Lillejulkvällens största succé var den nyss fyllda 91-åringen, överste 1 (fyrstjärnig överste) Bertil Kamphs tal. Du som inte hört Bertil Kamph tala får föreställa dig hans lätt skorrande "r" och tydliga stämma.
Talet drog ner skrattsalvor (vi låg dubbla) medan Bertil Kamph gjorde de rätta pauseringarna. Jag är medveten om att man kanske måste ha lite kännedom om det militära och I 17 i synnerhet för att hänga med, men här kommer i alla fall talet i sin helhet:
Gengångare, sengångare, övriga hälsningsberättigade.
För att känna mig riktigt hemma har jag i dag skrudat mig i den uniform som jag inte haft på mig på 31 år. Den duger fortfarande. Jag kommer att använda mig av koncept för att förhoppningsvis kunna sluta så att ni hinner hem till jul.
I en kallelse till Lillejul stod det: Tal av regementschefen. I övrigt trevligt program. Efter årsmötet saft och kräm. Det var tryckfel. Det skulle inte stå saft och kräm. Det skulle stå samkväm.
Ordföranden hälsade välkommen och läste upp en skrivelse från inspektören som skrev: Det gladde mig att få komma till mitt gamla regemente och träffa många kamrater på skjutbanan. Detta var dock det enda som gladde mig.
Det var inte jag som var inspektören och inte I 17 det gällde. Om I 17 är som ni vet och bidragit till inte annat än gott att säga. "Det är gott", sa MB-amiralen Krokstedt och utnämnde I 17 till sitt Kronregemente". Sen dess sprang alla ungar i Uddevalla och sa - det är gott.
Rikemannen Percy Barnevik bjöd mig på lunch i Skövde för några år sedan. Han sa att den bästa utbildning han fått, hade han fått på I 17. Nu ville han ge några slantar till sitt gamla regemente och få tips av mig om var han kunde placera dem. Det blev som ni vet många slantar till vårt museum. Percy berättade att när han var ute i världen träffade han bara generaler. De brukade fråga, är du också general. Då svarade han: Nej jag är värnpliktig sergeant på I 17 och det är lika fint!
Själv har jag åkt jorden runt några gånger, men aldrig har jag hört någon tala illa om I 17. Inte ens i Norge. Där frågade de mig: Vill du höra en svenskevits? - Nej tack jag är svensk. - Då sa de: Det gör ikke något. Vi kan förklara den. - Jag brukar ge igen genom att ta norrmännen med till torget i Uddevalla och visa Karl X Gustaf till häst och fältmarskalken Ascheberg till hands. Framför allt visar jag att det på sockeln står: Vi tackar dem för att vi blivit svenskar.
Vad mitt så kallade tal ikväll beträffar säger jag som Clinton när han kom till sin älskarinna: Jag har inte kommit hit för att hålla tal, men något vill jag naturligtvis säga liksom förr när jag här talade till män som var män och kvinnor som var glada för det.
Vill han nu igen, tänker någon, och erinrar sig kanske när reservaren och Olof Palmes statsråd Moberg var här för att inviga Östraboskolan och spela förste älskare i en pjäs på scenen i Fritidsparken. Han skulle rusa in till sin älskade som var regementets husmor och skrika: Vad vill du nu igen? men nervös som han var blev det: Va - vill du nu igen?
Kanske tycker någon att är man så gammal som jag borde man ha lärt sig hålla käft, men jag har lärt att åldern spelar ingen roll, om man inte är en ost. Det har vi kungsord på. Jag tänker på när hovet hjälpte 94-årige Gustav V hem från Rivieran till Stockholm och tog honom via Paris och en föreställning med nakna skönheter. Då sa den gamle monarken: Nu skulle man varit 90.
Chefen 2:a kompaniet föreslog att de närvarande under regementschefens tal skulle fundera på om vi skulle göra en gemensam resa till våren. Chefen 3:e föreslog att vi efter regementschefens tal skulle vädra i tio minuter.
Nu är vi samlade i vår gamla, fina mäss om vilken någon har skaldat:
Du byggdes stolta mäss en gång
I gamla goda tider
Din tjänst blev växlingsrik och lång
Och är ej förliden.
Vi hylla dig du gamla mäss
Du binder tider samman
Du generationer haft till gäst
Vid högtid, fest och gamman.
Porträtt här hänger i rum och sal
Som seklers minnen äga
Tänk om de steg ned och höllo tal
Vad skulle dessa säga?
De skulle tala om allt från de gröna dragonerna till lokalförsvar och brigader. De skulle tala om fjärran slagfält och om Bulid. Vår Bohusbrigad och vår Göteborgsbrigad skulle de minnas. Brigader finns ej mer. Vi har ingen hempermitterad armé som kan repöva, mobilisera, känna hotbilden och sina krigsuppgifter. ÖB säger: Sluta att som förr vänta på att bli angripna. Åk ut i världen och kväv kriser var än de finns. Vi seglar med ett försvar vi inte känner igen. När man inte vet vart man skall segla är ingen vind den rätta.
En gammal officer hoppas:
Det finns väl regementen i himmelen
Och bataljoner och kompanier förstås
Så att vi kan få veta
Var vi skola inställa oss.
Där finns väl brigader
Med folk som väntar på dem
Som ska föra förbanden
Till segrar och hem.
Där måste väl finnas mässar
Och kårer av skilda slag
Så att vi som är glömda
Kan samlas igen som idag.
De skulle tala om Lillejul när allt var upp och ner, om nyårsmottagningar, om Knut med granutkastning från balkongen, om Hubertus med egen mussikkår, tal till kvinnan som symbol som driver oss mot stora mål, gamle Svarten och stort tapto.
