Per Runesson tog en fil kand i Göteborg 1964. Har arbetat på Sveriges Radio sedan hösten 1963 till 2005, därefter frilans på Sveriges Radio samt Västerbottens-Kuriren. Flyttade från Göteborg till Umeå 1969. Uppvaktades nyligen på 75-årsdagen av de sex barnen.
Vad var Uddevalla för slags stad under dessa år? Det fanns
rätt stora industrier men staden var ändå ingen arbetarstad. Det kändes liksom
i luften att det var stadens affärsidkare som präglade den med namn som
Thorburn, Gergils (kläder), Lunds (kläder), Schwartzman och Nordström (Tiger). Jag
kände Anders Lund, Birgitta Schwartzman och Håkan Gergils ( i KS konservativ
skolungdom ). Arbetaroffentligheten var tunn, från min horisont. Det hette till
exempel inte Folkets Park dit man gick och dansade utan Kongresshallen. Den mest betydande tidningen var Bohuslaningen och den mindre den socialdemokrtiska Kuriren. Några working
class heroes hörde man aldrig talas om, däremot ledare som redaren Gustaf
Thordén. Arbetarfamiljernas ungdomar lämnade fortfarande skolan från sjuan, några
få gick till läroverket (från fyran) eller till realskola från sexan. De senare
kom från Dalsland, ja från mindre orter och reste eller var inneackorderade. Några
kamrater bodde på Gustafsberg under terminerna, drivet av en stiftelse, var
namn fallit mig ur minnet, men som Nils Erik Ekstrand varit vänlig nog att
leverera (som dom säger inom fotbollen i dag). Mannen bakom stiftelsen var
Anders Knape, grosshandlare som 1766 köpte området.
Något om läroverket. Det låg lite vid sidan men ändå
centralt, stan var liten. Skolan hade egen järnvägsperrong. Tåg stannade för de
elever som skulle mot eller kom från Ljungskile och Stenungsund, verkligen
praktiskt. Bredvid skolan låg en av stadens äldsta byggnader (1810?) som
inrymde en speceriaffär. Tillfälliga skollokaler fann i ett annex och i
Tigerfabriken. Illegal rökruta fanns för de förtappade på tändsticksfabrikens
gård.
Skolans borgerliga prägel var tydlig utan att vara
påträngande. Det fanns bara en känd socialdemokrat bland lärarna i början av
min tid på skolan… Man hade en känsla av något mycket udda, nästa en extrem
position. Han hette Hansson (förnamn, anyone? Kjell är ett bud) och en av hans
elever, Folke Rhedin, nämner honom i dag som en ”utomordentligt bra lärare”,
tydligen lite ”modern”. Sedan kom det en till vid namn Georg Moulaison vars
hustru Ulla också var lärare och hade stadens vackraste hårsvall, det var rött
och långt. Molle som han förstås kallades blev sedermera socialdemokratisk
ledamot av stadsfullmäktige och kommunalråd. Han var lite bohemiskt klädd, hade
skägg av något slag. Han såg med andra ord inte ut som de andra lärarna, de
flesta var ju ”äldre”.
Lärarna verkade överlag inte ha något intresse för eleverna,
dem jag mötte. De föreföll heller inte vara särskilt roade av undervisningen,
de gjorde sitt jobb bara. Latinlektor Lyngby var ett positivt undantag, han
månade om oss, läste extra på söndagarna våren inför studenten med dem av oss
som var skrala, rätt många, alla fyra grabbarna i klassen. I historia kom vi
inte ens fram till Tysk-franska kriget 1870 och Pariskommunen. Mycket lite i
ämnet förklarades, ingenting diskuterades (till exempel frågan varför man
studerar historia) ingenting gjordes levande och riktigt begripligt (i historia).
