Fler initialer på Ramsvik

Insänt av Allan Grahn:

"Hej Gunnar!

Såg att du varit på Ramsvik och återupplevt gamla minnen. Jag var där påskdagen då Ramsvik uppvisade sig från sin allra bästa sida, klarblå himmel och solsken samt knappt ingen vind.

Du skrev i din blogg att du upptäckt efter många år "Petters" initialer i betongen ut mot gamla bastun. Spaningssoldater ser inte allt!

Det finns mer initialer i betong, alldeles utanför altanen på befälsbaracken finns en liten rök tillverkad av Rune Nordqvist och Gösta Kåberg, bifogar ett foto på densamma där det framgår av bilden följande GK 1971 RN. Men det kanske du redan vet om?

MVH

Allan Grahn"

Tack Allan! Nej den här kände jag heller inte till. Intressant att man fortfarande kan hitta spår efter gamla kolleger ute på Ramsvik, och att vi söker oss dit emellanåt. Kanske för att minnas, men framförallt tror jag det beror på att vi lärt känna den storslagna naturen därute. //

Steget efter - den sämsta film jag sett..?

I kväll såg jag med förväntan fram emot Wallanderfilmen Steget efter i SVT1. Och det var inte Krister Henriksson i rollen som Wallander utan den "riktige", Rolf Lassgård.

Men efter en stund börjar jag ana ugglor i mossen, jag känner igen mig. Och när den här scenen dyker upp i rutan så förstår jag. Det är vita villan och befälsdasset på Ramsvik, där jag var häromdagen.

Nu minns jag att 2005 spelades det in en Wallanderfilm i Uddevalla, på Ramsvik, i Herrestads kyrka, på ett p-däck på Hovhult  m fl platser i Uddevallas närhet. Ystadspolisen Wallander springer alltså omkring på de urbohuslänska granitklipporna. Det känns bara helt fel.

Här tittar Kurt Wallanders danske poliskollega in i det tvåpipiga befälsdasset på Ramsvik.

Detta är en av ett otaligt antal filmer som "förstörs" av att de är inspelade på platser som man känner till. Och saken blir ju inte bättre av att man dessutom känner igen ett antal av filmens statister. Några känner jag väl.

Man blir helt enkelt mer intresserad av hur och var scenerna är tagna så man tappar fokus på handlingen, som då oftast ter sig ganska löjlig.

Här är Kurt Wallander på väg in i stenkällaren på Ramsvik. Där förvarade vi befäl fisk och skaldjur helt enkelt för att det var det svalaste utrymmet vi kunde hitta. I denna stenkällare utspelar sig i filmen flera våldsamma scener.

Jag var faktiskt ute vid Ramsvik några veckor efter att scenerna här hade tagits och förundrade mig över att filmbolaget inte hade städat upp efter sig. Bl a hade man byggt en träbrygga på platsen för vår vanliga badbrygga. Delar av den var kvar.

Skådespelarna, och särskilt Rolf Lassgård, var något av en celebriteter under inspelningarna och sågs en hel del på Uddevallas gator. Filmteamet bodde på ett av stadens hotell. Själv mötte jag Lassgård på Systembolaget på Västerlånggatan och förundrade mig över att han inte var så lång och reslig som han förefaller vara på filmduken.

Märkligt nog fick den här filmen, åteminstone av några filmkritiker, lysande omdömen. Läs exempelvis en av dem, klicka HÄR!!  //

Ramsvik - ett paradis på jorden

Idag var det en perfekt dag för en tur till Ramsvik, Bohusläns regementes gamla övningsområde i yttersta havsbandet. Här har man varit många gånger, främst förstås under tiden på regementet. När repförbanden ryckte in till kasernerna i Uddevalla fick inneliggande åldersklassen flytta ut till Backamo och Ramsvik.

Till Ramsvik cyklade kompanierna. Ja, ni läste rätt! Cyklade längs den livligt trafikerade E 6:an. Jag minns inte att det någonsin inträffade någon trafikolycka vid dessa cykelturer. Efter en hel dags cykling anlände kompaniet till Ramsvik och när beväringarna första gången kom cyklande utför backen på bilden och ner mot baracklägret undrade de allt vart de kommit.

När de väl hade acklimatiserat sig stortrivdes de, precis som vi befäl. Övningarna var som regel väldigt lättsamma och allt gick i sakta mak. Sol, bad och fiske var rikligt förekommande.

Vita villan, det tvåpipiga befälsdasset och en förläggningsbarack finns kvar. Resten är rivna.

