0509 Andersson tvåa i Let's dance

(Bild från Bokmässan 2010)

Nej, min "gamle beväring" Frank Öivind Stefan Andersson rådde inte på Jessica Andersson i finalen av Let's dance. Men tvåa är inte fy skam.

Och för första gången har jag sett delar av Let's dance. //

Ett glatt återseende på Bokmässan

I dag blev det ett besök på Bokmässan i Göteborg.

Jag hann knappt innanför dörrarna förrän jag stötte ihop med min gamle beväring 560509 Frank Andersson. Jag var hans kapten och plutonchef då han gjorde lumpen 1981-82 och det blev ett glatt återseende. Vi har båda roliga minnen från Frankie Boy's år på Idrottsplutonen.

Lagom till Bokmässan släpps Franks memoarer Sanningen om lögnerna.

Jag visste sedan tidigare att jag skulle förekomma i boken då spökskrivaren Joakim Langer var i kontakt med mig i vintras. (Så om du läser boken så står det om idrottsplutonen på sidorna 98 - 101.)

Men det var väldigt roligt att träffa Frank igen. Han berättade att takterna från tiden på I 17 sitter i fortfarande. Exempelvis sköter han sina skor perfekt. Det lärde han sig av min kollega Gösta Olsson. Att Frank minns lumpen med välbehag var tydligt då vi talades vid idag.

Frank avslöjar i boken en del av sina svårigheter i livet. Hans värsta trauma är att pappa John var värdetransportrånare och att polisen kom och hämtade pappan då Frank och hans syskon var barn. Det har förföljt honom hela livet. Nu när pappan är död vill han  berätta.

Jag kände till detta då Frank gjorde lumpen men det var självklart inget man talade om.

Han avslöjar också i boken att han sent i livet fått veta att han har ADHD vilket gjort honom överaktiv, särskilt i ungdomen. Innan han ryckte in i lumpen fick jag ett brev av brottningslandslagets läkare, som i det civila var psykiater. Jag har kvar brevet ännu och han ger, som jag uppfattar det, en bra beskrivning av personen Frank Andersson. Och jag tror att det var bra att vi hade den kontakten innan 0509 Andersson ryckte in i det militära.

För det var ett ovanligt år, också i mitt liv.

Boken ges ut på Sivarts Förlag http://www.sivart.se/ . Tidigare har jag här på Uddevallabloggen skrivit om året med Frank Andersson och den första idrottsplutonen. Läs det HÄR. //

Gösta Olsson 70 år

I dag fyller min gode vän och f.d. kollega Gösta Olsson 70 år. Gösta och jag jobbade ihop på I 17:s stabskompani under många år men det var på idrottsplutonen som vi kom varandra närmast.

Och det första året blev väldigt speciellt. Det har jag skrivit om tidigare http://uddevallare.blogspot.com/search?q=25+%C3%A5r+sedan+muck

När man tänker tillbaka så är det många minnen som dyker upp. Till exempel vårt möte med tjädertuppen http://uddevallare.blogspot.com/search?q=Tj%C3%A4dertuppen+-+ett+milit%C3%A4rminne

Ett annat minne var från fredagen den första veckan sedan den då dubble brottningsvärldsmästaren Frank Andersson ryckt in i lumpen. Gösta har i alla år vårdat sina skor väldigt ömt. Att säga att han är expert på skoputs är ingen överdrift.

Den här fredagen hade alltså nämnde soldat 0509 Andersson legat i lumpen en vecka och vi hade permissionsuppställning på eftermiddagen. Sedan vi beordrat "höger och vänster om marsch" rusade soldaterna i väg mot sin första helgpermission. Praktiskt taget helt slut efter en mycket intensiv vecka sjönk Gösta och jag ihop inne på vårt befälsrum.

Vi satt där en lång stund och småpratade om veckan som gått. När vi reste oss och kom ut i korridoren utanför fick vi till vår förvåning se en ensam soldat sitta kvar på en bänk ivrigt putsande sina marschskor. Det var 0509 Andersson som uttryckte sin beundran över Göstas skoputs och nu skulle han minsann fixa till en lika bra.

Han satt där och putsade en bra stund och sedan frågade han om han fick ta skorna med hem över helgen och putsa vidare? En sådant intresse kunde man ju inte kväsa så visst fick han det.

