2010-09-12

150 år sedan Wilhelm von Brauns död


(På grund av tekniska problem kan jag inte visa några bilder från dagens evenemang, men jag hoppas få sådana inom kort)

I dag är det på dagen 150 år sedan Wilhelm von Braun avled på Uddevalla lasarett som då (1860) låg i hörnet Sillgatan - Kungsgatan. För att hedra hans minne har Wilhelm von Braunsällskapet varit samlat i Uddevalla under helgen. Och idag var det kransnedläggning och tal vid von Brauns gravNorra Kyrkogården.

Efter högtidsstunden kunde deltagarna samlas på Bohusläns museum och där skåda den käppsamling som tillhört von Braun.

Författaren Gunhild Karle skriver här bl a om Wilhelm von Brauns vistelse på Gustafsberg 1839.


Braun och Västkusten.

Av Gunhild Karle.

Av Brauns vänner kom August Blanche att spela stor roll. Blanche hade öppen blick för skrivbegåvningar, särskilt humoristiska sådana, och när han läst Brauns första diktsamlingar beslöt han söka upp den skämtsamme. Braun befann sig just då på västkusten, men det betydde intet. Med häst och vagn reste Blanche från Stockholm till kurorten Gustafsberg strax söder om Uddevalla, där han tog första kontakten med den man, som skulle bli hans diktarvän under flera år.

Västkusten kom tidigt att få betydelse för Braun, t ex Göteborg, som han besökte några gånger i början på 1830-talet. I det följande berättas om hans två mest betydelsefulla västkustbesök, mötet med Blanche i Gustafsberg och Uddevalla 1839 och hans livs sista sommar på Kornön utanför Lysekil 1860.

Möte med Blanche i Gustafsberg.

Wilhelm von Braun (1813-60) var en av 1800-talets mest uppskattade, skämtsamma skalder. Han var adelsman av tysk börd och utbildade sig på Karlberg till tjänst i kungliga armén. Där började han skriva dikter och snart uppmärksammades han av Aftonbladets eminente redaktör Lars Johan Hierta, som mot slutet av 1830-talet publicerade flera av hans skämtsamma dikter i tidningen och som också knöt honom till sitt förlag. 1837 utkom där Brauns första diktsamling, rätt och slätt kallad ”Dikter”, vars humoristiska och stundom ekivoka dikter gjorde enorm succé.

Två år senare, i augusti 1839, blev han uppsökt av August Blanche. Braun befann sig på badorten Gustafsberg på västkusten, dit han sökt sig för att vara sin älskade kusin Ebba så nära som möjligt, för hon ägnade sig just då åt tidens favoritnöje, hälsosamma tångbad i salt havsvatten. Blanche å sin sida hade läst Brauns dikter och blivit stormförtjust i hans skämtsamma och satiriska stil, som han själv var mästare i. Utan att tveka reste han tvärs över Sverige, från Stockholm till Uddevallatrakten, enbart för att lära känna sin själsfrände, och mötet blev succé. De träffades under en bal i brunnssalongen, där unga damer och herrar livligt rörde sig i en fransäs. Nedan skildras mötet efter Johan Gabriel Carléns minnesanteckningar:

Blanche kom en afton i augusti 1839 till Uddevalla och begav sig genast från gästgivargården till det närbelägna vackra Gustafsberg. Där var då bal i brunnssalongen, på vars tiljor unga damer och kavaljerer livligt rörde sig i fransäsen, trots hettan och dammet.

Med möda trängde sig Blanche fram till bakgrunden av salen, ty han sökte någon, som han läst, men ännu inte sett: han sökte Wilhelm von Braun. Men han sökte honom ej bland de dansande … Då såg han en ung man stående något skild från de andra, starkt växt, med brett ansikte, tjockt mörkbrunt hår, varav en lugg föll ned över pannan, buskiga ögonbryn, dito mustascher och under mustascherna glansen av ett leende … glatt? Det är möjligt. Melankoliskt? Det är troligare, ty han såg på dansen och hörde på det meningslösa pladdret.

Så ungefär bör en glad poet se ut, tänkte Blanche, närmade sig den unge mannen och yttrade: ”Det är bestämt löjtnant Wilhelm von Braun jag har den äran att se?”

”Ja, visst!” svarade Braun . ”Vem är herrn?”

Blanche, känd då endast såsom redaktör av veckobladet Freja och författare till några politiska broschyrer, nämnde sitt namn, vilket naturligtvis inte var obekant för Braun.

