Thordén Lines rederibyggnader

Då är jag tillbaka på nätet och i Uddevalla igen efter några dagars vistelse i Helsingfors. Jag ställde ju en fråga till er och både Carl-Magnus Norrman och Simone Olofsson är rätt ute.

Jag tänkte inför besöket i Helsingfors att nu måste jag ta reda på om Gustaf Thordéns rederibyggnad på Brändö finns kvar och i så fall skulle jag ta mig dit för att fotografera den.

Jag hade någonstans hört att Gustaf Thordén då han kom tillbaka till Uddevalla 1944 byggde en kopia av sin rederibyggnad som han hade haft på Brändö i Helsingfors. Jag skickade därför ett mejl med en bild av rederibyggnaden i Uddevalla till Helsingfors stadsmuseum där jag visste att det fanns byggnadsantikvarier som kanske kunde upplysa om rederibyggnaden fanns kvar.

Jag måste säga att jag blev mycket imponerad för svaret kom blixtsnabbt:

"Huset står ännu kvar i Brändö (Armas Lindgrens väg 21). Det är planerat av arkitekt David Frölander-Ulf (1940) för Gustaf Thordén. Nuförtiden ägaren är Polska rebublik, och huset är deras ambassad. Det säkert lönar sig att ringa dom innan besöket (tel. +358 9 6182 8120). Med vänlig hälsning, Sari Saresto"

Fenomenalt, vilken service! Jag visste alltså nu att rederikontoret fanns kvar och att det var Polens ambassad och därav min fråga till er läsare innan jag for i måndags.

Det var därför oerhört spännande då jag i går förmiddag tog Metron till Brändö och letade mig sedan till fots söderut till Armas Lindgrens väg 21. Jag gick genom ett mycket fashionabelt villaområde. Där låg flera ambassader, bl a den kinesiska med flera jättestora parabolantenner riktade mot någon satellit i rymden.

När jag såg de antennerna tänkte jag att det här kanske inte blir så lätt. Den gamla öststaten Polen och jag en f d yrkesofficer hur skulle det gå? De kanske var helt ointresserade och oförstående till mitt besök. Till råga på allt hade jag glömt Gustaf Thordéns bok "Alla mina skepp" på hotellrummet. Den hade kanske annars kunnat fungera som dörröppnare. Och inte hade jag ringt i förväg heller.

Då jag kom fram såg jag genast att byggnaden var mycket lik rederikontoret vid Strömstadsvägen. Dock skymdes sikten av flera träd och en stor mur runt alltihop. Jag tog några bilder från vägen men insåg att jag måste komma in på tomten och helst på andra sidan mot sjön för att få bra bilder. Jag försökte hitta en väg runt och ner till stranden men hela tomten var kringärdad av muren ända ner till sjön så det gick inte.

Och inte en människa syntes till. Vad göra? Då fick jag syn på en liten port i muren och där var en porttelefon med en knapp där det stod Ambassad eller något liknande. Jag tryckte på knappen och var beredd på att någon vresig mansperson skulle svara och direkt avfärda mig utan att jag fick framfört mitt ärende.

Till min förvåning svarade en förtjusande kvinnoröst och jag frågade om hon kunde engelska och svaret blev ja. Då frågade jag om jag fick komma in och växla några ord och att det gällde ambassadbyggnaden och den som hade byggt den. Jodå, det rasslade till i portlåset och jag klev in och gick fram till en dörr där det förmodligen stod Expedition och gick in. Därinne vid en disk stod två kvinnor och jag började genast förklara varför jag kom.

Båda två blev väldigt intresserade och den ena berättade att hon själv hade forskat lite i byggnadens historia och undrat över Thordén. Jag frågade om det överhuvudtaget var möjligt att få komma in i trädgården för att ta några bilder? De måste fråga chefen först och de blev borta en stund. Men sedan kom de tillbaka och sa att det gick bra.

Framsidan mot vägen.

Ledsagad av den ena kvinnan blev jag visad runt i trädgården och hon berättade en del om byggnaden. Jag förstod att hon var finska men att hon hade arbetat för ambassaden länge.

Vi hade ett jättetrevligt samtal medan jag gick runt och fotograferade. Hon berättade bl a att Gustaf Thordén hade flera konstnärer i bekantskapskretsen. Och jag berättade för henne om skulpturerna av Matti Haupt som Gustaf Thordén skänkte till Uddevalla för förskönande av parkerna.

Sjösidan (baksidan).

Då jag nu efter hemkomsten jämför bilderna av de båda rederikontoren ser jag ju att det finns skillnader. Exempelvis är kontoret på Strömstadsvägen betydligt större.13 fönster i övervåningen mot nio i byggnaden på Brändö. Jag känner mig ändå övertygad om att Gustaf Thordén byggt sitt Uddevallakontor med utgångspunkt i Frölander-Ulfs ritningar till Brändökontoret. Och vem vet? Frölander-Ulf var en svensk arkitekt verksam i Finland, han kanske rent av anlitades av Thordén för sitt Uddevallabygge?

Den här bilden ur boken Alla mina skepp visar Gustaf Thordén och kontorschefen Karsten Danielsen i Thordéns arbetsrum på Brändö.

Och det är nog inte konstigt om Thordén tog med sig ritningarna, som han 1940 hade betalat en bra slant för, till Uddevalla för att bygga sitt nya kontor. Efter lite modifieringar av ritningarna kom kontoret vid Strömstadsvägen till.

Jag skall ta mig en närmare titt på detaljer i byggnaden på Strömstadsvägen under de närmaste dagarna.

Jag har också lovat att skicka lite information och bilder till Polska ambassaden i Helsingfors och till den intresserade kvinnan som guidade mig.//

Uppehåll några dagar

Uddevallabloggen gör ett uppehåll under några dagar och återkommer mot slutet av veckan.

Under tiden kan du fundera över kopplingen mellan Polens ambassad i Helsingfors och Uddevalla? Om du vet svaret eller vill gissa så skriv i Kommentarer. Det rätta svaret får du veta då jag är tillbaka på nätet.