Man kunde inte ens föreslå att upproret i Paris 1789 hade något med priset på
bröd att göra! Nej, materiella förklaringar var anatema, kungarna skapade
historien på egen hand! Detta trots att läraren i historia, liksom
svenskläraren (Ahrrén respektive Lindström) var lektorer. Ahrrén var ju borta i
riksdan på vårterminen. Vår lärare i filosofi, en kyrkoadjunkt, var rent
undermålig. Som tur var gick jag själv på latinlinjen och där var standarden i
alla fall god i språken, även om det talades för lite, en utbredd kritik av den
gamla skolan överlag, tycks det.. Vi läste små fina stycken av romanförfattare
som Pio Baroja på spanska under en mycket bisarr lärare, som
troligen bara satte betyg efter skrivningarna, eftersom han inte visste vad vi
hette, Jag visste heller inte vad han hette, han kallades bara för ”Böff”. Han
pekade och sa ”du där”, när han ställt en fråga. De två åren med spanska och
sedan latinstudierna samt franskan under fyra år, gjorde att man blev rätt
slängd i de romanska språken, kunde säga fraser och läsa i tidningar som turist
i Spanien (och som journalist).
Fanns det några som då
utmärkte sig i Uddevalla, som blev kända? Det är märkligt klent med kandidater.
Men en handbollstalang fanns, Michael Kock, som senare spelade i Redbergslid
och bodde granne med min ungdoms stora kärlek. Känd blev Percy Barnevik som
gick några klasser under mig. Samt en sångerska som deltog i ”På spåret” och
var rolig och underhållande (Karlgren?). Radiojournalisten Monica Malmström bör
också nämnas. Hon arbetade i Göteborg på radion med i första hand fransk och
nordafrikans kultur som sitt fält.
Såvitt man minns förekom ingen mobbning, det skulle i så
fall ha varit av sångläraren Mansler. Han var rädd för oss. Såg han en på håll
på stan, så avvek han på närmsta gata. Varför? Blyg, skygg? Tror de flesta
gillade hans lektioner. De bestod i sång: de härliga ”An der schönen blauen Donau
(på tyska) och Schuberts sångspel ”das Dreimäderlhaus” med de låtar som hörs i ”Karl
Bertils julafton”. Dessutom fanns det så kallat storsjung som jag tror var
frivilligt, där sjöng vi Evert Taubes ”Pierina” och hit-låten Your Eyes are the
Eyes of a Woman in Love, som ju framfördes av Marlon Brando i filmen Guys and
Dolls 1957…Vi kompades av en musiker och arrangör från regementet, Erik
Andersson, ett känt namn i stadens annaler. Skolan hade ett tag en
stråkorkester. Vi övade Beethovens femte (utan blåsare?) och ”Skapelsen” av
Joseph Haydn, fast jag minns inget framträdande.
Så till stans musikliv! Det var Douglas, förstås. Douglas
Holmstedts åttamannaband, stadens stolthet. Vilka musiker! Regementsgrabbar,
utom pianisten. Douglas spelade trumpet, Knarren Holmström och Curt Severö var
saxofonister. Bassisten rökte pipa och Janne Norrman spelade trombon liksom
Birger Jarl – men det kan inte ha varit samtidigt. Några av dessa liksom Stig
Lajen Larsson som bodde i Trollhättan och var med i Eijes band, var musiker på
riksnivå. Lajen till exempel spelade med Dahlanders i Göteborg och finns på
bild i ”Willys blogg” med Jan Johansson och Stan Getz på konsert i
Trollhättan..
En musiker som skulle bli ett namn var Christer Torgé som
spelade trummor och var musikvolontär på I 17. Han kom senare att i trettio år
spela trombon i Sveriges Radios Symfoniorkester. Han spelade 1957 - 58 trummor i ett band jag ledde och som ofta
spelade på skoldanser, i Benny Goodmanstil, ”Läroverkskvintetten”. Där spelade jag piano, i andra sammanhang
kontrabas. Säkert den ende som var självlärd på piano och utlärd på kontrabas… Jag
hade en lärare på bas som själv var cellist i Orkesterföreningen och till
vardags jobbade på varvet. Han var fyra betydelsefulla år i mitt liv. Bassisten
i vårt band kallade vi för ”Skruven”, skicklig, spelade i Orkesterföreningen.
Klarinettisten bodde i Ljungskile och hette Thore. (Hur kan man glömma namn som
jag?) En tid spelade jag i ett dansband som bjöd på tidens dängor. Några låtar var
hyggliga (”skapliga”) som Sail along
silvery moon och Love letters in the sand.
