Under helgen har jag haft nöjet att läsa boken Blåsljus och sirén - Polisberättelser av Göran Hallberg.
På omslaget ser vi Göran Hallberg själv till höger. Den andre polismannen är Kurt Olsson, sedermera kyrkoherde och nu pensionär. Geten var upphittad på Stadsfjället och fick tas med till polisstationen. Dock var geten så stor att man måste öppna bakre sidorutan för att få in den i bilen. På det sättet fraktades den genom stadens gator till allmänt jubel. Geten skötte sig finfint i bilen men när de båda polismännen tog in den till det vakthavande befälet inne på stationen lämnade den ett pärlband av spillning efter sig. Den placerades sedan i fyllecellen.
Boken är förstås inte något litterärt mästerverk men det var ju inte heller författarens avsikt. Nej, Göran Hallberg berättar sina egna minnen från sin tjänst vid polisen i Uddevalla. Det är både djupt tragiska berättelser med ond bråd död och komiska händelser sett med en polismans ögon.
Hallberg har varit polis under en tid då det skett stora förändringar inom yrket. Före den 1 januari 1965 var polisen kommunal och organisation och utrustning skilde väldigt mycket mellan kommunerna.
Exempelvis berättar Hallberg om fotpatrullerandet ute på staden. Poliserna blev tilldelade olika linjer som var områden vilka de inte fick lämna med mindre än att de gripit någon och var tvungna att föra vederbörande till polisstationen. Besöken på polisstationen kunde ibland bli väldigt långa då man inte fann det särskilt motiverat att skynda tillbaka till sitt område där det var helt lugnt. Några som helst sambandsmedel hade man inte heller och fyllona fick man leda till fots till polisstationen.
Efter förstatligandet såg dåvarande Rikspolischefen Carl Persson till att utrusta polisen med bilar och radioutrustning. En episod ur boken handlar om den tiden då man skötte radion med en fotpedal. I bland hände det att man av misstag råkade trycka ned och hålla den nedtryckt, vilket innebar att allt som sades i bilen gick ut över polisradion. Vid ett sådant tillfälle satt två poliser tämligen sysslolösa i bilen och pratade illa om sin chef, varvid det blev samling runt polisradion inne på stationen.
Som alltid då man arbetar med människor överträffar verkligheten ibland dikten. Flera av den sortens historier kan man läsa i Hallbergs bok. Jag tycker att det är väldigt värdefullt att han skrivit ned sina minnen och vill uppmana andra att göra likadant. Själv har jag länge tänkt att skriva ned mina minnen från det militära. Min hustru har ofta sagt att detta skulle du skriva ned då jag berättat någon episod för henne.
Vi får väl se hur det blir framöver. Kanske det kommer en del här på Uddevallabloggen. Något har jag för övrigt redan skrivit. Mitt möte med den ilskne tjädertuppen är ett exempel och den historien är alldeles sann. Du hittar den genom att skriva Tjädertuppen i sökrutan uppe till vänster.//
Hej Gunnar!
SvaraRaderaHoppas du gör slag i saken och skriver ner fler militärminnen. "Tjädertuppen" är sanslöst rolig. Ni som ännu inte läst om Tjädertuppen, sök reda på artikeln och få en mycket rolig stund. Jag lovar!