Invigning av "Flicka med flätor" i Margretegärdeparken

Skulpturen "Flicka med flätor" som fortfarande pryder sin plats i fontänen i Margretegärdeparken invigdes den 30 april 1949.

Denna skulptur och några till av samma konstnär skänktes till Uddevalla stad av Gustaf Thordén.

Skulptören var Finländaren Matti Haupt, 1912 - 1999, som Gustaf Thordén kände väl sedan sin tid i Helsingfors. Haupt var en mycket känd konstnär i Finland. Det ser man inte minst om man Googlar på hans namn. Han var oerhört produktiv.

Matti Haupt var själv på plats vid invigningen av "Flicka med flätor" i Margretegärdeparken. Här ses han till vänster om Gustaf Thordén.

Det sista uppdraget för Thordén som Matti Haupt gjorde var efter Gustaf Thordéns död 1963. Året därpå hyllade Uddevallavarvet sin grundare med en byst av Matti Haupt. Den finns nu att beskåda i Stadshuset som ju är det f. d. Varvskontoret.//

Den siste spelaren i Bohusläningens lag identifierad

Bortsett från ett efternamn på en spelare är nu samtliga i Bohusläningens och Kurirens lag från 1937 identifierade.

Från Sten-Åke Meister har jag fått detta mejl:

"Jag och min bror, Jan-Erik Olsson är ganska säkra på att den oidentifierade ynglingen på fotot nedan ( raden längst ner, andra från höger) är vår far, Frank Olsson. Han levde mellan 1919 och 1997 och han var son till skomakare Algot Olsson och hemmafru Hedwig Olsson. Farfar hade sitt skomakeri bla i hörnet Hellevigsgatan/Södergatan - mittemot Blomqvists bageri. Huset ligger fortfarande kvar. Pappa jobbade på Bohusläningen som typograf i stort sett i hela sitt liv. Han började där när han var c:a 13 år och slutade som pensionär 1983. (aldrig sjukskriven förresten!) Pappa spelade mycket fotboll i sin ungdom, bla i Lane och när vi jämför andra foton med detta så blir vi övertygade att det är pappa. Jag skickar med ett foto av pappa när han är c:a 20 år så ni kan jämföra."

Ja, det är ju knappast någon tvekan när man jämför de båda bilderna. Frank Olsson spelade även i Lane på sin tid.

Därmed har vi följande laguppställning.

Översta raden (Kurirens lag) från vänster: Eskil Lind, Frans Strömberg, Arne "Knaster" Johansson, Johnne "Åkarn" Andersson, Frank Eriksson, Thorild, Frank Jansson, Bjurhult, Folke Ek, Sven Lidman och Palmberg.
Mittersta raden (Bohusläningens lag) från vänster: Nils Ryberg, Roland Palmberg, Henry Lindqvist, Paul Blomqvist, Frank "Grotta" Johansson.
Nedre raden (också Bohusläningens lag) från vänster: Evert Andersson, Wilhelm Hansson, Alf Nygren, Henry ?, Frank Olsson, Henry Ekman.

Ett överraskande möte

Under förmiddagen i dag var jag ute på en härlig cykeltur. Passerade Kasen och hamnade sedan framför entrén till Stadshuset. Där finns det en liten rondell med planteringar. Där finns också ett litet konstverk i form av en fjäril. Den tänkte jag fotografera och höjde kameran.

Då får jag se en rörelse inne bland planteringarna. Det var den här räven som just rest sig från sin liggplats därinne.

Jag tänkte att har jag tur lyckas jag fånga den på bild, och det hade jag. Inte bara en bild utan flera. Räven verkade helt orädd och kom så småningom ut från planteringarna och jag lockade på den. Jag var väl cirka fem meter från den.



Då uppenbarade sig räv nummer två inifrån buskaget. Det verkade vara en förälder till den första räven. Båda rävarna gick sedan långsamt bort ifrån mig tills de hade försvunnit bakom en mur.

Jaha, tänkte jag, det var det. Då kikar plötsligt den ena räven fram bakom muren igen och jag lockar på nytt på den. Den tog några steg mot mig innan föräldern kallade tillbaka den.



Båda rävarna uppehöll sig sedan nedanför terassen framför Stadshuset en längre tid. Till slut tröttnade jag på att titta och fotografera.//

Skylten borta

Den här skylten sattes upp i början av juni av Svenska kyrkan vid en rastplats på Strandpromenaden. Kyrkan har också bekostat bänken på platsen.

Möjligen har den varit borta en tid, men jag upptäckte det i vart fall i dag.

Kvar sitter de fyra bultarna i bergväggen. Som synes tycks det vara ganska lätt att skruva av muttrarna som höll skylten på plats.

Bergväggen gapar nu tom.//

Mystiska kolonner

Tommy undrar varför de här två kolonnerna står, till synes helt omotiverat, i kanten av en parkering i södra kanten av lasarettsområdet.


Ja det hela ser synnerligen märkligt ut. Utanför bilden vänstra kant ligger "Gula villan" som tillhör lasarettet och som ursprungligen var överläkarbostad.

Kolonnerna stod ursprungligen vid den trånga lasarettsinfarten vid Fjällvägen. Man körde eller gick helt enkelt in mellan dem då man skulle till lasarettet. Och när de gamla delarna av lasarettet revs för att ge plats åt de nya så var det väl så att man tyckte att det var synd att förstöra kolonnerna och placerade dem på en plats där de både skulle synas och få vara i fred.

Fast av bilden framgår att man satt upp några rejäla påbackningsskydd eftersom det numera är en grusad parkeringsplan alldeles intill.//

Stadsmotorvägen

Signaturen Hebbe frågar:

"Jag undrar om du har några bilder från när motorvägen igenom Uddevalla byggdes eller info kring denna. Det måste ju ha rivits en hemskt massa hus för en väg som bara några årtionden senare tjänats ut genom bron...?"