Ha det så gott så länge!//

Oddebollen

Den här synen mötte mig under min morgonpromenad i dag. Kl 08 på morgonen sparkas det boll med stor frenesi på grusplanen vid Thordéngården på Fossum.

Det är Oddevolds stora sommarturnering som drog i gång i går. 164 lag från i huvudsak Sverige men även från Norge, Tyskland och El Salvador kan man se i deltagarlistan på http://www.oddebollen.se/

Vilket engagemang från ungdomarna och deras föräldrar/ledare! Och under de tio minuterna jag tittade på hann ena laget göra två mål i ösregnet. Målvakten som släppte in de båda målen var en liten knatte, mycket mindre än de andra på planen, så det kändes väldigt orättvist att han skulle vakta den stora målburen. Han hängde rejält med huvudet. Hoppas att han har kloka ledare som peppar honom framgent.

Turneringen avslutas i morgon.//

Herrljungabanans gamla sträckning

Bengt-Göran frågar:

"Jag har en fråga angående den gamla sträckningen av Herrljungabanan d.v.s då den
gick utmed Norra kyrkogården, ned förbi gasverket och bakom Kampenhofsfabriken.
Finns det något gammalt foto på banvallen ? Det borde även varit en viadukt ung. där
Sannes minne byggdes.
Var Reparegatan då ansluten till Smörbräckevägen och Edingsvägen?
Var Elseberg bebyggt när sträckningen ändrades ut mot nuvarande stationen?"

Först och främst så har du alldeles rätt i att Herrljungabanan från början (1867) vek av söderut strax väster om Norra Kyrkogården. När Bohusbanan byggdes drogs Herrljungabanan i stället fram till den nya Uddevalla Centralstation och kom då att gå norr om Länsfängelset i stället.

Jag har hittat tre bilder med bäring på dina frågor. På den första som är tagen från Kålgårdsberget ser vi just Herrljungabanan i förgrunden. Trädtopparna i bildens underkant är från träd på Norra Kyrkogården.

Och precis som du säger fanns det en viadukt över dåvarande Fjällvägen. Vad jag kan förstås så låg den ungefär på samma plats som Bohusbanans senare viadukt, men i en annan riktning förstås. Det stora huset bakom banvallen och till vänster är väl det på Bartilsgatan där Arkitektkopia nu håller till i. Lysells hörna skymtar också.

Därifrån går ju järnvägen ut till höger i bild och går bakom Gasverket och Kampenhof.

Nästa bild är tagen från Villa Skanskullens bokrum den 5 oktober 1898 ( det är mycket ovanligt med en så precis datering) och där ser vi Herrljungabanans banvall på hitsidan av Kampenhoffabriken. Vi ser också järnvägsstationen till höger om fabriken. Spåret gick ytterligare mot höger och i riktning Badö. När tåget så hade bromsat in backade det in genom en växel till perrongen vid stationen.

Angående Smörbräckevägen och Reparebanan så har jag inget bra svar på dina frågor. Jag har dock hittat denna karta från 1900-talets början. Regementets kaserner är med så den är efter 1913 i vart fall. De streckade kvarteren är de bebyggda.

Men jag har hittat några intressanta uppgifter ur stadens tidningar. Bohusläningen skriver den 12 september 1881 att kvarteret "Nya Boston" i stadsdelen Elseberg ansöker om framdragning av gas och el samt stensättning av gatorna.

Detta kom dock inte att tillmötesgås förrän 1908 då det framgår i tidningen att gasmätare och gaskök sätts upp i kvarteret "New Boston".//

Olyckligt timade händelser 1795-1806

I dag är det inte många som kan läsa gammal handstil som den i Luhrs kyrkobok från 1719. Men som tur är för oss andra så finns det personer som kan och som dessutom är generösa nog att dela med sig. Henny och Wille Ängermark är två strävsamma personer som har gjort ett fantastiskt arbete. Inte nog med att de är historiskt kunniga, de är också moderna och framåtsiktande i sitt arbete med att digitalisera och på det sättet tillgängliggöra gamla kyrkoböcker.

Jag kommer att återkomma till Henny och Wille senare men vill i dag visa deras anteckningar ur Uddevallas kyrkobok 1795-1806. Det är prästen som gjort särskilda anteckningar i kyrkoboken om olyckor i Uddevalla.

När jag läste den blev jag genast fundersam över benämningen Nya kyrkogården i slutet av 1800-talet. Det fanns då två kyrkogårdar i Uddevalla. Den Gamla kyrkogården var Bäves kyrkogård i nuvarande kvarteret Dyrhaven. Och då måste den Nya kyrkogården vara den på södra sidan av Uddevalla kyrka. Även den var gammal men i förhållande till Bäves kyrkogård så var den betydligt yngre. Därför har den kanske under lång tid kallats Nya kyrkogården för att skilja den från Bäves.

Begreppet Ejusdem, som förekommer på flera ställen i texten betyder på "samma plats eller dag" och hänvisar till en tidigare uppgift.

Du som är intresserad av Hennys och Willes arbete kan gå in på http://www.angermark.se/ .

Här kommer anteckningarna:

Särdeles Olyckligt timande
Uddevalla kyrkobok C:6, sid. 407- 409.

1795
Den 1 November drunckande i Älfwen undan för Sjöbomen afledna Båtskepparen Peter Nordlings Son Johannes, igenfans den 10 Januari 1796 och begrofs den 17 Ejusdem på Nya Kyrkogården 16 år gammal.

1796
Februari den 25 begrofs afsides på Nya Kyrkogården Enligt Lane Härads Lofl. Tings Rätts Utslag gifta mannen Anders Bratt för det han i lifstiden begått ett stort fel mot det 6te Budordet i Herrans Heliga Lag, jämte flera oskickligheter, han dog den 2 Januari på ett Kwarnetak i Bro Pastorat 40 år gammal.

1796
Augusti den 11 föll Patrullkarlen Olof Olsson i Elfwen wid Stadsqwarnarna, igenfanns den 13, och begrofs på gamla kyrkogården den 16, war 43 år gammal.

