GOTT NYTT ÅR FRÅN UDDEVALLA!

Traditionsenligt kl 17 avfyrades årets nyårsfyrverkeri från Skansberget. ,Det var flera plusgrader och spöregn ändå hade förvånansvårt många sökt sig ned till Kampenohofsområdet för att se fyrverkeriet.

Jag önskar alla Uddevallabloggens läsare ett riktigt

 

GOTT NYTT ÅR!

Från redaktionsfönstret nyårsafton

Inget vidare nyårsaftonsväder. Plus fem grader och ösregn. Av snön återstår bara den tidigare ihopskyfflade.  Men likafullt kommer här vid tolvslaget vara fullt av ungdommaroch raketer och smällare kommer att skjutas trots att det är förbjudet. Polisen erkänner i dagens Bohusläningen att de inte kan göra så mycket åt det. Det är förmånga lagbrott helt enkelt för att man skall kunna göra något.

Förra året fanns det en polisbil på plats, men inte hela tiden. Även en ambulans var på plats då och då. Men jag såg att polisen i alla fall grep en person. Oklart för vad.  //

Var och när är bilden tagen?

Var är bilden tagen och kan du säga något om från vilken tid? Det här är ytterligare en bild från Eva-Lisa Hübinette i kungsbacka.  //

Några "Uddevallafartyg" på världshaven just nu

På den förnämliga sajten www.marinetraffic.com som jag skrivit om många gånger kan man följa fartygstrafiken på världsshaven. Nåja, som någon påpekade kan man inte se dem hela tiden. T.ex. inte om de befinner sig långt ute från land. Ett undantag just nu är det lila fartyget Csav Rio Nevado, Fast hon passerar en ögrupp så det är kanske därför hennes position snappas upp.

På Marinetraffic kan man registrera sitt eget konto och därmed kan man bl a välja vilka fartyg man vill följa. Funkrtionen heter My fleet eller Min flotta. Jag har ett antal fartyg med Uddevallaanknytning i min flotta.

Alla fem fartygen på bilden är fotograferade på Uddevallabloggen. Om vi börjar uppe i högra karthörnet så ser vi en orange markering. Det är räktrålaren Atlantic från Grundsund som just nu ligger i hemmahamnen. Hon brukar lämna Grundsund under sena söndagskvällar och gå med full fart under natten ut till fiskeområdet i Skagerrak. Under de följande dagarna trålar hon i 1-2 knops fart och vänder åter till hemmahamnen på torsdag efter att första ha lossat sin fångst i Smögen. Inte tu tal är det ett hårt slit trots all tänkbar modern utrustning. Lägg därtill synnerligen snåriga regler för fisket.

Fartyget som är på väg in mot Engelska kanalen är Islay Trader (foto Ingemar Pettersson - ipnaturphoto.se ) som grundstötte utanför Uddevalla den 26 november. Hon kunde sedan dras loss och gick för egen maskin men med eskort av bogserare till varv i Fredrikshamn i Danmark. Hon lämnade varvet för någon vecka sedan och gick till Immingham i England, som hon nu har lämnat.

De två gröna fartygen söder om Panamakanalen vid Sydamerikas kust är Valiant Ace som ligger i hamn och Båltic Pride som är på väg norrut mot kanalen.

(Foto Csav Rio Grande - Dan Turesson)

Och just i skrivande stund (fast hon stundtals inte syns på Marinetraffic) har Csav Rio Grande lämnat området kring Panamakanalen och styr nu kosan ut på Nordatlanten med destination Uddevalla.

Fartygen Baltic Pride, Valiant Ace och Csav Rio Grande är några av dem som varit i Uddevalla för att hämta sin last av "used chassiee". Ungefär en gång per månad kommer en av dessa "vehicle carriers" till Uddevalla för att hämta sin last.

Enligt Uddevalla Hamnterminals lista ( http://www.uddevalla-hamn.se/page/149/page.htm ) över inneliggande och väntade fartyg så är det just Csav Rio Grande som står på tur.  Hon skall enligt den listan anlända den 11 januari. Det skall bli spännande att se om hon hinner det?  //

Torsten Sandberg och Tragedien i dimman

 

Insänt av Ivar Kristiansson:

 

Hej Gunnar!                                                                   Solna den 28 december 2012.

I Din blogg 2012-04-14 berättar Du om Elevatorn, http://uddevallare.blogspot.se/2012/04/elevatorn.html  som ju figurerar i Torsten Sandbergs detektivroman ”Tragedien i dimman”. Den går att läsa fortfarande även om språket ibland känns som om bäst-före-datum gått ut. Hans beskrivning över hamnområdet stämmer på pricken med vad jag fäste på näthinnan i mina tidiga pojkår. Här nedan är just det stycke ur inledningen, som jag fäst mig vid. Så såg det ut fram till 1934, samma år som romanen kom ut och elevatorn revs.

Han beskriver också lossningen av kol vid norra kajen. Jag bifogar en skiss av denna livsfarliga hantering, hämtad ur boken ”Fartyg förbi.” av Gordon Macfie.  Jag minns att jag redan då kände ett obehag av att se på hur plankorna sviktade under de tunga skottkärrorna.  Allt högt över mark. För att skildra bristen på arbetarskydd förr skulle det vara intressant att se några foton från den här tiden.  

ELEVATORN

”När vintern nalkades voro kolbåtarna ständiga gäster i hamnen. Då rasslade vinscharna oavbrutet och den vita ångan blandade sig med skorstenarnas och de växlande lokomotivens mörka stenkolsrök. Svarta män sprungo på sviktande landgångar över hamnbanan. De sköto fyllda kärror framför sig och rullade dem med beundransvärd säkerhet över till kolgårdarna, där de tippade ut innehållet. Kolkrossarna gingo oavbrutet, vinscharna fräste och smattrade och de svarta männen löpte fram och tillbaka, fram och tillbaka på de smala plankvägarna i en ändlös kretsgång.

Fraktseglare lågo vid bryggorna intill och med dem fördes kolet vidare ut till kustens många samhällen och fiskelägen.

Det var huvudsakligen på hamnens norra sida som bryggorna, kolgårdarna och de många stora magasinen funnos, ty där var järnvägarnas rangerbangård belägen på fälten bakom och där fanns också stationen längre upp i staden.

Södra kajen upptogs av några smärre bryggor. Där hade dessutom ett av segelsällskapen sin båthamn sommartid. Så här på hösten voro lustjakterna förda upp på land och sovo nu sin vintersömn i magasin och materialgårdar. Förtöjningspålarna hade likaledes plockats bort och nu lågo på sommarbåtarnas plats ett antal gamla smutsiga pråmar, några sjunkna ekor, som ingen tycktes bry sig om, och stadens mudderverk, som likaledes fullgjort sin arbetssäsong och nu var förspikat, tillbommat och öde.  Skorstenen sträckte sig svart mot den nästan alltid regngrå himmeln och de många järnskoporna hängde rostiga och fyllda av hårda lerklumpar på de grova kättingarna.

