Läroverket klass 2:5 1944-45

Insänt av Eva Tållheden:

Hej

Jag vill gärna visa Uddevallabloggens läsare detta klasskort med Läroverkets klass 2⁵ under läsåret 1944-1945. Med tanke på att detta är nästan 70 år sedan må det vara förlåtet om jag glömt bort eller är osäker på några få namn.

Främsta raden (sittande):

Gun Ingvaldsson, Ulla Gabrielsson, någon Svensson, Irma Koppel, Solveig Etander, Ingeborg Norén, Maj Britt Walleriusson och Irma Åkerberg

Mellanraden:

Allan Pettersson, Ulf Frieberg, Sven-Åke Norrman, Gunnar Karlsson, Nils Ringertz, klassföreståndare Gunhild Nilsson, Lennart Glahns, Tore Axelsson, Gert Nordström, Ingvar Johansson, Knut Hagman, Ingvar Svensson, Carin Johnsson, Eva Pettersson-Tållheden, Birgit Wallström, Vera Baczynski, Birgitta Rudqvist, Birgitta Liden, någon Jansson och Kerstin Tottie

Bakre raden:

Lennart Bergqvist, Stellan Eriksson, någon Magnusson, Melker Lindberg, Sven Wetterberg, Ingemar Persson och Gösta något.

Vänliga hälsningar
Eva Tållheden
Då Resteröd - nu Spånga  //

Uddevalla 1956-1960 - läroverket, musiklivet, Gittan Kjell, två tidningar, fyra biografer!

Insänt av Per Runesson, Umeå.

Per Runesson tog en fil kand i Göteborg 1964. Har arbetat på Sveriges Radio sedan hösten 1963 till 2005, därefter frilans på Sveriges Radio samt Västerbottens-Kuriren. Flyttade från Göteborg till Umeå 1969. Uppvaktades nyligen på 75-årsdagen av de sex barnen.

Vad var Uddevalla för slags stad under dessa år? Det fanns rätt stora industrier men staden var ändå ingen arbetarstad. Det kändes liksom i luften att det var stadens affärsidkare som präglade den med namn som Thorburn, Gergils (kläder), Lunds (kläder), Schwartzman och Nordström (Tiger). Jag kände Anders Lund, Birgitta Schwartzman och Håkan Gergils ( i KS konservativ skolungdom ). Arbetaroffentligheten var tunn, från min horisont. Det hette till exempel inte Folkets Park dit man gick och dansade utan Kongresshallen. Den mest betydande tidningen var Bohuslaningen och den mindre den socialdemokrtiska Kuriren. Några working class heroes hörde man aldrig talas om, däremot ledare som redaren Gustaf Thordén. Arbetarfamiljernas ungdomar lämnade fortfarande skolan från sjuan, några få gick till läroverket (från fyran) eller till realskola från sexan. De senare kom från Dalsland, ja från mindre orter och reste eller var inneackorderade. Några kamrater bodde på Gustafsberg under terminerna, drivet av en stiftelse, var namn fallit mig ur minnet, men som Nils Erik Ekstrand varit vänlig nog att leverera (som dom säger inom fotbollen i dag). Mannen bakom stiftelsen var Anders Knape, grosshandlare som 1766 köpte området.

Något om läroverket. Det låg lite vid sidan men ändå centralt, stan var liten. Skolan hade egen järnvägsperrong. Tåg stannade för de elever som skulle mot eller kom från Ljungskile och Stenungsund, verkligen praktiskt. Bredvid skolan låg en av stadens äldsta byggnader (1810?) som inrymde en speceriaffär. Tillfälliga skollokaler fann i ett annex och i Tigerfabriken. Illegal rökruta fanns för de förtappade på tändsticksfabrikens gård.  

Skolans borgerliga prägel var tydlig utan att vara påträngande. Det fanns bara en känd socialdemokrat bland lärarna i början av min tid på skolan… Man hade en känsla av något mycket udda, nästa en extrem position. Han hette Hansson (förnamn, anyone? Kjell är ett bud) och en av hans elever, Folke Rhedin, nämner honom i dag som en ”utomordentligt bra lärare”, tydligen lite ”modern”. Sedan kom det en till vid namn Georg Moulaison vars hustru Ulla också var lärare och hade stadens vackraste hårsvall, det var rött och långt. Molle som han förstås kallades blev sedermera socialdemokratisk ledamot av stadsfullmäktige och kommunalråd. Han var lite bohemiskt klädd, hade skägg av något slag. Han såg med andra ord inte ut som de andra lärarna, de flesta var ju ”äldre”.

