slut. Första doppet – kanske lite för kallt. Kvällar vid bryggan. Skratt, samtal, stillhet.

Och för några av er är det här inte bara minnen – det är liv, vardag, hem.

Det fina är att alla de här lagren finns samtidigt. Dåtid, nutid och framtid – i samma kväll, på samma plats.

Och mitt i allt detta står vi tillsammans.

Det är också något att stanna upp inför.

I en tid där mycket kan kännas splittrat och snabbt, där vi ofta rör oss i olika riktningar, finns det något starkt i att samlas så här. Utan krav. Utan prestation. Bara för att vara här.

Unga och gamla. Nya ansikten och välbekanta. Året-runt-boende och sommargäster.

Vi kanske inte känner varandra – men vi delar den här stunden.

Och ibland är det nog. 

Valborg handlar inte om det stora och storslagna. Den handlar om det enkla. Elden. Sången. Ljuset. Närvaron.

Och kanske är det just i det enkla som det viktiga finns.

När vi nu går in i våren kan vi också fråga oss: vad vill vi ta med oss? Vad vill vi ge mer utrymme?

Kanske mer tid tillsammans. Fler samtal. Mer nyfikenhet på varandra. Kanske modet att sakta ner ibland – och faktiskt se det som finns omkring oss.

Och kanske också modet att hoppas.

För hopp är inte något stort och abstrakt. Det kan vara väldigt konkret. Det kan vara att planera en sommar. Att se fram emot ett möte. Att tro att något kan bli bättre.

Precis som våren.

Den kommer inte med buller och bång. Den smyger sig på. Dag för dag. Ljusare kväll för ljusare kväll. Tills vi plötsligt står här – och inser att allt har förändrats.

Och vi är en del av den förändringen.

Kören sjunger in våren, och elden tänds. Lågorna kommer att värma oss – men kanske också påminna oss om något djupare.

Att vi hör ihop.

Att vi bär varandra, mer än vi ibland tänker på.

Och att det alltid finns en väg framåt.

Så låt oss ta emot våren – inte bara som en årstid, utan som en möjlighet.

En möjlighet till ljusare dagar.

Till nya möten.

Till gemenskap.

Till liv.

Med de orden vill jag önska er alla en varm, vacker och minnesvärd valborgsmässoafton här på Lyckorna.

Välkommen, du sköna vår.

Tack.! 

Poltava igår på förmiddagen

Foto Mattias Hagelberg

Igår på förmiddagen fick jag dessa två bilder från Uddevallabon Mattias Hagelberg. Poltava ligger i Ukraina och Mattias befinner sig där med en av flera hjälpsändningar han deltagit i.

Vi i Uddevalla har ju en särskild relation till Karl XII vilket jag skrivit om flera gånger.

Slaget vid Poltava den 28 juni 1709 är en av de mest ödesdigra händelserna i svensk historia. Det var här stormaktstiden i princip tog slut. Eftersom platsen har så stor betydelse för både Sverige, Ukraina och Ryssland finns det inte bara ett, utan flera minnesmärken på och omkring det gamla slagfältet i dagens Ukraina.

Här är en genomgång av de viktigaste platserna:

1. Det svenska monumentet ("Svenska stenen")

Detta är det monument som de flesta svenskar tänker på. Det restes 1909, precis 200 år efter slaget, på initiativ av major Fredrik von Björnmarck.

Utseende: En massiv, sex meter hög granitsten från Vätterns strand.

Plats: Beläget nära byn Sjcherbanivka, där de hårdaste striderna rasade.

Inskription: På framsidan står det på svenska och ryska: "Till minne av de svenskar som föll här 1709".

Symbolik: Stenen är medvetet enkel och stram, vilket kontrasterar mot de mer storslagna ryska segermonumenten. Den restes för att hedra de fallna soldaterna snarare än att fira en politisk seger.

Mattias Hagelberg kommer till berättarkafé i Wessmanska huset, Södra vägen 7, måndagen den 11 maj och skall då berätta om sina resor till Ukraina. Alla är förstås välkomna dit!   ///

Dalen på Bulid

Detta är torpet Dalen på Bulids norra del. Det hyrdes i många år av Uddevallas scoutkårer. Bakom torpet låg ett hönshus som var ombyggt till boende med ett par våningssängar.

I torpet övernattade jag och mina kamrater minst en natt. Kanske var det inte fler nätter? Men det jag minns och som jag fortfarande skäms för det var att när vi skulle diska våra matkärl så pekade ledaren på den näraliggande brunnen.