Av befälsbaracken återstår i stort sett altangolvet i betong. Där har man suttit och njutit många gånger, t ex av nyfångad stekt makrill. Vill du se flera av mina bilder från dagens utflykt så klicka HÄR!!  //

Nostalgiskt besök på Ramsvikslandet

(Fundamentet till bryggan på Ramsvik gjordes som synes av 10 kompaniet 1970)

I morse var det ett strålande väder och prognosen likaså. Vi åker till Ramsvik bestämde vi. Sagt och gjort! I 17:s gamla övningsområde på Ramsvikslandet heter egentligen Grosshamn.

Där har jag varit otaliga gånger, allra flest i tjänsten. Bad, fiske, lugn och ro både för de värnpliktiga och befälen. Oftast var vi där i augusti - september och före motoriseringen i slutet av 1970-talet cyklade vi dit. Det tog en hel dag.

Vill man se stenriket Bohuslän så kan jag inte tänka mig en bättre plats. Havet når ända in till Grosshamn och mängder av minnen dyker upp då man nuförtiden går där och ser sig omkring. Befälsbaracken, bastun, matsalsbaracken och två manskapsbaracker är rivna.

Nytt för det här besöket var att man iordningsställt en parkeringsplats uppe vid bommen, vilket var bra. Det sparade några steg från parkeringsplatsen vid Fykan, där man annars fått ställa bilen.

På håll såg vi en person ute på klipporna där badplatsen och bastun låg tidigare. När jag som bäst höll på att berätta minnen för hustrun dök personen från klipporna upp. Det visade sig vara förre kollegan på I 17, Einar Fredriksson.

Einar hade inte varit på Ramsvik på minst femton år så det var förstås mycket som var förändrats sedan sist, men ändå inte.

Och gissa om vi började minnas episoder. Snart var vi i full gång med berättandet på temat: "Kommer du ihåg....?"

Som t ex befälstoaletten. Sveriges i särklass vackraste torrdass! Hit drog man sig tillbaka då nöden var stor. Den låg kanske 50 meter från befälsbaracken, där man vanligen kojade, och i mörker, hård vind och ösregn kunde det vara problem att hitta det. Väl där hörde man hur vinden ven och regnet slå mot taket. Det fanns två "eldrör" men jag minns inte att jag nånsin satt där tillsammans med någon kollega.

Här satt också någon av de mer konstnärliga kollegerna, jag har glömt vem, och målade av kustlandskapet utanför genom fönstret mot havet.

Och den här stenkällaren har jag ett alldeles särskilt minne ifrån. Kapten S stod där inne och förberedde hummerkokningen, på olaga tid förstås. Till saken hör att det är väldigt lågt i tak så han kunde inte stå upprätt med sina sysslor. Då kom kapten E förbi och fick syn på sin kollega därinne. Kapten E smög fram till ingången och ropade sedan det högsta han kunde: "FESKERIII-TILLSYYYYN!"

Reaktionen blev våldsam. Kapten S for från sin framåtböjda ställning upp mot ett förväntat upprättstående, men som sagt, taket tog emot och han slog sig väldigt illa i huvudet.

Ja, så där höll vi på en stund och drog oss till minnes episoder ur våra yrkesliv. Kul var det i alla fall att träffa en gammal kollega så där oväntat. Einar skulle vidare mot Tanumshållet för att närvara på måndag kl 0700. Ni vet väl vad som går av stapeln då? Bohusläns älgjakt, hummerpremiären förstås! //

"Bastun uppeldad!" - militärminnen

(Bastun på Ramsvik)

Förutom kasernetablissemanget i Uddevalla hade Bohusläns regemente två övningsläger, Ramsvik och Backamo. Och på båda platserna fanns det vedeldad bastu. Och då och då brann bastun. Själv har jag varit med om två bastubränder, en på vardera stället.

Men vi börjar från början. Ramsvik i yttersta havsbandet norr om Smögen var (och är faktiskt fortfarande) en ljuvlig plats. Kompanierna brukade vara där ett par veckor i augusti och en bit in i september.

Regementschefen, överste Smedmark, älskade att bada bastu på Ramsvik. Då han skulle dit på ett sedvanligt besök ringde han ut till lägerkommendanden sergeant B, och gav order: "På torsdag kommer jag ut och då skall bastun vara uppeldad!" - Och som ni förstår bar det sig inte bättre än att lägerkommendanten sergeant B, i sin iver över att ha bastun ordentligt uppvärmd då regementschefen skulle komma ut, råkade elda så hårt att bastun brann upp några timmar innan överste Smedmark skulle anlända.