Alldeles invid mudderverket reste sig en hög, ful byggnad, som dels hade sitt grundfäste på land, dels var uppbyggd på pålar i vattnet. Den var gammal och grå och de flesta av fönstren voro igenspikade med luckor för att inte pojkar skulle kunna kasta till måls på dem med stenar, vilket förut varit ett omtyckt nöje.  Den hade en låst dörr på västra gaveln och från dess topp utgick en bred plankränna, som hölls uppe av höga trästöttor. Den löpte bort över en väldig areal hårda lerfält, beväxta med lågt gräs på sådana ställen, där leran inte var alltför kompakt. Trärännan lutade en smula, så att den på några hundra meters håll från högsta punkten slutade endast ett par meter över marken.

Den där byggnaden, som var karakteristisk för hela hamnen, kallades elevatorn. Den använde förr vid uppfordringen av lera, vilken muddrats ur hamnen och tömts i de stora pråmar, som alltjämt hade sin plats bredvid mudderverket. När en sådan pråm blivit fylld med det drypande, smutsiga, otäckt luktande innehållet, bogserades den till elevatorn och förtöjdes där samt länsades på sin last av uppfordringsverkets nya, ändlösa rad av skopor, som förde den upp till byggnadens topp och tömde den i trärännan. Sedan rann muddret nedåt i rännan i en forsande ström och vräktes slutligen ut det gungande, bottenlösa lerträsket nedanför.

Under årens lopp i gamla tider hade ett väldigt område sankmark på detta sätt fyllts och stelnat.  Det bildade en vild, oregelbunden slätt, som sprack sönder i ett väldigt fintrådigt mosaikmönster sommartid, men som under höstens regndagar på sina ställen förvandlades till en hal, slipprig och jäsande leråker.”  //

Från redaktionsfönstret - fredagsmys

Kl 21 drog snösvängen igång.  //

Den estniska flyktingkolonin i Uddevalla 1945-1955

Följande uppsatts om den estniska flyktingkolonin i Uddevalla efter 1945 är författad av framlidne Jüri Kiviloo, 1936-2011. Jag fick den för flera år sedan men den har blivit liggande till nu, främst för att jag inte fick den digitalt men nu har jag tagit mig tid till att skriva av det åttasidiga dokumentet, som är mycket intressant. När Jüri gick bort på våren 2011 skrev jag om honom här http://uddevallare.blogspot.se/2011/04/juri-kiviloo-dod.html

FÖRORD

I andra världskrigets slutskede augusti – september 1944 när fronten vid Narva bröt ihop och ryssarna välde in över Estland och Baltikum, flydde många balter, huvudsakligen ester, till Finland och Sverige. Skräcken för ryssarna och deras framfart 1939-1941 hade befolkningen i Baltikum ej glömt. Tortyr, deportationer och andra våldsdåd vill ingen uppleva igen. Den mest dramatiska flykten gjorde en ung nybliven mor med sitt veckogamla barn. Hon rodde med en öppen eka från Ösel till Gotland. Andra flyktenheter var små fritidsbåtar, skutor, fiskebåtar etc….

Den stora flykten inträffade under tidsperioden augusti – oktober 1944. Stormigt väder särskilt i slutet av september och i början av oktober gjorde att många båtar försvann, hur många det vet ingen.

Det var huvudsakligen två flyktingströmmar. Folk som flydde från estniska västkusten ställde kursen mot Gotland och svenska fastlandet som var närmast. Bränsletillgången bestämde vägen.  Invånare från Estlands nordkust flydde till Finland och Åland. Det var 5000 – 6000 flyktingar som tog den vägen. Räknar man ihop det totala antalet ester, som lyckades fly blir det ca 30 000 individer. Tack vare finländarnas rådighet kunde vi komma igenom Finland. Ryssarna var väldigt intresserade av oss. Finnarna maskade med fredsavtalen där ryssarna önskade ta oss tillbaka till Paradiset.

Man var övertygad om att estniska och tyska stridskrafter skulle slänga ut ryssarna. Det gick även vilda rykten om att engelska och amerikanska stridskrafter var på väg till Baltikums undsättning. De kom aldrig. Ryssarna lämnade oss 50 år senare.

De flyktingar som kom till Gotland och svenska ostkusten samlades ihop och placerades i storläger på Gotland och på fastlandet. Flyktingarna som kom via Finland till Sverige placerades i läger runt Sandviken och Gävle.

Varje läger hade kanske 200 – 300 flyktingar beroende på lokalernas storlek. Lokalerna var pensionat, skolor, militärbaracker, sporthallar etc.

Lägren styrdes av Röda Korspersonal och Lottor. Det fanns i lägren någon form av styrkommitté bestående av svenska och ester. Allt arbete i lägren utfördes av flyktingarna såsom matlagning, städning, vedhuggning. Svenskarna skötte administrationen och säkerheten.

Storlägren löstes upp rätt snart i mindre enheter med ca 50 flyktingar. Från dessa småläger slussades människorna ut i det svenska samhället. Detta startade i början av 1945.

Vi anlände till Uddevalla i början av 1945. Varför just Uddevalla? Det var kanske ödets vilja? I regel var det tillgång till arbete och bostäder som var utslagsgivande. Valmöjligheterna var små och ingen frågade om man trivdes eller ej, det gällde bara att överleva i ett främmande land.

FORMALITETET INNAN VI LÄMNADE LÄGREN

Alla flyktingar som kom från Baltikum sökte och fick politisk asyl i Sverige. Statens Utlänningskommission var den ansvariga myndigheten som registrerade flyktingarna och försåg dem med främlingspass.

Flyktingarna fick tillfälligt uppehållstillstånd som kunde förnyas. Man fick röra sig fritt inom Sveriges gränser utom i ”Stockholms stad, Solna stad, Sundbybergs stad, Lidingö stad, Danderyds, Nacka eller Spånga landsfiskalsdistrikt i Stockholms län, ej heller inom Göteborgs stad eller Malmö stad”. – Viseringen beviljad under förutsättning att passinnehavaren icke i Sverige tager del i politisk propaganda. Det var villkoren.

ESTERNA I UDDEVALLA UNDER TIDSPERIODEN 1945-1955

Vad var det för några människor som kom till Uddevalla såsom politiska flyktingar???

ANTAL

Befolkningens sammansättning. De flesta ester som kom till Sverige kom från kusttrakterna även folk i mindre antal kom från inlandet. Antalet estländare i Uddevalla var som mest ca 200 1946-1948. Antalet sjönk kraftigt under 1948-1949 då många flyttade till USA och Canada. En stark rädsla spred sig bland flyktingarna efter baltutlämningen i januari 1946. Man var rädd för att svenskarna skulle upprepa utlämningen och utlämna resten av flyktingarna.

