2012-12-27

Den estniska flyktingkolonin i Uddevalla 1945-1955

Följande uppsatts om den estniska flyktingkolonin i Uddevalla efter 1945 är författad av framlidne Jüri Kiviloo, 1936-2011. Jag fick den för flera år sedan men den har blivit liggande till nu, främst för att jag inte fick den digitalt men nu har jag tagit mig tid till att skriva av det åttasidiga dokumentet, som är mycket intressant. När Jüri gick bort på våren 2011 skrev jag om honom här http://uddevallare.blogspot.se/2011/04/juri-kiviloo-dod.html

FÖRORD

I andra världskrigets slutskede augusti – september 1944 när fronten vid Narva bröt ihop och ryssarna välde in över Estland och Baltikum, flydde många balter, huvudsakligen ester, till Finland och Sverige. Skräcken för ryssarna och deras framfart 1939-1941 hade befolkningen i Baltikum ej glömt. Tortyr, deportationer och andra våldsdåd vill ingen uppleva igen. Den mest dramatiska flykten gjorde en ung nybliven mor med sitt veckogamla barn. Hon rodde med en öppen eka från Ösel till Gotland. Andra flyktenheter var små fritidsbåtar, skutor, fiskebåtar etc….

Den stora flykten inträffade under tidsperioden augusti – oktober 1944. Stormigt väder särskilt i slutet av september och i början av oktober gjorde att många båtar försvann, hur många det vet ingen.

Det var huvudsakligen två flyktingströmmar. Folk som flydde från estniska västkusten ställde kursen mot Gotland och svenska fastlandet som var närmast. Bränsletillgången bestämde vägen.  Invånare från Estlands nordkust flydde till Finland och Åland. Det var 5000 – 6000 flyktingar som tog den vägen. Räknar man ihop det totala antalet ester, som lyckades fly blir det ca 30 000 individer. Tack vare finländarnas rådighet kunde vi komma igenom Finland. Ryssarna var väldigt intresserade av oss. Finnarna maskade med fredsavtalen där ryssarna önskade ta oss tillbaka till Paradiset.

Man var övertygad om att estniska och tyska stridskrafter skulle slänga ut ryssarna. Det gick även vilda rykten om att engelska och amerikanska stridskrafter var på väg till Baltikums undsättning. De kom aldrig. Ryssarna lämnade oss 50 år senare.

De flyktingar som kom till Gotland och svenska ostkusten samlades ihop och placerades i storläger på Gotland och på fastlandet. Flyktingarna som kom via Finland till Sverige placerades i läger runt Sandviken och Gävle.

Varje läger hade kanske 200 – 300 flyktingar beroende på lokalernas storlek. Lokalerna var pensionat, skolor, militärbaracker, sporthallar etc.

Lägren styrdes av Röda Korspersonal och Lottor. Det fanns i lägren någon form av styrkommitté bestående av svenska och ester. Allt arbete i lägren utfördes av flyktingarna såsom matlagning, städning, vedhuggning. Svenskarna skötte administrationen och säkerheten.

Storlägren löstes upp rätt snart i mindre enheter med ca 50 flyktingar. Från dessa småläger slussades människorna ut i det svenska samhället. Detta startade i början av 1945.

Vi anlände till Uddevalla i början av 1945. Varför just Uddevalla? Det var kanske ödets vilja? I regel var det tillgång till arbete och bostäder som var utslagsgivande. Valmöjligheterna var små och ingen frågade om man trivdes eller ej, det gällde bara att överleva i ett främmande land.

FORMALITETET INNAN VI LÄMNADE LÄGREN

Alla flyktingar som kom från Baltikum sökte och fick politisk asyl i Sverige. Statens Utlänningskommission var den ansvariga myndigheten som registrerade flyktingarna och försåg dem med främlingspass.

Flyktingarna fick tillfälligt uppehållstillstånd som kunde förnyas. Man fick röra sig fritt inom Sveriges gränser utom i ”Stockholms stad, Solna stad, Sundbybergs stad, Lidingö stad, Danderyds, Nacka eller Spånga landsfiskalsdistrikt i Stockholms län, ej heller inom Göteborgs stad eller Malmö stad”. – Viseringen beviljad under förutsättning att passinnehavaren icke i Sverige tager del i politisk propaganda. Det var villkoren.