”Vi måste bli bröder!” förklarade skalden och förde den nykomne till serveringsrummet, där brorskapet dracks, ett brorskap inte blott för den flyktande stunden.

Efter balens slut anställdes av balkavaljererna en kollation för de bägge notabiliteterna, och det var långt lidet på natten, då det glada laget bröt upp och Braun med sin nye bror återvände till Uddevalla.

”Det var en faslig hetta!” pustade Braun, under det de strövade kring gatorna. ”Att inte augustimånen skäms; vem har gett honom lov att imitera solen? I natt lägger jag mig ej … låt oss bese stadens märkvärdigheter: gästgivargården är märkvärdig för sin punsch. Uddevalla har varit en rik stad men blev fattig, sedan sillen gick sin väg. Sill har gjort andra städer lyckliga … ett kungarike för en sill i detta ögonblick! Min löjtnantsfullmakt och mitt obefläckade svärd ger jag på köpet … Men vad är det här?”

De bägge flanörerna hade stannat framför en lägre stenmur.

”Aha!” återtog Braun, ”det är kyrkogården … Låt oss gå in! I de dödas stad finns det väl svalka nog.”

De gick in och strövade där länge omkring mellan kors och kullar.

”Ack, den som bodde här!” yttrade skalden efter en stunds stillatigande. ”Här överallt är så tyst, och tystnaden är min bäste vän. Här störs man av ingen, inte ens av sig själv, vilket är det bästa. Den som kryper till kojs här vaknar utan huvudvärk. En gravhög mer, ett lidande mindre!” tillade han med djup betoning i rösten.

”Det är svårt att minnas” (anmärker Blanche) ”på vilket ställe av kyrkogården Braun stod, då han yttrade dessa ord, men det är inte omöjligt, att det just var på samma plats, där hans gravvård nu står, rest av vänner över den, som ej mera lider …”

Att mötet verkligen ägde rum under dessa speciella omständigheter omvittnades långt senare av Blanche själv. I en artikel i ”Illustrerad tidning” av 1862, nr 43, skildrade han det utförligt, återgav repliker och hyllade varmt sin då sedan två år döde vän.

Från Stockholm till västkusten.

Under boendet i Stockholm umgicks Braun med likasinnade, till exempel Johan Gabriel Carlén, som var gift med författarinnan Emilie Flygare-Carlén, Blanche och Herman Bjursten. Tillsammans med bl a Blanche och Bjursten tillbringade Braun mången lördagskväll i det egenhändigt bildade litterära sällskapet ”Gröna stugan”, som höll till i ett schweizeri i Berzelii park. Det hade öppnats av den legendariske H. R. Berns, som gav det namnet Gröna stugan efter litteratörerna, och då Blanche vid den här tiden var ett välkänt författarnamn lockades allmänheten att besöka stället, vilket den sluge Berns räknade med. Några år in på 60-talet öppnade han sina salonger, som väl alla känner till.

Mötena ägde rum året runt i flera år. Vintertid höll man till i Gröna stugan, sommartid på den kända krogen Blå porten på Djurgården, alltid på lördagar. Sällskapet upplöstes våren 1860. Orsaken kan ha varit Brauns definitiva avresa från Stockholm till västkusten, där han under några veckor levde eremitliv. Vänner och andra har vittnat om hans nya livsstil, insjuknande och alltför tidiga död. Vi förenar oss med dem i ett sista sammanträffande med den glade skalden.

Braun hade först tänkt slå sig ned i Lysekil, men då samhället var en badhåla, bebodd av en rad odrägliga fiskare och småborgare, ändrade han sig. Sedan han fått tips om ett ensligt ställe, som hette Håskär och låg på Kornön en halv mil från Lysekil slog han där ner sina bopålar i en hyrd liten stuga.

Ön var en enda stor klippa med en dalgång i mitten och inte större än att man rodde runt den på en halvtimme. Stugan låg tjugotalet meter från stranden och bestod av ett enda, halvstort rum. Utanför växte öns enda träd, ett päronträd, en syren, en pil, en hagtorn och en buskartad växt, som han inte kände till namnet på. Trots öns namn växte där inte något korn, endast en och annan potatis.

”Var har du dagens mjölkskvätt?” grymtade han nästan varje morgon till sin värd, fiskaren och salterimästaren Schiller.