Till vår egen Lucia sa jag en gång: Du är lik din mamma. - Hon sa: Det kan inte hjälpas. Huvudsaken är att jag är frisk.
Vi skulle berätta om Viktor Rydbergs tomte som vandrar runt kasern
Och kollar att låst det är i husen
där vi skall sova till rikets värn
till försvar mot fi den busen.
Posten smyger sig sen att se
På sitt befäl det kära
Länge och väl han märkt att de
Honom hyfs velat lära.
Vi skulle tala om de värnpliktiga som vi faktiskt uppskattade inte minst för att de var så rappa i käften.
Jag skulle berätta om en gång när jag som den förste 4-stjärnige Översten åkte spårvagn i Götet omgiven av göteborgare som sannolik såg dubbelt så många stjärnor som jag hade och därför glatt konstaterade: Harre jävlar så mycket stjärnor! - Frågorna haglade: Va tycker översten om Karl XII? När skall jag bli inkallad? Översten satte mig en gång i buren! - Det var väl bra? - Ja, det var det bästa Översten gjort. Va ska Översten stiga av? - Jag ska stiga av vid stationen. - Harre jävlar, det är här. Stick! Jag betalar.
Jag skrev en gång i GT en artikel om att de värnpliktiga under utbildningen blev 2 cm längre. GP ironiserade över detta och skrev: Kamph utbildar jättar. De hade räknat ut att I 17:s värnpliktiga år 4803 skulle vara 6 meter långa.
GT frågade vad jag tyckte om att införa kvinnlig värnplikt? - Man kan pröva det, sa jag. Dagen efter stor bild i GT med mig skådande en skön lotta i ögonen och rubriken: Kamph vill pröva kvinnliga värnpliktiga.
Vi skulle berätta om trevliga övningar. Jag tänker på när min överstelöjtnant Åke Lundberg före en vinterövning gick igenom vad han förväntade sig. Det blir en trevlig övning.
Jag åkte ut för att se den trevliga övningen. Jag fann då den stolta Bohus bataljon i en formation som jag skulle vilja kalla skithög. Där låg käcka män bland cyklar, minor och rester av skidor. Ur högen reste sig en lång göteborgare och sa: Trevlig övning överstelöjtnant. Åke sa: Det gläder mig att du uppskattar mina ansträngningar. Soldaten sa: Jag menar trevlig övning för ledningen.
En kompanichef hade märkt att några av hans mannar såg för djupt i glaset ibland och befallde därför att om de varit onyktra skulle de anmäla det dagen efter för bestraffning. En morgon stiger värnpliktige Nilsson in på kompaniexpeditionen och anmäler: Kapten! Värnpliktige 711 Nilsson anmäler att jag var full igår! - Men Nilsson är ju inte nykter nu heller. - Kapten, det tänkte jag anmäla imorgon!
En dagofficer skulle inspektera de skarpladdade posterna på Backamo. Posten skrek halt, vem där? - Det är dagofficeren. - Posten undrade: Hur kan man vara dagofficer på natten och skrek halt igen. - Jag har ju stannat, sa dagofficeren, vad vill du jag ska göra? - Vad du ska göra vet inte jag, men jag vet att jag ska ropa halt tre gånger och sedan ska jag skjuta dig i benet.
Andra beredskapsåret inträffade något märkligt. Arméns härar hade i årtusenden marscherat till fots. Nu fick varje man i vår armé en cykel. Marschlängden kunde ökas från 4 till 10 mil per dag. Vi lärde oss cykeltolka. Vi kunde cykeltolka 16 mil till Skövde och se riktiga stridsvagnar på en dag.
Bohusläningen skrev: Vid gårdagens övning i cykeltolkning skadades en värnpliktig. Han fördes till sjukhuset, där han röntgades, dock utan att skadas. Dagen efter stod det: Igår uppgav vi att även löjtnant Nilsson skadats vid tolkningen. Det var fel. Löjtnant Nilsson lever i högönsklig välmåga, vilket tidningen härmed djupt beklagar.
Hörde du mitt tal på Nationaldagen? - Nej- Det var tråkigt. - Ja, jag misstänkte det.
Regementsläkaren tog fram bättre öronskydd mot buller än en trasselsudd. I instruktionen stod: Det gäller att alltid ha dessa öronskydd för ögonen när man skjuter.
En värnpliktig som varit på hörselundersökning frågade om resultatet. Doktorn sa: Hör du ingenting är det bra.
Det gällde att känna vårt land. T ex Uddevallavarvet. Personalchefen Ojala berättade hur man byggde de stora båtarna. Jag fövånades över att man gjorde det trots att alla jobbarna bara talade finska. Ojala sa: Herr överste! De ska jävla svetsa inte prata! - Jag skall också sluta prata. Min tid är ute snart som de säger på vägförvaltningen i Skultorp. Jag gör det med en dikt jag lärde på våra båda soldathem:
Gud och soldaten vörda vi
När i tider av fara de står oss bi.
När borta syns faran och fyllda bli faten
Då glömmer vi Gud och föraktar soldaten.
Syner kan lätt bli verklighet. Vi har löst vår uppgift att medverka till vår frihet och fred men vi har ingen garanti för framtiden.
I Bohusläns regementes skålvisa står det:
Tack för alla glada minnen
Där glädjen varit hedersgäst.
För trogna vänners sinnen
Som hela livet gör till fest.
Jag önskar styrelsen och alla som gjort denna kväll så lyckad med mat och allt en riktigt GOD JUL. Jag önskar alla övriga GOD jul och ej närvarande önskar jag jul.
Jag sänder vänliga hälsningar till släkten eller som man säger på dataspraket: Vanliga halsningar till slakten!//