Den här flygbilden är tagen några decennier innan stadsmotorvägen byggdes och väldigt många av de byggnader vi ser är i dag borta (det är till och med så att flera hus kom att byggas efter att bilden togs).

Länsfängelset nere till höger i bild byggdes 1863 och verkade som fängelse till 1936. Därefter blev det elevhem för Centrala Verkstadsskolan. Där Länsfängelset låg är det i dag en avfart från stadsmotorvägen.

Vi ser på bilden att Länsfängelset har Bohusbanan söder om sig och Herrljungabanan norr om sig. Stadsmotorvägen kom i all väsentlig sträckning att dras där Herrljungabanan gick och denna fick flyttas in i en tunnel genom Kålgårdsberget.

Undertecknad var sommaren 1962 anställd av Vägverket som "pinnpojk" och deltog i utstakningsarbetet av stadsmotorvägen mellan Brattås och Bräcke. Jag har ett minne från det arbetet när vi mätte strax intill en husvägg och en medelåders kvinna öppnade sitt fönster och frågade vad vi höll på med? "Här skall byggas motorväg", svarade vi helt okänsligt, varvid damen i fråga höll på att svimma.

Men det var bebyggelsen på Elseberg som drabbades hårdast av den nya vägen. Bohusläningen skriver i en stor artikel den 12 augusti 1970 om de förestående husrivningarna. Storgatan 3, 5, 7 och 8, Fjällvägen 10, 12, 18 och 20, Bostongatan 2 samt Smörbräckevägen 4 skulle bli de första husen att rivas. Tio hus alltså, men dessa skulle följas av fler.

Motståndet mot stadsmotorvägen kom förstås först och främst från de boende som direkt drabbades genom att de måste flytta. Fastighetsägarna däremot tycks ha fått bra betalt för från det hållet märktes det knappast några protester.

Den första etappen av motorvägen mellan Bräcke och Fjällvägen invigdes den 20 juni 1973 och de kommande tre åren fortsatte byggandet av etappen Fjällvägen - Kärra. På den vägsträckan var det husen längs Norra Järnvägsgatan som måste rivas. Ja förresten hela Norra Järnvägsgatan raderades ut från kartan.

En av Uddevallas äldsta byggnader, Brattås som byggdes år 1700, fick rivas då den låg mitt i vägen för den blivande vägen. Även Svanestugan uppe i berget alldeles i närheten av Brattås fick rivas.

Gustaf B Thordéns villa på högsta delen av Kasenberget fick ligga kvar (och är i dag för övrigt till salu!), medan disponentvillan lite längre ned på sluttningen mot Uddevallavarvet måste rivas.

Stadsmotorvägens västra del invigdes 1976. Vill du se fler bilder på husen på Elseberg som revs för motorvägen så kan du gå in på mitt webbalbum här http://picasaweb.google.com/Gunnar.Klasson/StadsmotorvGen?authkey=ZE3ZiDTiL3Y //

Carl-Magnus Norrman

Om ni har läst Uddevallabloggen ett tag har ni säkerligen inte kunnat undgå att se Carl-Magnus Norrmans kommentarer till flera av artiklarna. Här ses han, med en flintkniv i handen, i sitt arbete med föremålen i Bohusläns museums basmagasin. Och som ni också förstår är Carl-Magnus en mycket vetgirig person.

Carl-Magnus är född 1947 i Uddevalla och bodde de sex första åren på Asplundsgatan 44 (s.k Regementshuset, musiken). Flyttade 1952 till Fulltaga, mellan Hogstorp och Saltkällan, där han växte upp. Återvände till Uddevalla c:a 1968, där han sedan dess är bosatt.

Han gick på maskin-teknisk linje på Praktiska realskolan och tog senare gymnasieexamen på den ekonomiska linjen vid Agnebergsgymnasiet. I yrkeslivet har han hunnit med att vara kontorist på Uddevallavarvet, vaktmästare på Uddevalla sjukhus samt 23 år som brandman/ambulansman på Uddevalla brandkår (numera Räddningstjänsten).

Sedan 1999 är han halvtidsanställd vid Bohusläns museum, avdelningen Kulturvård.

Under sin tid vid Räddningstjänsten läste han på fritiden Antikens kultur- och samhällsliv samt Etnologi, på distans, vid Göteborgs universitet.

Carl-Magnus är intresserad av det mesta. Läser, mest facklitteratur, historia, politik, teknik, astronomi, sport, flyg, m.m. Har ganska många böcker (vilket nog är en underdrift). Löser korsord. Har rest c:a 60 turer utanför Skandinavien sedan 1973. Mest till medelhavsländerna (främst Italien och Grekland), övriga Europa (Sovjetunionen under kommunist-tiden), Nord-Afrika - Asien: Egypten (antika favoriten), Israel, Tunisien samt Turkiet. Även fyra resor till USA (främst Minnesota). Resornas ändamål har till största delen varit att få se så mycket som möjligt (pyramider, faraonska mumier, Lenins mumie(?), påvemässa i Peterskykan i Rom, men även vardagslivet i andra delar av världen).

I yngre dagar upptog motionsidrott en hel del av hans tillvaro. Han fullföljde ett antal marathonlopp bl. a. Athen, Stockholm och Boston. Ett antal Dalslandsrundor på cykel blev det också, samt lite bandy och orientering.

Och när han slutat för dagen på museet lär man för det mesta se honom på Nordbergs antikvariat på Södra Hamngatan.//

Mystiskt järnvägsspår - igen

Teorierna om det mystiska järnvägsspåret på bilden är många. Jag har fått flera förslag. Frågan är dock om inte Larsåke Krantz, f.d. Uddevallabo i Sandared har mest rätt.