ESTERNA I UDDEVALLA UNDER TIDSPERIODEN 1945-1955

Vad var det för några människor som kom till Uddevalla såsom politiska flyktingar???

ANTAL

Befolkningens sammansättning. De flesta ester som kom till Sverige kom från kusttrakterna även folk i mindre antal kom från inlandet. Antalet estländare i Uddevalla var som mest ca 200 1946-1948. Antalet sjönk kraftigt under 1948-1949 då många flyttade till USA och Canada. En stark rädsla spred sig bland flyktingarna efter baltutlämningen i januari 1946. Man var rädd för att svenskarna skulle upprepa utlämningen och utlämna resten av flyktingarna.

I Uddevalla rustades två skutor för en Atlantfärd. Tyvärr är deras öde okänt, om de kom fram eller ej. Antalet ester som blev kvar var 75-100 individer.

UTBILDNING OCH YRKESKUNNANDE

Estländarna i Uddevalla hade väldigt blandade utbildningar och bakgrunder. Alla i vuxen ålder (25-30 år) hade sjuårig folkskola bakom sig men det fanns även personer som hade gymnasiala och akademiska utbildningar.

Yrkesmässigt var det också en stor blandning, det fanns:

1.     Ingenjörer
2.     Läkare (senare på 50-talet)
3.     Mekaniker
4.     Maskinister (mejeri)
5.     Sjöbefäl
6.     Folkskolelärare
7.     Snickare
8.     Sömmerskor
9.     Fiskare
10.  Bönder
11.  Konstnärer
12.  Allmänpraktiker
 
Det fanns även personer som inte hade något yrke p.g.a. de var unga och hade spillt sin ungdom på aktivt krigande.
 
Akademiker som advokater kunde inte arbeta som jurister, det var olika lagar i Estland och Sverige. Yrken som hade legitimationskrav, som läkare, fick bevisa att de hade kunskaper. Upp till bevis.
 
SPRÅK
 
Estländarnas språk tillhör den finskugriska språkstammen. Språket är besläktat med finska, samiska och ungerska. Det finns ett antal låneord i estniska språket som härstammar från svensktiden 1562-1721. Inslag av ryska och tyska finns också i estniskan.
 
Av Uddevallaestländarna var det ingen som kunde prata svenska det första året. Det fanns ingen svenskundervisning. Man fick klara sig bäst man kunde. Det fanns estnisk-svenska parlörlexikon och svensk grammatik på estniska att köpa ifrån ett bokförlag i Stockholm. Ingen svenskundervisning fanns att tillgå så alla lärde sig språket så gott de kunde på egen hand eller i mindre grupper.
 
All kommunikation skedde på tyska som var betydligt vanligare än engelskan. Språklärare från Flickskolan och Läroverket gjorde en stor insats som tolkar. Tyvärr, de äldre estländarna lärde sig svenska väldigt dåligt eller inte alls och därför föll de ur bilden. Barnen lärde sig språket betydligt snabbare, ungefär ett år för talspråket. Skriva svenska är betydligt knivigare p.g.a. sina speciella ljud, tjära, skjuta samt en, ett, hon och han var också obegripligheter som tog tid att använda på rätt sätt.
 
RELIGION
 
Religionen var inget problem. De flesta estländare är liksom svenskarna protestanter. Kyrkoritualen är i stort sett den samma. Det kom estniska präster till Uddevalla. Vi fick låna kyrkan utan några som helst problem. Samarbetet med kyrkan i Uddevalla har alltid gått gnisselfritt. De första flyktingbarnen konfirmerades 1951 av svenska präster. Gerhard Franck var populär bland flyktingarna.
 
KONTAKT MED SVENSKA MYNDIGHETER
 
Myndigheterna besvärade flyktingarna väldigt lite. Eftersom vi hade endast tillfälligt uppehållstillstånd var vi tvungna att gå till kriminalpolisen och visa upp oss vartannat år. Fick en stämpel och en namnunderskrift i passet.
 