1797
Martii den 14 blef gifta Arbetskarlen Johannes Andersson på Nybygget mellan 2ne Promar i Elfwen så sönderkrossad öfwer bröstet at han den 17 Ejusdem deraf med döden afled. Han begrofs den 26 på gamla Kyrkogården, 42 år gammal.

1797
April den 6te drucknade i Elfwen wid et Torp i Foss Sockn drengen Johannes Olsson igenfanns den 11 och begrafwen den 17 på gamla Kyrkogården 23 år gammal.

1797
Augusti den 11 druknade i Elfwen wid Kamperhog Ringkarlen Olof Larssons dotter Christina. Uptogs den 12 Ejusdem och begrofs den 15 på ganla Kyrkogården 8 år gammal.

1798
Jan den 26 om aftonen kom Elden lös under ett nog starkt blåswäder hos Tunnebindaren Ålderman Olof Pettersson wid Österport, men först och främst genom den stora Gudens nådiga försyn och sedermera de derwid tagna wisa och mogne medel af Borgerskapet samt öfriga inwånare Elden at ej mer än bemälte Olof Petterssons gård blef ett rof för Lågorna ehuru den gården war helt nära bebyggd wid hans Grannes hus. Herran förskonar oss alla för dylika swåra händelser.

1798
Feb. den 13 drucknade i Älfwen Segelsömmarens Peter Christian Johannessons Son Carl Fredric, upptogs samma dag och begrafwen på Nya Kyrkogården den 18 Ejusdem i sitt 8de år.

1798
Maiji den 9 drucknade i Elfwen Gossen Carl Fredric Skogslund, igenfanns den 20 i samma månad, och enligt Kämnärs utslag af den 22 Ejusdem blef han Christeligen begrafwen på gamla Kyrkogården 16 år gammal.

1799
October den 3 fants Skepps Byggmästaren Johan Peter Stenbeck druncknad i Sjöen wid Gustafsberg, uptogs och enligt Kämners Rättens utslag blef han i tysthet begrafwen på gamla Kyrkogården den 11 i samma månad, 34 år, uplöst par.

1799
Novmber den 21 begrofs på nya Kyrkogården Coopvaerdie Capitainen Herr Jonas Hammars som Johan Rutger 5 år, 3 månader gammal, hwilken druknade i Elfwen den 20 October och igenfans den 18 November.

1800
Martii den 10 drucknade i Elfwen Brandwakten Olof Pehrsons Son Olle, som genast blef uptagen och begrafwen den 16 i samma Månad på gamla Kyrckogården.

1806-01-13
Kl. 3 eftermid. kom Eld lös hos förre Hr Handlanden Lars Brunström i dess foderlada hvarigenom både dess Enka Fru Berg, Hr Post Inspektor Stork och Hr Handelsman Ljungquists hus olyckeligen afbrunno …

1806-07-29
Uppbrändes vid den härstädes denna dag olyckligt timande eldsvåda Coopv. Capit. Johan Witzbohl. Han begrofs d. 5 aug på Gamla kyrkogården, 60 år gl.

Strömhagens badhus

Den här bilden av Strömbergsgatan 1963 är unik. Jan Aronsson har hjälpt mig att hitta den och bilden finns i ett av Lennart Odingers fem små fotoböcker. Lennart har mer än andra fotodokumenterat Uddevalla och han har varit den som har passat på att fotografera miljöer som varit på väg att försvinna. Tyvärr finns inte Lennart mer med oss.

Jag har fått en fråga om badhuset i Strömhagen. Det är huset som sticker ut mot Strömbergsgatan på vänster sida precis där backen börjar.

I Bohus Läns Tidning den 21 april 1865 läser jag att det nya badhuset snart skall öppna. Det var Strömhagens Badhusaktiebolag som drev det. Det var inget badhus med simbassäng utan det var karbad som gällde.

1877 ansöker Strömhagens Badaktiebolag hos Uddevalla stadsfullmäktige om medel för att bygga en s. k. finsk badstuga. Ansökan avslogs emellertid. Huruvida bastu ändå byggdes har jag inte kunnat få fram.

Den 21 juli 1886 skriver Bohusläningen att en ny industri för ullberedning skall inrättas i badhuset. Om detta var slutet för badhuset kan jag inte säga, men samma år öppnar Tändsticksfabriken ett badhus med varma kar- och ångbad. Allmänheten var välkommen dit varje söndag eftermiddag och badet kostade 1 kr.

Den sista maj 1900 upphörde Tändsticksfabrikens bad för allmänheten och badhusfrågan diskuteras livligt i tidningarna framöver.

Uddevalla Badhusaktiebolag hade sedan 1859 drivit ett badhus på Sjukstuguholmen (senare Badö). Det badhuset flyttades emellertid till Brattska ängen och blev den nya Norrskolan.

Men det var Uddevalla Badhusaktiebolag som kom att bygga det nya varmbadhuset, dvs det som vi i dag kallar Gamla Badhuset. Det stod färdigt 1907 och redan 1908 beslutade Uddevalla Stadsfullmäktige att ta över badhuset och framdeles välja ledamöter i styrelsen.

Huset som inrymt Strömhagens badhus revs 1966 i samband med att Asplundsgatan breddades och förlängdes upp till Sörkällegatan.

Och så här ser samma plats ut idag.//

Kapelleskolan och avrättningsplatsen

Så här ser Kapelleskolan ut i dag. Det var flera år sedan jag var där senast och då fanns det inga fönster på ömse sidor om ingången. Skolsalarnas fönster var i stället på husets gavlar. I övervåningen var det lärarbostad.

Skolan byggdes 1878 och är således den äldsta skolbyggnaden som finns kvar i Uddevalla i dag. Numera är den emellertid privatägd. Det är dock inte så länge sedan den fortfarande var skola. Barn med särskilda behov gick i skolan som tillhörde Sommarhemsskolans rektorsområde.

Att man byggde skolan på stadens gamla avrättningsplats kan vara förvånande. Byggnaden ligger sedan länge inbäddad i en blandad bebyggelse och ganska anonymt får man nog säga.