Han menar att EOL hade ett järnvägsspår fram till sin byggnad och det är ju den som Gamol och Pingstkyrkans Secondhandbutik finns i numera.

Den här kartan över spårområdena är från tiden efter 1939. Det ser man därför att spåret över Västerbron mot Junohus i Södra hamnen finns med. Som ni ser finns det tre spår som sträcker sig norrut. Det längst till höger är sannolikt en rest av den ursprungliga Herrljungabanans sträckning bakom Kampenhoffabriken. Ocj längst till vänster har vi Tunnfabrikens spår och då kanske det i mitten är "det mystiska spåret"?//

Inmutningsmärket i Agneberget (Klocktornsberget)

Ungefär rakt ovanför den gröna parksoffan på bilden syns en liten yta i form av en romb. Där finns en säregen ristning i Agneberget (Klocktornsberget).

År 1750 hade en kornett vid namn Hans Tegner fått för sig att Agneberget skulle innehålla kopparmalm. Han anmälde det till Bergskollegium, som i sin tur beordrade bergmästare Stockenström att att på ort och ställe undersöka saken.
Att Stockenström verkligen verkställde undersökningen förstår man av Magistratens i Uddevalla skrivelse som svar på ett brev från honom.
Skrivelsen finns i Magistratens registratur för 1745-1750, band nr 10 och lyder:

"Till hr bergmästaren Stockenström den 2 Maij 1750. Av S T ankomne skrifwelse under den 18 nästlidne april, har Magistraten inhämtat det S T tillföllje af Kongl. Maij:tz och Rijksens högl. Bergz Collegii befallning är sinnad att besicktiga the af Cornetten hr Hans Tegner angifne Kopparstreck i Agneberget d. 24 uti innevarande månad, och skall det fördenskull wara Magistraten ett besynnerl. nöije att tå kunna wijsa huru willig then är att gå S T behörigen tillhanda uthi alt hwad som på thes åtgierd kan ankomma, förblifwandes stedse med högachtning.
M Koch
T S G B H S C I
(L S)"

Det var alltså redan 1750 som detta ägde rum och huruvida samme Hans Tegner var inblandad i ristningen i berget 1767 är vet vi alltså inte med säkerhet.

Det intressanta är dock att vi mitt i Uddevalla har ett tämligen okänt fornminne, och som bara så sent som i våras inte var registrerat som det. Nu är det emellertid gjort.

På 1760-talet gick det ihärdiga rykten om att det skulle finnas både guld och silver i berget och då gjordes inmutningen som höggs in i berget.



Bild på sid 69 i boken "Historien om Uddevalla". Illustratör Lennart Karlsson.



På den lilla ytan vid kanten av Agneberget står bokstäverna PMC högst upp. Därunder två korslagda hammare som är själva inmutningsmärket (i dag kanske vi skulle ha sagt Bergmästareämbetets logga).
Och därunder årtalet 1767.
Vad PMC betyder vet inte jag. Tar gärna emot tips om detta.//

Skvaltkvarnen vid Kärrevattnet

Anett L Fägersten undrar:

"Min fråga rör Herrestadsfjället, då vi under en skogstur där uppe vandrade till Kärrevattnets norra spets. Vi forcerade lite oländig terräng för att nå den perfekta fika-klippan och passerade då över en liten bäck. Längst ned vid den låg ett stort kvarnhjul av sten. Kan där ha varit en kvarn en gång? Låg där flera hus/gårdar i omgivningen som använde denna?"

Bilden här ovan är inte den kvarnstenen Anett frågar om utan denna ligger i bäcken mellan Ålslån och Hällera (Hällerstugan) där det också legat en skvaltkvarn (ordet skvalt kommer ifrån skvalpa eller skvätta). Det var många år sedan jag var på platsen som Anett beskriver men jag kommer ihåg kvarnstenen vid Kärrevattnet.

Det var väldigt vanligt att man byggde skvaltkvarnar i små bäckar på många ställen. Det typiska är att understenen oftast ligger kvar där kvarnen stått trots att det bara återstår ruiner av den. Vanligt är också att överstenen, som var den som snurrade runt, också kan ligga kvar i terrängen men oftast då sönderslagen eftersom den var tunnare redan från början och därför har den gått sönder.

Det kunde vara varierande storlekar på skvaltkvarnarna och de fanns nästan överallt där det gick att bygga en.
Här är en skiss över hur en skvaltkvarn kunde vara byggd. Förutsättningen var givetvis att man byggde en fördämning så att vattnet samlades i den. När man skulle mala släppte man in vattnet i en ränna, här på bilden nere till höger. Vattnet träffar då skovelhjulet som börjar snurra. Och när skovelhjulet snurrar så snurrar även den övre stenen medan den understenen är fast.
Säden mals mellan den övre roterande stenen och understenen.

Just den här skvaltkvarnen vid Kärrevattnets norra spets hörde med all säkerhet till gården Östra Fället som numera är riven. Östra Fället låg ca 700 meter ostsydost om kvarnplatsen. //

Leijonborg och likvagnen

Som ni minns var det val 2002 och ni kanske också minns att folkpartiledaren Lars Leijonborg gjorde ett väldigt bra val. Jag brukar tänka på det varje gång jag ser Uddevallas likvagn där den står i museets basmagasin. Det kunde nämligen gått väldigt illa för Leijonborg på grund av en episod med just likvagnen.

Genom åren kommer då och då olika grupper av lite större dignitet till museet. Ofta vill de då att museichefen möter upp och berättar om museet och visar runt i utställningarna eller övriga lokaler. I bland är museichefen förhindrad och då har jag fått rycka in. Så var det i augusti 2002, dvs en knapp månad före valet. Folkpartiledaren var på valturné i Bohuslän och ville besöka Bohusläns museum. Besöket fick ta högst 45 minuter för sedan var det dags att ge sig i väg till nästa plats.