Lärarna verkade överlag inte ha något intresse för eleverna, dem jag mötte. De föreföll heller inte vara särskilt roade av undervisningen, de gjorde sitt jobb bara. Latinlektor Lyngby var ett positivt undantag, han månade om oss, läste extra på söndagarna våren inför studenten med dem av oss som var skrala, rätt många, alla fyra grabbarna i klassen. I historia kom vi inte ens fram till Tysk-franska kriget 1870 och Pariskommunen. Mycket lite i ämnet förklarades, ingenting diskuterades (till exempel frågan varför man studerar historia) ingenting gjordes levande och riktigt begripligt (i historia). Man kunde inte ens föreslå att upproret i Paris 1789 hade något med priset på bröd att göra! Nej, materiella förklaringar var anatema, kungarna skapade historien på egen hand! Detta trots att läraren i historia, liksom svenskläraren (Ahrrén respektive Lindström) var lektorer. Ahrrén var ju borta i riksdan på vårterminen. Vår lärare i filosofi, en kyrkoadjunkt, var rent undermålig. Som tur var gick jag själv på latinlinjen och där var standarden i alla fall god i språken, även om det talades för lite, en utbredd kritik av den gamla skolan överlag, tycks det.. Vi läste små fina stycken av romanförfattare som Pio Baroja på spanska under en mycket bisarr lärare, som troligen bara satte betyg efter skrivningarna, eftersom han inte visste vad vi hette, Jag visste heller inte vad han hette, han kallades bara för ”Böff”. Han pekade och sa ”du där”, när han ställt en fråga. De två åren med spanska och sedan latinstudierna samt franskan under fyra år, gjorde att man blev rätt slängd i de romanska språken, kunde säga fraser och läsa i tidningar som turist i Spanien (och som journalist).

 Fanns det några som då utmärkte sig i Uddevalla, som blev kända? Det är märkligt klent med kandidater. Men en handbollstalang fanns, Michael Kock, som senare spelade i Redbergslid och bodde granne med min ungdoms stora kärlek. Känd blev Percy Barnevik som gick några klasser under mig. Samt en sångerska som deltog i ”På spåret” och var rolig och underhållande (Karlgren?). Radiojournalisten Monica Malmström bör också nämnas. Hon arbetade i Göteborg på radion med i första hand fransk och nordafrikans kultur som sitt fält.  

Såvitt man minns förekom ingen mobbning, det skulle i så fall ha varit av sångläraren Mansler. Han var rädd för oss. Såg han en på håll på stan, så avvek han på närmsta gata. Varför? Blyg, skygg? Tror de flesta gillade hans lektioner. De bestod i sång: de härliga ”An der schönen blauen Donau (på tyska) och Schuberts sångspel ”das Dreimäderlhaus” med de låtar som hörs i ”Karl Bertils julafton”. Dessutom fanns det så kallat storsjung som jag tror var frivilligt, där sjöng vi Evert Taubes ”Pierina” och hit-låten Your Eyes are the Eyes of a Woman in Love, som ju framfördes av Marlon Brando i filmen Guys and Dolls 1957…Vi kompades av en musiker och arrangör från regementet, Erik Andersson, ett känt namn i stadens annaler. Skolan hade ett tag en stråkorkester. Vi övade Beethovens femte (utan blåsare?) och ”Skapelsen” av Joseph Haydn, fast jag minns inget framträdande.

Så till stans musikliv! Det var Douglas, förstås. Douglas Holmstedts åttamannaband, stadens stolthet. Vilka musiker! Regementsgrabbar, utom pianisten. Douglas spelade trumpet, Knarren Holmström och Curt Severö var saxofonister. Bassisten rökte pipa och Janne Norrman spelade trombon liksom Birger Jarl – men det kan inte ha varit samtidigt. Några av dessa liksom Stig Lajen Larsson som bodde i Trollhättan och var med i Eijes band, var musiker på riksnivå. Lajen till exempel spelade med Dahlanders i Göteborg och finns på bild i ”Willys blogg” med Jan Johansson och Stan Getz på konsert i Trollhättan..