Annat var det på 1700-talet då höjden där skolan ligger dominerade landskapet och det var nog inte konstigt att man valde just den som avrättningsplats. Som avrättningsplatser och galgbackar valdes ofta dominerande höjder. De avrättade skulle synas vida omkring "androm till varnagel".

I Uddevalla har avrättningar verkställts på två kända platser, Galgeberget numera Skansberget och Kapellebacken.

Den mest omskrivna avrättningen på Kapelle ägde rum onsdagen den 8 januari 1702. Det var rättsskipningen i det så kallade Myrtengrenska målet. Det var ett barnamord som ägde rum natten mellan den 18 och 19 november 1701.

Den unga Catharina Fjellman (fader var kyrkoherden i Färgelanda Johan Fjellman) och ynglingen Lorenz Myrtengren hade övernattat i ett hus i Uddevalla och redan från början hade de uppträtt mystiskt. På natten födde Catharina ett barn som senare hittades avlidet. På morgonen red Catharina de fyra milen till Färgelanda.

Båda ungdomarna hävdade att barnet fötts dödfött men blev inte trodda. Rätten dömde de båda redan den 7 december till döden. Catharina dömdes till halshuggning och brännas på bål och Lorentz till halshuggning och stegling (stegling innebar att man spikade fast en avrättad persons kropp eller huvud och eventuellt högra hand på en påle i förnedrande och avskräckande syfte).

Hovrätten fastställde snabbt domen och båda skulle föras till Bohus där exekutionen skulle ske. Emellertid var Catharina svårt medtagen och sjuk efter förlossningen och var enligt läkarintyg för sjuk för att klara transporten. Uddevallas kyrkoherde Parnovius, som ju var kollega med Catharinas far, försökte in i det längsta förhindra verkställandet av domen.

Men det var fruktlöst och då Catharina inte kunde föras till Bohus bestämdes att avrättningen i stället skulle verkställas på Kapellebacken.

Enligt traditionen var Catharina så sjuk att hon måste bäras till sin avrättning i filtar. På höjden där Kapelleskolan senare kom att byggas ägde avrättningen således rum den 8 januari 1702. En skarprättare från Göteborg hade tillkallats och halshögg Catharina.

Halshuggning var länge den vanligasta avrättningsmetoden i Sverige. den gick ut på att skarprättaren medelst skarpslipad handbila skilde huvudet från övriga kroppen. Metoden var kontroversiell då skarprättaren ofta missade sitt mål, och därmed kunde få hugga flera gånger innan personen ifråga avrättats. Huruvida detta hände vid Catharinas avrättning framgår dock inte.

Däremot finns en noggrann redovisning av kostnaderna för avrättningen. Det var framförallt bålet som kostade. Ett lass ved, 15 stockar, en halv tunna tjära, kärvar av långhalm, ½ pund näver och 10 brädor mm behövdes.

Den andre dömde, Lorenz Myrtengren, var tillräckligt frisk för att kunna föras till Bohus.

Men han avrättades aldrig. Han lyckades nämligen rymma på vägen och efterlystes: "en liten låg karl med mörkbrunt, kort och rakt hår (alltså ingen peruk), långlagder i ansiktet, klädd uti en blå rock och svart väst" .

Man fick aldrig tag i honom och det troligaste var att han lyckades ta sig till Norge och fortsatte sitt liv där. En av Myrtengrens fångvaktare, Björn Grönman, ansågs som huvudansvarig för rymningen och straffades med fem gatlopp genom femtio par spö samt fyra års straffarbete på Marstrand.

Det har vid olika tillfällen hittats skelettdelar i Kapellebacken. Bl a hände det då ett av husen vid Kapellevägen skulle byggas om 1933 och man verkställde en del grävningsarbeten i trädgården. Bl a hittades en rad skallar som lades upp till allmänt beskådande vid vägkanten.

Huruvida dessa kom från avrättade personer blev aldrig klarlagt. Det kan finnas andra förklaringar. Kapelle kyrkogård ligger i närheten och i Kapellebacken låg också Uddevallas fattighus och de döda kanske begravdes i närheten?//

Östrabo barnhems arkiv

(Utsnitt ur Ekonomiska kartan 1937 med Östrabo barnhem inringat uppe till höger)

I min tidigare artikel om Östrabo barnhem 2007-07-16 lovade jag att lokalisera dess arkiv om intresse fanns. Några f.d. barnhemsbarn har hört av sig och därför har jag gått vidare i frågan. I dag fick jag med posten arkivförteckningen för Östrabo barnhem.

Arkivet finns på Region- och Stadsarkivet Göteborg. Box 2154, 403 13 Göteborg. Tel 031-701 50 00. E-post arkivnamnden@arkivnamnden.goteborg.se Besöksadress Otterhällegatan 5, Göteborg. Det är bra att ringa först och föranmäla sitt besök (så att man slipper sitta och vänta för det tar ofta tid att få fram arkivmaterial om det inte är förberett).

Barnhemmet har under sin verksamhetstid bytt organisationsform och namn några gånger. Som framgick i min förra artikel så påbörjades verksamheten vid barnhemmet 1930 och det ägdes då av Göteborgs Barnavårdsförbund. 1954 tog Bohuslandstinget över det och det ersattes 1973 av Ungdomshemmet Västrabo som avvecklades 1975. Om jag har tolkat uppgifterna i arkivförteckningen rätt var det de sista åren avsett för pojkar 13 - 15 år.

De serier som finns i arkivet är följande:

D1 Matrikelkort över barnen 1930-1975

D2 Journaler över intagna barn 1930-1956

D3 Matriklar 1930-1947.

D4 Journaler över utspisningsdagar 1930-1958

G1 Kassaböcker 1945 och 1956-1958

G2 Verifikationer 1947-1963. 1954 saknas

G3 Patientrullor 1959-1975

G4 Huvudbok 1942-1950

Arkivet består sammanlagt av 2,9 hyllmeter och det är ganska mycket.

Arkivet är belagt med sekretess vilket betyder att vem som helst kan inte få del av handlingarna. Viktigt är dock att veta att den som har varit barnhemsbarn har rätt att ta del av uppgifter om sig själv.