Jag tänkte igenom hur jag skulle lägga upp det så att Leijonborg fick ut det mesta möjliga av det korta besöket. På angiven tid dök han upp vid museets entré där jag mötte upp. Med sig hade han en delegation riksdagsmän och lokala folkpartister sammanlagt ett tiotal personer. Någon av dem påpekade diskret för mig att nu gäller det att hålla tiden.

Jag tog täten och gick i väg i rask takt och började berätta för Leijonborg vad vi såg i de olika utställningarna. Men herre gud! Han var ju intresserad av bara den och ställde jättemycket frågor om det mesta han såg. Det gjorde ju att hastigheten på min noga uträknade visning sjönk betydligt.

Leijonborg föreföll inte det minsta stressad utan tog det lugnt och frågade som sagt mycket. Hans följe var dock väldigt stressade och tittade ideligen på sina klockor, som för att få mig att försöka få upp ett högre tempo. Men det gick alltså inte. En kvart försenade var vi tillbaka vid entrén.

Då sa Leijonborg: "Har ni inga magasin med föremål?"

Jovisst hade vi det och jag såg hur hans kamrater insåg att deras schema hade spruckit totalt. "Den här vägen", sa jag och ledsagade gruppen in i basmagasinet och började visa runt. Och nu hade alla i gruppen insett att det var ingen idé att försöka stressa. Det var liksom redan kört.

Även här var Leijonborg oerhört intresserad och när vi kom till Uddevallas likvagn uppehöll han sig särskilt vid den en lång stund. Han verkade vara väl förtrogen med hur sådana användes. Kanske var vi i magasinet i närmare en timme innan jag ledsagade sällskapet tillbaka till museets entré.

Då hade en reporter och en fotograf från Bohusläningen dykt upp och fotografen ville ju ha en bild på Leijonborg vid hans besök på Bohusläns museum. "Då vet jag", sa folkpartiledaren, "vi går in i magasinet!".

Jaha, det var bara att knalla tillbaka den långa vägen till basmagasinet. Väl där styrde Leijonborg stegen genast fram till likvagnen och ställde sig och poserade intill den.

I samma ögonblick som fotografen höjde sin kamera kom sannolikt Leijonborg på att det var nog ingen lämplig bild i valrörelsen, med folkpartiledaren och en likvagn. Han for därför iväg med blixtens hastighet och letade i stället upp en stor fyr (betydligt mindre än Pater Noster) och ställde sig bredvid den. Och där blev han och jag och någon till fotograferade.

Det hela tog bara några sekunder, men jag har tänkt på det många gånger. Det hade väl sannolikt blivit årets bild.//

Mystiskt järnvägsspår

Här på Gamols kundparkering, en parkeringsplats för fyra - fem bilar vid Pingstkyrkans Secondhandförsäljning ser man tydligt detta järnvägsspår. Jag har tittat på olika kartor men inte kunnat utröna vad spåret haft för sträckning. En första tanke på att det skulle kunna vara den gamla dragningen av Herrljungabanan har jag förkastat. Detta spår ligger alldeles för långt västerut.

Om någon av Uddevallabloggens läsare har någon idé om vad spåret använts till är jag tacksam för tips.//

Mustafa - vilken kille!

(Bild http://www.springforlivet.nu/ )

Mustafa Mohamed, eller Musse som han är för hela Idrottssverige numera, gjorde det igen! Vid kvällens DN-gala på Stadion sprang han än en gång under Anders Gärderuds världsrekordtid från Montreal-OS på 3000 meter hinder. Han blev tvåa i loppet på världstiden 8.07.83.

Vad roligt för Musse, för hans klubb Hälle IF i Ljungskile och för oss alla idrottssupportrar!

Och vilken fin och ödmjuk kille han är! Anders Gärderud som kommenterade hans lopp i SVT i kväll var full av beundran för Musse.

På Mustafas hemsida kan man läsa om hans bakgrund och löparkarriär:

"Jag är född den 1:a mars 1979 i Somalias huvudstad Mogadishu. Jag kom till Sverige och Lysekil i december 1990, som 11-åring. Det var en stor omställning för mig, inte minst med kylan och språket. Det gick snabbt att anpassa sig och snart kunde jag leka i snön och prata svenska flytande.

Innan jag började med löpning spelade jag fotboll i Slättens IK. Jag hade inte den rätta kroppen eftersom jag var liten och klen, men det var otroligt kul! Efter några år slutade vår tränare. Jag tyckte att han var väldigt duktig och kul att ha och göra med. Det blev inte lika roligt efter honom.

I samma veva hade jag kommit i kontakt med friidrotten genom min storebror som var aktiv. Jag hade även deltagit i skolans friidrottstävlingar och ett och annat gatulopp. Jag började sakta få upp intresset för löpning. 1995 gick jag med i friidrottsklubben Hälle IF från Ljungskile, där min storebror redan var medlem.

Att det blev just långdistans kändes naturligt eftersom jag kände mig långsam men uthållig.

Jag började träna ”tufft” hösten 1995. Jag sprang då 6-8 pass i veckan. Två av dessa pass var intervallträning i Uddevalla eller Ljungskile med de övriga löparna i Hälle.

Höst- och vinterträningen gav snabbt resultat! Säsongen 96 vann jag guld på terräng SM 4 km, bana 5 000 m och 2 000 m hinder i pojkar 18.

Träningen ökades successivt och utvecklingen fortsatte spikrakt upp. Jag fick nu juniorframgångar även internationellt. 1997 blev jag 2:a på JEM 10000 m och 3:a på JEM terräng 6 km. Året därpå blev jag 8:a på JVM 3000 m hinder.