En musiker som skulle bli ett namn var Christer Torgé som spelade trummor och var musikvolontär på I 17. Han kom senare att i trettio år spela trombon i Sveriges Radios Symfoniorkester. Han spelade 1957 -  58 trummor i ett band jag ledde och som ofta spelade på skoldanser, i Benny Goodmanstil, ”Läroverkskvintetten”.  Där spelade jag piano, i andra sammanhang kontrabas. Säkert den ende som var självlärd på piano och utlärd på kontrabas… Jag hade en lärare på bas som själv var cellist i Orkesterföreningen och till vardags jobbade på varvet. Han var fyra betydelsefulla år i mitt liv. Bassisten i vårt band kallade vi för ”Skruven”, skicklig, spelade i Orkesterföreningen. Klarinettisten bodde i Ljungskile och hette Thore. (Hur kan man glömma namn som jag?) En tid spelade jag i ett dansband som bjöd på tidens dängor. Några låtar var hyggliga (”skapliga”)  som Sail along silvery moon och Love letters in the sand.

Musik i Uddevalla var också en massa andra små dansband med jazzreportoar (se Willys blogg). Så hade vi som sagt Orkesterföreningen som gav konserter, liksom regementets blåsorkester. På teatern spelades en och annan opera och operett, den fina teater, som tyvärr gick bort i en brand, troligen sommaren 1960. ”Enleveringen ur seraljen” minns jag, det kanske enda tråkiga Mozart någonsin skrev vad gäller opera. Kort fråga: hade teater- och operettsällskapet med sig orkester? Ja, det måste dom ha haft.

På våren i sista ring satte vi ihop en revy med operaparodi och små sketcher som här med Laila Bohlin och Claes Göran Petterson och skrivaren i Chaplinliknande mustasch.

Teater, ja. Det var förstås Riksteatern. Minns Katt på hett plåttak med Annika Tretow och ”Othello” (Hans Strååt?) båda starka upplevelser för en artonårings lättpåverkade sinnelag. Populärast på den scenen var nog en ombudsman i folkpartiet som satte upp revyer, Hagge Geigert. Han skrev en låt som Gittan Kjell sjöng om den i staden populäre riksdagsmannen Einar Dahl, vars succé var ”pyramidal” och flera andra rimord på ”dal” – sådant kan man minnas femtiosex år senare… Ja Gittan Kjell var verkligen en artist! Einar Dahl gick bort 1979.

Staden hade fyra biografer. Dock visade Röda Kvarn inte film alla kvällar i veckan. Ibland var det någon författare som kom till Föreläsningsföreningen (i denna biograf) och talade och visade ljusbilder (skioptikon!) Minns ett sådant tillfälle med Bo Setterlind. Bio var ju lite ritual också. Mestadels gick man på söndagskväll, jag också premiärkvällar eftersom jag emellanåt recenserade i Kuriren. Man samlades lite före bion och umgicks. Film var stort. De här åren under det sena femtiotalet var liksom slutspurten för filmverksamheten i vårt land, sedan kom teve och köerna tunnades ut. Enstaka filmer drog förstås ändå som Jungfrukällan och Änglar finns dom och ”Tolv edsvurna” med Henry Fonda. En parallell var förändringen för jazzmusiker. Fram till 1960 kunde musikerna i dansbanden spela jazz., Sedan kom italienska toner som den smäktande ”Volare” och något senare Arvikapoppen och rockmusiken à la Ragge, Jerry Williams och den siste mohikanen, Little Gerhard -  och då fick jazzmusiken svår konkurrens, fast den dog inte ut.

Stan hade två tidningar. Den större var Bohusläningen, fp närstående. När jag semestervikarierade 1960 hette redaktören Erik Jonsson. Vassaste pennan var signaturen Monique, som jag tror gick till Svenska Dagbladet. På Kuriren styrde Frank Eriksson, vars omfångsrike son kom att bli kriminalreporter i Göteborg.  Nils Hillén hette redaktionssekreteraren, han flyttade sedan till Stockholm, efter det att tidningen lagts ned (svikits av Rörelsen, sa somliga). En reporter var Bertil Holmström som, liksom jag själv, kom till Göteborg, där vi jobbade med nyheter för Västkvarten, Ekot och Aktuellt under sextiotalet.

