Vem var Christin Ekman?

Jag får en fråga från Uddevalla kommun som jag inte har något svar på men som jag nu vidarebefordrar till Uddevallabloggens läsare. Alltså, vem var Fru Christin Ekman? Född den 31 (?) januari 1787. Död den 23 november 18??. Jag har misslyckats att läsa de två sista siffrorna. Den tredje kan vara 0 eller kanske 6 och den sista?? Att känna med med fingertopparna över den sista siffran hjälper heller inte.

Hennes grav ligger på Norra kyrkogården till höger när man kommer in genom entrén från Norra Drottninggatan. Där går en gång som man följer en bit och sedan ligger graven på vänster sida.

Jag har letat i olika kommunala handlingar, Sten Kristianssons skrifter mm utan att hitta henne. Så sitter du inne med lösningen  så hör av dig!  //

Vandring på Norra kyrkogården söndag 9 september

I morgon söndag den 9 september kommer jag att leda en vandring på Norra kyrkogården. Då kan man exempelvis få veta vad detta är för en gravsten. Det blir mycket personhistoria förstås då många av de kända Uddevallafamiljerna ligger begravda här.

Vandringen börjar vid huvudentrén innanför järnvägsövergången kl 15.00. Avgift 20 kr som oavkortat går till Uddevalla Hembygdsförening.

Välkomna!

Sigelhults kyrkogård i en "klass" för sig

Med anledning av uppmärksamheten och kommentarerna till inlägget häromdagen om Sigelhults kyrkogård (bilden ovan) har Uddevallabloggen i dag besökt Östra, Norra, Ramneröds och Herrestads kyrkogårdar för att se om situationen var densamma på dessa kyrkogårdar. Det var den inte. Bara genom att komma innanför kyrkogårdsgrindarna kan man se att så illa som på Sigelhults kyrkogård är det inte på de andra.

På Norra kyrkogården har ett 80-tal gravstenar lagts ned men redan har 60 av dem satts upp igen. Personalen har jobbat intensivt med att få upp stenarna igen. Här kan man också se hur man utan att lägga ned gravstenarna säkrat dem som på bilden. Låt vara att remmarna som bundits om stenarna kanske skulle ha varit i ett material som inte töjer sig då de blir våta.

Här kan man också se rena fuskarbeten som gjorts av de stenhuggerifirmor som en gång satt upp stenarna. Man ser att det sitter dubbar som går upp i stenen ovanpå, men säkringen under stensockeln är obefintlig, eller som här, endast består av en klen cementklack. Då saknar det i princip betydelse att gravstenen är dubbad i stensockeln då ju själva sockeln står "i lösan sand". Så här får man i dag inte sätta upp gravstenar.

Här är ett fält med urngravar där många stenar lagts ned, men rests igen av kyrkogårdspersonalen.

Större gravstenar som inte lagts ned har förankrats på detta viset.

På Ramneröds kyrkogård var inte så många stenar nedlagda utan istället säkrade som dem på Norra kyrkogården.

På Herrestads nya kyrkogård var det någon enstaka sten som var nedlagd.

Sammantaget kan man alltså säga att Sigelhult skiljer ut sig rejält från övriga. Man får intrycket att man varit "duktiga" att lägga ned stenarna, men har gjort väldigt lite för att få ordning på kyrkogården. Det är förstås särskilt trist då det är flest anhöriga som besöker sina gravar här.

Uddevallabloggen erfar dessutom att några nyckelpersoner sagt upp sig i protest mot kyrkogårdsledningen. Bohusläningen uppmärksammade tidigare i år den dåliga arbetsmiljön för kyrkogårdspersonalen. Kritiken riktade sig emot kyrkogårdsledningen. Situationen har inte blivit bättre sedan dess utan snarare sämre. Kyrkogårdsförvaltningen i Uddevalla har stora problem, något som väl återspeglar sig på kyrkogårdarna.  //

Kyrkogårdsvandring söndag kl 15.00

Söndag 4 september blir det vandring på Norra kyrkogården. Här finns många kända Uddevallafamiljers gravar och vi gör en rundtur bland dessa.

Norra kyrkogården anlades i slutet av 1800-talets första decennium och togs i bruk 1809. Den gamla begravningsplatsen omkring och inne i Uddevalla kyrka fick inte längre användas. Ett område kallat Rådmansängen vid stadens norra utkant arrenderades för ändamålet

Norra kyrkogården har utvidgats två gånger. 1850 gjordes en mindre utökning åt öster och 1878 utvidgades begravningsplatsen med ytterligare ett område som i stort sett nästan fördubblade dess redan utökade areal.

På Norra kyrkogården finns några gravhällar som tidigare låg inne i Uddevalla kyrka. Gravstenens inskription är i normalfallet nästen helt oläslig men om man vattnar den vid solsken och väntar medan solen torkar up vattnet kan man snart läsa texten. Vattnet finns då kvar i fördjupningarna där inskriptionen är inhuggen. Av inskriptionen kan man läsa att den har legat över handelsmannen Erik Trana och hans hustru Brigitte Dreijers grav. Erik Trana dog vid 36 års ålder redan 1760 medan Brigitte levde till år 1800. Deras son Andreas dog 1809 samma år som Norra kyrkogården togs i bruk.