Meningen var förstås att vi skulle skopa upp vatten från brunnen och diska på en annan plats. Men det fattade inte vi utan vi låg där på magen och diskade direkt i brunnsvattnet. Föreställ er det illtjut som vår ledare utstötte då han såg vad vi gjorde!  En händelse som jag idag kanske 70 år senare minns.   ///

Barnhusdirektör Peter Brunjeansson 1813 - 1821

Peter Brunjeansson (1756–1837) var en framstående köpman och industriidkare i Uddevalla som spelade en central roll i stadens näringsliv och förvaltning under början av 1800-talet. Hans tid som direktör för Gustafsbergs barnhus (1813–1821) inföll under en period då Gustafsberg genomgick stora förändringar, både som välgörenhetsinrättning och som Sveriges första saltjöbadort.

Det var han som lät uppföra varmbadhuset. Beslutet togs av direktionen hösten 1813 och varmbadhuset invigdes våren 1814. Läs mer om varmbadhuset i fortsättningen.

Här är de viktigaste detaljerna om hans liv och gärning:

Bakgrund och familj

Peter Brunjeansson tillhörde en inflytelserik släkt med rötter i Bohuslän.

Födelse och ursprung: Han föddes 1756 som son till grosshandlaren Hans Brunjeansson i Göteborg och Anna Margareta Schiller. Släkten var väl förgrenad inom rättsväsendet och handeln i Uddevalla och Göteborg.

 

Bostad och status:

Han var en av Uddevallas mest förmögna borgare och bodde i staden under dess glansdagar som centrum för sillfiske och handel.

Karriär och uppdrag

Innan och under sin tid som barnhusdirektör var Brunjeansson involverad i flera av stadens viktigaste verksamheter:

 

Sockerbruket: Han var disponent för Uddevalla sockerbruk, en betydande industri på den tiden.

Köpman: Som handlande drev han omfattande affärsrörelser och var djupt engagerad i stadens ekonomiska utveckling.

Barnhusdirektör (1813–1821): Posten som direktör för Gustafsbergs barnhus var ett av de mest prestigefyllda förtroendeuppdragen i regionen. Stiftelsen förvaltade det arv som Anders Knape Hansson lämnat efter sig för att ge fattiga barn skolgång och försörjning. Under Brunjeanssons tid konsoliderades verksamheten efter den stora stadsbranden 1806, och badortslivet vid Gustafsberg fortsatte att blomstra vid sidan av den pedagogiska verksamheten.

Hans andra år som barnhusdirektör, 1814 var verkligen ett ödesår, och att Peter Brunjeansson satt vid rodret just då innebar att han hamnade mitt i händelsernas centrum – både politiskt och socialt.

Det är fascinerande att tänka på kontrasten: å ena sidan den välgörande stiftelsen för fattiga barn, och å andra sidan det glittrande hovlivet och krigsplaneringen.

Gustafsberg som maktens centrum

När Karl XIII, drottning Hedvig Elisabeth Charlotta och kronprins Karl Johan (Jean Baptiste Bernadotte anlände, förvandlades Gustafsberg i praktiken till ett högkvarter. Medan krigsplanerna mot Norge drogs upp, fungerade badorten som en neutral och behaglig arena för diplomati och rekreation.

Drottningens dagböcker: Drottning Hedvig Elisabeth Charlotta var en flitig dagboksförfattare, och hennes anteckningar från besöket ger en levande bild av Gustafsberg. Hon uppskattade miljön, men noterade säkert också den speciella stämningen inför det förestående fälttåget.

Varmbadhuset: Det kom att bli en strategisk succé för barnhusdirektionen. Att kunna erbjuda kungligheter moderna badfaciliteter höjde statusen på inrättningen enormt och säkrade dess rykte som Sveriges främsta badort.

Brunjeanssons roll i hovglansen

För Peter Brunjeansson innebar detta besök en logistisk utmaning av rang. Som direktör var det hans ansvar att se till att allt flöt – från ekonomin kring det nya bygget till att se till att de kungliga gästerna var nöjda.

Det krävdes nog en hel del fingertoppskänsla att balansera rollen som "barnens beskyddare" med rollen som värd för en kung som ledde Sverige in i en av sina viktigaste historiska vändpunkter (unionen med Norge).

Den stora symboliken

Det är nästan poetiskt att det sista kriget Sverige förde (fälttåget mot Norge 1814) hade en så stark koppling till just Gustafsberg. Det var här den gamla tiden (krig och monarker med absolut makt) mötte den nya tiden (hälsobad, turism och social välgörenhet).

Att Brunjeansson lyckades navigera genom detta år, med ett nybyggt badhus och ett kungapar i trädgården, befäste verkligen Gustafsbergs plats på kartan. Man kan undra om han hann njuta av ett varmbad själv mellan alla officiella plikter?

Lokalt inflytande: Genom sitt arbete vid sockerbruket och barnhuset bidrog han till att forma den sociala och industriella strukturen i Uddevalla under övergången från 1700-talets sillperiod till 1800-talets begynnande industrialisering.

Peter Brunjeansson avled 1837 vid 81 års ålder, efter att ha sett Uddevalla genomgå både enorm rikedom, katastrofala bränder och ekonomiska omställningar. ///