Mer om Torsten Sandberg

Torsten Sandbergs dotter Karin och hennes man Owe Petersson har skickat den här bilden på skyltningen i Hallmans bokhandel i mars 1945. En ö i väster kom ut redan 1939 på Lindblads förlag och sålde så bra att Folket i bild bestämde sig för att ge ut en billighetsupplaga. Klicka på bilden så blir den större.  //

Uddevallaförfattaren Torsten Sandberg

Många har säkert hört talas om Uddevallajournalisten och författaren Torsten Sandberg. Själv var jag för många år sedan helt ovetande om honom ända till jag kom över en gammal bok som hette Tragedien i dimman.

Boken var tryckt på Wahlström & Widstrands förlag i Stockholm 1934. Ingenstans stod det något om att handlingen utspelades i Uddevalla men redan på första sidan tyckte jag att jag kände igen miljön;

"Hamnen sträckte sig lång och slingrande mellan kajernas grå murar. Med jämna mellanrum lågo bryggorna, där kustens jakter, kuttrar, galeaser och skonare förtöjde och dit ångare från fjärran länder kommo för att lossa sitt gods eller lasta pappersmassa, trävaror, tändstickor och mycket annat.

När vintern nalkades voro kolbåtarna ständiga gäster i hamnen. Då rasslade vinscharna oavbrutet och den vita ångan blandade sig med skorstenarnas och de växlande lokomotivens mörka stenkolsrök. Svarta män sprungo på sviktande landgångar över hamnbanan. De sköto fyllda kärror framför sig och rullade dem med beundransvärd säkerhet över till kolgårdarna, där de tippade ut innehållet. Kolkrossarna gingo oavbrutet, vinscharna fräste och smattrade och de svarta männen löpte fram och tillbaka, fram och tillbaka på de smala plankvägarna i en ändlös kretsgång.

Fraktfartsseglare lågo vid bryggorna intill och med dem fördes kolet vidare ut till kustens många samhällen och fiskelägen.

Det var huvudsakligen på hamnens norra sida som bryggorna, kolgårdarna och de många stora magasinen funnos, ty där var järnvägarnas rangerbangård belägen på fälten bakom och där fanns stationen längre upp i staden".

När jag hade kommit så långt, dvs ända ner till sista raden på första sidan var jag säker. Detta var Uddevalla. Det var med stort intresse jag läste vidare.

Torsten Sandberg föddes i Uddevalla den 16 januari 1900. Föräldrar var bokhållaren Johannes Sandberg och hans hustru Louise Hedman. Både tillhörde kända Uddevallasläkter.

Efter läroverket i Uddevalla fortsatte studierna i Stockholm och 1921 började han som journalist på Bohusläningen och han blev tidningen trogen fram till sin allför tidiga död 1946. Han skrev där under signaturen Cox.

Han började skriva dagbok vid elva års ålder och vid fjorton skrev han sina första bloddrypande berättelser. Som artonåring vann han pris i Göteborgs Aftonblad.

Han var en hårt arbetande tidningsman och skrev väl underbyggda reportage och lättlästa kåserier under rubriken Staden igår.

Hans produktion var omfattande och han fick flera priser. 1939 kom boken En ö i väster som blev en succé. Den trycktes i ett närmast ofattbart antal på den tiden, 59 000 ex.

Han följde upp 1945 med kanske den populäraste av alla hans böcker Skeppet seglar ut och 1946 kom Skeppet vänder åter. Huvudpersonen är Gustafsbergspojken Mikael Fuhrberg som med tiden blir en betydande man i Uddevalla. Händelserna är i tiden förlagda till slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Den som vill lära sig något om den tidens Uddevalla kan med fördel läsa dessa båda böcker. Inte minst om dramatiken kring stadsbranden 1806.

Ur Torsten Sandbergs produktion:

1922 Jimmy Darlings hundracka
1923 En tripp genom Bohuslän
1923 Gastarna på Mathilda
1925 Fjordens marodörer
1933 De sju nätternas mysterium
1934 Tragedien i dimman
1935 Mysteriet på Blå Ugglan
1935 Den store författaren. Skådespel.
1936 Gåtan på Granliden. Nyutgåva 2002
1939 En ö i väster. Nyutgåva 1945
1939 En cirkus dra genom stan
1942 Granitaktiebolaget C.A. Kullgrens Enka. 100 år
1944 Timmerman berättar. Gick även som radioserie.
1945 Skeppet seglar ut
1946 Skeppet vänder åter. Utgiven postumt
1947 Hemligheten i korpnästet. Utgiven postumt
1947 Långa vägen till London

Den som vill läsa Torsten Sandberg får vända sig till antikvariat, möjligen med undantag av Gåtan på Granliden.