Musik i Uddevalla var också en massa andra små dansband med
jazzreportoar (se Willys blogg). Så hade vi som sagt Orkesterföreningen som gav
konserter, liksom regementets blåsorkester. På teatern spelades en och annan
opera och operett, den fina teater, som tyvärr gick bort i en brand, troligen
sommaren 1960. ”Enleveringen ur seraljen” minns jag, det kanske enda tråkiga
Mozart någonsin skrev vad gäller opera. Kort fråga: hade teater- och
operettsällskapet med sig orkester? Ja, det måste dom ha haft.
På våren i sista ring satte vi ihop en revy med operaparodi och små sketcher som här med Laila Bohlin och Claes Göran Petterson och skrivaren i Chaplinliknande mustasch.
Teater, ja. Det var förstås Riksteatern. Minns Katt på hett
plåttak med Annika Tretow och ”Othello” (Hans Strååt?) båda starka upplevelser
för en artonårings lättpåverkade sinnelag. Populärast på den scenen var nog en
ombudsman i folkpartiet som satte upp revyer, Hagge Geigert. Han skrev en låt
som Gittan Kjell sjöng om den i staden populäre riksdagsmannen Einar Dahl, vars
succé var ”pyramidal” och flera andra rimord på ”dal” – sådant kan man minnas
femtiosex år senare… Ja Gittan Kjell var verkligen en artist! Einar Dahl gick
bort 1979.
Staden hade fyra biografer. Dock visade Röda Kvarn inte film
alla kvällar i veckan. Ibland var det någon författare som kom till
Föreläsningsföreningen (i denna biograf) och talade och visade ljusbilder
(skioptikon!) Minns ett sådant tillfälle med Bo Setterlind. Bio var ju lite
ritual också. Mestadels gick man på söndagskväll, jag också premiärkvällar
eftersom jag emellanåt recenserade i Kuriren. Man samlades lite före bion och
umgicks. Film var stort. De här åren under det sena femtiotalet var liksom
slutspurten för filmverksamheten i vårt land, sedan kom teve och köerna
tunnades ut. Enstaka filmer drog förstås ändå som Jungfrukällan och Änglar
finns dom och ”Tolv edsvurna” med Henry Fonda. En parallell var förändringen
för jazzmusiker. Fram till 1960 kunde musikerna i dansbanden spela jazz., Sedan
kom italienska toner som den smäktande ”Volare” och något senare Arvikapoppen
och rockmusiken à la Ragge ,
Jerry Williams och den siste mohikanen, Little Gerhard - och då fick jazzmusiken svår konkurrens, fast
den dog inte ut.
Stan hade två tidningar. Den större var Bohusläningen, fp
närstående. När jag semestervikarierade 1960 hette redaktören Erik Jonsson.
Vassaste pennan var signaturen Monique, som jag tror gick till Svenska Dagbladet.
På Kuriren styrde Frank Eriksson, vars omfångsrike son kom att bli
kriminalreporter i Göteborg. Nils Hillén
hette redaktionssekreteraren, han flyttade sedan till Stockholm, efter det att
tidningen lagts ned (svikits av Rörelsen, sa somliga). En reporter var Bertil
Holmström som, liksom jag själv, kom till Göteborg, där vi jobbade med nyheter
för Västkvarten, Ekot och Aktuellt under sextiotalet.
Idrotten då? Oddevold? Nej, mitt fotbollsintresse kom
lustigt nog senare. Minns dock att jag spelade juniorhockey med IFK som tydligen
hade åtminstone ett juniorlag, fast jag bara erinrar mig några matcher. Minns
också att en av fotbollsmatcherna i VM 1958 gick i Uddevalla. Det var Österrike
mot Brasilien och brassarna vann med 3- 0. Publiken på Rimnersvallen var
rekordstor, 17 700 pers.
Något man längtar tillbaka till? Ja, baden i Skeppsviken
(vattnet var salt!). Promenad utefter Bäveån en sommarkväll, en svängom till
Roysons på Bergs dansbana (mitt ute eller inne i skogen), en titt i någon bok
hos Hallmans - som Gudi lov finns kvar!
Per Runesson //
Mycket rolig läsning. Tack för att man får minnas tillbaka en stund.
SvaraRaderaTack för dessa ord!