Det fanns vissa restriktioner för oss. Det var fritt att resa utomlands men man var inte välkommen tillbaka. Man kunde få ett speciellt respass och då var det OK. Till exempel att resa till Norge var ett helt företag. Man fick söka visum hos norska generalkonsuln i Göteborg.
 
Kristidsnämnden var också populär, där fick man ut ransoneringskorten. Vi fick även en mindre summa pengar som startkapital. Hur mycket vet jag ej. Efter några månader skickade länsstyrelsen en räkning till min mor och krävde henne på 250 kr för bohaget. Kvittot har kommit bort. Det hade varit en raritet att visa upp. Man hade inte några större krav. Tak över huvudet, mat och arbete det var det enda. Uddevalla blev nog tagen på sängen, men OK.
 
VAD HADE UDDEVALLA ETT ERBJUDA SINA NYA INVANDRARE?
 
1945 hade Uddevalla ca 17 000 invånare, en liten kuststad där man sysslade med handel och industri. De estniska flyktingarna fick anställning och sysselsättning på följande ställen:
 
1.     Kampenhofs spinneri. Här arbetade många estländare. Relativt lätt arbete att lära sig. Inget krav på språkkunskaper. Dammigt och dåligt betalt.
2.     Schwartzmans konfektion. Fabrik som var en populär arbetsplats för kvinnor, som hade tröttnat på spinneriarbeten. Ackordslön, de som var flinka i fingrarna tjänade rätt bra.
3.     Alpha. I gamla Tändstickans lokaler. Alpha tillverkade eldetaljer gjutna i backelit, den tidens isoleringsmaterial. Sysselsatte formgjutare och formmekaniker.
4.     Junohus. Trähustillverkare. Dessa trähus var en stor exportartikel efter kriget. Det var en viss efterfrågan på goda snickare.
5.     Tunnfabriken. Det var goda fångstår på sill och efterfrågan på silltunnor till Island var stor.
6.     Uddevalla yrkesskola (Verkstadsskolan? Red. Anm). Uddevalla hade en fin yrkesskola på 1940-talet. Man utbildade mekaniker till verkstadsindustrin. På programmet stod utbildning på olika svarvtyper och andra verktygsmaskiner. Dessa mekaniker var eftertraktade.
7.     Uddevallavarvet. Efter varvets tillblivelse fanns det gott om arbete på varvet. Varvet slukade alla som hade en yrkesutbildning och även andra som saknade utbildning kunde användas till mindre kvalificerade arbeten som mejslare och rengörare.
8.     Uddevalla lasarett. Anställde kvinnor som vårdbiträden. Mindre antal. Estnisk legitimation gällde inte.
9.     Erik Hanssons bilverkstad vid Brattgatan sysselsatte några mekaniker.
10.  Uddevalla mejeri hade en estnisk maskinist.
11.  Radioverkstaden Trim på Strömstadsvägen 20 var det första egna företaget startat av en svensk och en estländare. Det var 1946.
12.  Fria yrken. Några av flyktingarna ville fortsätta som fiskare för de hade varit fiskare i hela sitt liv. De började fiska igen och trivdes med det. 

HUR OCH VAR BODDE FLYKTINGARNA?
 
Flera familjer delade på en trerumslägenhet, ex. Strömstadsvägen 9, Kilbäcksgatan 3, en äldre villa var också en plats där det bodde många tillsammans de första åren. Varför dessa anhopningar? Det var ont om lägenheter, ekonomin var dålig och det var lättare när man kunde dela på hyran. Kanske kändes det tryggare att bo ihop då? Så småningom skaffade sig varje familj en egen lägenhet och längre fram även hus. Estländarna spred sig över hela staden.
 
ESTNISKA KLUBBEN I UDDEVALLA
 
Troligtvis startade Estniska klubben sin verksamhet i slutet av 1946 eller i början av 1947. Grundsyftet med klubben var att man hade en samlingspunkt. Klubben hade en social funktion. Någon politisk verksamhet bedrevs aldrig där. Klubben ordnade sammankomster i samband med högtider, jul, Estlands nationaldag 23 februari, gudstjänster etc. Lokalerna där sammankomsterna hölls var Högströms Pensionat, Uddevalla Teater och Gästis Festvåning. Badutflykter med båt anordnades sommartid. Estniska Klubben finns kvar än idag men för en tynande tillvaro. Medlemmarna börjar ta slut.
 