Arkivpersonalen brukar vara väldigt hjälpsamma men var beredd på att man måste kunna legitimera sig så att personalen vet att det är rätt person som frågar.//

Skeppsviken

1935 beslutade Uddevalla stadsfullmäktige att bygga en ny småbåtshamn vid Skeppsviken och den var helt klar 1937.

På platsen hade redan tidigare funnits bryggor för småbåtar men genom muddring och byggandet av en ny vågbrytare blev hamnen snabbt populär. Samtidigt byggdes det väg ut till Svenskholmarna och simstadion anlades.

På bilden ses en husbehovsfiskare som hanterar en sump med levande fisk. I bakgrunden ser vi Lövåsberget där idag Exxon Mobils stora smörjoljefabrik ligger. Oljehanteringen vid Lövåsberget har anor sedan 1800-talet då John Petersson importerade olja på fat. Här byggdes då ”Långa bryggan” där amerikabåtarna lade till och lossade sin last av oljefat.

Huset till höger i bilden är rivet sedan många år.//

Ture Malmgrens grav

På 1950-talet då det var "riktiga" vintrar var vi ungar på Halla - Stenbacken i Ture dalar och åkte skidor. Det var innan stadsdelen Tureborg byggdes. Emellertid så fanns borgruinen där uppe på bergskrönet liksom Villa Elfkullen, där Ture och Hilma Malmgren hade bott.

Backarna där nu Tureborgsvägen går upp var utmärkta skidbackar för oss ungar. De var lagom branta och dessutom långa.

Men det var ganska kämpigt att ta sig uppför den långa backen för att få njuta av utförsåkningen en förhållandevis kort stund.

Intill backen, ganska långt ned, fanns det en grotta som vi barn kallade Tures grav. Det var därför med en viss respekt som man sökte skydd och vila där emellanåt. Grottan var utsprängd i berget och sträckte sig några meter rakt in.

Jag har alltid kallat grottan för Tures grav och när jag nu fick en fråga om den så fick jag anledning att ta fram den lilla skriften Drömmarnas riddarborg: "I en bergvägg ovanför Älvkullen hade sprängts en grotta - öppningen syns tydligt från den nuvarande stadsdelens centrum. Här hade han hoppats få sitt sista vilorum men myndigheterna sa nej."

I dag är "Tures grav" igenmurad sedan länge. Men som synes på bilden har det uppstått en liten glipa nedtill.

Ture Malmgren dog 1922, 71 år gammal. Och istället fick han den här pampiga graven på Östra kyrkogården. Hans porträtt finns i medaljongen på den höga gravstenen.

Enligt tidningen Kuriren den 1 november 1922 uppgick behållningen i Ture Malmgrens bo till 208 363 kr. Enligt SCB:s prislathund motsvarar det i dagens penningvärde 4 701 756 kr. Nu har jag inte läst artikeln så jag är inte säker på att detta var hela behållningen.

Hur som helst så blev det tvist om arvet. Ture och Hilma var barnlösa och i testamentet står det att Hilma är ensam förmånstagare. Tures bror Axel protesterade mot testamentet men efter flera turer fastställes testamentet i juni 1923.

Efter Tures död satte Hilma aldrig sin fot uppe på borgen. Hon dog 1942, tjugo år efter sin man.

Axels betydligt enklare gravvård finns för övrigt strax bakom Tures grav.//

Uddevallabo efterträder Uddevallabo

(Bild från skolporten.com)

Uddevallafödde Eskil Franck blir fr o m 1 september ny överintendent (chef) för Forum för levande historia. Han efterträder därmed likaledes Uddevallafödda Heléne Lööw på befattningen.

Eskil Franck föddes i Uddevalla 1950 som son till prästen Gerhard Franck och hans maka Margit. Familjen, som också bestod av två äldre systrar till Eskil, bodde dels i komministerbostället (Rådman Blomstervalls hus) vid Stora Nygatan och dels i kyrkoherdebostället vid S:t Mikaelsgatan 4.

Han var 1997-2006 rektor för Lärarhögskolan i Stockholm. Innan dess var han teologisk forskare och lärare i Uppsala. Han är ordförande i Högskoleverkets nordiska bedömargrupp för lärarutbildningarna i landet samt ledamot i Socialstyrelsens etiska råd för socialt arbete och i styrelsen (konsistoriet) för Uppsala universitet.

Eskil Franck är docent i teologi vid Uppsala universitet. 1996 var han högaktuell för ärkebiskopsstolen. Han var väldigt populär bland kyrkans egna.

Eskil var också placerad som bataljonspastor vid en av Bohusläns regementes infanteribrigader. Vi arbetade en del tillsammans under en fälttjänstövning och då berättade jag för honom en alldeles sann historia om hans pappa, min konfirmationspräst. Eftersom Eskil skrattade gott åt historien och fadern är död sedan 1989 återger jag den här:

"Mitt föräldrahem var på Hallavägen 14, dvs mitt för regementet. En gång när jag hälsade på mina föräldrar berättade de vad som hänt dagen innan. De hörde plötsligt en kraftig smäll från Västgötavägen. När de tittade ut såg de att en blå Volvo PV hade kört upp på refugen och mejat ned trafikskylten som nu låg utstäckt under bilens hela längd. Den blå PV:n var välkänd i Uddevalla som kyrkoherde Francks bil och mina föräldrar förstod genast vem föraren var.

Mycket riktigt. Gerhard Franck kliver något omtumlad ur bilen och ser sig omkring. Sedan blir han varse att hans prästkrage (heter säkert något annat) syns vida omkring. Raskt knäpper han upp överrocken och döljer på så sätt att han är präst. Därefter stoppar han första bästa bilist för att få hjälp i sin belägenhet".

Eskil Franck bor i Stockholm sedan många år.//

Kasens "hällristning"

Detta är Kasens "hällristning". Den ligger vid Varvsvägen och ganska så mitt för infarten till Kasen. På grund av olika ingrepp i naturen som exempelvis vägbyggen har den flyttats två gånger. Ursprungligen låg den vid Kasebäckens branta ravin.