Idrotten då? Oddevold? Nej, mitt fotbollsintresse kom lustigt nog senare. Minns dock att jag spelade juniorhockey med IFK som tydligen hade åtminstone ett juniorlag, fast jag bara erinrar mig några matcher. Minns också att en av fotbollsmatcherna i VM 1958 gick i Uddevalla. Det var Österrike mot Brasilien och brassarna vann med 3- 0. Publiken på Rimnersvallen var rekordstor, 17 700 pers.

Något man längtar tillbaka till? Ja, baden i Skeppsviken (vattnet var salt!). Promenad utefter Bäveån en sommarkväll, en svängom till Roysons på Bergs dansbana (mitt ute eller inne i skogen), en titt i någon bok hos Hallmans - som Gudi lov finns kvar!

Per Runesson  //

Biologilektion på läroverket 1930

Ytterligare en bild från Uddevalla Högre allmänna läroverk ur Ivar Kristianssons arkiv.

 

Uppgifterna om bilden är att det är en biologilektion 1930. Läraren heter Thorsten Rocén och står vid skåpen. Lägg märke till att eleverna bär slips. Var det bara för att de skulle fotograferas eller var de alltid klädda så här?

 

Den ende eleven jag tycker mig känna igen är Lennart Wockatz som sitter på hitsidan bordet längst till höger.. Men vilka är de andra?  //

Agnebergsgymnasiet 150 år den 12 november

Uddevalla Elementarläroverk för gossar. Invigt den 12 november 1862.

På måndag är det exakt 150 år sedan Agnebergsgymnasiets äldsta skolbyggnad invigdes. Dagen till ära inbjudes till en berättarafton i den gamla fina aulan kl 18.00. Det blir Sten Torgerson och jag som kommer att hålla i programmet.

Jag inleder med att berätta om skolans invigning och hur Uddevalla såg ut det året och så blir det en del bilder från skolan. Sedan kommer Sten Torgerson att berätta om sina 50 år vid skolan som elev, lärare och slutligen rektor.

Vi kommer också att få se en unik film (sju minuter) om en skolresa till Oslo på 1950-talet. Det blir så klart en hel del nostalgi. Läs bara ordningsreglerna från slutet av 1950-talet. De väcker en hel del minnen, eller hur?

Det är fri entré och alla är välkomna! Kl 18.00

Kollegiet vid läroverket 1930

(Glöm inte att klicka på bilden för att förstora)

Här kommer nästa bild ur Ivar Kristianssons bildsamling. Det är lärarkollegiet vid Uddevalla högre allmänna läroverk i december 1930.

Sittande från vänster: Siri Pettersson, Gunhild Nilsson, Sten Kristiansson, Erik Lindström, Valter Fischer (rektor), Harald Olofsson, Verner Pettersson, C.E. Langseth, Gustav Ekeroth.

Stående från vänster: Algot Hammarfelt, Rocén, Elias Kihlborg, Hjälmgren, Hallström, Nanny Rydberg, Nyström, C.T. Crona, Ingrid Lindstedt, David Pettersson, Hjalmar Trane.

Av dessa har jag själv haft Gunhild Nilsson i svenska som blev mitt favoritämne tack vare henne. Hon var en gudabenådad pedagog. Kul att se en bild på en ung Gunhild Nilsson.

Dessa katalogsidor har Jan Aronson bidragit med.  //

Kostymbal i Läroverkets aula omkring 1949

Insänt av Anders Jonsson:

"Bäste Gunnar Klasson! 
I mina gömmor hittade jag idag ett gammalt fotografi från min skoltid, som kanske kan intressera Dig. Det är en bild tagen i Läroverkets aula omkring år 1949 (lite osäker) under en kostymbal. I regel försiggick våra skoldanser i gymnastiksalen. men lite finare tillställningar skedde i aulan. På fotot syns rektor Tage Rosenberg med fru sittande i centrum. Den frackklädde mannen, också sittande är adjunkten Folke Hurtig som på sin högra sida har rektors dotter Marianne..Undertecknad är shejken som sitter i mitten på golvet. Sittande på golvet längs till höger är Birgitta Walles.
Med vänlig hälsning
Anders Jonsson"

Ännu mer om läroverket (Agnebergsgymnasiet)

Nils Bergman skriver:

"Intressant med Rolfs artikel och de regler vi hade att hålla oss till under 50-talet på UHAL. Bifogar s 45 ur Katalogen lå 58/59. En jämförelse med reglerna punkt för punkt i skolan då och nu är ett spännande underlag för diskussioner under kafferasten/vid matbordet.

