2007-07-04

Kapten Kocks förlisning med Elmaren



Det här är sjökapten Jacob August Valentin Kock född i Ljungskile den 7 januari 1880. Kapten Kock var befälhavare på Transatlantics fartyg M/S Elmaren som förliste under mycket dramatiska omständigheter den 9 maj 1921. Kapten Kock var vid tillfället inskriven vid Uddevalla sjömanshus.



Elmaren levererades från Götaverken 1920 och var på 9 250 ton dödvikt. Fartyget var ute på sin jungfruresa och lämnade Melbourne i Australien den 22 april 1921 med full last av vete. Destinationen var Antwerpen i Holland via Suezkanalen. Besättningen bestod av 48 man inklusive kapten Kock. Bland besättningen fanns den unge Ragnar Brockman med examen från Navigationsskolan i Göteborg. Ragnar har viss betydelse för den fortsatta historien.

Elmaren gick på en närmast spikrak kurs från Australiens sydvästspets mot ön Sokotra vid Adenbukten. Längs den utstakade linjen låg då som nu den s k Chagosarkipelagen ca 1700 km söder om Indiens sydspets. Trots att vattnen vid arkipelagen ansågs svårnavigerade, inte minst beroende på strömförhållandena, gick Transatlantics fartyg ofta den vägen. Goda strömkartor fanns till hands. Vädret var klart när fartyget på kvällen den 8 maj beräknades sikta Diego Garcia, den största av öarna. Ön kunde emellertid inte upptäckas varför kapten Kock räknade med att strömmarna fört fartyget västerut. För säkerhets skull gav han order om att ändra kursen så att fartyget skulle passera den närmsta ögruppen Six Islands på säkra tre sjömils avstånd.

Kl 3.48 på natten den 9 maj rände Elmaren med full fart upp på ett korallrev vid Six Islands där det blev stående med fören en bit upp. Man försökte genast backa av revet men det misslyckades. Situationen såg emellertid inte helt hopplös ut. Vid sextiden på morgonen började besättningen att dumpa vetelasten överbord. Samtidigt vände tidvattenströmmarna varför man gjorde ett nytt försök att backa av korallrevet.

Fartyget hade sprungit läck och man länspumpade för fullt. Dock var det hela fruktlöst och senare på dagen lade sig fartyget tvärs korallrevet genom påverkan av strömmar och vind. Elmaren hade fastnat sex nautiska mil från närmaste ö. Ön var emellertid bebodd och "infödingarna" där kom ut i småbåtar för att undersöka vad som hänt.

Redan från början bedömde kapten Kock att det inte fanns någon omedelbar fara för besättningen men ändå sändes nödsignaler redan fem minuter efter grundstötningen.
Nästa dag den 10 maj började besättningen att överge fartyget. Man använde livbåtarna för flera transporter in till land. Proviant, besättningens tillhörigheter mm togs iland. De kommande veckorna togs allt mer iland från Elmaren som alltmer övergick till ett stadium av ett rent skeppsvrak. Den 20 maj finns det antecknat i skeppsdagboken att "hela radiostationen uppsatt i land, anordnat lufttanken till visslan som ångpanna och ångkompressorn som ångmaskin till drivkraft för den samma". Att kapten Kock och hans besättning kunde få med sig radion i land var ingen enkel sak. Den var ju fast monterad ombord. Men den skulle visa sig få en avgörande roll för att besättningen så småningom kunde ta sig från ön.

Historien om denna förlisningen är naturligtvis mycket längre och framförallt mer spänande än jag har kunnat återge med dessa rader. Kapten Kock hade radiokontakt med Elmarens systerfartyg Tisnaren den 26 - 29 juni och det blev också Tisnaren som slutligen undsatte besättningen. På kvällen den 29 juni lämnade kapten Kock ön som siste man och tog sig ut till Tisnaren och räddningen.
Elmaren bröts med tiden ned helt och försvann från horisonten och här hade historien om kapten Kock och hans skepp kunnat sluta, men det gör den inte. En engelsk dykarexpedition upptäckte 1973 vraket efter Elmaren på 30 meters djup. Fartyget identifierades genom att skeppsklockan hittades. Genom att skrovet var uppfläckt utgick man ifrån att fartyget hade förlist med man och allt. Det hölls en gudstjänst på stranden och man satte upp en minnestavla. Pliktskyldigasta anmäldes upptäckten till Lloyds register i London där man uppgav att fartyget försvann spårlöst 1921.