Alla är hjärtligt välkomna! Start vid entrén kl 15.00.  //

Markarbeten på Norra Kyrkogården

Just nu ser det ut så här på Norra kyrkogården. Undrar om det är färdigt till den 4 september då jag leder en kyrkogårdsvandring här?  //

Robert M Thorburns familjegraf

Detta är Robert M och Alma Thorburns familjegraf på Norra Kyrkogården. Robert föddes 1828 och avled 1896. Hans fru Alma, född Jacobi, levde mellan 1833 och 1882. Det finns flera "Thorburngravar" på Norra Kyrkogården men denna är den största. Jag gick för många år sedan runt med framlidna Dagmar Thorburn (1901-1995) bland gravarna på kyrkogården och när vi kom till den här berättade hon att här låg 18 personer begravna och de flesta låg i kistor. Numera ligger även Dagmar här men i en urna.

Detta är kanske den allra största graven överhuvudtaget på Norra Kyrkogården. //

150 år sedan Wilhelm von Brauns död

(På grund av tekniska problem kan jag inte visa några bilder från dagens evenemang, men jag hoppas få sådana inom kort)

I dag är det på dagen 150 år sedan Wilhelm von Braun avled på Uddevalla lasarett som då (1860) låg i hörnet Sillgatan - Kungsgatan. För att hedra hans minne har Wilhelm von Braunsällskapet varit samlat i Uddevalla under helgen. Och idag var det kransnedläggning och tal vid von Brauns grav på Norra Kyrkogården.

Efter högtidsstunden kunde deltagarna samlas på Bohusläns museum och där skåda den käppsamling som tillhört von Braun.

Författaren Gunhild Karle skriver här bl a om Wilhelm von Brauns vistelse på Gustafsberg 1839.

Braun och Västkusten.

Av Gunhild Karle.

Av Brauns vänner kom August Blanche att spela stor roll. Blanche hade öppen blick för skrivbegåvningar, särskilt humoristiska sådana, och när han läst Brauns första diktsamlingar beslöt han söka upp den skämtsamme. Braun befann sig just då på västkusten, men det betydde intet. Med häst och vagn reste Blanche från Stockholm till kurorten Gustafsberg strax söder om Uddevalla, där han tog första kontakten med den man, som skulle bli hans diktarvän under flera år.

Västkusten kom tidigt att få betydelse för Braun, t ex Göteborg, som han besökte några gånger i början på 1830-talet. I det följande berättas om hans två mest betydelsefulla västkustbesök, mötet med Blanche i Gustafsberg och Uddevalla 1839 och hans livs sista sommar på Kornön utanför Lysekil 1860.

Möte med Blanche i Gustafsberg.

Wilhelm von Braun (1813-60) var en av 1800-talets mest uppskattade, skämtsamma skalder. Han var adelsman av tysk börd och utbildade sig på Karlberg till tjänst i kungliga armén. Där började han skriva dikter och snart uppmärksammades han av Aftonbladets eminente redaktör Lars Johan Hierta, som mot slutet av 1830-talet publicerade flera av hans skämtsamma dikter i tidningen och som också knöt honom till sitt förlag. 1837 utkom där Brauns första diktsamling, rätt och slätt kallad ”Dikter”, vars humoristiska och stundom ekivoka dikter gjorde enorm succé.

Två år senare, i augusti 1839, blev han uppsökt av August Blanche. Braun befann sig på badorten Gustafsberg på västkusten, dit han sökt sig för att vara sin älskade kusin Ebba så nära som möjligt, för hon ägnade sig just då åt tidens favoritnöje, hälsosamma tångbad i salt havsvatten. Blanche å sin sida hade läst Brauns dikter och blivit stormförtjust i hans skämtsamma och satiriska stil, som han själv var mästare i. Utan att tveka reste han tvärs över Sverige, från Stockholm till Uddevallatrakten, enbart för att lära känna sin själsfrände, och mötet blev succé. De träffades under en bal i brunnssalongen, där unga damer och herrar livligt rörde sig i en fransäs. Nedan skildras mötet efter Johan Gabriel Carléns minnesanteckningar:

Blanche kom en afton i augusti 1839 till Uddevalla och begav sig genast från gästgivargården till det närbelägna vackra Gustafsberg. Där var då bal i brunnssalongen, på vars tiljor unga damer och kavaljerer livligt rörde sig i fransäsen, trots hettan och dammet.

Med möda trängde sig Blanche fram till bakgrunden av salen, ty han sökte någon, som han läst, men ännu inte sett: han sökte Wilhelm von Braun. Men han sökte honom ej bland de dansande … Då såg han en ung man stående något skild från de andra, starkt växt, med brett ansikte, tjockt mörkbrunt hår, varav en lugg föll ned över pannan, buskiga ögonbryn, dito mustascher och under mustascherna glansen av ett leende … glatt? Det är möjligt. Melankoliskt? Det är troligare, ty han såg på dansen och hörde på det meningslösa pladdret.