/Nils Bergman" (Klicka på bilden för större format)

"Särskilda förhållningsregler för lärjungar vid läroverket"

(Foto Rolf Ohlson 1954)

Insänt av Rolf Ohlson:

"Hej Gunnar!

Så var det då; gamla läroverket sett från Lilla Torget hösten 1954. Längs Agnebergsgatan (vid staketet) fanns en längdhoppsgrop, som ibland utnyttjades av oss elever under ledning av gymnastikläraren Einar Lööf. Annars var det att springa som en dåre till Rimnersvallen (tur och retur under en timma) för idrottsliga övningar.

Många elever cyklade till skolan. Enligt punkt 4 i "särskilda förhållningsregler för lärjungar vid läroverket" krävdes rektors tillstånd för att få medtaga cykel till skolan. Särskilt påpekades: "Det är förbjudet att parkera cyklar på stadens markområden runt läroverket. Cykling på gator och vägar skall ske under hänsynstagande till medmänniskornas rätt och under strängt beaktande av givna trafikregler."

Ingen cyklade på trottoarer och övergångsställen t.ex. I en annan punkt påpekades att "äldre personer böra visas den aktning och vördnad, som tillkommer den mognade erfarenheten".

Vi lärjungar som under 50-talet (och senare) eventuellt minns alla förhållningsregler torde väl idag förhoppningsvis kunna räknas till "den mognade erfarenheten". Som vi präglades då, går väl ränderna aldrig ur. Vi fick i alla fall starka ben.

Rolf Ohlson" //

Mer om läroverket

Insänt av Olle Lundgren. Bilder Jan Aronsson.

"Gunnar!
I mitt förra mail gjorde jag den kommentaren att magister Larsson hade ett sjätte sinne när det gällde läroverkets utbyggnad, men när jag såg den bild Du hade tagit fram förstod jag mer och mer hans synpunkter. Jag har sedan dess försökt att hitta bilder och fakta om byggnadens ombyggnadshistoria och fått fram att det skedde två ombyggnader innan den stora ombyggnaden 1983 då det verkligen blev ett "monstrum" som jag ser det.

Den första ombyggnaden skedde 1912 och jag utgår från att den bild Du visade är tagen mellan 1912 och ca.1930 då nästa ombyggnad skedde. När man jämför den med bilder på den ursprungliga byggnaden så instämmer jag helt med magistern. Efter 1930 så tycker jag den är betydligt bättre även om jag tycker att den ursprungliga versionen från 1862 är bra mycket vackrare. Tyvärr är bilden "efter 1930" tagen i ett grodperspektiv som jag tycker överdriver flyglarnas storlek.
Hälsningar
Olle"

En Uddevallabild från 20-talet

Insänt av Olle Lundgren:

"Gunnar!

Under mitt eviga sorterande av papper (never ending story) hittade jag ett gammalt tidningsurklipp från troligen sent tjugotal i någon av tidningarna, som jag tror kan vara av intresse för en större publik.

Jag tycker det ger en rolig bild av Uddevalla på den den tiden, inte minst att Magister Larsson var en föregångare till Bengt Grieve (helsikerött och kalvhjärnegrått) samt att han tydligen hade ett sjätte sinne för utvecklingen av läroverksbyggnaden, som han karakteriserar som ett monstrum. Personligen tycker jag kanske inte att den beskrivningen stämmer på det läroverk där jag själv tillbringade åtta år, men väl på dagens version.

Håll till godo!
Olle"
- - - - - - - - -

UDDEVALLARE

”Uddevalla är bekant för sin frånvaro av vackra hus”, påstår en inhemsk, och man kan inte med bästa vilja i världen motsäga honom.

Dock, enformigt kan man ej kalla byggnadssättet, så mycket är säkert. Skådar man en gata i hela dess längd, får man intryck av en underbar färgblandning: litet grönt hus, stort skärt hus, hus i gulockra, hus i helsikerött, kalvhjärngrå envåningslänga, rödbrun träkåk, modern villa med brokiga krusiduller o.s.v tills det tvärt tar slut i en grå bergvägg, som de flesta gator göra här, ty samhället ligger som i en kittel, där västkustvinden virvlar runt och där uddevallarna gå i kretsgång runt sig själva.