ESTNISK HEMSPRÅKSUNDERVISNING
 
Det fanns ett tiotal barn i skolåldern 1947-1950. Bland estländarna fanns det två folkskollärare. Dessa åtog sig att undervisa barnen i estniska språket, estnisk historia och seder. Varje lördag mellan kl 14-16 ägde undervisningen rum i Läroverkets lokaler. Tack vare dessa lärares insatser har vi kunnat hålla vårt modersmål vid liv. Hemma talade vi alltid estniska. Ute i samhället talade vi svenska, hur det nu än lät.
 
Efter Estlands befrielse har vi haft stor nytta av våra språkkunskaper. Svenskestländarna talar en mer vårdad estniska än de som bor i Estland. I Sverige finns det två estniska folkskolor, en i Stockholm och en i Göteborg. I Estland fanns det under frihetstiden 1920-1939 28 skolor, som lärde ut svenska (Källa Andres Küng)
 
UNDERVISNING I SVENSKA SKOLOR
 
Vårterminen 1945 var antalet barn med estnisk ursprung tre, som började i Uddevalla Folkskola. Folkskolan var inte beredd på denna anstormning av främlingar. Hur kan man tillgodogöra sig undervisningen när man inte kan svenska? Ungarna fick rita, där behövdes inga språkkunskaper. Räkning var ett annat internationellt ämna som var gångbart, alla kan ju siffror. Situationen var svår men inte oöverkomlig, man gjorde så gott man kunde.
 
Ett annat problem var mobbning. Orsakerna till mobbning var många. Man var från ett främmande land, lite annorlunda klädd, kunde inte prata med de svenska barnen, etc. Det räcker för att starta eländet. Det hela ordnade upp sig till det bästa så småningom.
 
Starten höstterminen 1945 i klass 2 var lättare, språkkunskaperna ökade hela tiden och man kunde följa med i undervisningen på helt annat sätt.
 
HUR VAR KONTAKTEN MED UDDEVALLABORNA?
 
Att komma i kontakt med Uddevallaborna var inte några större problem. De var väl lite fundersamma i början men det släppte snart. Det förekom absolut ingen rasism, det var ett okänt begrepp. På grund av dåliga språkkunskaper i svenska så var det helt naturligt att det kunde uppstå missförstånd. Det fanns några bland flyktingarna som kunde tyska och engelska, de hade väl något lättare att nå svenskarna.
 
Första kontakterna togs på arbetsplatserna och så småningom även utanför arbetslivet. Eftersom båda grupperna har samma grundkultur var det lättare för att acceptera varandra. Det första blandäktenskapet kom till stånd 1948-1949. En estniska gifte sig med en svensk.
 
KULTURSKILLNADER, T. EX. MATVANOR
 
Dessa flyktingar som kom till Uddevalla hade gått i livets och krigets hårda skola. Under kriget var matvarorna ransonerade. Det gällde att hitta på utvägar till exempel, att plocka svamp. Svampplockningen är vanlig i östra Europa men ovanlig i Sverige. På höstarna var det svampplockningsgille. Ett helt gäng cyklade ut till skogarna runt Uddevalla för att plocka svamp. Man plockade soppar, riskor, kantareller, musseroner etc. Svamparna förvälldes och saltades in i en stor tunna. Alla som hade varit med och plockat kunde hämta svamp under hela vintern. Tunnan förvarades i en rymlig källare.
 
Surkål var även populär bland estländarna. Surkål gjordes av hyvlad vitkål, som lades in i stora trätunnor, och läts surna. Trätunnorna levererades av Uddevalla Tunnfabrik. Det var en så kallad ”hel tunna för 160 liter” som användes som förvaringskärl. Surkålssoppa är en lika stor delikatess för estländarna som ärtsoppa för svenskarna. Man kan göra mycket gott med surkålen.
 