Så ungefär bör en glad poet se ut, tänkte Blanche, närmade sig den unge mannen och yttrade: ”Det är bestämt löjtnant Wilhelm von Braun jag har den äran att se?”

”Ja, visst!” svarade Braun . ”Vem är herrn?”

Blanche, känd då endast såsom redaktör av veckobladet Freja och författare till några politiska broschyrer, nämnde sitt namn, vilket naturligtvis inte var obekant för Braun.

”Vi måste bli bröder!” förklarade skalden och förde den nykomne till serveringsrummet, där brorskapet dracks, ett brorskap inte blott för den flyktande stunden.

Efter balens slut anställdes av balkavaljererna en kollation för de bägge notabiliteterna, och det var långt lidet på natten, då det glada laget bröt upp och Braun med sin nye bror återvände till Uddevalla.

”Det var en faslig hetta!” pustade Braun, under det de strövade kring gatorna. ”Att inte augustimånen skäms; vem har gett honom lov att imitera solen? I natt lägger jag mig ej … låt oss bese stadens märkvärdigheter: gästgivargården är märkvärdig för sin punsch. Uddevalla har varit en rik stad men blev fattig, sedan sillen gick sin väg. Sill har gjort andra städer lyckliga … ett kungarike för en sill i detta ögonblick! Min löjtnantsfullmakt och mitt obefläckade svärd ger jag på köpet … Men vad är det här?”

De bägge flanörerna hade stannat framför en lägre stenmur.

”Aha!” återtog Braun, ”det är kyrkogården … Låt oss gå in! I de dödas stad finns det väl svalka nog.”

De gick in och strövade där länge omkring mellan kors och kullar.

”Ack, den som bodde här!” yttrade skalden efter en stunds stillatigande. ”Här överallt är så tyst, och tystnaden är min bäste vän. Här störs man av ingen, inte ens av sig själv, vilket är det bästa. Den som kryper till kojs här vaknar utan huvudvärk. En gravhög mer, ett lidande mindre!” tillade han med djup betoning i rösten.

”Det är svårt att minnas” (anmärker Blanche) ”på vilket ställe av kyrkogården Braun stod, då han yttrade dessa ord, men det är inte omöjligt, att det just var på samma plats, där hans gravvård nu står, rest av vänner över den, som ej mera lider …”

Att mötet verkligen ägde rum under dessa speciella omständigheter omvittnades långt senare av Blanche själv. I en artikel i ”Illustrerad tidning” av 1862, nr 43, skildrade han det utförligt, återgav repliker och hyllade varmt sin då sedan två år döde vän.

Från Stockholm till västkusten.

Under boendet i Stockholm umgicks Braun med likasinnade, till exempel Johan Gabriel Carlén, som var gift med författarinnan Emilie Flygare-Carlén, Blanche och Herman Bjursten. Tillsammans med bl a Blanche och Bjursten tillbringade Braun mången lördagskväll i det egenhändigt bildade litterära sällskapet ”Gröna stugan”, som höll till i ett schweizeri i Berzelii park. Det hade öppnats av den legendariske H. R. Berns, som gav det namnet Gröna stugan efter litteratörerna, och då Blanche vid den här tiden var ett välkänt författarnamn lockades allmänheten att besöka stället, vilket den sluge Berns räknade med. Några år in på 60-talet öppnade han sina salonger, som väl alla känner till.

Mötena ägde rum året runt i flera år. Vintertid höll man till i Gröna stugan, sommartid på den kända krogen Blå porten på Djurgården, alltid på lördagar. Sällskapet upplöstes våren 1860. Orsaken kan ha varit Brauns definitiva avresa från Stockholm till västkusten, där han under några veckor levde eremitliv. Vänner och andra har vittnat om hans nya livsstil, insjuknande och alltför tidiga död. Vi förenar oss med dem i ett sista sammanträffande med den glade skalden.

Braun hade först tänkt slå sig ned i Lysekil, men då samhället var en badhåla, bebodd av en rad odrägliga fiskare och småborgare, ändrade han sig. Sedan han fått tips om ett ensligt ställe, som hette Håskär och låg på Kornön en halv mil från Lysekil slog han där ner sina bopålar i en hyrd liten stuga.

Ön var en enda stor klippa med en dalgång i mitten och inte större än att man rodde runt den på en halvtimme. Stugan låg tjugotalet meter från stranden och bestod av ett enda, halvstort rum. Utanför växte öns enda träd, ett päronträd, en syren, en pil, en hagtorn och en buskartad växt, som han inte kände till namnet på. Trots öns namn växte där inte något korn, endast en och annan potatis.

”Var har du dagens mjölkskvätt?” grymtade han nästan varje morgon till sin värd, fiskaren och salterimästaren Schiller.