I Uddevalla rustades två skutor för en Atlantfärd. Tyvärr är deras öde okänt, om de kom fram eller ej. Antalet ester som blev kvar var 75-100 individer.

UTBILDNING OCH YRKESKUNNANDE

Estländarna i Uddevalla hade väldigt blandade utbildningar och bakgrunder. Alla i vuxen ålder (25-30 år) hade sjuårig folkskola bakom sig men det fanns även personer som hade gymnasiala och akademiska utbildningar.

Yrkesmässigt var det också en stor blandning, det fanns:

1.     Ingenjörer

2.     Läkare (senare på 50-talet)

3.     Mekaniker

4.     Maskinister (mejeri)

5.     Sjöbefäl

6.     Folkskolelärare

7.     Snickare

8.     Sömmerskor

9.     Fiskare

10.  Bönder

11.  Konstnärer

12.  Allmänpraktiker

 

Det fanns även personer som inte hade något yrke p.g.a. de var unga och hade spillt sin ungdom på aktivt krigande.

 

Akademiker som advokater kunde inte arbeta som jurister, det var olika lagar i Estland och Sverige. Yrken som hade legitimationskrav, som läkare, fick bevisa att de hade kunskaper. Upp till bevis.

 

SPRÅK

 

Estländarnas språk tillhör den finskugriska språkstammen. Språket är besläktat med finska, samiska och ungerska. Det finns ett antal låneord i estniska språket som härstammar från svensktiden 1562-1721. Inslag av ryska och tyska finns också i estniskan.

 

Av Uddevallaestländarna var det ingen som kunde prata svenska det första året. Det fanns ingen svenskundervisning. Man fick klara sig bäst man kunde. Det fanns estnisk-svenska parlörlexikon och svensk grammatik på estniska att köpa ifrån ett bokförlag i Stockholm. Ingen svenskundervisning fanns att tillgå så alla lärde sig språket så gott de kunde på egen hand eller i mindre grupper.

 

All kommunikation skedde på tyska som var betydligt vanligare än engelskan. Språklärare från Flickskolan och Läroverket gjorde en stor insats som tolkar. Tyvärr, de äldre estländarna lärde sig svenska väldigt dåligt eller inte alls och därför föll de ur bilden. Barnen lärde sig språket betydligt snabbare, ungefär ett år för talspråket. Skriva svenska är betydligt knivigare p.g.a. sina speciella ljud, tjära, skjuta samt en, ett, hon och han var också obegripligheter som tog tid att använda på rätt sätt.

 

RELIGION

 

Religionen var inget problem. De flesta estländare är liksom svenskarna protestanter. Kyrkoritualen är i stort sett den samma. Det kom estniska präster till Uddevalla. Vi fick låna kyrkan utan några som helst problem. Samarbetet med kyrkan i Uddevalla har alltid gått gnisselfritt. De första flyktingbarnen konfirmerades 1951 av svenska präster. Gerhard Franck var populär bland flyktingarna.

 

KONTAKT MED SVENSKA MYNDIGHETER

 

Myndigheterna besvärade flyktingarna väldigt lite. Eftersom vi hade endast tillfälligt uppehållstillstånd var vi tvungna att gå till kriminalpolisen och visa upp oss vartannat år. Fick en stämpel och en namnunderskrift i passet.

 

Det fanns vissa restriktioner för oss. Det var fritt att resa utomlands men man var inte välkommen tillbaka. Man kunde få ett speciellt respass och då var det OK. Till exempel att resa till Norge var ett helt företag. Man fick söka visum hos norska generalkonsuln i Göteborg.

 

Kristidsnämnden var också populär, där fick man ut ransoneringskorten. Vi fick även en mindre summa pengar som startkapital. Hur mycket vet jag ej. Efter några månader skickade länsstyrelsen en räkning till min mor och krävde henne på 250 kr för bohaget. Kvittot har kommit bort. Det hade varit en raritet att visa upp. Man hade inte några större krav. Tak över huvudet, mat och arbete det var det enda. Uddevalla blev nog tagen på sängen, men OK.

 

VAD HADE UDDEVALLA ETT ERBJUDA SINA NYA INVANDRARE?

 

1945 hade Uddevalla ca 17 000 invånare, en liten kuststad där man sysslade med handel och industri. De estniska flyktingarna fick anställning och sysselsättning på följande ställen:

 

1.     Kampenhofs spinneri. Här arbetade många estländare. Relativt lätt arbete att lära sig. Inget krav på språkkunskaper. Dammigt och dåligt betalt.

2.     Schwartzmans konfektion. Fabrik som var en populär arbetsplats för kvinnor, som hade tröttnat på spinneriarbeten. Ackordslön, de som var flinka i fingrarna tjänade rätt bra.

3.     Alpha. I gamla Tändstickans lokaler. Alpha tillverkade eldetaljer gjutna i backelit, den tidens isoleringsmaterial. Sysselsatte formgjutare och formmekaniker.

4.     Junohus. Trähustillverkare. Dessa trähus var en stor exportartikel efter kriget. Det var en viss efterfrågan på goda snickare.

5.     Tunnfabriken. Det var goda fångstår på sill och efterfrågan på silltunnor till Island var stor.

6.     Uddevalla yrkesskola (Verkstadsskolan? Red. Anm). Uddevalla hade en fin yrkesskola på 1940-talet. Man utbildade mekaniker till verkstadsindustrin. På programmet stod utbildning på olika svarvtyper och andra verktygsmaskiner. Dessa mekaniker var eftertraktade.

7.     Uddevallavarvet. Efter varvets tillblivelse fanns det gott om arbete på varvet. Varvet slukade alla som hade en yrkesutbildning och även andra som saknade utbildning kunde användas till mindre kvalificerade arbeten som mejslare och rengörare.

8.     Uddevalla lasarett. Anställde kvinnor som vårdbiträden. Mindre antal. Estnisk legitimation gällde inte.

9.     Erik Hanssons bilverkstad vid Brattgatan sysselsatte några mekaniker.

10.  Uddevalla mejeri hade en estnisk maskinist.

11.  Radioverkstaden Trim på Strömstadsvägen 20 var det första egna företaget startat av en svensk och en estländare. Det var 1946.

12.  Fria yrken. Några av flyktingarna ville fortsätta som fiskare för de hade varit fiskare i hela sitt liv. De började fiska igen och trivdes med det. 

HUR OCH VAR BODDE FLYKTINGARNA?

 

Flera familjer delade på en trerumslägenhet, ex. Strömstadsvägen 9, Kilbäcksgatan 3, en äldre villa var också en plats där det bodde många tillsammans de första åren. Varför dessa anhopningar? Det var ont om lägenheter, ekonomin var dålig och det var lättare när man kunde dela på hyran. Kanske kändes det tryggare att bo ihop då? Så småningom skaffade sig varje familj en egen lägenhet och längre fram även hus. Estländarna spred sig över hela staden.