Den som vill läsa mer om Torsten Sandberg kan med fördel göra det i Bohuslän Människor att minnas. Årsbok 2008. Utgiven av Bohusläns Hembygdsförbund och Bohusläns museum. Där har Sten Torgerson skrivt en utmärkt artikel om Sandberg. Det har han också gjort i jury, tidskrift för deckarvänner.

I Tidningsarkivet hittar jag följande artiklar av signaturen Cox:
1932-10-14 Våra nya gatunamn. Berättelse av Cox.
1933-10-27 Gustafsberg av Cox. Den gamla eken framför skolhuset skall inom kort bort.
1934-06-23 Gustafsberg, en pärla bland badorter, berättelse av Cox.
1935-05-17 Våra utsiktsplatser runt staden, berättelse av Cox.
1935-09-16 Hamnpromenad, berättelse av Cox.
1938-03-05 Uddevalla och dess onda öde. Cox, recension av Uddevalla stads festskrift i NDA.
1940-10-02 Den stora flyttningsdagen av Cox.
1941-02-06 Visa om Korvkitteln av sign. COX. Bild.
1941-06-05 "Bilden för dagen ""Hospitalsången"" av Cox."
1946-01-11 Staden igår. Om Knutsdagen av Cox. danskt helgon som dog 7 jan 1130.

Och i serien Staden igår:
1936-09-03 Staden igår. Fiskekommers i hamnen. Bild.
1938-02-04 Staden igår: Mot Skolgatan invid flickskolan har man tagit bort en rad lindar.
1944-04-28 Staden igår. Känd Ljungskiledetalj; Betongbåten, det gamla minnet från förra världskriget. Bild.
1944-07-14 Staden igår. Jörgens gränd på söder. Den vilar i fridfull i solskenet. Berättelse. Bild.
1944-07-25 Staden igår. Träffade baderskorna vid varmbadhuset på Gustafsberg. Bild.
1945-10-29 Staden igår, om rivningen på Kasen. Bild.
1945-10-30 Staden igår, Bävebäcken är kulverterad ner mot hamnen.
1945-11-29 Staden igår: Om fångtågen. Krig.
1946-01-11 Staden igår. Om Knutsdagen av Cox. danskt helgon som dog 7 jan 1130.
1946-02-06 "Staden igår: ""Dansbanan"" på berget ovanför Norra Kyrkogården plockas äntligen ned. Nöjen."
1946-02-13 Staden igår: Gamle brevbärare Lundberg står på Träbron och berättar.
1946-03-08 Staden igår. Husvagnen med spännande historia. Ägare en dansk ingenjör Henry Dahl. //

Torsten Sandberg och Tragedien i dimman

 

Insänt av Ivar Kristiansson:

 

Hej Gunnar!                                                                   Solna den 28 december 2012.

I Din blogg 2012-04-14 berättar Du om Elevatorn, http://uddevallare.blogspot.se/2012/04/elevatorn.html  som ju figurerar i Torsten Sandbergs detektivroman ”Tragedien i dimman”. Den går att läsa fortfarande även om språket ibland känns som om bäst-före-datum gått ut. Hans beskrivning över hamnområdet stämmer på pricken med vad jag fäste på näthinnan i mina tidiga pojkår. Här nedan är just det stycke ur inledningen, som jag fäst mig vid. Så såg det ut fram till 1934, samma år som romanen kom ut och elevatorn revs.

Han beskriver också lossningen av kol vid norra kajen. Jag bifogar en skiss av denna livsfarliga hantering, hämtad ur boken ”Fartyg förbi.” av Gordon Macfie.  Jag minns att jag redan då kände ett obehag av att se på hur plankorna sviktade under de tunga skottkärrorna.  Allt högt över mark. För att skildra bristen på arbetarskydd förr skulle det vara intressant att se några foton från den här tiden.  

ELEVATORN

”När vintern nalkades voro kolbåtarna ständiga gäster i hamnen. Då rasslade vinscharna oavbrutet och den vita ångan blandade sig med skorstenarnas och de växlande lokomotivens mörka stenkolsrök. Svarta män sprungo på sviktande landgångar över hamnbanan. De sköto fyllda kärror framför sig och rullade dem med beundransvärd säkerhet över till kolgårdarna, där de tippade ut innehållet. Kolkrossarna gingo oavbrutet, vinscharna fräste och smattrade och de svarta männen löpte fram och tillbaka, fram och tillbaka på de smala plankvägarna i en ändlös kretsgång.

Fraktseglare lågo vid bryggorna intill och med dem fördes kolet vidare ut till kustens många samhällen och fiskelägen.

Det var huvudsakligen på hamnens norra sida som bryggorna, kolgårdarna och de många stora magasinen funnos, ty där var järnvägarnas rangerbangård belägen på fälten bakom och där fanns också stationen längre upp i staden.