Ja, det gick ju inte att göra någonting åt det och när regementschefen anlände gick sergeant B fram till honom, gick upp i enskild ställning, gjorde honnör och anmälde: "Överste bastun uppeldad!" Smedmark hade ingen svårighet att dölja sin besvikelse och irritation och sa: "På måndag kommer jag tillbaka, och då SKALL jag bada bastu!" Och givetvis var bastun då uppbyggd igen.

Mitt eget minne från bastubrand på Ramsvik inträffade i början av 1970-talet då vi låg där med ett spaningskompani. När vi låg ute på det sättet gällde det att så få befäl som möjligt övade beväringarna medan de övriga njöt av lägerlivet, som fiske och andra trevliga saker.

På min pluton hade jag en värnpliktig befälselev som hette Johansson. Han hade råkat skada handen och kunde inte delta i dagens övningar så honom satte jag att hålla bastun uppvärmd hela dagen och in mot kvällen. Tilläggas kan att de värnpliktiga var ganska nyinryckta och fortfarande lite stela och nervösa i sitt uppträdande gentemot oss överordnade.

Vid halvsjutiden på kvällen satt jag och mina kolleger i befälsbaracken och småpratade och kompanichefen kapten S-R var också med. Då hör vi plötsligt springande steg på berghällen utanför baracken. Stegen upphörde och en försynt knackning hördes. Kompanichefen ropade: "Kom in!" - Dörren öppnades och in steg nämnde befälselev Johansson. Johansson gjorde ställningssteg innanför dörren och sa lugnt: "Kapten, befälselev Johansson anmäler sig!" - "Jaha, svarade kompanichefen, "vad vill Johansson?" - "Jo kapten, jag undrar om det finns en hink?" - Kapten S-R anade vad som var å färde och sa: "Johansson, brinner bastun?" - "Ja, kapten!"

Sedan blev det fart. Alle man rusade ut ur befälsbaracken och sprang mot bastun. Sergeant Lj. slet med sig en pulversläckare från befälsbaracken och när vi kom fram till bastun stod den i ljusan låga. Sergeant Lj tog på sig sin regnkappa och försvann med brandsläckaren in genom bastuns dörröppning. Han tömde brandsläckaren och kom ut efter ett tag och såg ut som en snögubbe - alldeles kritvit av allt pulver. Och bastun då? Jo den fortsatte att brinna. Den var byggd av järnvägsslipers och branden hade fått ordentligt fäste.

Och som sagt på Backamo fanns det givetvis också en bastu. Och det var samma sak där, bastun hölls varm dagarna i ända. En eftermiddag tog det eld. Till saken hör att alla kompanier som vistades på Backamo övades i åtgärder vid brand.

Nere vid Grinnerödssjön fanns ett skjul. I det stod en motorbrandspruta och där hängde även brandslang i flera längder för att kunna kopplas ihop så att de nådde upp till de stora manskapsbarackerna eller bastun.

Nu hör det också till saken att lägerkommendanten furir S. inte tillät att man använde den "skarpa" brandslangen vid övning eller utbildning. Den var reserverad för en riktig brand.

Vid det här tillfället var bl a en brigadstab och ett brigadstabskompani på platsen. Brigadchefen, överstelöjtnant John Petersson, tog livlig och aktiv del i brandbekämpningen. Alla visste vad de skulle göra och snart var tillräckligt mycket slang ihopkopplad så att det räckte fram till bastun. Brigadchefen tog själv hand om sprutmunstycket och vände sig ned mot Grinnerödssjön och ropade: "Vatten!"

Strax hörde man brandsprutans motor starta och nu väntade man på att den hittills platta brandslangen skulle styvna som ett tecken på att vatten var på väg. Ni anar säkert vad som hände? - "Ja, just det! - De som sprang för att hämta slang och koppla ihop densamma hade tagit övningsslangen i stället för den "skarpa" och övningsslangen läckte som ett såll.

Så istället för en snabbt styvnande brandslang fick vi se mängder av vattenkaskader som sprutade åt alla håll runt slangen. Så småningom närmade sig vattenkaskaderna brigadchefen där han stod och höll i munstycket beredd att öppna kranen. När han slutligen hade fått vatten ända fram vred han så på kranen och en enda stråle sköt ur ur munstycket cirka en meter och sedan droppade det bara ur den.

Att se brigadchefen överstelöjtnant John Petersons ansiktsuttryck just då är ett minne för livet. Först stor förvåning och sedan skrattade han så att han vred sig där han stod. Mellan skrattsalvorna kunde vi höra honom kvida: "Ring brandkåren!" //