 

ESTNISKA KLUBBEN I UDDEVALLA

 

Troligtvis startade Estniska klubben sin verksamhet i slutet av 1946 eller i början av 1947. Grundsyftet med klubben var att man hade en samlingspunkt. Klubben hade en social funktion. Någon politisk verksamhet bedrevs aldrig där. Klubben ordnade sammankomster i samband med högtider, jul, Estlands nationaldag 23 februari, gudstjänster etc. Lokalerna där sammankomsterna hölls var Högströms Pensionat, Uddevalla Teater och Gästis Festvåning. Badutflykter med båt anordnades sommartid. Estniska Klubben finns kvar än idag men för en tynande tillvaro. Medlemmarna börjar ta slut.

 

ESTNISK HEMSPRÅKSUNDERVISNING

 

Det fanns ett tiotal barn i skolåldern 1947-1950. Bland estländarna fanns det två folkskollärare. Dessa åtog sig att undervisa barnen i estniska språket, estnisk historia och seder. Varje lördag mellan kl 14-16 ägde undervisningen rum i Läroverkets lokaler. Tack vare dessa lärares insatser har vi kunnat hålla vårt modersmål vid liv. Hemma talade vi alltid estniska. Ute i samhället talade vi svenska, hur det nu än lät.

 

Efter Estlands befrielse har vi haft stor nytta av våra språkkunskaper. Svenskestländarna talar en mer vårdad estniska än de som bor i Estland. I Sverige finns det två estniska folkskolor, en i Stockholm och en i Göteborg. I Estland fanns det under frihetstiden 1920-1939 28 skolor, som lärde ut svenska (Källa Andres Küng)

 

UNDERVISNING I SVENSKA SKOLOR

 

Vårterminen 1945 var antalet barn med estnisk ursprung tre, som började i Uddevalla Folkskola. Folkskolan var inte beredd på denna anstormning av främlingar. Hur kan man tillgodogöra sig undervisningen när man inte kan svenska? Ungarna fick rita, där behövdes inga språkkunskaper. Räkning var ett annat internationellt ämna som var gångbart, alla kan ju siffror. Situationen var svår men inte oöverkomlig, man gjorde så gott man kunde.

 

Ett annat problem var mobbning. Orsakerna till mobbning var många. Man var från ett främmande land, lite annorlunda klädd, kunde inte prata med de svenska barnen, etc. Det räcker för att starta eländet. Det hela ordnade upp sig till det bästa så småningom.

 

Starten höstterminen 1945 i klass 2 var lättare, språkkunskaperna ökade hela tiden och man kunde följa med i undervisningen på helt annat sätt.

 

HUR VAR KONTAKTEN MED UDDEVALLABORNA?

 

Att komma i kontakt med Uddevallaborna var inte några större problem. De var väl lite fundersamma i början men det släppte snart. Det förekom absolut ingen rasism, det var ett okänt begrepp. På grund av dåliga språkkunskaper i svenska så var det helt naturligt att det kunde uppstå missförstånd. Det fanns några bland flyktingarna som kunde tyska och engelska, de hade väl något lättare att nå svenskarna.

 

Första kontakterna togs på arbetsplatserna och så småningom även utanför arbetslivet. Eftersom båda grupperna har samma grundkultur var det lättare för att acceptera varandra. Det första blandäktenskapet kom till stånd 1948-1949. En estniska gifte sig med en svensk.

 

KULTURSKILLNADER, T. EX. MATVANOR

 

Dessa flyktingar som kom till Uddevalla hade gått i livets och krigets hårda skola. Under kriget var matvarorna ransonerade. Det gällde att hitta på utvägar till exempel, att plocka svamp. Svampplockningen är vanlig i östra Europa men ovanlig i Sverige. På höstarna var det svampplockningsgille. Ett helt gäng cyklade ut till skogarna runt Uddevalla för att plocka svamp. Man plockade soppar, riskor, kantareller, musseroner etc. Svamparna förvälldes och saltades in i en stor tunna. Alla som hade varit med och plockat kunde hämta svamp under hela vintern. Tunnan förvarades i en rymlig källare.

 

Surkål var även populär bland estländarna. Surkål gjordes av hyvlad vitkål, som lades in i stora trätunnor, och läts surna. Trätunnorna levererades av Uddevalla Tunnfabrik. Det var en så kallad ”hel tunna för 160 liter” som användes som förvaringskärl. Surkålssoppa är en lika stor delikatess för estländarna som ärtsoppa för svenskarna. Man kan göra mycket gott med surkålen.

 

Bland flyktingarna fanns det några yrkesfiskare. Nät knöts och en liten roddbåt byggdes. Båten var som en liten pråm, den hade bl a bordläggning av masonit. Den första fiskefångsten gjordes väster om Skeppsholmarna, numera bortsprängda. Det blev plattfisk. Sedermera knöts det en ålryssja, som placerades utanför VSS:s direktutsläpp i fjorden. Det var välgödda ålar man fångade.

 

Man resonerade att hade man tillgång till baslivsmedel i det här fallet, svamp, surkål, saltad eller nyfångad fisk, potatis, då kunde man alltid hålla hungern stången. Ekonomin spelade även här en viss roll. Det gällde att klara sig på egen hand. Det var en hederssak. Att be om hjälp var ett nederlag.

 

Den största skillnaden i matvanor var nog jul- och påskmaten. Julmaten i Estland har en viss anknytning till det gamla ryska köket. Höjdpunkten i julmaten är blodkorv, typ Röde Orm. Julkorven har anor förmodligen ända till vikingatiden. Den görs av grynkorn, fläsktärningar, grisblod och kryddor. Alltsammans stoppas i gristarmar. Korven steks innan man äter den.

 

Grisstek med stuvad surkål och Hasselbackspotatis är inte så dumt det heller. Kalvsyltan får vi inte heller glömma. Något julbord enligt svenskt mönster fanns ej.

 

Påskmaten är ganska lik den svenska, sill, ägg etc. Det finns en dessert, som härstammar från den ortodoxa kyrkans fasteavslutning. Rätten heter pascha, en mäktig blandning av keso, äggulor, socker etc, ingenting för bantare. Pirogerna med olika fyllningar är mycket gott. Så nog finns det skillnader.

 

HUR SÅG ESTLÄNDARNA PÅ DE SVENSKA MATVANORNA?

 

Den första reaktionen var nog att svenskarna använde för mycket socker i maten. Brödet, limpa, var en söt bekantskap. Limpan och det baltiska surrågbrödet har inget mer gemensamt än benämningen bröd.

 

Den andra överraskningen var sillen. Matjessillen saltad i socker- saltlake förbryllade många. Lutfisken var ej heller populär. Lut skulle man ha till tvåltillverkning, punkt slut. Dopp i grytan var också en förbryllande tradition.

 

Många gamla estländare hade köpt en back med Lyckholms ljus, klass I. Besvikelsen blev stor när man upptäckte att det var olika klassindelningar av ölet i Sverige och Estland. Klass I var starköl i Estland.