Efter de snabba framgångarna på juniorsidan hade jag förhoppningar att övergången till senior skulle gå lätt. Men det blev inget med det. 1999 gick det tungt och år 2000 gjorde jag ingen säsong p.g.a. skada (löparknä). Det mesta av träningen bedrevs då på cykel.
2001 blev jag 2:a på senior SM på 10000 m. Härifrån och framåt har utvecklingen gått framåt. Mitt första SM-guld vann jag 2002 på 3000 m hinder. Detta år vann jag även det prestigefyllda Göteborgsvarvet.

Vid den här tiden sprang jag 1—13 pass i veckan och 14-15 mil. 2003 kvalade jag in till mitt första seniormästerskap. Jag deltog i VM i Paris på 3000 m hinder. Jag fick med mig i bagaget nya erfarenheter, men ingen finalplats.

Äntligen ett OS-år och jag fick uppleva festen i Athen! Att jag lyckades ta mig till en OS-final var min största upplevelse hittills. I övrigt vann jag Göteborgsvarvet igen och Lidingöloppet för andra året i rad.

Nu var det dags för VM i Helsingfors. Mitt mål var att ta mig till final och väl där springa bättre än på OS: Jag lyckades med detta genom att bli 10:a. Träningen ligger nu fortfarande på 11-13 pass i veckan, men mängden har ökat till 15-17 mil."//

Fel om Skalbankspengar

I dag blev jag uppringd av två personer från släkten Wassén som båda hade reagerat på en uppgift i Bohusläningens artikel om Östra kyrkogården den 30 juli. I artikeln står att det var familjen Wassén som tjänade pengar på försäljning av snäckskal.

Det var fel och felet var mitt. Jag blandade ihop de båda Kurödsfamiljerna Wassén och Schiller då tidningens reporter, fotograf och jag gick runt bland gravarna. Jag är mycket väl medveten om att det var Schiller som sålde snäckskal främst till byggandet av järnvägar i området.

Det var till och med så att det drogs upp ett särskilt järnvägsspår från Herrljungabanan till grävplatsen på Kuröd.

Den här bilden från 1890 visar snäckskalståget vid Schillers skalbankar på Kuröd. Snäckskalen lastades på järnvägsvagnarna för hand.//

Det var han som sprängde ut vägen vid Hästepallarna

Från Britt-Marie Nordqvist i Stora Höga har jag fått intressanta uppgifter om vägbygget vid Hästepallarna.

Det var mannen på bilden, Britt-Maries farfar, byggmästaren Olof Nordqvist 1872-1935 som ledde de mycket omfattande bergsprängningarna förbi Hästepallarna.

Enligt nedanstående arbetsintyg från Västra Väg- och vattenbyggnadsdistriktet var Nordqvist väl vitsordad för sin skicklighet i arbetet.//

Norra kyrkogården

Robert Thorburns familjegrav. Här ligger 18 kistor och ett antal urnor.

Före den stora branden 1806 hade Uddevalla i huvudsak två kyrkogårdar. Den ena omedelbart söder om Uddevalla kyrka och den andra på andra sidan Bäveån på den plats där Bäve kyrka en gång legat (revs omkring 1600). Nej förresten, vi måste också räkna golvet i Uddevalla kyrka som kyrkogård. Där var åtskilliga välbesuttna Uddevallabor begravna under sina gravhällar. Endast någon vecka innan branden begravdes den sista Uddevallabon där. Egentligen var det inte längre tillåtet med dessa begravningar inne i kyrkorna. 1783 hade beslutats att dessa skulle upphöra men det tog tid att ställa om.

Sedan måste vi förstås också nämna Kapelle kyrkogård som ibland kallas Kolerakyrkogården. Egentligen saknas det grund för det namnet. De flesta offer för koleraepidemin 1834 begravdes på Norra och Östra kyrkogårdarna.

Men det råder fortfarande stor okunnighet om Kapelle kyrkogård. Exempelvis har vid olika tillfällen mänskliga kvarlevor hittats på helt andra platser än uppe på kyrkogården. 1935 hittades en stor mängd skelett i början av Kapellebacken, dvs ungefär där som stadens fattighus var beläget. Ja, samma år påträffades för övrigt människoskelett vid Asplundsgatan. Måhända efter striderna under Gyldenlöwefejden på 1670-talet?

Men, nu skulle vi hålla oss till Norra kyrkogården. Efter stadsbranden 1806 stod det klart att staden behövde en ny kyrkogård. Tillsammans med Bäve socken fick man i stället två kyrkogårdar. Den Norra för Uddevallaborna och den Östra för Bäveborna. Handelssocieteten i Uddevalla slog sig senare ihop med Bäve om Östra kyrkogården.

Det blev den s k Rådmansängen norr om staden som fick ge plats åt Norra kyrkogården. Den invigdes 1809 och ansågs ligga alldeles för långt utanför staden. Den första Uddevallabon som kom att begravas här var prosten och kyrkoherden över Uddevalla stads- och landsförsamlingar Mattias Schröder. Hans grav placerades längst upp mot den norra muren och till vänster om mittgången.

Norra kyrkogården har utvidgats i två omgångar. Den första 1850 var en mindre utvidgning åt öster och den andra 1878 var en större utvidgning i nordost och i och med den kom kyrkogården att i det närmaste fördubblas. Och därmed kom Mattias Schröders grav inte längre att vara placerad mot den norra kyrkogårdsmuren.

Ungefär en meter av den muren finns faktiskt bevarad än i dag. Den står som ett stöd bakom Wilhelm von Brauns grav, det s k Monumentet. Om man går mittgången upp så har man den längst upp till höger på den äldsta delen av kyrkogården. Det går knappast att missa den.