Man brukar säga att det är en falsk hällristning. Men den är gjord i mitten av 1800-talet så man kan ju undra om den för alltid skall kallas falsk?

Många har genom åren "upptäckt" den och tagit kontakt med Uddevalla museum och senare Bohusläns museum för att berätta om sin upptäckt. Snopna och i något fall upprörda över "bedrägeriet" har vissa blivit medan andra har skrattat åt historien.

Stenen är ett falsifikat, därom råder inga tvivel. Ristningarna är för att vara en hällristning ovanligt djupt huggna. Längst upp på stenen står det UILIAM THORBURN, dvs Wiliam Thorburn. Det är Wiliam Thorburn den yngre som avses. Alltså son till grundläggaren av den Thorburnska dynastin.

Figurerna på stenen, för det är ett rejält stenblock det är frågan om, är sannolikt hämtade ur Axel Emanuel Holmbergs "Skandinaviens hällristningar" som trycktes 1848. Bohusläningen skriver i en artikel från 1954: "det går till och med att säga vilken bild han använt sig av, nämligen nr 110, som avbildar den ristning vid Backa i Brastads socken, som numera vanligen kallas S komakaren. Där finner man allt vad den då medelålders Thorburn avbildat, båten med skrevande mansfigurer, de gåsliknande fåglarna, männen med uppsträckta händer och en cirkelfigur med två ben".

Tanken är rolig, att denne framgångsrike man, troligen i sällskap med en Macfie eller någon annan kamrat från Uddevalla, bemödade sig att i tidens romantiska stil knyta an till fädrens historia" .

Jag intervjuade för många år sedan den gamle mannen Sven Johansson, som arbetat på Kasen i sin ungdom. Sven var en mycket god berättare och jag har kunnat se att hans historier från Kasen haft en god substans i verkligheten.

Sven menade att idén till stenen var visserligen Wiliam Thorburns och det var säkerligen också han som bekostat den, men att det var soldaten Bark som gjort själva hantverket. Bark arbetade åt Thorburns vid tiden för tillkomsten av denna hällristningen så det kanske ligger något i det?

På denna satellitbilden har jag markerat med en röd cirkel platsen där Kasens "hällristning" nu finns.//

Musikträffen på Riversideängen

Sedan i torsdags har Musikträffen pågått på Riversideängen. När jag gick förbi där i går morse var det ganska stillsamt bortsett från lite lågmäld dragspelsmusik inifrån ett förtält till en husvagn. Det satt en man därinne och spelade försiktigt som för att inte väcka de andra musikanterna.

Jag kunde räkna till ca 100 husbilar och husvagnar från när och fjärran.

Musikträffen avslutas i dag.//

Kolonilotter på Söderängarna

Under första världskriget 1914 – 1918 blev intresset stort för att odla egna grönsaker. Därmed kunde man dryga ut den ofta tomma hushållskassan.

1917 var ett riktigt nödår och små marktäppor började det året hyras ut uppe på Marieberg (där Rimnersvallen nu ligger) och ute på Walkesborg på söder. Kolonitäpporna på bilden låg vid Walkesborg.

Göteborgsvägen, som var färdig 1939, hade inte börjat byggas. Men andelsmejeriet vid Packhusgatan är uppfört och syns nästan rakt nedanför Klocktornet. Det är byggnaden med en hög skorsten hitom. Mejeribyggnaden var klar i början av 1935 och därmed kan vi ringa in tiden då bilden togs till åren 1935 – 1939. Även dessa år var präglade av stor arbetslöshet och det extra tillskottet som koloniträdgårdarna gav behövdes.//

Bohusläningen den 19 juli 1967

I dag på min morgonpromenad genom staden passerade jag Bohusläningen och stannade min vana trogen för att titta på det uppslagna tidningslägget i fönstret.

"Ung neger sköts i Newark. Vit polisman blev skadad" är rubriken. Om detta hade stått i tidningen i dag så hade det förstås blivit ett ramaskri. Man får inte skriva eller säga neger. Minns debatten i Skåne för ett par år sedan då ett konditori i all oskuldsfullhet sålde negerbollar och för det blev anmälda till Diskrimineringsombudsmannen.

Men saker och ting förändras över tid. Jag har läst oändligt många artiklar i Bohusläningen och andra tidningar (mikrofilm på Bohusläns Föreningsarkiv) och sett värre saker. Jag minns exempelvis en annons i tidningen i slutet av 1800-talet då en "negerkaravan" skulle visas upp i Uddevalla. Det var ett kringresande sällskap som hade hittat ett sätt att få sin utkomst.

Eller från 1950-talet minns jag en artikel från Orust om "självmördaren Karlsson och hans familj" . I artikeln kunde man läsa om familjefaderns självmord på ett mycket utlämnande sätt. Och värst av allt var att det var bild på hela den olyckliga familjen.//

Norra Hamngatan i vinterskrud

En bild från ett vintrigt Uddevalla.

Fotografen står med ryggen mot Norra Drottninggatan och tar bilden längs Norra Hamngatan västerut. I höger bildkant ligger det Kochska huset och till vänster på andra sidan gatan ligger Uddevalla taxistation.

Taxibilen till vänster är försedd med gengasaggregat så bilden bör vara tagen under andra världskriget, dvs 1939-1945. Bensinbolaget Shell hade några bensinpumpar vid taxistationen men tillgången på bensin var säkerligen mycket knapp. Möjligen sålde Shell gengasved istället?//

Maria Lundbäck

Det här är Maria Lundbäck. Hon är, trots att hon har varit död i 80 år, en av Uddevallas mest kända fotografer. Man stöter på henne i alla sammanhang när det gäller gamla Uddevallabilder. Det är inte fel att kalla hennes efterlämnade bilder för ett kulturarv. De finns i Bohusläns museums arkiv och i form av vykort och även i många Uddevallabors hem..

Hon föddes 1857 i Örebro men mamman var från Uddevalla, Teresia Maria Lundbäck född Uddgren. Föräldrarna skilde sig och Maria växte upp i Uddevalla.