 

KOMMUNIKATIONEN MED OMVÄRLDEN

 

På 1940-talet fanns det ingen lokalradio, endast ett program fanns att tillgå. Ingen på Riksradion skulle komma på idén att sända information på estniska. På den tiden fanns det tre dagstidningar i Uddevalla nämligen Bohusläningen, Kuriren och Bohus-Posten. Troligen var det ingen som kom på idén att skriva något i dessa tidningar.

 

Vi var inte fler än det som hände i Uddevalla kunde förmedlas enligt mun till munmetoden. Information på riksplanet kunde man få genom Stockholms-Tidningen, som hade en estnisk bilaga.

 

Under 1946 startades två estniska veckotidningar, Välis Eesti (Utanför Estland) och Teataja (Härold). Dessa två tidningar hade en stor funktion att fylla. Nackdelen var att de inte var dagliga. Man fick sammandragsnyheter och många långrandiga analysartiklar om det politiska läget.

 

Det distribuerades även en tidning med ryssarnas hjälp ”Kodumaa Hääl” (Hemlandets röst). Adresserna till flyktningarna hade distributören fått från ett inbrott som hade gjorts i Stockholm. Tidningen var gratis och kom ut under många år.

 

Någon kontakt med hemlandet hade vi inte förrän 1949. Fr.o.m. 1950 kunde man börja utväxla censurerade brev med hemlandet. Ryssarna var nyfikna och läste all in- och utgående post. Brevskivarna på båda sidor blev mästare i att skriva mellan raderna.

 

Voice of America hade en kraftig sändare någonstans i Europa och sände nyheter varje dag kl 11 på estniska om vad som hände i världen. Tyvärr hade ryssarna en ännu kraftigare störsändare. När båda var igång samtidigt slog det gnistor om radiomottagaren.

 

Det estniska bokförlaget Ortho distribuerade estnisk litteratur, både äldre och ntförfattade verk. Många böcker skrevs om flykten och krigsupplevelserna. Strömmen av utsända böcker kunde stundtals vara störande. Alla skrev.

 

FRÅN FOLKSKOLAN TILL LÄROVERKET

 

1948 började de första esterna på Uddevalla Högre Allmänna Läroverk. Det var under Tage Rosenbergs regeringstid. Eleverna var till antalet två, en pojke och en flicka. Under 1950-talet ökade elevantalet till ca 15 varav hälften tog studentexamen. Det var ett bra läroverk. Lärarkåren hade en hög kompetensnivå. Även om de var auktoritativa så höll de en hög nivå på undervisningen. Kraven på eleverna var stora. Det tilläts inte många fel i svenskuppsatserna, några meningsbyggnadsfel, syftningsfel och några stavfel, då var man illa ute.

 

VAD BLEV DET AV ALLTSAMMANS?

 

Det tog ca tio år att komma in i det svenska samhället. Allt tar sin tid. Först måste man lära sig språket, sedan samhällssystemet (där räcker inte 50 år). Svenskarnas seder och bruk tar även tid att lära sig.

 

Estland blev åter fritt 1991. Landsflyktsperioden hade varat i 47 år, en mansålder. Alla utlandsester får återvända och bosätta sig i Estland om de vill. Men åren har gjort sitt. Att återvända och göra ännu en nystart är kanske litet för mycket för den första generationen, de är gamla idag, ca 70 – 80 år. Några har återvänt för att avsluta sina liv där.

 

Andra generationen, som var 1-15 år gamla när vi kom till Sverige har också levt sitt yrkesverksamma liv. Sverige har gett oss livskvalitet och livsmönster som vi bl.a. av bekvämlighetsskäl har svårt att bryta. Naturligtvis kan vi åka dit på semester etc.

 

Det finns nationalister i leden som till varje pris skall över och ordna och ställa där, helst inom den politiska sfären. Ex. Estlands första försvarsminister 1991 var estlandssvensk från Göteborg (tillika reservofficer vid Bohusläns Regemente – Red. Anm.). Det blev närmast en katastrof.

 

Tredje generationen som är födda i Sverige, är naturligtvis nyfikna på landet i öster. De har från sina föräldrar hört talas om det förlovade landet och bildat sig en uppfattning. De har den fördelen att de inte vet hur Estland såg ut innan vandaliseringen, de accepterar landet som det är.

 

Första och andra generationen drömmer om det Estland som var före kriget, det finns inte mer. Man får hänvisa till den svenske romantikern Atterbom, ”Det går inte att återvända till Lycksalighetens ö”. Allt förändrar sig med tiden.

 

Esterna blandar sig inte totalt med svenskarna. I de större städerna där fanns det många ester, som i Stockholm, Göteborg, Norrköping var blandäktenskapen sällsynta i början. I mindre orter som Uddevalla fanns det inte många ester. Valmöjligheterna var små och då blev det blandäktenskap.

 

Trots blandäktenskap eller ej så behöll esterna sin särart och sitt språk. Det är många ester som är minst tvåspråkiga, svenska, estniska och engelska etc. Även många svenskar har lärt sig estniska.

 

Som kuriosa kan nämnas att svenskan har blivit ett förenande språk i Baltikum, ty alla de baltiska språken är så olika att vi inte förstår varandra. Inget ont som inte har nåpgot gott med sig.

 

EPILOG

 

Om man vandrar på Sigelhults kyrkogård och ser namn som avviker från de vanliga svenska så kan det vara första generationen Estländare som vilar där.

Vila i frid.

 

Uppsatsen författad 1999-03-07 av Jüri Kiviloo, Uddevallas äldste nu levande estnisk flykning.

(Red. Anm. Författaren avled våren 2011, 75 år gammal) //

Torp handelsområde 2015

Murcotappen vid Nordanvindsvägen

Jag har länge letat efter en bild på Murcotappen vid Nordanvindsvägen på Skogslyckan. Jag har till och med efterlyst den här på Uddevallabloggen. http://uddevallare.blogspot.se/2012/02/murco-bensinstation-pa-skogslyckan.html

Christina Piironen:

"Vill alltså informera Jan Aronsson och Eva-Lisa Hübinette i Kungsbacka att fotot med Forden på Murcotappen ägs av (Christina Piironen) som också tagit kortet på 60-talet. På bilden finns min far Kurt Piironen som tankar våran Ford på Murcotappen på Nordanvindsvägen Skogslyckan.Min familj bodde på Sunnanvindsvägen 10 under åren 1962-1972.Vet inte varför inte jag kan lägga in mina egna bilder men andra har rättigheter att lägga in mina bilder som jag lagt in på tex. Du vet att du är från Uddevalla om...! Kan också bevisa att kortet finns här hos mig har två till på Forden och pappa! Vore glad om den som delar detta kort också kan dela rätt information om kortet! Mvh Christina Piironen"

Karl X Gustaf är illa ute om ingenting görs

Den 20 januari 2010 beslutade Tekniska nämnden att låta ”hälsoundersöka” dubbelstatyn på Kungstorget. Bakgrunden var ett medborgarförslag från mig i god tid inför statyns 100-årsjubileum 2015. Kort sagt var jag nyfiken på statyns tillstånd efter att ha stått i snart 100 år i ur och skur, kyla och hetta och så vidare.


