Torsten Sandberg och Tragedien i dimman

 

Insänt av Ivar Kristiansson:

 

Hej Gunnar!                                                                   Solna den 28 december 2012.

I Din blogg 2012-04-14 berättar Du om Elevatorn, http://uddevallare.blogspot.se/2012/04/elevatorn.html  som ju figurerar i Torsten Sandbergs detektivroman ”Tragedien i dimman”. Den går att läsa fortfarande även om språket ibland känns som om bäst-före-datum gått ut. Hans beskrivning över hamnområdet stämmer på pricken med vad jag fäste på näthinnan i mina tidiga pojkår. Här nedan är just det stycke ur inledningen, som jag fäst mig vid. Så såg det ut fram till 1934, samma år som romanen kom ut och elevatorn revs.

Han beskriver också lossningen av kol vid norra kajen. Jag bifogar en skiss av denna livsfarliga hantering, hämtad ur boken ”Fartyg förbi.” av Gordon Macfie.  Jag minns att jag redan då kände ett obehag av att se på hur plankorna sviktade under de tunga skottkärrorna.  Allt högt över mark. För att skildra bristen på arbetarskydd förr skulle det vara intressant att se några foton från den här tiden.  

ELEVATORN

”När vintern nalkades voro kolbåtarna ständiga gäster i hamnen. Då rasslade vinscharna oavbrutet och den vita ångan blandade sig med skorstenarnas och de växlande lokomotivens mörka stenkolsrök. Svarta män sprungo på sviktande landgångar över hamnbanan. De sköto fyllda kärror framför sig och rullade dem med beundransvärd säkerhet över till kolgårdarna, där de tippade ut innehållet. Kolkrossarna gingo oavbrutet, vinscharna fräste och smattrade och de svarta männen löpte fram och tillbaka, fram och tillbaka på de smala plankvägarna i en ändlös kretsgång.

Fraktseglare lågo vid bryggorna intill och med dem fördes kolet vidare ut till kustens många samhällen och fiskelägen.

Det var huvudsakligen på hamnens norra sida som bryggorna, kolgårdarna och de många stora magasinen funnos, ty där var järnvägarnas rangerbangård belägen på fälten bakom och där fanns också stationen längre upp i staden.

Södra kajen upptogs av några smärre bryggor. Där hade dessutom ett av segelsällskapen sin båthamn sommartid. Så här på hösten voro lustjakterna förda upp på land och sovo nu sin vintersömn i magasin och materialgårdar. Förtöjningspålarna hade likaledes plockats bort och nu lågo på sommarbåtarnas plats ett antal gamla smutsiga pråmar, några sjunkna ekor, som ingen tycktes bry sig om, och stadens mudderverk, som likaledes fullgjort sin arbetssäsong och nu var förspikat, tillbommat och öde.  Skorstenen sträckte sig svart mot den nästan alltid regngrå himmeln och de många järnskoporna hängde rostiga och fyllda av hårda lerklumpar på de grova kättingarna.

Alldeles invid mudderverket reste sig en hög, ful byggnad, som dels hade sitt grundfäste på land, dels var uppbyggd på pålar i vattnet. Den var gammal och grå och de flesta av fönstren voro igenspikade med luckor för att inte pojkar skulle kunna kasta till måls på dem med stenar, vilket förut varit ett omtyckt nöje.  Den hade en låst dörr på västra gaveln och från dess topp utgick en bred plankränna, som hölls uppe av höga trästöttor. Den löpte bort över en väldig areal hårda lerfält, beväxta med lågt gräs på sådana ställen, där leran inte var alltför kompakt. Trärännan lutade en smula, så att den på några hundra meters håll från högsta punkten slutade endast ett par meter över marken.

Den där byggnaden, som var karakteristisk för hela hamnen, kallades elevatorn. Den använde förr vid uppfordringen av lera, vilken muddrats ur hamnen och tömts i de stora pråmar, som alltjämt hade sin plats bredvid mudderverket. När en sådan pråm blivit fylld med det drypande, smutsiga, otäckt luktande innehållet, bogserades den till elevatorn och förtöjdes där samt länsades på sin last av uppfordringsverkets nya, ändlösa rad av skopor, som förde den upp till byggnadens topp och tömde den i trärännan. Sedan rann muddret nedåt i rännan i en forsande ström och vräktes slutligen ut det gungande, bottenlösa lerträsket nedanför.

Under årens lopp i gamla tider hade ett väldigt område sankmark på detta sätt fyllts och stelnat.  Det bildade en vild, oregelbunden slätt, som sprack sönder i ett väldigt fintrådigt mosaikmönster sommartid, men som under höstens regndagar på sina ställen förvandlades till en hal, slipprig och jäsande leråker.”  //