Insänt av Olle Lundgren:
"Gunnar!
Under mitt eviga sorterande av papper (never ending story) hittade jag ett gammalt tidningsurklipp från troligen sent tjugotal i någon av tidningarna, som jag tror kan vara av intresse för en större publik.
Jag tycker det ger en rolig bild av Uddevalla på den den tiden, inte minst att Magister Larsson var en föregångare till Bengt Grieve (helsikerött och kalvhjärnegrått) samt att han tydligen hade ett sjätte sinne för utvecklingen av läroverksbyggnaden, som han karakteriserar som ett monstrum. Personligen tycker jag kanske inte att den beskrivningen stämmer på det läroverk där jag själv tillbringade åtta år, men väl på dagens version.
Håll till godo!
Olle"
- - - - - - - - -
UDDEVALLARE
”Uddevalla är bekant för sin frånvaro av vackra hus”, påstår en inhemsk, och man kan inte med bästa vilja i världen motsäga honom.
Dock, enformigt kan man ej kalla byggnadssättet, så mycket är säkert. Skådar man en gata i hela dess längd, får man intryck av en underbar färgblandning: litet grönt hus, stort skärt hus, hus i gulockra, hus i helsikerött, kalvhjärngrå envåningslänga, rödbrun träkåk, modern villa med brokiga krusiduller o.s.v tills det tvärt tar slut i en grå bergvägg, som de flesta gator göra här, ty samhället ligger som i en kittel, där västkustvinden virvlar runt och där uddevallarna gå i kretsgång runt sig själva.
Det vilar västanfläkt över staden, bakom de blåsvarta bergryggarna anar man saltan hav, och kajerna utmed ån försilvras av västerhavets rika fiskefänge.
Husmödrarna påstå eljest att Uddevalla är en dyr stad, att det rentav lönar sig att fara in till Göteborg för att göra uppköp till vinterbehov, men det får stå för deras egen räkning – en liten lustresa är alltid trevlig för en jäktad husmor och rotfrukter m.m. en behaglig förevändning för storstadens lockelser.
Eljest finns det många och fina bodar i Uddevalla, som senteras livligt av landsorten omkring. Och torgdagarna får man se det rörliga livet från gamla tider, med hästskjutsar på inkörsgårdar, hopar av besinningsfullt politiserande lantmän med snugga, buss och övliga tillbehör samt möjligen en liten ”ordväxling” i den rörligare stilen så där längre fram på dagen efter hämtningsäventyret med den obligatoriska unikaasken eller kassen. Detta hör dock till undantagen. Att v a r a uddevallare förpliktar.
Mitt på stora torget sitter Carl X till häst. Han tycks rådgöra med Dahlbergh, som står bredvid med motboken och vänder sig mot gamla kungshuset i vars källare tolvte Carl balsamerades på vägen från Norge och som tagits i bruk till litet av varje, senast till spritcentral. Kungen och Dahlbergh dryfta förhållandena, medan torghandeln florerar runtomkring.
Vi passera ett hus där den bekante Albert Andersson i Uddevalla opererade på sin tid. Det var han som lärde landet att annonsera. Han hade allting på lager, från liktornsplåster till lokomobil. Med en respektfull blick vandra vi vidare och komma till ett märkligt hus: läroverket. En snygg fasad , som vänder mot ett litet torg. Synd att huset ej räckte till, utan måste tillbyggas! Det har blivit ett monstrum. Varken det ena eller det andra passar ihop. En blandning av ”en Gedebuck og en Kanariefugl” - synd på det blivande statsläroverket!
Medan vi är i färd med husesyn kasta vi våra blickar uppåt ett högt berg, där en medeltida borg tycks ha vuxit direkt upp ur graniten. Mäktig står den och sträcker sina krenelerade torn mot den vintriga, grå molnmassan. En kvarleva från gångna tider? Minnet om en gammal ätt? Som svar måste vi skvallra litet om en originell gammal uddevallare.
Han var riddare. Riddare av pennan. Och han förtjänade bra nog på sitt jobb. Han var urledsen på alla lilleputtförsök till husbygge i ”borgstil”, på ”hallar” och smånäpna torn. Han sade: ”Jag vill bygga en borg ovan staden. En riktig borg. Jag vill visa hur en borgbyggnad bör se ut!” Sade och gjorde. Och borgen blev till i stor stil, slukade kapital, men uppfyllde sitt ändamål. Uddevallarna fick se hur en borg bör se ut. Där fanns vindbrygga och fästningskrön, källarsalar och vapensal, där inbjudna bespisades och remmare tömdes. Lönngångar saknades ej, och i lönnrummen fann den fantasifulle riddaren av pennan och saxen en skön tillflykt undan dagens id.
Nu är borgherrn borta, och borgen står skäligen övergiven. Ett ståtligt minnesmärke över en mänsklig nyck. Ett hem för trötta journalister hade den originelle, gamle en gång tänkt sig. Men det blir ju sällan som man tänkt! För resten var det knogigt not att ta sig ditupp – kanske hade ingen orkat dit, en gång!
Magister Larson"
Tänk, jag håller inte alls heller med magister Larson (var han på riktigt??) jag tycker gamla läroverket som det såg ut innan den moderna omgärdningen var riktigt fint.
SvaraRaderaMen fan att Thure Malmgrens idé om borgen som ett hemn för trötta journalister inte blev av. Jag hade ställt upp, lätt som en plätt. Och med den asfalterade vägen upp är det ju inte minsta möda, ens med en rollator att köra datorn på.
Är fönstren på Läroverkets gavlar bortretuscherade?
SvaraRaderaAnders B: Nej, de fanns inte från början. Även takvåningen på insidan av flyglarna har byggts om.
SvaraRaderaSåg skolan ut som på bilden när artikeln skrevs kan jag förstå Magister Larson. Han hade antagligen det ursprungliga utseendet i minnet som förändrades kraftigt vid ombyggnaden 1912. Skolhuset var tidigare i gult tegel och som Sten Kristiansson skriver i Uddevalla stads historia III: "Det ursprungliga skolhuset hade två våningar i ren och vacker stil." Han verkade inte heller så positiv till förändringarna om man läser mellan raderna.
SvaraRaderaMartin H