Bland flyktingarna fanns det några yrkesfiskare. Nät knöts och en liten roddbåt byggdes. Båten var som en liten pråm, den hade bl a bordläggning av masonit. Den första fiskefångsten gjordes väster om Skeppsholmarna, numera bortsprängda. Det blev plattfisk. Sedermera knöts det en ålryssja, som placerades utanför VSS:s direktutsläpp i fjorden. Det var välgödda ålar man fångade.
 
Man resonerade att hade man tillgång till baslivsmedel i det här fallet, svamp, surkål, saltad eller nyfångad fisk, potatis, då kunde man alltid hålla hungern stången. Ekonomin spelade även här en viss roll. Det gällde att klara sig på egen hand. Det var en hederssak. Att be om hjälp var ett nederlag.
 
Den största skillnaden i matvanor var nog jul- och påskmaten. Julmaten i Estland har en viss anknytning till det gamla ryska köket. Höjdpunkten i julmaten är blodkorv, typ Röde Orm. Julkorven har anor förmodligen ända till vikingatiden. Den görs av grynkorn, fläsktärningar, grisblod och kryddor. Alltsammans stoppas i gristarmar. Korven steks innan man äter den.
 
Grisstek med stuvad surkål och Hasselbackspotatis är inte så dumt det heller. Kalvsyltan får vi inte heller glömma. Något julbord enligt svenskt mönster fanns ej.
 
Påskmaten är ganska lik den svenska, sill, ägg etc. Det finns en dessert, som härstammar från den ortodoxa kyrkans fasteavslutning. Rätten heter pascha, en mäktig blandning av keso, äggulor, socker etc, ingenting för bantare. Pirogerna med olika fyllningar är mycket gott. Så nog finns det skillnader.
 
HUR SÅG ESTLÄNDARNA PÅ DE SVENSKA MATVANORNA?
 
Den första reaktionen var nog att svenskarna använde för mycket socker i maten. Brödet, limpa, var en söt bekantskap. Limpan och det baltiska surrågbrödet har inget mer gemensamt än benämningen bröd.
 
Den andra överraskningen var sillen. Matjessillen saltad i socker- saltlake förbryllade många. Lutfisken var ej heller populär. Lut skulle man ha till tvåltillverkning, punkt slut. Dopp i grytan var också en förbryllande tradition.
 
Många gamla estländare hade köpt en back med Lyckholms ljus, klass I. Besvikelsen blev stor när man upptäckte att det var olika klassindelningar av ölet i Sverige och Estland. Klass I var starköl i Estland.
 
KOMMUNIKATIONEN MED OMVÄRLDEN
 
På 1940-talet fanns det ingen lokalradio, endast ett program fanns att tillgå. Ingen på Riksradion skulle komma på idén att sända information på estniska. På den tiden fanns det tre dagstidningar i Uddevalla nämligen Bohusläningen, Kuriren och Bohus-Posten. Troligen var det ingen som kom på idén att skriva något i dessa tidningar.
 
Vi var inte fler än det som hände i Uddevalla kunde förmedlas enligt mun till munmetoden. Information på riksplanet kunde man få genom Stockholms-Tidningen, som hade en estnisk bilaga.
 
Under 1946 startades två estniska veckotidningar, Välis Eesti (Utanför Estland) och Teataja (Härold). Dessa två tidningar hade en stor funktion att fylla. Nackdelen var att de inte var dagliga. Man fick sammandragsnyheter och många långrandiga analysartiklar om det politiska läget.
 
Det distribuerades även en tidning med ryssarnas hjälp ”Kodumaa Hääl” (Hemlandets röst). Adresserna till flyktningarna hade distributören fått från ett inbrott som hade gjorts i Stockholm. Tidningen var gratis och kom ut under många år.
 
Någon kontakt med hemlandet hade vi inte förrän 1949. Fr.o.m. 1950 kunde man börja utväxla censurerade brev med hemlandet. Ryssarna var nyfikna och läste all in- och utgående post. Brevskivarna på båda sidor blev mästare i att skriva mellan raderna.
 
Voice of America hade en kraftig sändare någonstans i Europa och sände nyheter varje dag kl 11 på estniska om vad som hände i världen. Tyvärr hade ryssarna en ännu kraftigare störsändare. När båda var igång samtidigt slog det gnistor om radiomottagaren.
 