RaderaPer R
Intressant betraktelse, välskrivet. Men beskrivningen av Uddevalla är Per Runessons egen och knappast typisk för gemeneman, Uddevalla var definitivt en arbetarstad, inte minst med varvet som dominerande arbetsplats. Tror att klassskillnaderna var större förr och att man sällan umgicks utanför den egna skyddade världen?
SvaraRaderaReflektion
Svar ja, tyvärr! det var lkedigare, bättre på orterna utanför stadn, dock.
RaderaPeR
Den femte medlemmen ”Läroverkskvintetten” var Hans Bengtsson, som spelade tvärflöjt och altsax. Thore hette Enlund i efternamn och dessa två musiker gick tillsammans med Laila Bohlin och mig i samma klass på latinlinjen i slutet av 50-talet.
SvaraRadera/Nils Bergman
Ja, hemskt att maan kan glömma! Hans var ju stjärnan i gänget!
RaderaFanns det inte fem biografer samtidigt i Uddevalla på den tiden.
SvaraRaderaChina, Saga, Röda Kvarn , grand och Avenyn.
Hej, nej China kommer jag inte ihåg! Min epok var 1954 - 1960 PeR
RaderaChina-biografen låg i Frideborgs lokaler, allra närmast läroverket. Hade den verkligen avvecklats före 1954? Den hade träbänkar och en gång när jag var på bio började det brinna i maskinrummet.
Raderahej banne mig om du inte har rätt!I så fall var det där som föreläsningsföreningen höll till. Och vi i läroverket fick se skolfilm, bland andra en Alec Guiness. PeR
RaderaSaga, Röda Kvarn och Rio på min tid.. 70-80-tal
SvaraRaderaHallå hallå! Jag borde göra en header till din blogg! Jag är tecknare och är ifrån Uddevalla, intresserad? Eller håller någon annan med mig?
SvaraRaderaJulia
Hej Julia! Jag är väldigt intresserad av din idé. Hör av dig till gunnar.klasson@gmail.com eller till mobilen 070-735 64 88
RaderaMycket trevligt och intr.reportage- men den gode latinaren Rune är i stort mycket orättvis mot Undervisarna vid Uddevalla h.a.l. Knappast en realistisk syn på rektor,docenter,lektorer och bortglömda ämneslärare. Blev ni så magra i mitten av 50-talet att Rosenberg o Lindström inte kom på Din Menue med bättre komihåg. Nog var "Le Beauf" originellt inta-gande och Filosofi fanns nog även på Latinlinj.(se Runestam et.al.)Kom ihåg Frideborg o glöm inte Bohusposten.Den gamla fina fastighheten 39-an föll för Högskoleraseriet trots Fredandet. En Kapten hade ni väl fortfarande i det ståtliga Gårdshust-en Borg för fysisk träning som så väl behövdes.Trevligt att Du minns danslivet o Jazzen-vi hade ju t.o.m. Jazz AtThPhil påFrideborg-i-liten skala(med Roy Eldr.) Se gärna ngra fotos från en tidigare blogg fr.Bertil J. med Hälsningar
SvaraRaderaHej det är märkligt att graduerade lärare, lektorer, inte kunde ge oss mer - mera food for thoughts, lockat till egna vidare spaningar! PeR
RaderaKänner igen och kommer ihåg det mesta. Nostalgin flödar. Var ju ett barn av den tiden.
SvaraRaderarolf ohlson
Hej var du inte med i den sketch vi anspelar på denna blogg? Våren 1958 i aulan...
RaderaÄnnu en gång har Uddevalla-bloggen ett innehåll med intressant, roande läsning för den gamle uddevallabon i förskingringen. Mina egna upplevlser från läroverket ligger några år innan författarens, men några av de lärarprofiler som nämns har vi båda erfarenhet av. Min spontana kommentar blir: som väl är gick jag på - reallinjen! Därifrån har jag många minnesbilder av engagerad, stimulerande undervbisning från lärare med stort intresse för såväl sitt ämne som sina elever!