”Kan han inte hålla sig lugn, klockan är bara fem”, brukade Schiller yrvaket svara. Så försvann han ut i ladugården, där öns kor, fem till antalet som träden hade sitt viste. De försåg öns bebyggare med mjölk, färskt smör och färsk ost, medan Schiller, liksom Braun, stod för fisket och fru Schiller bakade bröd.

Några dagar in i juli hände något oroande. Stickande känningar i trakten av njurarna och stelhet kring höfterna fick honom att ängslas för njursten, som med tidens ofullständiga läkarvetenskap kunde betyda döden. Då känningarna upphörde efter några dagar glömde han varningssignalen och återgick till skrivandet av den kalender han planerade att ge ut till jul. Den 14 augusti skrev han i brev till bokförläggaren Brudin, att han tänkte komma upp till Stockholm i mitten av september, ville Brudin ha godheten att hyra en vinterbostad åt honom, helst på Kungsholmen?

Det brevet blev veterligen Brauns sista.

Ett oväntat besök.

Dagen efter kom oväntat besök. Skalden och gode vännen Herman Bjursten, som tidvis arbetade som skribent i Nya Dagligt Allehanda, befann sig för tidningens räkning på reportageresa på västkusten, och då han kände till Brauns boende på Kornön beslöt han hälsa på. Braun mottog honom med öppna armar, och hur mötet avlöpte skildrade Bjursten i brev till tidningen, publicerat den 24 augusti enligt följande:

”Lysekil d. 16 aug.

Broder!

Mitt första brev från Marstrand hoppas jag du riktigt bekommit. Jag sitter nu på en klippa i havet, där vår gemensamme vän, skalden Wilh. V. Braun för sommaren slagit ned sina bopålar i ett slags eremitiskt lugn och där han nyligen hälsade mig med följande distikon efter den grekiske vise:

”Du, som dig ensam fann i den människovimlande öknen,

Bota dig, gå, misantrop, bota dig, bli – eremit!”

Utanför fönstren i den fiskarkoja vi bebor ryter Kattegatts yrande vågor och på en halv mils avstånd reser sig Lysekils kyrktorn. För övrigt – idel nakna klippor, sedan sekler tillbaka ”utpinade” av de skarpa havsvindarna. Men det är fest i skaldens stuga, fest på färsk, egenhändigt fångad vitling och färsk potatis, färskt smör, färskt bröd, oskummad mjölk. I bakgrunden vinkar en tuting och en afton av förtroligt glam, medan ”Böljorna slå emot skären.”

Den klippö, där vi befinner oss, heter Kornön, ironiskt, som det vill synas, ty något korn kan ej upptäckas. Skaldens värd heter – Schiller, också en ironi. Emellertid saknas inte lyran i Schillers stuga, som du kan finna, och sånggudinnan dyrkas här både på antika och moderna versslag. Stundom sjunger stormen i djupa toner, stundom klinga vågorna elegier emot stranden, medan en ljummare vind susar kring de nakna klipporna och fiskmåsarna doppa sina vingar i det salta skummet. Det är ett friskt, ett härligt liv, ett fängslande panorama, fastän det saknar paradisiska trädgårdar, frukttyngda grenar och blommande ängar. Men naturen uppträder här i osmyckad gestalt, visande sina nakna, fruktansvärda jättelemmar, imponerande genom storhet och kraft. Och härdade och kraftiga är de söner, dem han har fostrat vid sin obetäckta barm. - - - ”

De sista dagarna.

Från första september sänkte sig mörkret allt tätare över det som blev Brauns sista tid. Det började med illamående och allmän sjukdomskänsla, en molande värk över njurarna och till slut urinstopp. På morgonen den tredje beslöt han söka läkarhjälp, vilket Schiller hjälpte honom med genom att segla honom till Lysekil. Där hämtade Schiller Brauns gode vän, köpmannen Robert Nordvall, som skjutsade honom till sin bostad, där han bäddade ner vännen. När läkaren anlände och hörde om urinstoppet gav han order om varma bad och drivande medel, vilket hade en välgörande effekt.

Men Braun var så medtagen att han blev kvar hos Nordvall. Under några dagar drabbades han av förnyade smärtor, men när Nordvall åter ville skicka efter läkaren sade Braun nej. I samma smärtfyllda tillstånd låg han i fyra dagar, då den läkare, som tidigare besökt honom, av en händelse återkom. Läkaren upptäckte att Braun drabbats av kallbrand i underlivet, vilket troligen berodde på det fyra dygn långa urinstopp som Braun på nytt drabbats av. Operation var enda möjligheten att rädda honom och i båt forslades sjuklingen till Uddevalla.