Det estniska bokförlaget Ortho distribuerade estnisk litteratur, både äldre och ntförfattade verk. Många böcker skrevs om flykten och krigsupplevelserna. Strömmen av utsända böcker kunde stundtals vara störande. Alla skrev.
 
FRÅN FOLKSKOLAN TILL LÄROVERKET
 
1948 började de första esterna på Uddevalla Högre Allmänna Läroverk. Det var under Tage Rosenbergs regeringstid. Eleverna var till antalet två, en pojke och en flicka. Under 1950-talet ökade elevantalet till ca 15 varav hälften tog studentexamen. Det var ett bra läroverk. Lärarkåren hade en hög kompetensnivå. Även om de var auktoritativa så höll de en hög nivå på undervisningen. Kraven på eleverna var stora. Det tilläts inte många fel i svenskuppsatserna, några meningsbyggnadsfel, syftningsfel och några stavfel, då var man illa ute.
 
VAD BLEV DET AV ALLTSAMMANS?
 
Det tog ca tio år att komma in i det svenska samhället. Allt tar sin tid. Först måste man lära sig språket, sedan samhällssystemet (där räcker inte 50 år). Svenskarnas seder och bruk tar även tid att lära sig.
 
Estland blev åter fritt 1991. Landsflyktsperioden hade varat i 47 år, en mansålder. Alla utlandsester får återvända och bosätta sig i Estland om de vill. Men åren har gjort sitt. Att återvända och göra ännu en nystart är kanske litet för mycket för den första generationen, de är gamla idag, ca 70 – 80 år. Några har återvänt för att avsluta sina liv där.
 
Andra generationen, som var 1-15 år gamla när vi kom till Sverige har också levt sitt yrkesverksamma liv. Sverige har gett oss livskvalitet och livsmönster som vi bl.a. av bekvämlighetsskäl har svårt att bryta. Naturligtvis kan vi åka dit på semester etc.
 
Det finns nationalister i leden som till varje pris skall över och ordna och ställa där, helst inom den politiska sfären. Ex. Estlands första försvarsminister 1991 var estlandssvensk från Göteborg (tillika reservofficer vid Bohusläns Regemente – Red. Anm.). Det blev närmast en katastrof.
 
Tredje generationen som är födda i Sverige, är naturligtvis nyfikna på landet i öster. De har från sina föräldrar hört talas om det förlovade landet och bildat sig en uppfattning. De har den fördelen att de inte vet hur Estland såg ut innan vandaliseringen, de accepterar landet som det är.
 
Första och andra generationen drömmer om det Estland som var före kriget, det finns inte mer. Man får hänvisa till den svenske romantikern Atterbom, ”Det går inte att återvända till Lycksalighetens ö”. Allt förändrar sig med tiden.
 
Esterna blandar sig inte totalt med svenskarna. I de större städerna där fanns det många ester, som i Stockholm, Göteborg, Norrköping var blandäktenskapen sällsynta i början. I mindre orter som Uddevalla fanns det inte många ester. Valmöjligheterna var små och då blev det blandäktenskap.
 
Trots blandäktenskap eller ej så behöll esterna sin särart och sitt språk. Det är många ester som är minst tvåspråkiga, svenska, estniska och engelska etc. Även många svenskar har lärt sig estniska.
 
Som kuriosa kan nämnas att svenskan har blivit ett förenande språk i Baltikum, ty alla de baltiska språken är så olika att vi inte förstår varandra. Inget ont som inte har nåpgot gott med sig.
 
EPILOG
 
Om man vandrar på Sigelhults kyrkogård och ser namn som avviker från de vanliga svenska så kan det vara första generationen Estländare som vilar där.
Vila i frid.

 
Uppsatsen författad 1999-03-07 av Jüri Kiviloo, Uddevallas äldste nu levande estnisk flykning.
(Red. Anm. Författaren avled våren 2011, 75 år gammal) //

1 kommentar:

  1. Tack för en jättefin berättelse. Jag skriver bloggen karinsestland.blogg.,se, och kommer skriva lite om detta i morgon. OK?

    SvaraRadera