Maria arbetade som föreståndare i Josefina Rydholms fotoateljé på söder i Uddevalla. Josefina var trettio år äldre och av henne lärde hon sig fotograferingskonsten. Hon blev en erkänt duktig yrkeskvinna, som behärskade sitt yrke in i minsta detalj. Hon kom med tiden att vinna många fina priser för sina bilder.

När Josefina dog 1880 tog Maria över hennes fotoatelje och 1883 köpte hon ett hus vid Stora Norrgatan (numera Lagerbergsgatan) och flyttade ateljén dit. Det var ett ganska oansenligt gatuhus från början men senare köpte hon granntomten och vände sig till sin gode vän stadsingenjören A H Lindeberg (som bl a ritat gamla brandstationen) och bad honom att rita en tillbyggnad till gatuhuset.

Tillbyggnaden var klar 1903 och de sammanbyggda husen ser ut så här i dag. Tillbyggnaden är den högra huskroppen där Maria inrättade fotoateljén i takvåningen mott norr.

Till vänster om huset går man in till Carlias Trädgård och om man då tittar upp på gaveln till Maria Lundbäcks hus kan man skönja i stora svarta bokstäver orden: "Maria Lundbäcks fotografiatelier". Husägarna har genom åren pietetsfullt undvikit att ta bort namnet.

Maria Lundbäck öppnade filialer i både Munkedal och Trollhättan och hon hade flera kvinnliga fotografer anställda.

1912 valdes hon in i Uddevalla stadsfullmäktige men avstod uppdraget. Hon klädde sig mycket manligt vilket framgår av visitkortsporträttet ovan. Hennes livskamrat var den jämnåriga pappershandlaren Hildur Andersson.

Maria avled 1927 vid 70 års ålder. Hennes livskamrat Hildur Andersson överlevde Maria med 18 år. Hon dog 1945 vid 88 års ålder.

I Maria Lundbäcks eftermäle anges att "personligen var hon högt skattad för sin nobla och redbara karaktär och för sitt glada och tillgängliga sätt".

Den här bilden på Maria Lundbäcks familjegrav är tagen före Hildur Anderssons död. I graven ligger nu förutom Maria Lundbäck, hennes mamma Teresia Lundbäck och Hildur Andersson. Graven är en av de pampigaste på Norra Kyrkogården.//

Pizzeria Pingvins skyltar på plats

I dag kom Pizzeria Pingvins skyltar upp igen efter den förödande branden på natten till den 29 december i fjol. När brandkåren anlände var pizzerian redan ett eldhav. 16 personer som bodde i huset fick evakueras eftersom elden spred sig utvändigt och rök drog in genom fönstren.

Det har sett trist ut i ett halvår nu men man får förstå att man har koncentrerat restaureringsarbetena på det invändiga arbetet. Det tycks nu gå mot sin fullbordan och pizzerian kommer att öppnas inom kort vad det ser ut.

Detta är inte vilket hus som helst. Det är byggt med liggande timmer vilket man kunde se efter branden.
Där pizzerian ligger låg en gång Uddevallas första fasta biograf, men huset är mest känd för att här byggde Schwartzman & Nordström AB upp sin konfektionsfabrik.

Företaget startades 1903 i en lagerlokal på Kungsgatan 19, men faktiskt lämnade Nordström företaget redan efter två år. Den drivande var Marcus Fredrik Schwartzman som tidigare rest som handelsresande för Eriksson & Larsson (ERLA) i Borås.

1906 köpte Schwartzman detta hörnhuset och i och med det kom kenfektionstillverkningen i gång på allvar. Att sy upp herrkostymer i olika storlekar var ett alldeles nytt tänkande. Herrar hade i alla tider varit vana vid att gå till skräddaren och ta mått och efter i vissa fall flera återbesök för provtagningar var kostymen så färdig.

Nej nu skulle det sys kostymer i massor och det blev en succé. Schwartzman hade sedan sin tid som handelsresande ett stort kontaktnät och det kom väl till pass när han skulle sälja de färdigsydda kostymerna.
Det gick så bra att utbyggnadsplanerna av huset snart tog fart. 1919 hade man byggt på huset en våning och dessutom byggt ett nytt hus längs Lagerbergsgatan intill det gamla.

Schwartzman & Nordstöm AB växte snart ur även dessa lokaler och flyttade 1929 till kvarteret Dagsson och 1949 till en alldeles nybyggd fabrik vid Östergatan.

Vad jag har förstått har fastighetsägaren Stefan Hermansson aldrig tvekat om att det anrika huset skulle återställas i sitt tidigare skick.

Det skall ha en stor eloge för!//

Kungsgatans nedre del

På bilden ser vi nedre delen av Kungsgatan. I vänstra bildkanten ligger Uddevalla hotell eller "Stadt" (Stadshotellet). Den vackra hotellbyggnaden byggdes 1910 och revs för att ge plats åt det stora varuhuset Domus som invigdes 1968.

Gatan som korsar Kungsgatan bakom de två bilarna är Norra Drottninggatan. Under ett par decennier passerade all trafik genom Uddevalla den korsningen. Till höger om bilarna ligger Hallmans bokhandel som byggdes 1860 och byggdes om in på 1900-talet.

Byggnaden i högra bildkanten är numera riven och där kommer idag Kochska gränden fram ur kvarteret. Bilden kan vara tagen på 1950-talet.//

Kilbäcksgatan 1941

En spännande bild från Kilbäcksgatan, troligen från 1941.

Lastbilarna är försedda med gengasaggregat och den bakre lastbilen har snökedjor på däcken. I förgrunden ligger en brandslang och det skulle kunna tyda på att det pågår något slags arbete efter den svåra branden på Kilbäcksgatan 28 strax utanför bildens högra kant.

I den fastigheten utbröt i februari 1941 en brand som krävde tre brandsoldaters liv.