Hälsoundersökningen genomfördes den 11 april 2011 av Linda Denlert, metallkonservator vid Studio Västsvensk Konservering.

Syftet med undersökningen var att ge en helhetsbild av skulpturens kondition, bedöma åtgärdsbehovet samt föreslå lämpliga åtgärder. Uppdraget omfattade inte granitsockeln.

Linda Denlerts rapport är undertecknad den 10 juni 2011 och har inte uppmärksammats tidigare. Jag har dock fått den av Gatu- och parkchefen Martin Hollertz. Valda delar ur rapporten presenteras här.

TEKNISK BESKRIVNING

Skulpturen består av många gjutna delar vilka är sammanfogade med tidsenlig och traditionell metod: skruvning och falsning, det innebär att nitar och bultar håller ihop delarna. Bultar och bultförband används för invändig sammanfogning och är osynlig från utsidan, nitning är däremot en synlig sammanfogning. Hästens hals är nitad.

BESIKTNING

Skulpturens tillstånd undersöktes okulärt från lift. Den befintliga patinan undersöktes genom skrapprov med skalpell på ett fåtal områden som ansågs vara representativa för hela skulpturen.

SAMMANFATTNING AV SKULPTURENS TILLSTÅND

Den 31 augusti kl 10.15 år 2015 är det exakt hundra år sedan Kung Gustav V bjöd täckelset att falla inför uddevallabornas blickar. Under pompa och ståt hade Kungstorget fått sin skulptur, traditionsenligt gjuten i brons med patinerad yta. Brons har en låg korrosionshastighet och är en av de mest motståndsaktiga metallegeringarna men åren utelämnad åt atmosfären har satt sina spår.

Skulpturen har permanenta skador i ytan, små gropar orsakade av en aggressiv korrosionsform. Groparna har ”frätt” ner i bronsen genom originalytan på dess bekostnad. Det är främst horisontella ytor som är drabbade, vilket gör skadorna svåra att se från marken. Korrosionsorsaken är sannolikt salt från havsvindar och ansamlat regnvatten. Vid undersökningen förekom ingen aktiv korrosion men förutsättningarna för nya angrepp finns naturligt i miljön. Eftersom skadorna är permanenta kan de inte återställas men uppkomst av ny korrosion kan förebyggas.

Den ursprungliga patinan har förändrats estetiskt under årens lopp under inflytande av luft och fukt. Dagens patina maskerar effektivt skulpturen genom sin skarpa kontrastverkan mellan ljusgröna och svarta områden. Särskilt tydliga är de rinningar som skapats av regnvatten. Av den ursprungliga patinan finns inte mycket kvar, möjligen finns lite kvar på ställen som är väl skyddade från regnvatten. Brist på källuppgifter gör den ursprungliga patinan svår att identifiera. Konserveringsåtgärder kan dämpa kontrastverkan. Ytan kan också skyddas från regnvatten med vattenavstötande vaxskikt.

Skulpturens inre tillstånd är okänt men skador och järnmissfärgningar talar om att det finns en stabiliserande järnkonstruktion inuti, förmodligen av smidesjärn. Tre allvarliga sprickor med rostutfällning runt har identifierats. Dessa skador är de mest akuta eftersom de pekar på inre rostskador vilka har en direkt påverkan på skulpturens stabilitet. Sprickorna har troligen orsakats av den voluminösa rosten genom sprängverkan. En av dessa sprickor har en tidigare lagning.

Det finns flera sprickor på skulpturen, främst lokaliserade i fogar, genom vilka regnvatten tar sig in i skulpturen. Det ger ett inre mikroklimat med hög fuktighet vilket främjar korrosion. De två dräneringshålen som finns i hästens buk är otillräckliga. Skador tyder på att vatten ansamlas t.ex. i hästens ben. Så länge sprickorna ger vatten tillträde kan korrosionen fortgå inuti.


ÅTGÄRDSBEHOV

De skador som observerats på skulpturens yta, även det estetiska som hänger samman med patinan, kräver åtgärder för att minska atmosfärens långsamma och idoga nedbrytning. På skulpturen finns skadlig fågelträck och biologisk påväxt i form av alger som snarast behöver avlägsnas. Estetiskt bör skulpturens form av detaljrikedom göras synlig genom att dämpa de skarpa kontrasterna. Men detta måste ses som underordnat vid sidan av skulpturens strukturella skador och den aktiva korrosion som pågår inuti.

Det primära åtgärdsbehovet är att kartlägga korrosionens omfattning på det invändiga ”järnskelettet”. Faktorer som skelettets konstruktion, komposition och invändiga klimatförhållanden behöver undersökas eftersom de styr korrosionshastigheten. Åtgärdsbehovet är självklart en viktig del för skulpturens bevarande men bör främst ställas i proportion till de säkerhetsrisker som föreligger vid nedsatt stabilitet.

ÅTGÄRDSFÖRSLAG

Åtgärdsförslaget bör ta sin utgångspunkt ur helhetsproblematiken och utan kännedom om situationen inuti kan prioritering och rekommendation lätt bli fel, därför föreslås en utökning av den här tillståndsundersökningen.

Utökad undersökning: Kartläggning av invändiga skador

• Efterforskning: genomförs för att finna dokument av betydelse för undersökningen t.ex. skriftliga dokument från beställare eller konstnär, äldre fotografier och artiklar i lokalpress eller gåvobrev. Av intresse är även all information om lagningen av den grövsta sprickan.

• Insidan filmas: en liten kamera med videofunktion används för att filma skulpturens insida. Möjlig ingång är via dräneringshålen i hästens buk, kanske kan man även gå in i den lagade sprickan (metoden användes när Poseidon undersöktes).

• Okulär undersökning: en mer detaljerad undersökning av sprickorna på hästens högra bakben utförs i samband med filmningen.

• Bearbettning: insamlat material gås igenom och analyseras. Det invändiga järnets hållfasthet och livslängd beräknas. Resultat och framkomna behov sammanställs i rapport.

SYFTE OCH MÅLSÄTTNING MED FÖRESLAGEN ÅTGÄRD

Målsättningen med den utökade undersökningen är att få klarhet över sitiationen inuti skulpturen och bedöma de invändiga skadornas inverkan på stabiliteten.

Syftet är att kunna rekommendera lämplig åtgärd för skulpturen.