På måndag morgon stod Andersson uppställd med de övriga och hans skoputs var helt outstanding bland kamraterna. Sedan bar det ut på övning i terrängen och genom "ålning medelst hasning" och andra jordnära övningar så var Anderssons skoputs borta. Men inte Gösta Olssons, konstigt nog.

Vad Andersson och de andra soldaterna inte visste var att Gösta hade ett par marschskor som han använde i terrängen och ett annat par "finskor", som aldrig lämnade kaserngården. Om Andersson av någon outgrundlig anledning läser Uddevallabloggen så får han alltså här förklaringen till varför han inte kunde slå Göstas skoputs.

Bilden här ovan är tagen vid Svenska Brottningsförbundets träningsläger på I 17 hösten 1981. Gösta har fått in ett grepp som brottningsvärldsmästaren inte kunde freda sig emot utan han fick sig en rejäl åktur.

Det märkliga är att Gösta till synes inte har åldrats ett dugg sedan bilden togs, det är ändå 26 år sedan.

STORT GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN GÖSTA!

Luciamusen - ett militärminne

Den här historien utspelades sig vid ett luciafirande 1981.

Den första idrottsplutonen vid I 17 (den med Frank Andersson) var ute i fält och övade förläggning vintertid. Och det var verkligen vinter med minst en halvmeter snö och flera minusgrader. Platsen var på Sågebackens skjutfält norr om staden.

Soldaterna ägnade eftermiddagen åt att skotta i den djupa snön för tältplatserna. Den som legat i lumpen och tältat i snö vet att man kan ha en väldig otur när man tror att man hittat den perfekta tältplatsen och det visar sig i stället vara ett hygge med flera stubbar "mitt i tältet".
Men alldeles intill en gammal gård som hette Näset Östra verkade det vara en jämn och bra terräng för 20-mannatälten. Det gick i alla fall an.

Det var mycket att tänka på för tältplatsen befann sig dessutom i fiendeland, dvs man måste maskera tälten och undvika spårbildning i den djupa snön.

Allt gick dock bra. Middag, kvällsmål och frukost utspisades den här gången i form av utkörd mat från regementets matsal. Maten kördes till Näset Östra och soldaterna anslöt dit från sin förläggning några hundra meter bort.

Undertecknad tänkte övernatta i den gamla manbyggnaden som sedan några år ägdes av Kronan. Den användes vid övningar i terrängen som värmestuga.

Vad jag inte visste om Näset Östra före övningen var att det var ett veritabelt råttbo (följaktligen kom jag efter den här natten att i fortsättningen kalla gården Råttebo).
Efter kvällsmålet, då soldaterna hade återvänt till sina tält installerade jag mig i huset. Vi befäl hade suttit vid ett bord i huset och kvartermästaren lämnade kvar lite "nattamat" till mig i form av knäckebröd, ost och annat pålägg.

Det var förstås väldigt sparsamt med möbler i huset men en stor soffa från den tidigare ägaren stod längs en vägg i sovrummet. Mitt på golvet stor en vanlig extrasäng, ni vet en sådan där hopfällbar av samma modell som de man köper än i dag.

På den tänkte jag lägga mig. Det fanns en madrass på sängen men givetvis inga sängkläder. Det blev till att rulla ut sovsäcken och använda kronans utmärkta vindrock som ett extratäcke. Vapenrocken och uniformsbyxorna tog jag av mig och lade på den stora soffan.

Knappt hade jag släckt ljuset då det utbröt ett vansinnigt springande över golven i huset av små fötter. Jag förstod först inte vad det var för ljud och tände ljuset för att se efter. Då blev det knäpp tyst. Släckte igen och samma ljud startade omedelbart. Tände ljuset igen och han se en skymt av några möss som försvann runt hörnet.

Huset var alltså invaderat av möss och här skulle jag tillbringa natten! Nåväl det var väl bara att "gilla läget" och göra det bästa av situationen. Jag förstod nu varför extrasängen med sina stålben stod mitt på golvet. Kolleger hade övernattat här förut och möjligen haft problem med möss i sängen?

Jag band upp ärmarna på vindrocken så att mössen inte skulle kunna klättra på dem upp till mig. Till ljudet av dessa små gnagare som sprang över golvet, åt knäckebröd och ost ute i köket somnade jag till sist.