Södra kajen upptogs av några smärre bryggor. Där hade dessutom ett av segelsällskapen sin båthamn sommartid. Så här på hösten voro lustjakterna förda upp på land och sovo nu sin vintersömn i magasin och materialgårdar. Förtöjningspålarna hade likaledes plockats bort och nu lågo på sommarbåtarnas plats ett antal gamla smutsiga pråmar, några sjunkna ekor, som ingen tycktes bry sig om, och stadens mudderverk, som likaledes fullgjort sin arbetssäsong och nu var förspikat, tillbommat och öde.  Skorstenen sträckte sig svart mot den nästan alltid regngrå himmeln och de många järnskoporna hängde rostiga och fyllda av hårda lerklumpar på de grova kättingarna.

Alldeles invid mudderverket reste sig en hög, ful byggnad, som dels hade sitt grundfäste på land, dels var uppbyggd på pålar i vattnet. Den var gammal och grå och de flesta av fönstren voro igenspikade med luckor för att inte pojkar skulle kunna kasta till måls på dem med stenar, vilket förut varit ett omtyckt nöje.  Den hade en låst dörr på västra gaveln och från dess topp utgick en bred plankränna, som hölls uppe av höga trästöttor. Den löpte bort över en väldig areal hårda lerfält, beväxta med lågt gräs på sådana ställen, där leran inte var alltför kompakt. Trärännan lutade en smula, så att den på några hundra meters håll från högsta punkten slutade endast ett par meter över marken.

Den där byggnaden, som var karakteristisk för hela hamnen, kallades elevatorn. Den använde förr vid uppfordringen av lera, vilken muddrats ur hamnen och tömts i de stora pråmar, som alltjämt hade sin plats bredvid mudderverket. När en sådan pråm blivit fylld med det drypande, smutsiga, otäckt luktande innehållet, bogserades den till elevatorn och förtöjdes där samt länsades på sin last av uppfordringsverkets nya, ändlösa rad av skopor, som förde den upp till byggnadens topp och tömde den i trärännan. Sedan rann muddret nedåt i rännan i en forsande ström och vräktes slutligen ut det gungande, bottenlösa lerträsket nedanför.

Under årens lopp i gamla tider hade ett väldigt område sankmark på detta sätt fyllts och stelnat.  Det bildade en vild, oregelbunden slätt, som sprack sönder i ett väldigt fintrådigt mosaikmönster sommartid, men som under höstens regndagar på sina ställen förvandlades till en hal, slipprig och jäsande leråker.”  //

Elevatorn

Den höga byggnaden på bilden är den mytomspunna elevatorn som användes för att med muddermassor fylla ut de grunda havsvikarna i norra och södra hamnen. Det är tack vare den som vi nu har "fast" mark under fötterna i stora delar av hamnområdena.

Vid muddringsarbeten i hamnkanalen och i Sunningesund drogs mudderpråmarna in till elevatorn och muddermassorna transporterades upp i elevatorn med hjälp av ett transportband. Det syns i vänstra kanten av byggnaden. Väl däruppe spolades muddermassorna ut i svagt lutande rännor som var byggda fram till området som skylle fyllas ut. Rännorna flyttades allt eftersom man hade fyllt ut ett område.

Det här kartan är ett utsnitt av 1855 års karta över hamnområdet. Som synes är det stora vattenområden som elevatorn hade att fylla ut då den inköptes 1894.

24 mars 1894 skriver Bohusläningen att stadsfullmäktige beslutat inköpa ett mudderverk med elevator för sammanlagt 80 000 kr. Mudderverket hade träpontoner och jag antar att det är det som flyter ute i vattnet. Med den placeringen som elevatorns har på den här bilden så är det Skansgrundet i norra hamnen som fyllts ut.

1908 var utfyllnaden av Skansgrundet klart och då nedmonterades elevatorn och flyttades rakt över hamnkanalen till den södra sidan.

På den här bilden ser vi elevatorn då den har byggts upp igen för att användas för att fylla ut det s.k. Anegrundet i södra hamnen.

Elevatorn hade fram till 1922 drivits med en ångmaskin men detta året elektrifierades den. Utfyllnadsarbetena i Anegrundet pågick fram till 1932. Det året kan vi läsa i Bohusläningen att mudderrännan rasade och att en arbetare som befann sig uppe på den föll till marken och skadades.

Året därpå hade elevatorn tjänat ut och beslut togs om att riva den. Sommaren 1934 revs den.

Jag skrev i början att elevatorn var mytomspunnen. Byggnaden utgjorde en lockelse inte minst för ungdomar som lekplats och det berättades bl a spökhistorier om den. Kanske var det därför som författaren Torsten Sandberg förlade ett mord till elevatorns inre i sin deckare Tragedin i dimman?  //