Under den sju timmar långa färden verkade han krya på sig och skämtade på gammalt manér med roddarna. Men som så ofta hos Braun var munterheten skenbar. På grund av hans utmattade tillstånd måste de bära honom till sjukhuset. Där intogs han vid åttatiden på måndagsmorgonen den tionde september och på tisdagsmorgonen opererades han. Natten till den tolfte hade han så svåra plågor, att han vid femtiden på morgonen föll i koma. I det tillståndet låg han till klockan åtta på kvällen, då han avled.

Under stor uppslutning begravdes han tisdagen den 18 september på Uddevalla Nya kyrkogård, samma kyrkogård som Blanche och han promenerat på en augustinatt 21 år tidigare, den natten då Wilhelm i melankoli yttrat:

”Ack, den som ändå bodde här! Här är överallt så tyst och tystnaden är min bästa vän. I tystnaden störs man av ingen, inte ens av sig själv, vilket är det allra bästa. Har man krupit i säng här vaknar man utan huvudvärk. En gravhög mer, ett lidande mindre.”

Begravningsprocessionens deltagare, som samlades klockan fyra på eftermiddagen, marscherade efter några minnesceremonier till kyrkogården för den slutliga högtiden. Dagen blev särskilt minnesvärd genom den naturens scenförändring, som Bohus Läns tidning skildrade med följande ord:

”Sällan, måhända aldrig, har en högtidligare begravningsakt ägt rum här i staden. Bland den betydliga mängden av åskådare iakttogs den fullkomligaste tystnad. En djup rörelse varseblev man på en stor del av de närvarandes anleten, och högtidligheten ökades ännu mer därav att, efter ett ganska bistert väder på förmiddagen, solen blickade fram på eftermiddagen i sin skönaste glans liksom för att sända en avskedshälsning åt den bortgångne diktarens stoft.”

I början av oktober infördes i Aftonbladet en appell, initierad och skriven av en västkustfödd personlighet, Strömstadtösen och Brauns sedan många år goda vän, författarinnan Emilie Flygare-Carlén. Uppropet, vars första halva bestod av minnesord, var bland andra undertecknat av författarinnan själv, Blanche och Bjursten. Minnesorden:

”Till allmänheten.

Nyss satt en ensling på västkustens ensliga strand. Vad sökte hans blick, då den irrade över blå böljan? Vad sökte den, då den irrade över det blå himlavalvet? Hans läppar uttalade ej den hemligheten i ord – men sucken, som på vindens vingar flög hän till de höga rymder, där Sveriges sångarkungar nu slå sina lyror, sucken förrådde enslingens längtan att från livets tröttsamma stråt snart få taga ut det steg, som gör själen fri från kroppens fängsel.

Det var ej första gången Wilhelm von Braun sökte att under eremitlivets tystnad, lugn och återhållsamhet sätta en damm mot den virvlande ström, som världen eljest så gärna ville leda i hans väg. För ett antal år sedan levde han på ett ensligt torp i Småland, alltid önskande, alltid strävande att vinna inre frihet och frid.

Det är skönt och gott och tröstande för enskilda vänner att kunna säga: Han har nu genom Guds kärlek vunnit det mål han sökte, vunnit det som få det vinna, medan hans ryktes fulla glans stannar kvar efter honom, kastande ett härligt återsken över hans minne!

Med stolthet berömmer sig Bohuslän av att få förvara hans stoft.”

Den andra halvan manade svenska folket nationalsubskription, dvs en landsomfattande insamling av pengar till en minnesvård. Sveriges bokhandlare skötte den saken och inom mindre än ett år hade det erforderliga beloppet insamlats.

Efter avslutad insamling beställdes ett imponerande granitblock, som restes på den hundra år senare nästan glömde skaldens grav. Den inhuggna texten lydde:

WILHELM VON BRAUN

Född 1813. Död 1860.

Vänner af hans sångmö reste stenen.


En dikt med västkustanknytning.

Brauns dikter handlar om människor i diverse komiska eller ekivoka situationer, filosofiska betraktelser eller skrevs till minne av avlidna personer. Beskrivande dikter över till exempel västkusten finns inte i hans diktsamlingar, endast en som hyllar sillen, den av Braun så gouterade fisken, som han ansåg självskriven på smörgåsbordet. Dikten bär underrubriken ”Sång i Orden Par Bricol Barbaradagen 1843”.