I Kilbäcksgatan 25 på andra sidan lastbilarna ser vi Janssons musikaffär och Gregors möbelaffär. Gregor Andersson bytte namn till Gregor Gregart och från december 1942 heter affären Gregarts möbelaffär. I huset finns idag "Antik-Harrys” affär.//

Ridhuset vid Södra Drottninggatan

Ridhuset vid Södra Drottninggatan byggdes 1893 och blev Uddevalla första stora inomhusarena. Förutom ridlektioner och ridtävlingar hölls här allehanda utställningar, gymnastikuppvisningar, cirkus och konserter.
Då Uddevalla kyrka renoverades 1924 hölls gudstjänsterna i ridhuset istället och på hösten samma år talade statsminister Ernst Trygger där inför en talrik publik.
1935 skrev Uddevallas tidningar att det gamla ridhuset nu hade sett sina bästa dagar och att det snart skulle rivas. Men byggnaden stod kvar 20 år till och revs alltså 1955. På bilden står det ”Arvid Högströms fönsterglas” på skylten över porten. Namnen på kvarteret Ridhuset och servicehuset Ryttaren hjälper oss idag att komma ihåg det gamla ridhuset.//

Spinnaretomten

Den här skylten sitter på huset Kungsgatan 26. Skylten berättar om det tobaksspinneri som länge hade sin verksamhet på tomten, därav namnet Spinnaretomten.


När jag i dag läste på skylten, som sattes upp för minst tio år sedan, såg jag att den är felaktig och egentligen borde tas ner. Det står att "det är troligen källaren till hennes hus som står kvar på gården".


Så är icke längre fallet. Stenkällaren, som var bottenvåningen i tobaksspinneriet, revs för några år sedan. Händelsevis tog jag denna bild på det gamla spinneriet någon gång på 1980-talet.


Stenkällaren byggdes 1751, dvs samma år som Klocktornet. Ankarsluten som höll ihop de tjocka stenväggarna var identiska med de som fanns på Klocktornet. Det var alltså samma smed som smitt ankarsluten.


Träbyggnaden ovanpå stenkällaren är inte den samma som på 1700-talet. Det såg stadsbranden 1806 till så en ny byggdes. Det är den byggnaden vi ser på bilden. Som synes är den väldigt förfallen och den revs strax efter att bilden togs. Fastighetsägaren ansökte om pengar för att bygga ett enkelt trätak för att skydda källaren mot fukt och frostsprängning. Men några sådana pengar fanns inte att ansöka om.

I stället blev källaren med sina fina valv snart farlig och fick stängas. Och så för några år sedan revs den.


På Bohusläns museum pågår just nu utställningen Prisad planta (tobaksplantan). Den berättar om hur tobaksanvändningen kom till Sverige och det finns en lokal del som handlar om tobaksspinneriet på Spinnaretomten.



Här följer utdrag ut utställningstexterna:


"I Uddevalla anmälde flera personersitt intresse för tobakstillverkning.
Allra först, redan 1687, ansökte borgmästare Anders Larsson om tillstånd.Platsen var Spinnaretomten, Kungsgatan 26, tidigare benämnd Borgmästarens trädgård. Men rörelsen lades ner efter bara några år.

Nya försök gjordes av handlaren i Göteborg och Uddevalla, löjtnant Johan Fehman. Han fick privilegium att återuppta tillverkningen på Spinnaretomten 1706,tillsammans med smeden Johan Holst och rådman Pehr Schauw.

Gudmund Berg var arbetsledare på Spinnaretomten.Han tog sedan över verksamheten efter Johan Holst. När Gudmund dog gick rättigheterna över till hans hustru Elisabet och sonen Anders. Företaget kallades Uddevalla tobaksspinneri.

Handlaren Hans Börjesson Bagge beviljades privilegium 1726.Han klarade dock inte konkurrensen med Gudmund Bergoch kom aldrig upp i den mängd tobak som krävdes. Han fick därför lägga ner.

Samma sak blev det för tullinspektören Anders Bengtsson Waldenströmsom fått tillstånd till tobaksspinneri 1719.

Han lyckades inte heller komma upp i den lagstadgade mängden och var tvungen att lägga ner sitt företag. Svärsonen Niclas Johansson Bagge ansökte om förnyelse av tillståndet. Ökade krav på spinnerierna.

När tobaksodlingen kommit igång ordentligt i Sverigeblev antalet tobaksspinnerier för stort.Inkomsten för varje fabrik blev mindre och mindre.

1739 beslöts att inga fler tobaksspinnerier fick tillkomma, men gamla rättigheter fick tas över. Varje spinneri måste producera 14 000 skålpund per år. I Bohuslän var det under 1740-talet endast Gudmund Bergs Uddevalla tobaksspinneri som klarade detta krav.

Christer Engström och Erik Koch i Uddevalla ansökte om tillstånd att få driva tobaksspinneri med både in- och utländska blad. Deras argument var att ”många näringslösa och nödlidande
skulle kunna vinna sin föda vid verket”. De fick sitt tillstånd 1741 men redan 1743 var verksamheten nedlagd.

Rättigheterna överläts på rådmannen och skeppsredaren Anders Knape Hansson, men han hade aldrig någon tillverkning. 1749 ökade kraven på spinnerierna åter igen. Då beslutades det nämligen att varje tobakstillverkareskulle använda inhemska blad i sin tillverkning, minst 4.000 skålpund, dvs. 1.700 kg. Den som inte följde förordningen förlorade sina rättigheter.

Uddevalla tobaksimport
”Tobak var vissa år en rätt stor artikel i importen.I trakten omkring staden hade man kort efter frihetstidens början satt igång med tobaksodling i stor skala.

Det är ganska egendomligt att studera,hurusom myndigheterna hade allt möjligt besvär
med att få folk att odla potatis men att inga som helst uppmuntringar behövdes i fråga om tobak.

I fråga om bladtobak är Uddevalla på 1740-talet n:r 3 i importstatistiken. Import av spunnen tobak börjar på 1780-talet och ombesörjes så gott som uteslutande av Uddevalla och Marstrand.

Tobaken togs mestadels från Holland. Eftersom de svenska priserna lågo betydligt över de norska, hörde tobak till de viktigaste smuggelvarorna hela århundradet igenom".