Det vilar västanfläkt över staden, bakom de blåsvarta bergryggarna anar man saltan hav, och kajerna utmed ån försilvras av västerhavets rika fiskefänge.

Husmödrarna påstå eljest att Uddevalla är en dyr stad, att det rentav lönar sig att fara in till Göteborg för att göra uppköp till vinterbehov, men det får stå för deras egen räkning – en liten lustresa är alltid trevlig för en jäktad husmor och rotfrukter m.m. en behaglig förevändning för storstadens lockelser.

Eljest finns det många och fina bodar i Uddevalla, som senteras livligt av landsorten omkring. Och torgdagarna får man se det rörliga livet från gamla tider, med hästskjutsar på inkörsgårdar, hopar av besinningsfullt politiserande lantmän med snugga, buss och övliga tillbehör samt möjligen en liten ”ordväxling” i den rörligare stilen så där längre fram på dagen efter hämtningsäventyret med den obligatoriska unikaasken eller kassen. Detta hör dock till undantagen. Att v a r a uddevallare förpliktar.

Mitt på stora torget sitter Carl X till häst. Han tycks rådgöra med Dahlbergh, som står bredvid med motboken och vänder sig mot gamla kungshuset i vars källare tolvte Carl balsamerades på vägen från Norge och som tagits i bruk till litet av varje, senast till spritcentral. Kungen och Dahlbergh dryfta förhållandena, medan torghandeln florerar runtomkring.

Vi passera ett hus där den bekante Albert Andersson i Uddevalla opererade på sin tid. Det var han som lärde landet att annonsera. Han hade allting på lager, från liktornsplåster till lokomobil. Med en respektfull blick vandra vi vidare och komma till ett märkligt hus: läroverket. En snygg fasad , som vänder mot ett litet torg. Synd att huset ej räckte till, utan måste tillbyggas! Det har blivit ett monstrum. Varken det ena eller det andra passar ihop. En blandning av ”en Gedebuck og en Kanariefugl” - synd på det blivande statsläroverket!

Medan vi är i färd med husesyn kasta vi våra blickar uppåt ett högt berg, där en medeltida borg tycks ha vuxit direkt upp ur graniten. Mäktig står den och sträcker sina krenelerade torn mot den vintriga, grå molnmassan. En kvarleva från gångna tider? Minnet om en gammal ätt? Som svar måste vi skvallra litet om en originell gammal uddevallare.

Han var riddare. Riddare av pennan. Och han förtjänade bra nog på sitt jobb. Han var urledsen på alla lilleputtförsök till husbygge i ”borgstil”, på ”hallar” och smånäpna torn. Han sade: ”Jag vill bygga en borg ovan staden. En riktig borg. Jag vill visa hur en borgbyggnad bör se ut!” Sade och gjorde. Och borgen blev till i stor stil, slukade kapital, men uppfyllde sitt ändamål. Uddevallarna fick se hur en borg bör se ut. Där fanns vindbrygga och fästningskrön, källarsalar och vapensal, där inbjudna bespisades och remmare tömdes. Lönngångar saknades ej, och i lönnrummen fann den fantasifulle riddaren av pennan och saxen en skön tillflykt undan dagens id.

Nu är borgherrn borta, och borgen står skäligen övergiven. Ett ståtligt minnesmärke över en mänsklig nyck. Ett hem för trötta journalister hade den originelle, gamle en gång tänkt sig. Men det blir ju sällan som man tänkt! För resten var det knogigt not att ta sig ditupp – kanske hade ingen orkat dit, en gång!


Magister Larson"

Läroverkslärarna 1950 identifierade

Nils Bergman hittade läroverksbilden i nr 2 av Lennart Odingers små häften med Uddevallabilder så nu tror jag att alla är identifierade.

Övre raden från vänster: Hans-Olof Hagren, Karlerik Turesson, Folke Mansler, Orvar Otterholm, Gunnar Lysén, Birger Österlund, Åke Wallsten, Stig Trägårdh, Allan Widén, Carl Landtmansson, Helge Lyngby och Carl-Magnus Brorström.

Mellanraden från vänster: Folke Hurtig, Yngve Nordgren, B Kinnander, Heribert Malmgård, Gunnar Samuelsson, A Larsson, M Lindqvist, Gertrud Plith, Karin Wallsten, Gunvor Widén, Arvid Settman, Evald Edwinsson och Einar Löf.