BUDGETERADE KOSTNADER

Efterforskning 7000 SEK
Undersökning i fält 8000 SEK
Bearbetning av fakta inkl korrosion och stabilitet 14000 SEK
(kostnader är exklusive moms och beräknade på SVK:s taxa för 2011)

TILLKOMMANDE
Kostad för konsult och filmutrustning
Kostnad för byggställning
Milersättning

UTFÖRARE
Metallkonservator
Extern konsult anlitas för filmningen

SAMRÅD
Materialspecialist inom korrosionslära

SVK åtar sig gärna en fortsättning. Vid ett eventuellt uppdrag avser SVK att anlita samma konsult som SVK anlitade för filmningen av Poseidons insida. För beräkning av korrosionshastighet och hållfasthet konsulteras materialspecialister från bland annat Kungliga Tekniska Högskolan och korrosionsinstitutet.  //

Från redaktionsfönstret juldagsmorgon

Så kom det ytterligare någon decimeter snö under natten mot juldagen. //

GOD JUL

Jag önskar alla Uddevallabloggens läsare en

 

riktigt

 

GOD JUL!

Margretegärdeskolan 1956-57

Det här klassfotot har jag haft inne på Uddevallabloggen tidigare. Men nu visar d et sig att det då var beskuret. Här kommer det i sin helhet insänt av Bruno Engblad:

"Hej, Gunnar såg att jag var med på ett klassfoto från Margretegärdeskolan 1956-57.Jag har ett kort där hela klassen är med. Här är det.
MVH Bruno"  //

Från redaktionsfönstret söndag morgon

Jag upphör aldrig att förvånas och imponeras av Uddevalla Cykelklubbs lördags- och söndagsträningar året runt. Idag i fyra minusgrader samlades de kl 10. Precis då jag efter en god natts sömn gjorde frukost inne i värmen. Kan man anta att ni tar julledigt från träningen?

Hur som helst önskar Uddevallabloggen er en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT CYKELÅR!  //

Csav Rio Nevado anlöper Uddevalla hamn

(Arkivbild)

Ganska precis kl 09 anlöpte Csav Rio Nevado Uddevalla hamn för att hämta den sedvanliga lasten av "used chassi". Hon kom närmast från Zeebrügge.  //

Norra Järnvägsgatan västerut

(Foto Eva-Lisa Hübinette)

Det var flera av Uddevallabloggens läsare som kände igen var den föregående bilden var tagen i korsningen Norra Järnvägsgatan - Underåsgatan. Här har fotografen vridit på kameran åt vänster från föregående bild. Det är Norra Järnvägsgatan i västlig rikting. Gatan finns inte längre. Möjligen kan man säga att den idag har reducerats till en gångbana längs stadsmotorvägen.  //

Var är bilden tagen?

Den här bilden kommer från Eva-Lisa Hübinette i Kungsbacka. Hon är Jan Aronsons syssling och det är Jan som vidarebefordrat den till mig.

Frågan är bara var den är tagen?  Vet du det?  //

Fönstren på plats i Lindebergska huset

Foto Calculo Redovisning

Och så här kommer det att se ut till våren

Ole Borch möter Märtha Hillén

Insänt av Ole Borch:

Det är roligt att göra upptäckter. Jag letade i min frus bokhylla för att finna något att läsa högt för henne. Det har jag gjort i flera år och det är väldigt trevligt. I hyllan stod "Märtha Hillén Har fröken tid att lyssna? Människor och händelser i Uddevalla - krig, beredskap, vardagsbekymmer".

Uddevallahistoria är alltid spännande och vi började läsa. Vilken bok! Märtha berättar om sitt liv som dotter till en banvakt, som med sin familj på 6 personer hade fått förflyttning från banvaktstugan vid St. Hällungen till Grohed. Märtha berättar om sin fars arbete som banvakt, hur det var att gå i Forshälla kyrkskola, konfirmationsundervisningen, om de stackars fosterbarn som bönder hade tagit.

Dessa barn hade mycket svårt i skolan, de var trötta och magra. De fick slita hårt på gården, fick ofta lite mat och bannor för att de inte kunde läxorna. När skulle de orka med dessa? Hon ger också glimtar från sin tid som butiksbiträde i en affär på Södra Hamngatan, där ägaren lånar av Märthas magra lön för att kunna lösa in en växel. I många år var hon expedit i ett bageri på Stora Hellevigsgatan.

Det finns många beskrivningar som kunde refereras från boken om livet i Uddevalla men det skulle inte göra boken rättvisa. Den är skriven med så stor kärlek till de människor hon kommer i kontakt med. Jag slås också av hur människor som levde under knappa villkor hjälpte och stöttade varandra. Allt detta skriver hon om med ett enkelt och innehållsrikt språk. Både min fru och jag blev fängslade av boken och kände oss tvungna att också läsa hennes första bok ."Medan dressinen rullade - genom fyra tunnlar, om människor och händelser kring Bohusbanan." Den fann jag på biblioteket. En lika fascinerande bok!

Vem var Märtha Hillén? Lever hon? Jag var nyfiken på när det hon skrev om hade inträffat. I telefonkatalogen stod hon och när jag ringde svarade en dam med klar röst och svaren på mina frågor kom snabbt och tydligt. Försiktigt undrade jag hur gammal hon var, man frågar inte om en dams ålder. "Jag är född 1913 och kom gärna och besök mig så kan vi prata vidare."

Det gjorde vi. Vår kaffestund i hennes lägenhet var mycket givande och hon berättade mer om det hon hade skrivit i sina två böcker. Den första skriven när hon var 85 år och den andra när hon var 90 år.

Som läsare av dess böcker får man en mycket fin och spännande inblick om livet i Uddevalla och förstår hur mycket som har förändrats under Märtha Hilléns liv.

Ole Borch  //

Urgammal sportnyhet på Bohusläningen på nätet

I dagens bohuslaningen.se hajade jag till för rubriken ovan: "Kropps kollapsade efter bra start mot Warta". Jag blev ju närmast bestört över att jag, vad jag trodde, suttit hemma i TV-soffan då jag kunde ha varit i Agnebergshallen och tittat på Kropps herrar.

Men, när jag gick in på artikeln för att läsa om "Kollapsen i Agnebergshallen" förstod jag att det var något fel. Matchen spelades den 8 januari 2012 och Kropps målvakt hette då Flamur Gerbeshi. Tänk så det kan bli!  //

Vilka möter Kroppskultur?

Från GF Kroppskultur och Thomas Willram kommer den här bilden. Frågan är vilka som är Kroppskulturs motståndare? Att matchen går av stapeln i Idrottshallen vid Göteborgsvägen ser man men i övrigt går jag bet. Vi skickar därför frågan vidare till Uddevallabloggens läsare. Känner du igen någon på den här bilden?  //

Kommunen vill inte driva småbåtshamnen vid Rödön

Den 11 november 2011 sade Gustafsbergsstiftelsen upp arrendeavtalet med Uddevalla kommun gällande småbåtshamnen vid Rödön med Villa Lindesnäs för villkorsändring. Avtalet tecknades för 10 år sedan och har givit Gustafsbergsstiftelsen mycket små intäkter, 60 000 kr/år. Då ingår i avtalet även Villa Lindesnäs som ägs av Uddevalla kommun. Dessutom har kommunen i sin tur arrenderat ut en bryggplats till en privat aktör för 10 000 kr/år. Kommunens kostnad för hela arrendet har således varit 50 000 kr/år eller lite drygt 4000 kr/månad. Jämfört med andra likvärdiga arrendeområden så är det väldigt billigt. Ungefär månadshyran för en enrumslägenhet i Uddevallahem.