Eftersom man ansåg att det var så obeskrivligt långt mellan kyrkan och Norra kyrkogården så väcktes tidigt frågan om att bygga ett gravkapell på Norra. Frågan utreddes och utreddes utan resultat men då släkten Sanne 1917 donerade pengar till ett nytt gravkapell vid kyrkan så föll frågan.

1957 gjordes en omfattande restaurering av Norra kyrkogården. Huvudingången från staden, en stor del av murarna runt kyrkogården samt kyrkogårdsbyggnaden tillkom då. Fontänen ritades av Nils Högman och kom på plats lite senare.

Huvudgången har breddats och under den ligger ett okänt antal Uddevallabor begravna. Några gravhällar flyttades från sin plats inne i Uddevalla kyrka till Norra. Det är i dag oerhört svårt att läsa inskriptionerna på dessa.

På Norra kyrkogården ligger många välkända Uddevallabor begravna och det är som att läsa en historiebok att gå från grav till grav och se alla kända namn.

Två saker är dock väldigt trista. Det var inte förrän på 1950-talet man noggrant började anteckna vilka personer som begravdes i gravarna. När Uddevalla Hembygdsförening skulle leta reda på Ida Wessmans grav (som hade ägt hembygdsföreningens nuvarande lokal, det s.k. Wessmanska huset) visade det sig att det var bara modern som var antecknad i gravboken. Genom en tidningsartikel i Bohusläningen kunde det dock verifieras att Ida begravdes i samma grav som modern.

Det andra är att ett alldeles för stort antal gravstenar är vandaliserade och det är jättetråkigt att se. Gravstenar ligger välta och i några fall sönderslagna. Och det är inte Kyrkogårdsförvaltningens ansvar att reparera skadorna utan det är upp till respektive gravrättsinnehavare. Då dessa ofta inte ens bor på orten kan det ta lång tid innan det åtgärdas om det ens blir av.

Här nedan finns en länk till mitt webbalbum. Tryck på den och du kommer till ett stort antal bilder på gravstenar på Norra kyrkogården. I en del fall har jag kompletterat bilderna med text, men i många fall saknas det sådan. Jag är tacksam för synpunkter och information om dessa personer som jag inte har någon kunskap om.//

Klicka alltså här http://picasaweb.google.com/Gunnar.Klasson/NorraKyrkogRden?authkey=1nOVzBRmJaA

Krokodilen vid Uddevalla museum

Minns ni krokodilen vid Uddevalla museum på Kungsgatan? Här är den i egen hög person i Bohusläns museums magasin. Med undantag för utställningen Kuriosa ur museets samlingar 1994 så har den alltsedan flytten från Kungsgatan och in i det nya Bohusläns museum 1983 vistats i magasinet.

Men som sagt när Bohusläns museum firade sitt 10-årsjubileum 1994 fick den komma fram i ljuset tillsammans med en rad andra spännande föremål ur museets samlingar.

Krokodilen sköts av sjökapten G E Göransson och skinnet av det 3,4 meter långa djuret skänktes 1912 till Uddevalla museum. Sjökapten Göransson tjänstgjorde vid tillfället i Kongostatens tjänst.

Skinnet överlämnades sedermera till Naturhistoriska museet i Göteborg där det monterades på en cementkropp till det utseende som den fortfarande har.

I november 1919 kom konservator Skoog tillbaka med krokodilen till Uddevalla där den sedan placerades i utställningarna på museet.

När jag var liten yngling hände det några gånger att mina föräldrar frågade om jag ville gå med till museet och det var bara genom att locka med krokodilen som de ibland lyckades få med mig dit. Den var det stora dragplåstret.

När Bohusläns museum var invigt i juni 1984 och Uddevalla Hembygdsförening precis hade bildats var det en gammal Uddevallabo som förklarade för mig att han hade varit på det nya museet men till sin förvåning upptäckt att krokodilen inte fanns där. Han skulle därför minsann aldrig mer gå till Bohusläns museum.

Och kanske är det så att man fäster sig vid vissa saker på ett museum? Och är de då inte där så blir man besviken och reagerar som den gamle mannen gjorde.//

Storm och översvämning 1824

Wille Ängermark bidrar med nedanstående avskrift ur Uddevalla Kyrkobok C:7 s.1119. Rubiken är Märkvärdiga Händelser

1824 18 Nov.
från kl. 6 till 12 om aftonen herskade här en sydvestlig storm, och ett vattenflöde från sjön, hvars like ingen kändt i mannaminne. Utom den skada som skedde på fenster tak och plank och som sträckte sig till hela landet omkring, så blefvo många hus åt sjökanten skadade genom vattnets intrång, så att Invånarna i hast måtte flygta derur, eller söka sin tillflygt på vindarne. Ett fartyg i hamnen kastades på land, större båtar och promar funnos dagen efter på öppen gata, hastigt steg vattnet, och lika häftigt föll det af. - Af Tidningar inhämtades sedan att storm genom vattenflödet gjort mycken skada i Petersburg den 19 nov, i Christiania samma dag och i London d. 22 och 23 november.//

Vägen förbi Hästepallarna

Bodele före 1907.

Under flera sekler hade södra landsvägen mot Göteborg gått via de branta Kapellebackarna. Ingen hade väl egentligen sett någon annan möjlighet förrän Alfred Nobel uppfann först tändhatten 1864 och året därpå dynamiten. Med ens ändrades förutsättningarna för bl a vägbyggen.

1873 inlämnades den första motionen till Uddevalla stadsfullmäktige om att en undersökning måtte göras för att hitta en annan lösning på landsvägsfrågan söderut från staden. En sådan väg, som inte bara var av intresse för Uddevalla stad, måste diskuteras med andra. Samma år, dvs 1873, fick Drätselkammaren i uppdrag av stadsfullmäktige att med Lane härad underhandla vilka möjligheter och intresse som fanns.