Hur länge jag sov vet jag inte men jag vaknade av ett "svirrande" ljud. Jag lyssnade en stund och insåg att jag måste gå upp för att se efter vad det var. Ljudet kom från en av Kronans typiska metallpapperskorgar som stod intill en vägg. När jag lyste med ficklampan ned i den fick jag se en mus som antagligen sprungit på väggen och råkat trilla ned i papperskorgen. Ljudet jag hört var när den desperat försökte komma upp ur papperskorgen. Det fattades dock en decimeter varför den föll tillbaka efter varje försök. Jag tog papperkorgen med musen i och gick till dörren där jag tömde ut den i snön på utsidan och gick sedan till sängs igen.

Klockan 0400 ringde väckarklockan. Jag steg upp och granskade noga min uniform som legat på den gamla soffan under natten. Jag vred och vände på rock och byxor och till och med skakade dem ganska rejält så att där inte skulle finnas några möss. Man kunde ju inte veta vad som hänt under natten....

Därefter gick jag ut i kylan för att kolla soldaterna. De skulle i vanlig ordning ha en post en bit från tälten som skulle kunna varna om den "lede fi" skulle hitta på något. Och sedan hade de förstås en eldpost i varje tält så att de övriga skulle kunna sova i ett varmt tält.

Jag gjorde en kringgående rörelse och pulsade fram i den djupa snön mitt i skogen. Det var ett väldigt vackert månsken minns jag. När jag gick där kände jag muskelryckningar i min vänstra arm. Vid den här tiden var jag oerhört vältränad och tränade minst en gång om dagen. Det kändes i armen som de muskelryckningar man får då man har tränat hårt.

Efter att ha kollat att allt var frid och fröjd med soldaterna gick jag tillbaka till huset för att förbereda morgonens överraskning, ett luciafirande i fält. Vi hade ordnat så att jag hade med mig en Kronans minibuss och med den skulle jag köra ned till Ramnerödskolan och hämta upp ett luciafölje som bestod av ett tiotal skolelever.

Det var som sagt djup snö och det var inte helt enkelt att köra den här minibussen på småvägarna på övningsfältet. När jag kom ut på stora vägen gick det bättre. Det var en snöig vägbana med höga plogvallar.

När jag satt där och körde på Havskurenraksträckan kände jag åter muskelryckningar men nu uppe på min vänstra axel. Tilläggas kan att jag alltså utifrån räknat hade, vindrock, vapenrock ock Kronans tröja på mig. Jag höll kvar vänsterhanden i ratten och tog med högerhanden på min vänsteraxel och kände en upphöjning där. Jag klämde lite granna på upphöjningen och plötsligt kände jag att den rörde sig!

Herregud, jag hade en mus innanför mina kläder! Det var naturligtvis den som hade varit "muskelryckningarna" jag känt tidigare. Jag är inte rädd för möss i vanliga fall men att ha en innanför rocken roade mig inte. Medan jag höll kvar min högerhand på upphöjningen på vänsteraxeln, växlade jag ner och svängde in bussen till vägkanten med den vänstra handen (inte helt lätt). Jag stannade och fortfarande med ett stadigt grepp om odjuret på vänsteraxeln klev jag ur bussen och ställde mig framför den i strålkastarna sken.

Medan jag fortfarande höll om upphöjningen tog jag försiktigt av mig vindrocken. Ingenting där. Jag slängde ifrån mig vindrocken medan jag konstaterade att upphöjningen var kvar. Således var odjuret även innanför vapenrocken!

Jag knäppte upp denna och när alla knapparna var uppknäppta slet jag av mig vapenrocken och kastade den ifrån mig i en veritabel krigsdans. Jag spanade givetvis hela tiden efter den tilltänkta musen men jag kunde inte se att den landade på vägbanan. Jag gick omkring där några sekunder, nu endast klädd i fältskjorta och Kronans tröja på överkroppen.

Konstigt! Vart tog den vägen? Plötsligt förnam jag någonting då jag tittade åt vänster. På min vänstra axel satt det en mus som höll sig krampaktigt fast i min tröja. Herregud, om ordet var krigsdans för mitt förra uppträdande på vägbanan så vet jag inte vad jag skall kalla den vilda dans som nu följde. Medan jag viftade och viftade mot min vänstra axel för att bli av med inkräktaren dansade jag i min ensamhet omkring på vägbanan och hade någon sett mig hade man definitivt undrat om jag var riktigt funtad.