”Kan han inte hålla sig lugn, klockan är bara fem”, brukade Schiller yrvaket svara. Så försvann han ut i ladugården, där öns kor, fem till antalet som träden hade sitt viste. De försåg öns bebyggare med mjölk, färskt smör och färsk ost, medan Schiller, liksom Braun, stod för fisket och fru Schiller bakade bröd.

Några dagar in i juli hände något oroande. Stickande känningar i trakten av njurarna och stelhet kring höfterna fick honom att ängslas för njursten, som med tidens ofullständiga läkarvetenskap kunde betyda döden. Då känningarna upphörde efter några dagar glömde han varningssignalen och återgick till skrivandet av den kalender han planerade att ge ut till jul. Den 14 augusti skrev han i brev till bokförläggaren Brudin, att han tänkte komma upp till Stockholm i mitten av september, ville Brudin ha godheten att hyra en vinterbostad åt honom, helst på Kungsholmen?

Det brevet blev veterligen Brauns sista.

Ett oväntat besök.

Dagen efter kom oväntat besök. Skalden och gode vännen Herman Bjursten, som tidvis arbetade som skribent i Nya Dagligt Allehanda, befann sig för tidningens räkning på reportageresa på västkusten, och då han kände till Brauns boende på Kornön beslöt han hälsa på. Braun mottog honom med öppna armar, och hur mötet avlöpte skildrade Bjursten i brev till tidningen, publicerat den 24 augusti enligt följande:

”Lysekil d. 16 aug.

Broder!

Mitt första brev från Marstrand hoppas jag du riktigt bekommit. Jag sitter nu på en klippa i havet, där vår gemensamme vän, skalden Wilh. V. Braun för sommaren slagit ned sina bopålar i ett slags eremitiskt lugn och där han nyligen hälsade mig med följande distikon efter den grekiske vise:

”Du, som dig ensam fann i den människovimlande öknen,

Bota dig, gå, misantrop, bota dig, bli – eremit!”

Utanför fönstren i den fiskarkoja vi bebor ryter Kattegatts yrande vågor och på en halv mils avstånd reser sig Lysekils kyrktorn. För övrigt – idel nakna klippor, sedan sekler tillbaka ”utpinade” av de skarpa havsvindarna. Men det är fest i skaldens stuga, fest på färsk, egenhändigt fångad vitling och färsk potatis, färskt smör, färskt bröd, oskummad mjölk. I bakgrunden vinkar en tuting och en afton av förtroligt glam, medan ”Böljorna slå emot skären.”

Den klippö, där vi befinner oss, heter Kornön, ironiskt, som det vill synas, ty något korn kan ej upptäckas. Skaldens värd heter – Schiller, också en ironi. Emellertid saknas inte lyran i Schillers stuga, som du kan finna, och sånggudinnan dyrkas här både på antika och moderna versslag. Stundom sjunger stormen i djupa toner, stundom klinga vågorna elegier emot stranden, medan en ljummare vind susar kring de nakna klipporna och fiskmåsarna doppa sina vingar i det salta skummet. Det är ett friskt, ett härligt liv, ett fängslande panorama, fastän det saknar paradisiska trädgårdar, frukttyngda grenar och blommande ängar. Men naturen uppträder här i osmyckad gestalt, visande sina nakna, fruktansvärda jättelemmar, imponerande genom storhet och kraft. Och härdade och kraftiga är de söner, dem han har fostrat vid sin obetäckta barm. - - - ”

De sista dagarna.

Från första september sänkte sig mörkret allt tätare över det som blev Brauns sista tid. Det började med illamående och allmän sjukdomskänsla, en molande värk över njurarna och till slut urinstopp. På morgonen den tredje beslöt han söka läkarhjälp, vilket Schiller hjälpte honom med genom att segla honom till Lysekil. Där hämtade Schiller Brauns gode vän, köpmannen Robert Nordvall, som skjutsade honom till sin bostad, där han bäddade ner vännen. När läkaren anlände och hörde om urinstoppet gav han order om varma bad och drivande medel, vilket hade en välgörande effekt.

Men Braun var så medtagen att han blev kvar hos Nordvall. Under några dagar drabbades han av förnyade smärtor, men när Nordvall åter ville skicka efter läkaren sade Braun nej. I samma smärtfyllda tillstånd låg han i fyra dagar, då den läkare, som tidigare besökt honom, av en händelse återkom. Läkaren upptäckte att Braun drabbats av kallbrand i underlivet, vilket troligen berodde på det fyra dygn långa urinstopp som Braun på nytt drabbats av. Operation var enda möjligheten att rädda honom och i båt forslades sjuklingen till Uddevalla.

Under den sju timmar långa färden verkade han krya på sig och skämtade på gammalt manér med roddarna. Men som så ofta hos Braun var munterheten skenbar. På grund av hans utmattade tillstånd måste de bära honom till sjukhuset. Där intogs han vid åttatiden på måndagsmorgonen den tionde september och på tisdagsmorgonen opererades han. Natten till den tolfte hade han så svåra plågor, att han vid femtiden på morgonen föll i koma. I det tillståndet låg han till klockan åtta på kvällen, då han avled.