Därför sade vi upp avtalet för att få en mer marknadsmässig intäkt. Kommunen anmälde vårt förslag till Hyres- och arrendenämnden för medling. Det hade vi inget emot för vi har bra på fötterna.

Nej, det som jag redan från början fått höra från kommunen var att man inte fortsättningsvis vill driva småbåtshamnen i egen regi utan man tyckte det var bättre att överlåta arrendet till en privat aktör. Två sådana anmälde sig tidigt och Gustafsbergsstiftelsen träffade båda i början av 2012. Sedan har absolut ingenting hänt. Jag har gång efter annan fått frågor från intressenterna om det har hänt något i frågan men hela tiden varit tvungen att svara nej.

Tiden har ju gått och jag har legat på för att få ett besked från kommunen. Det har varit mycket ord och lite verkstad.

Det som skulle hända om kommunen inte skriftligen avsade sig rätten att förnya avtalet vore att det automatiskt upphörde att gälla och kommunen skulle bli tvungen att bogsera bort sin materiel (bryggor mm) från hamnen den 1 januari 2013. Detta enligt vårt juridiska biträde LRF- Konsult.

Igår, den 17 december, fick vi så äntligen till en överenskommelse om uppsägning av avtalet samt att kommunen drar tillbaka sitt ärende från Hyres- och arrendenämnden.

I överenskommelsen står det bl a: "Under förhandlingar mellan Gustafsbergsstiftelsen och Uddevalla kommun genom dess kultur- och fritidsnämnd varvid kommunen konstaterat att den inte kan acceptera stiftelsens förslag till villkorsändring har träffats följande överenskommelse:..."

I den formuleringen låter det som att det var arrendets storlek kommunen inte kunnat acceptera. Så har det naturligtvis inte varit utan vi har hela tiden fått höra att kommunen själv inte skall driva småtbåtshamnen utan den bör drivas av privat aktör. Så har man redan gjort med andra hamnar, ett politiskt beslut således!

Den inställningen har man haft hela tiden därför är det ytterst beklagligt att man först nu kommer till skott. Avtalet vi skrev på igår kunde lika gärna ha tecknats för ett år sedan då egentligen ingenting i sak har hänt på över ett år.

Det har nu lett till att de som har båtplats vid Rödön eller som står i kö till en båtplats idag har fått ett brev där de meddelas att kommunen tackar för sig och överlåter hamnen till Gustafsbergsstiftelsen från 2013-01-01. För svar på eventuella frågor hänvisar man till mig. Tack för det!

Jag har redan idag fått telefonsamtal och ett surt mejl där vi, Gustafsbergsstiftelsen, anklagas för att ha försatt båtägarna i en prekär situation.

Jag vill med detta inlägg förklara att det är inte Gustafsbergsstiftelsen som försatt båtägarna i denna situation.

Mer information kommer jag fortlöpande att ge på www.gustafsberg.se under rubriken Aktuellt.  //

Mäktigt inflöde av syrerikt vatten i Byfjorden

(Arkivbild)

Insänt av Peder Grahn:

Hej Gunnar !

Sedan drygt 10 dagar pågår ett mäktigt inflöde av syrerikt vatten till Byfjorden !http://www.marsys.se/lang/se/byfjorden/temperature-salinity-and-oxygen-measurements/

Undrar hur man fortsättningsvis kommer att kunna följa skeendet i Byfjorden ? Om jag inte missminner mig så upphör Gbg:s Universitet-projektet vid kommande nyår. Synd tycker en gammal "vattensork" !!

Visserligen finns Kustvattenvårdsförbundets hemsida, men uppdateringsintensiteten där släpar markant jämfört med sidan jag länkade till ovan.
Med julhälsning !
Peder  //

Från redaktionsfönstret

Kungastatyn kan anta de mest skiftande former och utseenden det har jag lärt mig efter ett och ett halvt år vid Kungstorget. Igår morse var hela sockeln kritvit av rimfrost. Lite senare såg det ut så här. För första gången kunde jag läsa texten från redaktionsfönstret.  //

Kollisionskurs - urpremiär 16 janauari 2013

Östra skolan 1953-1955

Insänt av Arne Kardbom (Karlsson):

Roligt att se min gamla klass på bloggen! Vi gick 1 och 2 klass på Österskolan 1953-1955, var således i allmänhet födda 1946. Av de 22 på bilden följdes sedan 15 åt till Margretegärdeskolan där vi som nämns i en kommentar fick Harry Hagild som lärare.
Vår lärarinna, Hulda Andreasson, bodde i en villa mittemot Östra kyrkogården. Hon pensionerades något eller några år efter att vi lämnat Österskolan.

Bakre raden fr v: Lisbeth Johansson, Jan Landin(som blev min arbetskamrat i mitten av 1970-talet), Leif ?, Kjell Johansson, Jan-Erik(?)Sund(?), ? ?

Mittraden: Anita ?, Margareta Karlsson(?), Kjell Johansson, Arne Karlsson (numera Kardbom), ? ?, Lars-Erik(?) ?, Bo ?, Sven-Erik Hagberg.

Främre raden: ? ?, Birgitta ?, Siv ?, ? ?, ? ?, Lena Olsson(?), Viveca ?, ? ? 

Känner du igen någon av "frågetecknen"?  //

Julfackeltåget 2012

Årets julfackeltåg gick av stapeln idag. Kl 15.30 inleddes det hela med underhållning på Svenskholmen. På plats var bl a David Lega. Ganska precis kl 16 började ljusormen röra sig längs Strandpromenaden mot Gustafsberg.

Och när täten var framme och började göra sig av med sina facklor på Gustafsberg hade svansen precis börjat gå från Svenskholmen.

Väl framme på skolgården bjöds det på förplägnad och elddans.  //

Ulf Lundell på väg in i Agnebergshallen

Från redaktionsfönstret lördag

Idag, med en decimeters nysnö som fallit under natten, blir det väl ändå ingen träning för Uddevalla Cykelklubb? tänkte jag. Varje lördag och söndag året om lär de cykelträna. Men den vanligtvis stora gruppen, på ibland 30 cyklister, bestod idag endast av två hjältar som samlades vid statyn på Kungstorget kl 10 och sedan gav sig iväg på sin runda. En stund senare dök ytterligare en cyklist upp, men han fick aldrig kontakt med de förstnämnda utan gav sig iväg åt ett annat håll.  //