(Bastun på Ramsvik)
Förutom kasernetablissemanget i Uddevalla hade Bohusläns regemente två övningsläger, Ramsvik och Backamo. Och på båda platserna fanns det vedeldad bastu. Och då och då brann bastun. Själv har jag varit med om två bastubränder, en på vardera stället.
Men vi börjar från början. Ramsvik i yttersta havsbandet norr om Smögen var (och är faktiskt fortfarande) en ljuvlig plats. Kompanierna brukade vara där ett par veckor i augusti och en bit in i september.
Regementschefen, överste Smedmark, älskade att bada bastu på Ramsvik. Då han skulle dit på ett sedvanligt besök ringde han ut till lägerkommendanden sergeant B, och gav order: "På torsdag kommer jag ut och då skall bastun vara uppeldad!" - Och som ni förstår bar det sig inte bättre än att lägerkommendanten sergeant B, i sin iver över att ha bastun ordentligt uppvärmd då regementschefen skulle komma ut, råkade elda så hårt att bastun brann upp några timmar innan överste Smedmark skulle anlända.
Ja, det gick ju inte att göra någonting åt det och när regementschefen anlände gick sergeant B fram till honom, gick upp i enskild ställning, gjorde honnör och anmälde: "Överste bastun uppeldad!" Smedmark hade ingen svårighet att dölja sin besvikelse och irritation och sa: "På måndag kommer jag tillbaka, och då SKALL jag bada bastu!" Och givetvis var bastun då uppbyggd igen.
Mitt eget minne från bastubrand på Ramsvik inträffade i början av 1970-talet då vi låg där med ett spaningskompani. När vi låg ute på det sättet gällde det att så få befäl som möjligt övade beväringarna medan de övriga njöt av lägerlivet, som fiske och andra trevliga saker.
På min pluton hade jag en värnpliktig befälselev som hette Johansson. Han hade råkat skada handen och kunde inte delta i dagens övningar så honom satte jag att hålla bastun uppvärmd hela dagen och in mot kvällen. Tilläggas kan att de värnpliktiga var ganska nyinryckta och fortfarande lite stela och nervösa i sitt uppträdande gentemot oss överordnade.
Vid halvsjutiden på kvällen satt jag och mina kolleger i befälsbaracken och småpratade och kompanichefen kapten S-R var också med. Då hör vi plötsligt springande steg på berghällen utanför baracken. Stegen upphörde och en försynt knackning hördes. Kompanichefen ropade: "Kom in!" - Dörren öppnades och in steg nämnde befälselev Johansson. Johansson gjorde ställningssteg innanför dörren och sa lugnt: "Kapten, befälselev Johansson anmäler sig!" - "Jaha, svarade kompanichefen, "vad vill Johansson?" - "Jo kapten, jag undrar om det finns en hink?" - Kapten S-R anade vad som var å färde och sa: "Johansson, brinner bastun?" - "Ja, kapten!"
Sedan blev det fart. Alle man rusade ut ur befälsbaracken och sprang mot bastun. Sergeant Lj. slet med sig en pulversläckare från befälsbaracken och när vi kom fram till bastun stod den i ljusan låga. Sergeant Lj tog på sig sin regnkappa och försvann med brandsläckaren in genom bastuns dörröppning. Han tömde brandsläckaren och kom ut efter ett tag och såg ut som en snögubbe - alldeles kritvit av allt pulver. Och bastun då? Jo den fortsatte att brinna. Den var byggd av järnvägsslipers och branden hade fått ordentligt fäste.
Och som sagt på Backamo fanns det givetvis också en bastu. Och det var samma sak där, bastun hölls varm dagarna i ända. En eftermiddag tog det eld. Till saken hör att alla kompanier som vistades på Backamo övades i åtgärder vid brand.
Nere vid Grinnerödssjön fanns ett skjul. I det stod en motorbrandspruta och där hängde även brandslang i flera längder för att kunna kopplas ihop så att de nådde upp till de stora manskapsbarackerna eller bastun.
Nu hör det också till saken att lägerkommendanten furir S. inte tillät att man använde den "skarpa" brandslangen vid övning eller utbildning. Den var reserverad för en riktig brand.
Vid det här tillfället var bl a en brigadstab och ett brigadstabskompani på platsen. Brigadchefen, överstelöjtnant John Petersson, tog livlig och aktiv del i brandbekämpningen. Alla visste vad de skulle göra och snart var tillräckligt mycket slang ihopkopplad så att det räckte fram till bastun. Brigadchefen tog själv hand om sprutmunstycket och vände sig ned mot Grinnerödssjön och ropade: "Vatten!"
Strax hörde man brandsprutans motor starta och nu väntade man på att den hittills platta brandslangen skulle styvna som ett tecken på att vatten var på väg. Ni anar säkert vad som hände? - "Ja, just det! - De som sprang för att hämta slang och koppla ihop densamma hade tagit övningsslangen i stället för den "skarpa" och övningsslangen läckte som ett såll.
Så istället för en snabbt styvnande brandslang fick vi se mängder av vattenkaskader som sprutade åt alla håll runt slangen. Så småningom närmade sig vattenkaskaderna brigadchefen där han stod och höll i munstycket beredd att öppna kranen. När han slutligen hade fått vatten ända fram vred han så på kranen och en enda stråle sköt ur ur munstycket cirka en meter och sedan droppade det bara ur den.
Att se brigadchefen överstelöjtnant John Petersons ansiktsuttryck just då är ett minne för livet. Först stor förvåning och sedan skrattade han så att han vred sig där han stod. Mellan skrattsalvorna kunde vi höra honom kvida: "Ring brandkåren!" //
