"Detta är fel tåg!" - en sann järnvägshistoria

Något år före sin död 1999 berättade Uddevallasonen Sune Sundberg följande alldeles sanna järnvägshistoria vid en berättarafton på Bohusläns museum.

Sune var en mycket god berättare som man gärna lyssnade till. Som tur är skrev han ned en del av sina tankar i böckerna Dikter 1993 och Dikt och verklighet med bilder 1997.

I den senare boken berättar han sitt järnvägsminne från Uddevalla centralstation:

"I samband med mönstringen till militärtjänst blev jag beordrad att genomgå skärmbildsundersökning vid Svenshögens sanatorium. Härtill nödd och tvungen tog jag ledigt från snickerifabriken för en dag.

Detta var strax efter kriget, jag riggade mej som brukligt var vid denna tid, alltså i trenchcoat, med bred läderrem samt en bredbrättad hatt, den var huvudsaken, annars ansågs man inte vara klädd.

Kommen i god tid till centralstation, som på 40-talet var mycket trafikerad, av såväl persontrafik som frakttransporter, spenderade i pressbyråns kiosk någon krona på godis (mexikanare och Alpolles sportkola) samt en tidning av märket Se.

Går ombord på tåget, hänger snyggt och prydligt upp nämnda klädesplagg och fördjupar mig i tidningsläsande.

Under tiden kommer det in en militär, utan någon som helst gradbeteckning, och slår sig ner mittemot mig vid fönsterplats.

Jag tittar stundtals upp och ser hur det växlas in vagnar på de många spåren på stationsområdet.

Men återgår ganska snart till mitt tidningsläsande, då jag ser att den vagn vi sitter i, militären och jag, börjar röra på sig i fel riktning, men slår mig till ro med att det bara gäller en inväxling till rätt spår.

Efter några minuter känner jag dock att det är bäst att kolla läget. Går därför ut på plattformen mellan vagnarna och sträcker mig ut, för att till min stora häpnad se att hela tågsättet ångar på för fullt norrut mot Strömstad.

I detta läge inser jag till fullo mitt misstag, rusar snabbt in i kupén, rycker i all hast mina kläder och säger i förbigående: "Detta är fel tåg!"

Springande tar jag mig ut på plattformen igen, rullar ihop trenchcoat och hatt och kastar detta bylte av tåget, samt inväntar ett lämpligt ställe för att själv hoppa.

Tåget hade då nästan kommit till den plats där den nuvarande vägbron mot Skogslyckan är belägen.

Allt gick bra, kanske en aning omtumlad bara, men man var ju gudskelov lite spänstigare vid denna tid.

Men då händer detta: Ytterligare en man hoppar från tåget - ja, just det - den militär som suttit mitt emot mig.

Sedan vi borstat av oss banvallsdammet, säjer jag med glädje i rösten, att det var en herrans tur att jag kom av helskinnad för jag ska på läkarundersökning på Svenshögen i dag, och det här blev ju helt fel.

"Vart gick det här tåget då?" frågar min nyvunne hopparkompis. "Till Strömstad", blev mitt svar.

"Till Strömstad! Det var ju dit jag skulle", skriker mannen och blir tvärilsk på mig som hade uttryckt det så "att det var fel tåg"!

Tablå!

Eftersom vi båda skulle tillbaka till centralstation, så hade vi sällskap, men under fotvandringen fick jag mycket ovett för att, som han tyckte, jag lurat honom av det tåg han skulle ha medföljt till Strömstad och den närbelägna förläggningen där. Så nära en rejäl smocka har jag senare i livet aldrig varit.

Så därför go' vänner - se till att ni hamnar på rätt tåg - och skulle ni trots allt hoppa från tåget, så säg det för all del inte till någon annan.

Denna story är till alla delar en självupplevd och sann historia".