Samtidigt bordlades en motion i stadsfullmäktige om att bygga om Södra landsvägen mellan Haraldsborg och Emaus i Kapellebackarna. Fullmäktige var inte beredda att lägga pengar på en, som den uppfattade, tillfällig lösning.

Vägfrågan skulle komma att utredas och behandlas i olika instanser under drygt trettio år. Än skulle man satsa på en ombyggnation av befintlig väg över Kapellebackarna och än skulle man bygga en helt ny väg runt Hästepallarna.

Man får nog säga att det som definitivt fick Uddevalla stad att bestämma sig var ett förslag som inlämnades 1892 av en lantmäterikapten Oterdahl. Hans förslag, som Uddevalla stadsfullmäktige ställde sig bakom, gick ut på att pallspränga en väg längs ytterkanten av berget vid Hästepallarna.

Förslaget fick senare oväntad draghjälp av de pågående järnvägsdiskussionerna. I och med att vägen byggdes över Hästepallarna skulle man slippa att ha en korsning mellan Södra landsvägen och Bohusbanan vid Höjentorp.

Den 31 januari 1903 godkände stadsfullmäktige ett förslag som arbetschefen för det pågående järnvägsbygget lämnat in och som gick ut på att bygga en planskild korsning i form av en järnvägsviadukt vid Sörkällan (den sk Kapelleporten).

Den 7 april 1906 beslutade Uddevalla stadsfullmäktige definitivt att Södra landsvägen skulle byggas förbi Hästepallarna. Beslutet hade föregåtts av flera års utredande och ansökningar om statsmedel för byggandet. Kapten Oterdahls ursprungliga förslag till vägsträckningen hade nu modifierats av major Helleberg.

När så statens beslut kom om ett anslag på 76 000 kr framgick det också att vägens bredd skulle av kostnadsskäl begränsas till sex meter.

Arbetena startade 1907 och var färdiga den 1 juni 1908. Som brukligt var sattes den upp en stenplatta i berget om att vägen hade byggts med hjälp av statsanslag 1907-1908.

Vägen blev genast en knallsuccé och väckte stor uppmärksamhet runt om i landet. Under decennier framåt skulle den komma att kallas "Sveriges vackraste väg" och lockade turister från när och fjärran.

Den vackra vägen och möjligheten att campa vid den närbelägna Skeppsvikens badplats blev en oslagbar kombination.

De första åren trafikerades vägen förstås mest av hästdragna fordon, cyklister och fotgängare men snart kom bilarna.

Och med sådana vykort som detta spreds bilder med den vackra vägen vida omkring.

Allteftersom biltrafiken ökade kom också behoven att bredda vägbanan. Det första stora arbetena härvidlag genomfördes 1932.

Vägen stängdes av helt under sprängningsarbetena och den gamla landsvägen över Kapelle fick användas i stället.

Året därpå stensattes vägbanan med smågatsten s. k. knott. Det var inledningen av den stora massarbetslösheten på 30-talet och för arbetena beviljade staten generösa villkor.

I och med stensättningen ökade vägens popularitet ytterligare och vykortsförlagen hjälpte till med marknadsföringen. Det finns en uppsjö av vykort från den berömda vägen.

Nästa stora vägarbete genomfördes 1980 genom ytterligare breddning av vägbanan.

Vägen vid Hästepallarna har varit förvånansvärt olycksfri genom åren. Många har säkert funderat över risken att köra över det stensatta vägräcket och vad som skulle kunna hända då?

Den 16 januari 1968 skriver Bohusläningen om en sådan olycka: "Lastbil nära att tippa ner för stup vid Hästepallarne. Genom ett handlöst hopp räddade Leif Börjesson sannolikt sitt liv". Jag undrar om den lastbilen hade en last av färgburkar? Det fanns i vart fall länge spår av färg på sluttningen nedanför vägbanan.

Som några av er påpekat i kommentarer till min förra artikel om Hästepallarna fyller vägen således 100 år nästa år. Och jag kan bara hålla med om att detta måste givetvis uppmärksammas.//

Hästepallarna

Kurt Andersson undrar var ordet Hästepallarna kommer ifrån.

Det är ett gammalt namn på den västra delen av Skeppsviken. Det är platån där campingplatsen tidigare låg. Ordet pall betyder egentligen avsats. Jämför uttrycket pallsprängning som enligt Nationalencyklopedin betyder "bergsprängning av trappstegsformad bergklack (pall) med två eller flera fria ytor". I det här fallet får man anse att med pall avses bergavsats som störtar brant ner i fjorden. Här låg även Hästhagen där hästar betade. Jag förmodar att det är området vi ser på bilden som avses.

Redan på 1600-talet användes uttrycket Hästepallarna eller Hästepallarne. Båda stavningarna förekommer. Sten Kristiansson skriver i Uddevalla stads historia att vid Hästepallarna drunknade den 1 mars 1733 tre personer som var dristiga nog att försöka gå på isen in till staden.

Hästepallsberget och Hästepalls holmar (Svenskholmarna) är också uttryck som har använts.//

Rolling Stones förföljde mig - eller var det tvärtom?

Den här bilden tog jag vid 1330-tiden i går utanför Hotell Kämp på Glogatan (passande namn i detta sammanhanget) i Helsinki. Folkmassan hoppas att få se en skymt av Rolling Stones som hade spelat på Olympiastadion kvällen innan och Stenarna bodde på hotellet. De fick inga vidare recensioner hörde jag och det var ingen trängsel för att komma in till konserten.