Den unge Ragnar Brockman då? Historien om honom fortsätter med att han seglar på nytt med Transatlantic och några år senare bosätter han sig i Melbourne. Hans efternamn lät alltför tyskt i 20-talets Australien varför han antar efternamnet Anderson.
Ragnar Anderson blir vid hög ålder far till två söner. Den ene sonen heter Keith och är kusin med min svärfar Gunnar Brockman. Keiths dotter Lisa, som är jämnårig med våra yngsta döttrar, har besökt oss två gånger under 2000-talet. Lisa hade med sig Ragnars fotoalbum med de enda bilderna som finns av den förlista Elmaren.

I slutet av maj i år kom Keith och hans fru Deidre på besök till oss. Det var första gången Keith besökte sin pappas hemland och vi gjorde vårt allra bästa för att de trevliga släktingarna skulle få ut så mycket som möjligt av sitt besök i Sverige. Pappans hemstad Göteborg var naturligtvis viktig men även Bohuslän förstås.
Vi besökte Skalbanksmuseet, Gustafsberg, Bohusläns museum, Nordens Ark, Ävja stenbrott, Vitlycke museum med världsarvsområdet mm mm.
Keith har ytterligare två vuxna barn. Dottern Erin är sedan i våras aupair i England och nu om några veckor kommer också hon till oss på sitt första besök i Sverige.//

5 kommentarer:

  1. Hej Gunnar!

    Jag har besökt din sida tidigare och redan då läst om Elmarens förlisning. Min far var med på resan med Tisnaren året efter förlisningen och dom gick då in till Six Islands och tog sig en titt på vraket. Jag tror att jag då föreslog att du skulle publicera din berättelse om Elmaren i tidningen Länspumpen - dom skulle säkert uppskatta den. När jag ändå har dig "på tråden" och vet att du har mycket information om Bohuslän: Känner du till något om en Crafoord som bodde i Hällekind och som ledde järnvägsbygget mellan Skene och Strömstad och som sedan hade ett båtbyggeri i Hällekind?

    Hälsningar
    Rune Andersson
    rune@o-olskroksgatan8.se

    SvaraRadera
  2. Hej Gunnar! En släkting till mig var med på resan med Elmaren, som maskinist. Jag har precis läst igenom hans brev, som han skickade hem. Väldigt intressant läsning. Tänkte jag skulle sammanställa något för husbehov, det är ju en intressant historia.
    /Charlotte

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Charlotte! Vad roligt! Har du lust att delge mig en del av det han skriver som ett komplement till historien? Inte nödvändigtvis för publicering på bloggen men våra släktingar i Australien skulle säkerligen vara intresserade att få veta mer om Elmarenhistorien. Blogginlägget skrev jag för över 12 år sedan och det har hänt en del sedan dess. Genom åren har nu de flesta våra släktingar varit hos oss. Syskonen Anderson, som förutom Lisa och Erin består av deras broder Carl har varit hos oss flera gånger. Och vi håller så gott som daglig kontakt på Facebook och Instagram. Lisa har precis fött sitt tredje barn och så klart visar stolta föräldrar upp barnen i sociala medier. Min mejladress är gunnar.klasson@gmail.com. Mvh Gunnar

      Radera
    2. Hej igen! Jag har skickat mail till dig :-)

      Radera
  3. Hej Gunnar. Har med intresse läst din artikel. Min frus morfar var chefssteward på Elmaren och har skrivit en skildring av förlikning som publicerades i Östgöta Correspondenten i mitten av 50- talet. Är du intresserad så hör gärna av dig. Mvh hälsningar Nilseric Eng nilseric@engprojekt.se

    SvaraRadera