Efter en stund såg jag plötsligt musen på vägbanan där den ilade iväg längs plogvallen i riktning tillbaka mot sina hemtrakter. Den försvann i mörkret...

På med kläderna igen och fortsatte min färd. Luciorna följde med tillbaka till Näset Östra och för att inte soldaterna skulle upptäcka dem fick de hålla till inne i huset där jag sovit. Inga möss visade sig för dem som tur var.

Soldaterna purrades och när de anlände till frukosten hade vi tänt stora vedbrasor på gårdsplanen och på en given signal hördes luciasången och ut ur huset skred lucia med sina tärnor.
Det var vackert, oerhört vackert och stämningsfullt! Inget öga var torrt! Frågan är om inte detta är den mest minnesvärda luciadagen någonsin för oss alla som var med.

Luciorna fick som grädde på moset träffa brottningsvärldsmästaren Frank Andersson. Och vem vet, kanske några av dem läser detta på Uddevallabloggen? Då vet de också vilken dramatik som utspelade sig innan de anlände.//

25 år sedan Muck för Idrottsplutonen

Foto BHK Karlsson, I 17

Idag, den 28 maj, är det på dagen 25 år sedan I 17:s första idrottspluton muckade. Därmed var också ett av de mest intenisiva åren i mitt yrkesliv till ända.

Vinterhalvåret 1980-81 stod det klart att Bohusläns regemente skulle få en idrottspluton och jag fick erbjudandet (läs beordrades) att bli dess chef. Fanjunkaren Gösta Olsson blev min ställföreträdare. Idrottsplutonerna var ett sätt för Sverige att möta konkurrensen från andra idrottsnationer där elitidrottsmän kunde fortsätta sin idrottssatsning trots att de gjorde sin värnplikt.

Tidigare hade jag utbildat spaningssoldater på regementet och det var också som spaningssoldater idrottsmännen skulle krigsplaceras efter värnplikten.

Gösta och jag åkte till idrottsplutonen i Växjö på studiebesök. Där fick vi många tips som vi hade nytta av hemma på I 17. Huvuddelen av Sveriges elitidrottsmän var befälsuttagna, dvs de gjorde sin värnplikt 12 eller 10 månader. En mindre del var "vanliga" meniga med sju och en halv månads värnplikt.

Det var mycket förberedelser förstås inför det nya jobbet. Idrottsmännen skulle få träna minst 25 % av tiden i sin specialidrott. Det betydde att de olika specialförbunden fick anställa särskilda tränare för dem. För mig och Gösta var det att administrera deras idrottande och givetvis se till att de blev ordentligt utbildade till soldater.

32 idrottsmän skulle rycka in till den första plutonen i juni, augusti och oktober 1981. Någon vecka före den sista inryckningen blev jag uppringd i hemmet av regementschefen. Det hade aldrig förekommit tidigare att han ringt hem till mig så jag förstod att det var något speciellt. Han frågade mig om jag utöver de 32 uttagna soldaterna kunde ta emot ytterligare en, nämligen den dubble världsmästaren i brottning Frank Andersson? Vad svarar man på det? "Ja, överste", fick det bli efter några sekunders stillatigande. Frank Andersson tillhörde gruppen 56:or, dvs en elitidrottsgeneration som också bestod av Björn Borg, Ingemar Stenmark, Thomas Wassberg och Linda Haglund.

Skälet till min första tveksamhet var givetvis det rykte som playboy som media tillskrevs Frank Andersson. På natten drömde jag att Frank Andersson åkte i en öppen amerikanare uppför kanslibacken och att han var omgiven av ett gäng halvnakna brudar.

Jag fick ett brev från Brottningsförbundets tränare Leo Honkala och pratade även med honom på telefon om Frank. Det ledde till att jag ringde Frank och berättade för honom hur det skulle gå till vid inryckningen. Efter vad jag senare erfarit så hade hans landslagskompisar försökt skrämma upp honom ordentligt inför lumpen. "Trivs jag inte, så stannar jag inte", skrev en tidning att Frank hade sagt.

Så kom då inryckningsdagen. Vid 10-tiden rycktes min dörr upp och regementets pressofficer dök upp tillsammans med 23 journalister och fotografer från alla möjliga medier. Nu började jag ana hur det kommande året skulle bli.

