Ole Borch möter Märtha Hillén

Insänt av Ole Borch:

Det är roligt att göra upptäckter. Jag letade i min frus bokhylla för att finna något att läsa högt för henne. Det har jag gjort i flera år och det är väldigt trevligt. I hyllan stod "Märtha Hillén Har fröken tid att lyssna? Människor och händelser i Uddevalla - krig, beredskap, vardagsbekymmer".

Uddevallahistoria är alltid spännande och vi började läsa. Vilken bok! Märtha berättar om sitt liv som dotter till en banvakt, som med sin familj på 6 personer hade fått förflyttning från banvaktstugan vid St. Hällungen till Grohed. Märtha berättar om sin fars arbete som banvakt, hur det var att gå i Forshälla kyrkskola, konfirmationsundervisningen, om de stackars fosterbarn som bönder hade tagit.

Dessa barn hade mycket svårt i skolan, de var trötta och magra. De fick slita hårt på gården, fick ofta lite mat och bannor för att de inte kunde läxorna. När skulle de orka med dessa? Hon ger också glimtar från sin tid som butiksbiträde i en affär på Södra Hamngatan, där ägaren lånar av Märthas magra lön för att kunna lösa in en växel. I många år var hon expedit i ett bageri på Stora Hellevigsgatan.

Det finns många beskrivningar som kunde refereras från boken om livet i Uddevalla men det skulle inte göra boken rättvisa. Den är skriven med så stor kärlek till de människor hon kommer i kontakt med. Jag slås också av hur människor som levde under knappa villkor hjälpte och stöttade varandra. Allt detta skriver hon om med ett enkelt och innehållsrikt språk. Både min fru och jag blev fängslade av boken och kände oss tvungna att också läsa hennes första bok ."Medan dressinen rullade - genom fyra tunnlar, om människor och händelser kring Bohusbanan." Den fann jag på biblioteket. En lika fascinerande bok!

Vem var Märtha Hillén? Lever hon? Jag var nyfiken på när det hon skrev om hade inträffat. I telefonkatalogen stod hon och när jag ringde svarade en dam med klar röst och svaren på mina frågor kom snabbt och tydligt. Försiktigt undrade jag hur gammal hon var, man frågar inte om en dams ålder. "Jag är född 1913 och kom gärna och besök mig så kan vi prata vidare."

Det gjorde vi. Vår kaffestund i hennes lägenhet var mycket givande och hon berättade mer om det hon hade skrivit i sina två böcker. Den första skriven när hon var 85 år och den andra när hon var 90 år.

Som läsare av dess böcker får man en mycket fin och spännande inblick om livet i Uddevalla och förstår hur mycket som har förändrats under Märtha Hilléns liv.

Ole Borch  //

Underhållande kommunfullmäktige

(Staffan Cronholm (M) och Ole Borch (SU) )

Kvällens kommunfullmäktige var riktigt underhållande. Punkten 3 på dagordningen var:

"Besvarande av interpellation från Ole Borch (SU) till kommunstyrelsens ordförande om motorbåtstävling"

Det handlade förstås om den motorbåtstävling som skall äga rum den 6-8 augusti på Byfjorden. Kommunstyrelsens ordförande Sture Svennberg (M) svarade ganska snabbt och tydligt på interpellationen. Men sedan svävade debatten ut. Den kom i vissa stycken att handla om hela den globala miljödebatten. Och mycket annat också för den delen.

Staffan Cronholm (M) efterlyste den ekonomiska modellen som Ole Borch jobbar efter: "Helst skall man sitta hemma och inte göra nånting och sy sina egna skjortor och ha tråkigt"

Borch replikerade: "Du säger att det är tråkigt att sitta hemma och sy skjortor?" - "Nej det är det inte, men jag gör annat också!" (Till saken hörde att Ole Borch var iklädd en vacker gul skjorta med tillsynes påsydda blommor på)

Som sagt ett mycket underhållande kommunfullmäktige och du vet väl att du i efterhand kan gå in och se och lyssna på debatten. Du hittar sändningarna denna och tidigare debatter här. //

Sannes Minne

Det enda synbara påminnelsen i dag om huset Sannes Minne är den här busshållplatsen vid Strömstadsvägen. Den ligger omkring 150 meter från platsen där huset låg. Antagligen är det inte många som i dag vet varför busshållplatsen heter Sannes Minne.