Lite senare bar det för min del i väg till flygplatsen Helsingfors Vanda och hade det inte varit för omvägen över Stockholm hade jag kanske anlänt till Landvetter samtidigt som de berömda spelemännen? De hade nämligen kommit en timme före mig till Landvetter för fredagskvällens spelning på Ullevi.//

Thordén Lines rederibyggnader

Då är jag tillbaka på nätet och i Uddevalla igen efter några dagars vistelse i Helsingfors. Jag ställde ju en fråga till er och både Carl-Magnus Norrman och Simone Olofsson är rätt ute.

Jag tänkte inför besöket i Helsingfors att nu måste jag ta reda på om Gustaf Thordéns rederibyggnad på Brändö finns kvar och i så fall skulle jag ta mig dit för att fotografera den.

Jag hade någonstans hört att Gustaf Thordén då han kom tillbaka till Uddevalla 1944 byggde en kopia av sin rederibyggnad som han hade haft på Brändö i Helsingfors. Jag skickade därför ett mejl med en bild av rederibyggnaden i Uddevalla till Helsingfors stadsmuseum där jag visste att det fanns byggnadsantikvarier som kanske kunde upplysa om rederibyggnaden fanns kvar.

Jag måste säga att jag blev mycket imponerad för svaret kom blixtsnabbt:

"Huset står ännu kvar i Brändö (Armas Lindgrens väg 21). Det är planerat av arkitekt David Frölander-Ulf (1940) för Gustaf Thordén. Nuförtiden ägaren är Polska rebublik, och huset är deras ambassad. Det säkert lönar sig att ringa dom innan besöket (tel. +358 9 6182 8120). Med vänlig hälsning, Sari Saresto"

Fenomenalt, vilken service! Jag visste alltså nu att rederikontoret fanns kvar och att det var Polens ambassad och därav min fråga till er läsare innan jag for i måndags.

Det var därför oerhört spännande då jag i går förmiddag tog Metron till Brändö och letade mig sedan till fots söderut till Armas Lindgrens väg 21. Jag gick genom ett mycket fashionabelt villaområde. Där låg flera ambassader, bl a den kinesiska med flera jättestora parabolantenner riktade mot någon satellit i rymden.

När jag såg de antennerna tänkte jag att det här kanske inte blir så lätt. Den gamla öststaten Polen och jag en f d yrkesofficer hur skulle det gå? De kanske var helt ointresserade och oförstående till mitt besök. Till råga på allt hade jag glömt Gustaf Thordéns bok "Alla mina skepp" på hotellrummet. Den hade kanske annars kunnat fungera som dörröppnare. Och inte hade jag ringt i förväg heller.

Då jag kom fram såg jag genast att byggnaden var mycket lik rederikontoret vid Strömstadsvägen. Dock skymdes sikten av flera träd och en stor mur runt alltihop. Jag tog några bilder från vägen men insåg att jag måste komma in på tomten och helst på andra sidan mot sjön för att få bra bilder. Jag försökte hitta en väg runt och ner till stranden men hela tomten var kringärdad av muren ända ner till sjön så det gick inte.

Och inte en människa syntes till. Vad göra? Då fick jag syn på en liten port i muren och där var en porttelefon med en knapp där det stod Ambassad eller något liknande. Jag tryckte på knappen och var beredd på att någon vresig mansperson skulle svara och direkt avfärda mig utan att jag fick framfört mitt ärende.

Till min förvåning svarade en förtjusande kvinnoröst och jag frågade om hon kunde engelska och svaret blev ja. Då frågade jag om jag fick komma in och växla några ord och att det gällde ambassadbyggnaden och den som hade byggt den. Jodå, det rasslade till i portlåset och jag klev in och gick fram till en dörr där det förmodligen stod Expedition och gick in. Därinne vid en disk stod två kvinnor och jag började genast förklara varför jag kom.

Båda två blev väldigt intresserade och den ena berättade att hon själv hade forskat lite i byggnadens historia och undrat över Thordén. Jag frågade om det överhuvudtaget var möjligt att få komma in i trädgården för att ta några bilder? De måste fråga chefen först och de blev borta en stund. Men sedan kom de tillbaka och sa att det gick bra.

Framsidan mot vägen.

Ledsagad av den ena kvinnan blev jag visad runt i trädgården och hon berättade en del om byggnaden. Jag förstod att hon var finska men att hon hade arbetat för ambassaden länge.

Vi hade ett jättetrevligt samtal medan jag gick runt och fotograferade. Hon berättade bl a att Gustaf Thordén hade flera konstnärer i bekantskapskretsen. Och jag berättade för henne om skulpturerna av Matti Haupt som Gustaf Thordén skänkte till Uddevalla för förskönande av parkerna.

Sjösidan (baksidan).

Då jag nu efter hemkomsten jämför bilderna av de båda rederikontoren ser jag ju att det finns skillnader. Exempelvis är kontoret på Strömstadsvägen betydligt större.13 fönster i övervåningen mot nio i byggnaden på Brändö. Jag känner mig ändå övertygad om att Gustaf Thordén byggt sitt Uddevallakontor med utgångspunkt i Frölander-Ulfs ritningar till Brändökontoret. Och vem vet? Frölander-Ulf var en svensk arkitekt verksam i Finland, han kanske rent av anlitades av Thordén för sitt Uddevallabygge?

Den här bilden ur boken Alla mina skepp visar Gustaf Thordén och kontorschefen Karsten Danielsen i Thordéns arbetsrum på Brändö.

Och det är nog inte konstigt om Thordén tog med sig ritningarna, som han 1940 hade betalat en bra slant för, till Uddevalla för att bygga sitt nya kontor. Efter lite modifieringar av ritningarna kom kontoret vid Strömstadsvägen till.

Jag skall ta mig en närmare titt på detaljer i byggnaden på Strömstadsvägen under de närmaste dagarna.

Jag har också lovat att skicka lite information och bilder till Polska ambassaden i Helsingfors och till den intresserade kvinnan som guidade mig.//