Den här bilden ur tidningen Värnpliktsnytt får illustrera att Frank Anderssons inryckning i lumpen inte var särskilt diskret. Under ett par timmar, tills vi körde ut dem, följde media varje steg Frank tog. Frank var nervös, tacka tusan för det, och journalisterna tittade ivrigt på klockan och hoppades väl antagligen att han skulle komma för sent. Korridorklockan i bakgrunden står på exakt 12 och det var då alla inryckande skulle vara på plats. Så det började ingalunda med några negativa skriverier.

Journalisthorden fick återvända efter att soldaterna utrustat sig ochj tagit på sig sina uniformer. En stunds exercis på gården under min ledning blev det. Kamerorna smattrade intensivt hela tiden. Dagen därpå kunde jag se mig själv på kvällstidningarnas löpsedlar i det jag lärde 0509 Andersson att stå i givakt.

Det visade sig att 0509 Andersson, precis som alla de andra idrottsmännen, var en vanlig kille av kött och blod. Det som var annorlunda med honom var dock att han ständigt jagades av sponsorer, journalister och även en del brudar. Jag minns när jag någon av de första dagarna besökte regementssjukhuset för den sedvanliga läkarbesiktningen. Frank och de andra soldaterna beordrades att ta av sig i bara kalsongerna och sätta sig ned i väntrummet. Den kvinnliga personalen på sjukhuset blev alldeles till sig och gjorde sig ärenden fram och tillbaka ideligen för att få se en skymt av denne kände och förmodligen sexige atlet. Jag måste säga att jag blev förvånad över deras beteende. Men det skulle bli värre under den kommande utbildningstiden.

I korthet kan jag väl säga att vart vi kom med plutonen så bara det faktum att Frank Andersson fanns med i den alltid väckte uppmärksamhet, från alla håll.

Här bjuder Gösta Olsson den dubble brottningsvärldsmästaren på en flygtur.

Jag hade stundtals fullt upp med att avstyra alla försök att få intervjua eller på annat sätt komma i kontakt med Frank. Det här var ju före mobiltelefonens tid så den enda telefon som fanns var den på vårt befälsrum och dit ringde man. Vi lät aldrig någon som vi inte kände till komma i direkt kontakt med honom.

En gång ringde en kvinna från Svensk Filmindustri och undrade om hon fick tala med Frank. Jag gick in på logementet och frågade honom om han ville prata med henne. Han gick med mig tillbaka och satt mittemot mig och pratade. Jag pysslade med något annat men kunde inte undgå att höra lite av samtalet. Frank verkade väldigt besvärad. Förklaringen kom några månader senare på TV. Imitatören Bosse Parnevik pratade med Frank i telefon och låtsades att han var Ingmar Bergman. Som de flesta i den situationen så lät Frank sig luras men när Bergman bad honom att härma Hulken (en populär film vid den tiden) knöt det sig för Frank. Undra på det, med sin kapten sittande framför sig kunde han ju inte ge till ett Hulken-vrål.

Gösta och jag försökte hela tiden behandla de värnpliktiga lika. Inga fördelar till någon. Däremot var det ett stort mått av individuell planering för den enskilde. Regemenstchefen överlät så småningom all beslutsrätt om tjänstledigheter till mig och det förekom nog ingen annanstans inom försvaret. På det sättet skickade jag iväg en av seglarna på plutonen till Australien på VM. Han blev borta i sex veckor.

Brottningsförbundets sponsorer försökte ofta få loss Frank till olika reklamkampanjer. Myresjöhus sponsringsansvarige, som jag har glömt namnet på (tur för honom kanske?), ringde upp mig och ville ha loss Frank i fem dagar. Jag sa nej. Han ringde till regementschefen som tack och lov hänvisade till mig. Jag sa nej igen. Han ringde flera gånger och till slut sa han: "Har du hus?" Jo det hade jag ju. "Vill du ha nya fönster?" - Jag hade ju bl a ett takfönster som läckte och här blev jag erbjuden alldeles nya fönster till hela huset. För en sekund tvekade jag men avböjde sedan bestämt. Frank blev kvar vid plutonen, precis som han själv ville.