Under stor uppslutning begravdes han tisdagen den 18 september på Uddevalla Nya kyrkogård, samma kyrkogård som Blanche och han promenerat på en augustinatt 21 år tidigare, den natten då Wilhelm i melankoli yttrat:

”Ack, den som ändå bodde här! Här är överallt så tyst och tystnaden är min bästa vän. I tystnaden störs man av ingen, inte ens av sig själv, vilket är det allra bästa. Har man krupit i säng här vaknar man utan huvudvärk. En gravhög mer, ett lidande mindre.”

Begravningsprocessionens deltagare, som samlades klockan fyra på eftermiddagen, marscherade efter några minnesceremonier till kyrkogården för den slutliga högtiden. Dagen blev särskilt minnesvärd genom den naturens scenförändring, som Bohus Läns tidning skildrade med följande ord:

”Sällan, måhända aldrig, har en högtidligare begravningsakt ägt rum här i staden. Bland den betydliga mängden av åskådare iakttogs den fullkomligaste tystnad. En djup rörelse varseblev man på en stor del av de närvarandes anleten, och högtidligheten ökades ännu mer därav att, efter ett ganska bistert väder på förmiddagen, solen blickade fram på eftermiddagen i sin skönaste glans liksom för att sända en avskedshälsning åt den bortgångne diktarens stoft.”

I början av oktober infördes i Aftonbladet en appell, initierad och skriven av en västkustfödd personlighet, Strömstadtösen och Brauns sedan många år goda vän, författarinnan Emilie Flygare-Carlén. Uppropet, vars första halva bestod av minnesord, var bland andra undertecknat av författarinnan själv, Blanche och Bjursten. Minnesorden:

”Till allmänheten.

Nyss satt en ensling på västkustens ensliga strand. Vad sökte hans blick, då den irrade över blå böljan? Vad sökte den, då den irrade över det blå himlavalvet? Hans läppar uttalade ej den hemligheten i ord – men sucken, som på vindens vingar flög hän till de höga rymder, där Sveriges sångarkungar nu slå sina lyror, sucken förrådde enslingens längtan att från livets tröttsamma stråt snart få taga ut det steg, som gör själen fri från kroppens fängsel.

Det var ej första gången Wilhelm von Braun sökte att under eremitlivets tystnad, lugn och återhållsamhet sätta en damm mot den virvlande ström, som världen eljest så gärna ville leda i hans väg. För ett antal år sedan levde han på ett ensligt torp i Småland, alltid önskande, alltid strävande att vinna inre frihet och frid.

Det är skönt och gott och tröstande för enskilda vänner att kunna säga: Han har nu genom Guds kärlek vunnit det mål han sökte, vunnit det som få det vinna, medan hans ryktes fulla glans stannar kvar efter honom, kastande ett härligt återsken över hans minne!

Med stolthet berömmer sig Bohuslän av att få förvara hans stoft.”

Den andra halvan manade svenska folket nationalsubskription, dvs en landsomfattande insamling av pengar till en minnesvård. Sveriges bokhandlare skötte den saken och inom mindre än ett år hade det erforderliga beloppet insamlats.

Efter avslutad insamling beställdes ett imponerande granitblock, som restes på den hundra år senare nästan glömde skaldens grav. Den inhuggna texten lydde:

WILHELM VON BRAUN

Född 1813. Död 1860.

Vänner af hans sångmö reste stenen.


En dikt med västkustanknytning.

Brauns dikter handlar om människor i diverse komiska eller ekivoka situationer, filosofiska betraktelser eller skrevs till minne av avlidna personer. Beskrivande dikter över till exempel västkusten finns inte i hans diktsamlingar, endast en som hyllar sillen, den av Braun så gouterade fisken, som han ansåg självskriven på smörgåsbordet. Dikten bär underrubriken ”Sång i Orden Par Bricol Barbaradagen 1843”.

Par Bricol (franska, betyder: genom bagatell, dvs firande av mindre viktiga händelser) var ett ordenssällskap instiftat till minne av Bellman. På Barbaradagen (den 4 december), så benämnd efter det kvinnliga helgonet Barbara, martyr och skyddshelgon för artillerister och gruvarbetare, ägde årsmötena rum, då frossade man i god mat, sjöng sånger och lyssnade på musik. En not i samlingsutgåvan av Brauns dikter uppger orsaken till 1843 års firande: ”Sillförhoppningarna voro år 1843 som störst och de så kallade ”sill-ljugarna” som stortaligast.” Citatet åsyftar den nyckfulla sillen, som stundom övergav västkusten för Norge, men just 1843 trodde man den vara på väg tillbaka till Sverige.