Par Bricol (franska, betyder: genom bagatell, dvs firande av mindre viktiga händelser) var ett ordenssällskap instiftat till minne av Bellman. På Barbaradagen (den 4 december), så benämnd efter det kvinnliga helgonet Barbara, martyr och skyddshelgon för artillerister och gruvarbetare, ägde årsmötena rum, då frossade man i god mat, sjöng sånger och lyssnade på musik. En not i samlingsutgåvan av Brauns dikter uppger orsaken till 1843 års firande: ”Sillförhoppningarna voro år 1843 som störst och de så kallade ”sill-ljugarna” som stortaligast.” Citatet åsyftar den nyckfulla sillen, som stundom övergav västkusten för Norge, men just 1843 trodde man den vara på väg tillbaka till Sverige.

På mötena ägnade man sig åt god mat, sång och musik. Dikten kallas sång, men huruvida den sjöngs är okänt. Den inleds med några ord om den vikande konjunkturen, men tack vare sillens återkomst till svenska vatten vankas rikedom och kärlekstörstande flickor:

Sillens återkomst.
Sång i Orden Par Bricol, Barbaradagen 1843.

Järnet faller, silvret rymmer,
Kyparn ger ej mer kredit,
Men från oro och bekymmer
Barbara oss samlat hit.
Strunt i järn och stål!
Än är full vår bål,
Och den äkta Bacchisonen
Äger silverberg i månen.


Att ha kärlek för metaller,
Är ej bricollisters sed.
Bröder! När som järnet faller,
Faller vin och flickor med.
Präktig konjunktur
För en glad natur!
Kommer nu på köpet sillen,
Då blir liv i våra gillen.

Då vi ställa oss i leder,
Fylla i vår bål med lust,
Och marschera mangrant neder
Till den bohuslänska kust,
Kasta våra garn,
Klang! I Bacchi barn!
Intet kostar sillsalaten …
Vi bli rika män i staten!

När vår kassa till miljoner
Nu har stigit ett, tu, tre,
Gå vi, väldiga patroner,
Åter för att Stockholm se,
Fast vi lukta tran,
Flickorna i sta’n
Skola nog, i kärleksångsten,
Be oss att få dela fångsten.

Och det få de hjärtans gärna,
Bricollisten är ej snål;
Och han kysser om sin tärna,
Och han sköter om sin bål.
På den fisk han fått,
Super han så gott,
Så väl hemma som i gillen
Leve Barbara och sillen!

_____________
Källor:

J. G. Carlén, Några blad om Wilhelm von Braun
Ture Nerman, Wilhelm von Braun 1, 2
August Blanche, Minnesbilder
Nya Dagligt Allehanda
Aftonbladet
Samlade arbeten av Wilhelm v. Braun, del 1 //

4 kommentarer:

  1. Rustan Gandvik2010-09-15 12:35

    För den intresserade kan jag, förutom Werner von Braun-sällskapets många årsskrifter, rekommendera den förnämlige bohusskildraren Claes Krantz bok ”Gestalter från kusten” (1942). Där finns ett kapitel ”Badgästen på Håskär” med åtskilliga anekdoter om skalden. T.ex. omnämns bekantskapskretsens farhågor om att von Brauns långbad påskyndade hans död. Efter glada besök i Lysekil brukade skalden nämligen, på den nattliga seglatsen till Stora Kornö, klä av sig och ta ett dopp som ibland avslutades på så sätt att han fick en repända runt kroppen och blev bogserad i ryggläge resten av vägen till Kornö. Han flöt gott på sitt hull.

    SvaraRadera
  2. Rustan Gandvik2010-09-15 12:40

    Kanske någon UB-läsare känner till om det på nutidens Håskär finns några rester av den lilla stuga som von Braun bebodde sommaren 1860 ?

    SvaraRadera
  3. Rustan Gandvik2010-09-15 12:45

    Man måste betvivla att den gode Bjursten, som besökte von Braun på Håskär, upplevde "Kattegatts yrande vågor ryta utanför fiskarkojans fönster". Han torde istället på sin höjd ha upplevt Skagerraks mjuka dyning eftersom Håskär har ett skyddat läge vid Stora Kornös nordöstra udde.

    SvaraRadera