En händelse som fick mig att tvivla på mänskligheten inträffade under en bataljonsövning på P 4:s övningsfält i Skövde. Idrottsplutonen var C-styrka under övningen, dvs tillhörde inte någon av de "stridande" parterna utan lydde direkt under övningsledningen. Vi var därför hänvisade hem till I 17 i Uddevalla för vår försörjning. Det tyckte vi var dumt men så var det.

0509 Andersson skulle en kväll ha permission för att brottas en Fyrstadsmatch i Lidköping. Jag körde honom till järnvägsstationen i Skövde. På vägen kom jag på att plutonen hade ont om ammunition så då vi passerade ammunitionsförrådet på P 4 stannade jag och beslöt mig för att försöka få ut 2000 lösa skott till AK 4. Väl inne på förrådet förklarade jag min belägenhet med lång väg till Uddevalla etc. Förrådsarbetarna betraktade mig mycket kallsinnigt och vägrade hjälpa mig. Det hjälpte inte hur mycket jag fjäskade, det blev nobben. De tyckte föstås att det var väldigt roligt att vägra en officer hjälp.

Sur gick jag tillbaka till bilen men då jag fick syn på Frank fick jag en idé. "Följ med mig", sa jag till honom. Med honom bredvid mig gick jag tillbaka in i förrådet. Samma griniga förrådsarbetare fick syn på den dubble brottningsvärldsmästaren Frank Andersson och blev minst sagt som förbytta. "Jo det var det där med ammunition", sa jag. - "Ja visst, inga problem", svarade en av dem och det blev en sådan fart så jag trodde inte det var sant. Och det strömmade till fler förrådsarbetare och snart var vi omringade av ett helt gäng. Och alla ville hjälpa till. En av dem ropade inifrån ammunitionsrummet: "Var det 2000?" - "Nej, ta 4000!" ropade Frank tillbaka. - "Jajamensan, inga problem". Efter den händelsen började min tilltro till mänsligheten att vackla.

0509 Andersson var väldigt lätt att ha att göra med och han trivdes så bra i lumpen att vi undersökte möjligheterna att kunna anställa honom på något sätt. Det gick nu inte.

Utryckningsdagen, alltså i dag för 25 år sedan, blev minst sagt hysterisk. Ett produktionsbolag med tidigare TV-mannen Björn Fjelkegård ville att Frank just på utryckningsdagen skulle vara ledig för en TV-inspelning på "Franks gym" i Göteborg. Han skulle där instruera Lill-Babs.

Jag sa nej, någon ledighet blir det inte! Jag tyckte det var viktigt att 0509 Andersson fick avsluta sin värnplikt på samma sätt som de övriga. Bl a genom att vråla MUUUUUCK! då de passerade ut genom kaserngrinden.

Så blev det nu inte. Efter hårda förhandlingar gick jag till slut med på att 0509 Andersson fick några timmars permission på förmiddagen mot att Fjelkegård lovade att se till att han var tillbaka på regementet till kl 1300. Kl 1250 landade en helikopter på regementets fotbollsplan. Fjelkegård hade tillsammans med en kvällstidning hyrt den för att kunna använda Frank så länge som möjligt under förmiddagen och sedan flyga honom tillbaka till TV-inspelningen. Det var säkert en stor press på Frank att ställa upp på detta. Särskilt som jag vet att han inte gillar att flyga helikopter. Vi hade under regementets slutövning i Hedekastrakten nämligen flugit helikopter en hel vecka men 0509 Andersson hade fått köra terrängbil i stället.



Med regementet där nere på marken lämnar den tvåfaldige brottningsvärldsmästaren I 17 i helikopter.

Frank var äldst på plutonen med sina 25 år då han ryckte in på I 17. Han var nog idrottsligt sett ganska mätt på segrar. Det enda som saknades var ett OS-guld. Han tränade intensivt under sin tid på I 17 och vi hade ett utmärkt samarbete med Svenska Brottningsförbundet. Exempelvis förlade förbundet ett träningsläger vid I 17 tillsammans med det polska brottningslandslaget.

Några månader efter muck var det VM i brottning i Polen. Frank Andersson tog då sitt tredje VM-guld. I tumultet direkt efter segern säger han till GT: "Skriv nu att jag sänder en stor tacksamhetens tanke till kapten Klasson och fanjunkare Olsson på idrottsplutonen på I 17. De har betytt mycket för mig!"//

Måndagen därpå ryckte nästa idrottspluton in och så rullade det på för min del i sex år.