Stiftelsen Sannes Minne grundades 1920 av framlidne Grosshandlare J. N. Sannes änka och barn.

I stiftelsens reglemente läser vi:

"Stiftelsens ändamål är att åt mindre bemedlade kvinnor, som sett bättre dagar (Pauvres Honteux), kostnadsfritt lämna bostad med värme och de förmåner i övrigt, som Stiftelsens tillgångar efter dess Styrelses beprövande kunna komma att medgiva.

För antagande som pensionär i Stiftelsen fordras:

1. att efter fyllda 50 år hava varit minst 5 år mantalsskriven i Uddevalla.
2. Uppnådda 60 års ålder.
3. Läkareintyg att sökanden ej är behäftad med för omgivningen eller eljest störande själssjukdom, smittosam sjukdom eller svårare kroppslig sjukdom samt
4. styrkt uppgift om sökanden ekonomiska förhållanden jämte intyg därom att sökanden kan påräkna så stor årlig inkomst, som erfordras för fyllandet av de levnadsbehov, som icke av Stiftelsen bliva tillgodosedda"

Ja, så lyder inledningen av reglementet och redan här framgår med all önskvärd tydlighet att det var många krav som skulle uppfyllas för att få komma i fråga.

Donationens värde var sammanlagt 360 000 kr 1919. Det motsvarar i dagens penningvärde enligt SCB:s prislathund 5 619 248 kr.

Omedelbart efter stiftelsebildningen påbörjades arbetet med att bygga det hus som bidragstagarna skulle bo i. Taklagsfesten hölls den 21 oktober 1920 och den 27 maj 1921 invigdes byggnaden Sannes Minne. Därmed kunde de äldre damerna börja att flytta in.

Efter flera års verksamhet trycktes 1937 en Promemoria för pensionärerna.

Ur den Promemorian saxar jag följande:

• Pensionär ombestyr själv städningen och rengöringen av tilldelad lägenhet.
• Piskning och skakning av mattor får endast utföras å gården eller balkongen i 2:dra våningen.
• Uppkommer felaktigheter i elektriska ljuset eller gasen liksom felaktigheter i värmeledningens fungerande anmäles detsamma till förestånderskan, som ock äger övervaka, att den för dagarne fastställda minimitemperaturen (17 grader) i rummen uppehålles.
• Pensionär får ej taga någon som helst befattning med korridorernas värmeledning eller ventilation. Ej heller må boningsrum vädras genom öppethållande av dörren till korridor.
• Skall pensionär företaga resa anmäles detta för förestånderskan, som jämväl bör erhålla skriftlig anmälan om dagen för hemkomsten.
• Varje pensionär äger att för eget bruk inneha en portnyckel. Porten stänges kl 9 e.m., och skall efter kl 10 e.m. till kl 7 f.m. tystnad iakttagas inom samtliga lokaler. Vattenledningen torde ej heller begagnas under ovannämnda tid annat än i fall av sjukdom.
• etc etc

Ganska snabbt blev Sannes Minne en plats där man träffades för att ge sig i väg på olika bussutflykter. I dag har Bohusläns museum övertagit den rollen.

När stadsmotorvägen genom staden planerades insåg man att detta också skulle påverka Sannes Minne. Fjällvägen behövde breddas och det blev en del diskussioner i tidningarna. En av dem som engagerade sig var läkaren Ole Borch, idag känd kommunpolitiker. Han skrev i en insändare i Bohusläningen den 9 februari att "Huset Sannes Minne bör bevaras och inte offras för bilismens sak".

Nu hjälpte inte Ole Borchs insändare utan Sannes Minne revs två veckor innan sin 50 årsdag.

Men Stiftelsen Sannes Minne lever vidare.//