På mötena ägnade man sig åt god mat, sång och musik. Dikten kallas sång, men huruvida den sjöngs är okänt. Den inleds med några ord om den vikande konjunkturen, men tack vare sillens återkomst till svenska vatten vankas rikedom och kärlekstörstande flickor:

Sillens återkomst.
Sång i Orden Par Bricol, Barbaradagen 1843.

Järnet faller, silvret rymmer,
Kyparn ger ej mer kredit,
Men från oro och bekymmer
Barbara oss samlat hit.
Strunt i järn och stål!
Än är full vår bål,
Och den äkta Bacchisonen
Äger silverberg i månen.


Att ha kärlek för metaller,
Är ej bricollisters sed.
Bröder! När som järnet faller,
Faller vin och flickor med.
Präktig konjunktur
För en glad natur!
Kommer nu på köpet sillen,
Då blir liv i våra gillen.

Då vi ställa oss i leder,
Fylla i vår bål med lust,
Och marschera mangrant neder
Till den bohuslänska kust,
Kasta våra garn,
Klang! I Bacchi barn!
Intet kostar sillsalaten …
Vi bli rika män i staten!

När vår kassa till miljoner
Nu har stigit ett, tu, tre,
Gå vi, väldiga patroner,
Åter för att Stockholm se,
Fast vi lukta tran,
Flickorna i sta’n
Skola nog, i kärleksångsten,
Be oss att få dela fångsten.

Och det få de hjärtans gärna,
Bricollisten är ej snål;
Och han kysser om sin tärna,
Och han sköter om sin bål.
På den fisk han fått,
Super han så gott,
Så väl hemma som i gillen
Leve Barbara och sillen!

_____________
Källor:

J. G. Carlén, Några blad om Wilhelm von Braun
Ture Nerman, Wilhelm von Braun 1, 2
August Blanche, Minnesbilder
Nya Dagligt Allehanda
Aftonbladet
Samlade arbeten av Wilhelm v. Braun, del 1 //

Wilhelm von Braun

Eva Sandblom skriver:

"Hej Gunnar!

Jag undrar om du vet vad Wilhelm von Braun har gjort i Uddevalla, för att få ett kvarter uppkallat efter sig?

Mvh Eva"

Wilhelm von Braun föddes den 8 november 1813 i Brängesås, Älvsborgs län. Han dog på Uddevalla lasarett den 12 september 1860. Han hade hyrt ett hus på Stora Kornö utanför Lysekil för att där kurera sin hälsa. Han blev dock sämre och fördes per båt till Uddevalla där han skrevs in på lasarettet, som då låg i hörnet Sillgatan - Kungsgatan (där Bohusgalleriet ligger idag). Där avled han alltså.

Och det är väl egentligen hans anknytning till Uddevalla. Den medförde i sin tur att han begravdes på Norra Kyrkogården. På Bohusläns museum finns hans fina käppsamling. Hur den hamnade där har jag alltid undrat.

Wilhelm von Braun var den tidens superkändis. Han var otroligt populär fortfarande långt efter sin död. Idag är det inte så många som känner till von Braun. Det jag brukar nämna vid kyrkogårdsvandringar på Norra kyrkogården är att det var han som inspirerade Alice Tegner till barnvisan Mors lilla Olle. von Braun skrev historien om en liten bärplockare som mötte en björn i dikten Stark i sin oskuld.

Fyra år efter hans död restes gravvården på Norra kyrkogården. På stenen står det att "Vänner av hans sångmö reste vården". Sångmön var Emelie Flygare Carlén.

Gravstenen är unik på flera sätt. Om man går dit och tittar så ser man att en bit av den ursprungliga kyrkogårdsmuren finns kvar bakom den. Och på grund av sin mäktighet hade Uddevallaborna snart börjat kalla den Monumentet. Det blev ofta ett utflyktsmål vid söndagspromenaden.

I Tidningsarkivet får vi följande träfflista vid en sökning på Braun:

1862-08-25 Von Brauns monument på Norra kyrkogården nu klart.
1864-11-07 Imorgon avtäcks gravvården över Wilhelm von Braun på Norra Kyrkogården. Annons.
1883-07-19 Wilhelm von Brauns grav. Kyrka.
1885-11-07 Skalden Wilhelm von Brauns grav på Norra Kyrkogården. Kyrka.
1887-08-16 Minnen av Wilhelm von Braun. Historia.
1888-01-21 Wilhelm von Brauns grav. Minne upptecknat 1862. Historia.
1892-04-23 Vilhelm von Brauns gravvård på Uddevalla kyrkogård. (Norra kyrkogården). Kyrka.
1903-08-04 Stadspromenader, 33. Länslasarett, tändsticksfabriken, von Braun. Herrnhutarna. Industri. Sjukvård.
1909-01-14 Vilhelm von Braun bedömd av en kvinna (Ellen Key).
1910-02-12 Exekutivt försåldes tomten nummer 8 i kvarteret von Braun med åbyggnader. Fastighetsaffär.
1910-09-10 Wilhelm von Braun, 50 år efter hans död, berättelse av Halfdan Mörk.
1913-11-08 Ett 100-årsminne Wilh. von Brauns födelse.
1913-11-25 Fru Olivia Pettersson på tomt nummer 8 i kvarteret von Braun med byggnader. Fastighetsaffär.
1918-01-10 Ur boken om Uddevalla av Wilh Jacobowsky - Kasen - Uddevalla - Tegnér och von Braun.
1920-09-16 60 år sedan Wilhelm von Brauns död. Högtid på Norra kyrkogården.
1928-05-15 Nybyggnader i Uddevalla, gymnastikhus vid Margretegärde, Esperöd, kv. von Braun.
1935-03-11 Orginalmanuskript av von Braun i läroverkets ägo, berättelse av Gösta Pauve.
1935-03-15 Wilhelm von Braun i Uddevalla, berättelse av Gösta Pauve. Bild.
1938-11-01 Uddevalla museum har som gåvor mottagit von Brauns stillettkäpp samt Alban Thorburns höghjulscykel. Gåva.
1940-07-02 Bild på Wilhelm von Brauns grav, det är 80 år sedan Braun gick bort. Död.
1945-06-21 Hitler- och Eva Brauns lik brändes efter döden.
1945-11-02 Hitler sköt sig, Eva Braun tog gift i rikskansliet i Berlin den 30 april.
1945-11-17 Eva Brauns dagbok hittad i Bayern. Fina presenter fanns undangömda. Krig.
1945-11-21 Eva Brauns dagbok har påträffats. Krig.
1947-01-23 Lagfart för Oskar Backman å tomt nr 4 i kv von Braun köpt av dödsboet Johan S. Larsson.
1947-09-12 "Vad fordom hänt". Skalden Vilhelm von Braun död 1860.
1947-11-12 Hitlers svärmor Franziska Braun frikändes av den zifieringsdomstolen.
1948-03-25 Eva Brauns 300 sidors dagbok har påträffats. Berättelse.
1948-08-27 En augustinatt på Norra Kyrkogården av F.E.K. Om Wilhelm von Braun och August B.
1957-07-11 Skalden Wilhelm von Braun. Berättelse av Gösta Olsson, Hällevadsholm.
1957-09-04 Wilh. von Brauns grav på norra kyrkogården i Uddevalla. Kyrka.
1959-07-13 Kvarteret von Braun rivs. Kilbäcksgatan-Östergatan-Jacob Trahnsgtan.
1959-09-23 Rivning av byggnaderna i von Braun mot Jacob Trahnsgatan. Bild.
1960-09-09 von Braun, löjtnanten som blev poet - ett hundraårsminne.
1960-10-20 Kvarteret von Braun bebyggs. Byggnad.
1960-11-01 Lindar som försvinner i kvarteret Braun. Träd.
1961-11-09 Bortglömd skaldegrav i Uddevalla, Wilhelm von Braun. Kyrka. Bild.
1963-10-23 Kv Von Braun med 142 lägenheter färdigt, byggherre ing Nils Johansson.
1978-08-17 Historien bakom kvartersnamnen i Uddevalla. Wilhelm von Braun. Hembygd.
1993-11-05 Kvick 1800-talsförfattare begravd i Uddevalla, von Braun får eget sällskap.
1993-11-05 Wilhelm von Braun får eget sällskap. Stor författare som ligger begravd i Uddevalla. //

Urngravar på Norra Kyrkogården

Jag pratade i dag med Peter Scherman, som är lagbas för kyrkogårdsarbetarna på Norra Kyrkogården. Han berättade att de här ramarna är ditlagda nu, dvs inga gravar har tagits bort utan där var en marksluttning tidigare.

När det hela är klart är det meningen att det skall bli urngravar inom ramarna på bilden.//

Förändringar på Norra Kyrkogården

På Norra Kyrkogården ser det ut så här sedan en tid. Den norra delen av den ursprungliga allén har avlägsnats och kommer att ersättas av nya träd.

Under tiden ser det inte så trevligt ut. Massor med snäckskal har dessutom kommit i dagern. Det är inte troligt att kyrkogården är anlagd på en skalbank utan det är nog skalgrus som har körts dit en gång i tiden.

Tre av gravarna ser ut så här. Jag vet inte varför men kanske de skall återanvändas för jordbegravningar?//

Norra kyrkogården

Robert Thorburns familjegrav. Här ligger 18 kistor och ett antal urnor.

Före den stora branden 1806 hade Uddevalla i huvudsak två kyrkogårdar. Den ena omedelbart söder om Uddevalla kyrka och den andra på andra sidan Bäveån på den plats där Bäve kyrka en gång legat (revs omkring 1600). Nej förresten, vi måste också räkna golvet i Uddevalla kyrka som kyrkogård. Där var åtskilliga välbesuttna Uddevallabor begravna under sina gravhällar. Endast någon vecka innan branden begravdes den sista Uddevallabon där. Egentligen var det inte längre tillåtet med dessa begravningar inne i kyrkorna. 1783 hade beslutats att dessa skulle upphöra men det tog tid att ställa om.