SvaraRaderaSå visst kan uppfattningen av personer divergera - men vi delar uppskattningen av det gamla Uddevalla! /Gösta Cerenius
OK, nej jag minns inget "intresse" från lärares sida. De släppte inte ens till själva, utom en vikarie i svenska som sa:"det finns dom som läsaer Hjalmar Söderberg för hans språk, jag tillhör inte dom" tänk att få höra en ÅSIKT! att någon tyckte bättre om Harry Martinsson än om Erik axel Karlfeldt eller Esias Tegner, dessa nästan parodiskt upphaussade författare. Tegner var ju sin vackra vers till trots närmast en krigshetsare!
RaderaUnder alla åren i skolan: inte ett ord om Hiroshima- sjukt!
tillägg fr författaren:
SvaraRaderarörande våra lärare så skrev jag ju några vänliga rader om Helge Lyngby och de står givetvis kvar, dessa omdömen
PeR
Som tidigare - en stimuerande bloggsida som ger ros och ris åt dem som ville och kunde. Nog är detta ngt positivt Svenskt. Att så många vill vara med i Vårt Gamla Uddevalla. Även om många vill förgylla kommer medaljens baksida fram då o då och många förstår nog inte hur viktigt detta är. Fram med alla era gamla fotografier och skicka till Gunnar om ni inte har ngn "SCANNER". vi ses så småningom. hälsningar Bertil
SvaraRaderaTack för din nostalgitripp till kära gamla Uddevalla! Sångfågeln du skiver om måste väl vara Berit Carkberg? Jag tror hon gick i Flickskolan.När jag såg Othello på Uddevallateatern var det Holger Löwenadler som hade huvudrollen. Vi hade ju förmånen på UHAL att få uppleva många teaterföreställingar genom skolan,både i Uddevalla och på Stadsteatern i Göteborg.Vi gjorde t.o.m. en resa till Oslo och såg Tehuset augustimånen.Det var tider det!!! Ingrid H
SvaraRaderaHej Ingrid, jo Berit Carlberg gick i flickskolan, det var namnet jag sökte. Du kan ha rätt rörande Othello. Rörande Oslo så var jag med, det var hösten 1954 (tror jag)- det dansandes faktiskt i en av vagnarna! Då gick jag i fyran i realskolan, vi var inhysta i Tigers fabriker. I den föreställningen var möjligen Per Aabel med, eller också var han på skolan och framförde avsniitt ur Peer Gynt. A propå nöjesliv, tänk att man varit med om tältföreställning. 1960 var Karl-Gerhard i U-a i smma tält som Martin Ljung ! antingen parodierade den senare trollkarlen Truxa eller också var han med (måste ha varit Povel Ramel som ledare).
RaderaJag har nyss läst något av Oliver Sacks som påpekar att vårt minne är en bedräglig kompis som man bör vara skeptisk till--håller med!
Håller med om en hel del - inte minst hyllningen till Lyngby, som gav oss så mycket. Vill också lyfta fram Marianne (Bylund?), denna glada lilla människa som gjorde gympan till ett vattenhål för fler än mig. Jag kom från Samskolan i Trelleborg, där vi drillades av Augusta, militariskt och linginspirerat. Mariannes gympa var befriande och rolig (fast jag varken kunde springa fort eller hoppa högt, och fast jag duckade för bollen när vi skulle spela handboll, och inte hade koll på vem som var i vems lag...) /Gunilla Jungner
SvaraRaderaJag var delaktig i en del. Lärare på läroverket var nog bra men osv. Mansler vår gode och snälle musiklärare var utmärkt bra i musik. Kanske inte lika bra på ostyriga ungar.som mig. Men mycke snäll och lyssnande och vänlig. "Förlåt herr Mansler!" För övrigt är jag överens med skribenten.
SvaraRaderaKul läsning! Chinabiografen fanns kvar långt in på 70-talet... på 50-talet var det den närmaste biografen för oss ungar på Stora Nygatan, vi fyllde upp två rade ibland!
SvaraRaderaSåg också Othello på teatern, spännande att det var Löwenadler, det hade jag glömt!
Jag minns de påkostade järnvägsresorna för att vi skulle få se riktig teater. Det var ett beundransvärt företag att chartra ett tåg och ta oss till Göteborg och Stadsteatern. Och att lärarna var snälla och förstående. En del av oss från omlandet hade svårt att göra oss förstådda i början.
SvaraRadera