Nedre raden från vänster: Lars Höglund, Sven Bergentz, Margit Wessberg, Halvar Olovsson, Eva Åkerberg, Tage Rosenberg, Gunhild Nilsson, Elias Kihlborg, Helmi Larsson, Erik Arrhén och Erik Bäck.//

Läroverkets lärarkår ca 1950 (Klicka på bilden)

Apropå den tidigare artikeln om Läroverket så har Jüri Kiviloo skickat mig den här bilden som skall vara tagen i Läroverkets aula omkring 1950.

Jüri har identifierat en del namn och så även jag. Här nedan följer förteckningen. Hjälp till att fylla på de namn som saknas resp. rätta felaktigheter. Och har du någon historia (inte för stygg) får du gärna skriva den i kommentarerna.

Övre raden från vänster: Hans-Olof Hagren, Karlerik Turesson, Folke Mansler, Orvar Otterholm, Gunnar Lysén, Birger Österlund, Åke Wallsten, Stig Trägårdh, Allan Widén, Carl Landtmansson, Helge Lyngby och Carl-Magnus Brorström.

Mellanraden från vänster: Folke Hurtig, Yngve Nordgren, B Kinnander, Heribert Malmgård, Gunnar Samuelsson, A Larsson, M Lindqvist, Gertrud Plith, Karin Wallsten, Gunvor Widén, Arvid Settman, Evald Edwinsson och Einar Löf.

Nedre raden från vänster: Lars Höglund, Sven Bergentz, Margit Wessberg, Halvar Olovsson, Eva Åkerberg, Tage Rosenberg, Gunhild Nilsson, Elias Kihlborg, Helmi Larsson, Erik Arrhén och Erik Bäck.//

Sten Kristianssons klass 1914

På annan plats på Uddevallabloggen finns en bild över lärarna vid Uddevalla Högre Allmänna Läroverk 1940. På den bilden, gemenligen kallad Skräckkabinettet, var Sten Kristiansson 56 år. På denna bilden där han är fotograferad tillsammans med sin egen klass är han 30 år, dvs bilden är från 1914. Kristiansson, eller som eleverna kallade honom, "Tji-tjan", var alltså född 1884.

Vid 32 års ålder gifte han sig med den blott 19-åriga eleven vid läroverket, Vera. Jag hann lära känna Vera innan hon gick bort över 90 år gammal och hon berättade för mig att det väckte mycket stor uppmärksamhet då de gifte sig.

Sten Kristiansson blev ju senare stadens store historieskrivare med bl a Uddevalla stads historia del I - III, som kom ut i början av 1950-talet.

Om du känner igen någon av eleverna på bilden får du hemskt gärna höra av dig.//

Uddevalla Högre Allmänna Läroverk 1940

(Klicka på bilderna så blir de större)

På en Berättarafton på Bohusläns museum 2006 visades denna bilden som uppges vara tagen 1940. Det är rena skräckkabinettet tyckte någon. Det är lärarkåren vid Uddevalla Högre Allmänna Läroverk och bilden har nu granskats av f.d. elever och enligt uppgift är de följande från vänster till höger:

Övre raden: Adjunkt Kjell Runquist (matte, fysik, kemi), lektor Sven A Bergentz (kristendom), extra adjunkt Allan Widén (svenska, historia), fil.mag J Gunnar B Söderholm (fysik).

Mellanraden: Kapten Einar Löf ("Kaparn", gymn. o idrott), adjunkt Sten Kristiansson ("Chi-Chang", svenska, historia, latin mm), adjunkt Birger Österlund (svenska, historia), adjunkt Fredrik E Brantenberg (geografi, biologo), adjunkt E Verner Pettersson (engelska, tyska), lektor Helge S Lyngby (latin, grekiska), lektor Erik L Lindström (svenska, tyska), e.o. adjunkt Karl-Gustaf Tengstrand (geografi, matte), e.o. lärare Elis I Hammarberg (teckning).

Nedersta raden: Lektor A Halvar Olofsson (engelska, franska), lektor och rektor H Tage Rosenberg (biologi, kemi), adjunkten Nanny L Rydberg-Fischer (geografi, matte), extra adjunkt Gunvor E M Bogren-Widén (tyska, franska), e.o. ämneslärarinnan Karin Nilsson (tyska, engelska) samt adjunkten David N Redhin (kristendom).//