Sedan måste vi förstås också nämna Kapelle kyrkogård som ibland kallas Kolerakyrkogården. Egentligen saknas det grund för det namnet. De flesta offer för koleraepidemin 1834 begravdes på Norra och Östra kyrkogårdarna.

Men det råder fortfarande stor okunnighet om Kapelle kyrkogård. Exempelvis har vid olika tillfällen mänskliga kvarlevor hittats på helt andra platser än uppe på kyrkogården. 1935 hittades en stor mängd skelett i början av Kapellebacken, dvs ungefär där som stadens fattighus var beläget. Ja, samma år påträffades för övrigt människoskelett vid Asplundsgatan. Måhända efter striderna under Gyldenlöwefejden på 1670-talet?

Men, nu skulle vi hålla oss till Norra kyrkogården. Efter stadsbranden 1806 stod det klart att staden behövde en ny kyrkogård. Tillsammans med Bäve socken fick man i stället två kyrkogårdar. Den Norra för Uddevallaborna och den Östra för Bäveborna. Handelssocieteten i Uddevalla slog sig senare ihop med Bäve om Östra kyrkogården.

Det blev den s k Rådmansängen norr om staden som fick ge plats åt Norra kyrkogården. Den invigdes 1809 och ansågs ligga alldeles för långt utanför staden. Den första Uddevallabon som kom att begravas här var prosten och kyrkoherden över Uddevalla stads- och landsförsamlingar Mattias Schröder. Hans grav placerades längst upp mot den norra muren och till vänster om mittgången.

Norra kyrkogården har utvidgats i två omgångar. Den första 1850 var en mindre utvidgning åt öster och den andra 1878 var en större utvidgning i nordost och i och med den kom kyrkogården att i det närmaste fördubblas. Och därmed kom Mattias Schröders grav inte längre att vara placerad mot den norra kyrkogårdsmuren.

Ungefär en meter av den muren finns faktiskt bevarad än i dag. Den står som ett stöd bakom Wilhelm von Brauns grav, det s k Monumentet. Om man går mittgången upp så har man den längst upp till höger på den äldsta delen av kyrkogården. Det går knappast att missa den.

Eftersom man ansåg att det var så obeskrivligt långt mellan kyrkan och Norra kyrkogården så väcktes tidigt frågan om att bygga ett gravkapell på Norra. Frågan utreddes och utreddes utan resultat men då släkten Sanne 1917 donerade pengar till ett nytt gravkapell vid kyrkan så föll frågan.

1957 gjordes en omfattande restaurering av Norra kyrkogården. Huvudingången från staden, en stor del av murarna runt kyrkogården samt kyrkogårdsbyggnaden tillkom då. Fontänen ritades av Nils Högman och kom på plats lite senare.

Huvudgången har breddats och under den ligger ett okänt antal Uddevallabor begravna. Några gravhällar flyttades från sin plats inne i Uddevalla kyrka till Norra. Det är i dag oerhört svårt att läsa inskriptionerna på dessa.

På Norra kyrkogården ligger många välkända Uddevallabor begravna och det är som att läsa en historiebok att gå från grav till grav och se alla kända namn.

Två saker är dock väldigt trista. Det var inte förrän på 1950-talet man noggrant började anteckna vilka personer som begravdes i gravarna. När Uddevalla Hembygdsförening skulle leta reda på Ida Wessmans grav (som hade ägt hembygdsföreningens nuvarande lokal, det s.k. Wessmanska huset) visade det sig att det var bara modern som var antecknad i gravboken. Genom en tidningsartikel i Bohusläningen kunde det dock verifieras att Ida begravdes i samma grav som modern.

Det andra är att ett alldeles för stort antal gravstenar är vandaliserade och det är jättetråkigt att se. Gravstenar ligger välta och i några fall sönderslagna. Och det är inte Kyrkogårdsförvaltningens ansvar att reparera skadorna utan det är upp till respektive gravrättsinnehavare. Då dessa ofta inte ens bor på orten kan det ta lång tid innan det åtgärdas om det ens blir av.

Här nedan finns en länk till mitt webbalbum. Tryck på den och du kommer till ett stort antal bilder på gravstenar på Norra kyrkogården. I en del fall har jag kompletterat bilderna med text, men i många fall saknas det sådan. Jag är tacksam för synpunkter och information om dessa personer som jag inte har någon kunskap om.//

Klicka alltså här http://picasaweb.google.com/Gunnar.Klasson/NorraKyrkogRden?authkey=1nOVzBRmJaA

Vila i ofrid

Den här gravvården på Norra Kyrkogården saknar uppgifter om vilken Uddevallabo som ligger begravd i den. Säkerligen hade "Anonym" aldrig kunnat förutse den "ofrid" som nu råder på platsen alldeles intill stadsmotorvägen.

Jag har fått en fråga om Uddevallas kyrkogårdar och kommer därför under sommaren att skriva en artikelserie om dessa.//