2009-01-23

Första dagen i lumpen

Martin A har flera frågor om livet i lumpen.

Jag får se om jag kan få till en serie av detta ämne men jag börjar i alla fall med inryckningsdagen och hoppas att ni som gjort lumpen känner igen er.

För mig vara det bara att gå över Västgötavägen och in genom kaserngrinden. Jag bodde således i Västgötavägen 59, mindre än hundra meter från regementet. Vi var väldigt många grabbar i kvarteret och ungdomsarbetslöshet var ett okänt begrepp. Det fanns alltid två räddningsplankor för den som skulle börja jobba, Uddevallavarvet och regementet.

De flesta valde varvet men vi var några stycken som valde regementet. Före inryckningen hade jag varit inne på regementsområdet många gånger, de flesta av dem illegalt. Dvs att vi klättrade över eller under kasernstaketet eller någon av grindarna. Det gick också bra att klättra runt staketändarna i anslutning till Bäveån vid Fossum.

En gång då vi hade tagit oss in till Fritidsparken, som Regementsparken kallades på den tiden, satte jag mig på en grästuva som visade sig efter en stund innehålla pissemyror. Jag hade kortbyxor och ni anar säkert vad som hände. Med svidande skrev blev det att springa som en raket hem till mamma, för det var ju alltid den pålitligaste räddningen ur obehagliga situationer.

Jag minns inte vad hon gjorde för att lindra mina smärtor men jag tror inte att hon använde salubrin, kanske snarare potatismjöl?

En annan gång var vi ett gäng grabbar från Hallavägen som hade tagit oss in i Fritidsparken och när vi satt där dök det plötsligt upp en kpistbeväpnad vakt som med skarpladdat vapen marscherade med oss till kasernvakten. Väl där blev vi förhörda av vaktchefen Buster (bara för något år sedan fick jag veta att han hetter Enar Johansson men han var mest känd under sitt smeknamn). Då han tagit nummer och namn av oss låste han helt enkelt in oss i en cell, medan han ringde till våra föräldrar. Jag lovar att vi var spaka. Ingen drog på munnen. Så småningom kom våra föräldrar och löste ut oss och gissa om de var arga. Givetvis blev det utegångsförbud en tid för de flesta av oss.

Jag minns än i dag när jag gick in genom kasernvakten första gången legalt. Jag ryckte in på 8 kompaniet där rustmästare Wetterberg skötte inmönstringen. När man letat upp sin säng och bekantat sig lite med sina nya kamrater var det uppställning i korridoren och sedan avmarsch till indententurförrådet. Där passerade vi längs en lång bänk och förrådsarbetarna gav oss vår utrustning. De hade ju utrustat många soldater genom åren så de granskade oss och plockade sedan fram vapenrock och byxor och förvånansvärt nog hade de bedömt våra storlekar väldigt bra.

Jag minns också när det blev 8:e kompaniets tur att gå till matsalen och äta lunch. Vi stod uppställda i korridoren och väntade på att signallamporna på matsalen skulle visa siffran 8.

Det satt fyra lampor i en lodrät rad och varje lampa betydde en siffra. Uppifrån betydde de 1, 2, 4, 8. När bara nedre lampan var tänd var det 8:e kompaniets tur att gå till matsalen. Genom att tända de olika lamporna i olika kombinationer fick man av summan fram varje kompanis mattid. 7:e kompaniet hade således de tre översta lamporna tända.
Vi marscherade iväg till matsalen men innan vi fick gå in första gången stod regementsdagunderbefälet utanför och lärde oss hur det såg ut därinne. Han visade upp en djup tallrik och sa: "Detta är en djup tallrik." - Sedan la han ner den och höll upp en mugg och sa: "Detta är en mugg" - Sedan la han ner den och höll upp en sked och sa: "Detta är en sked." osv. osv...

När vi väl kommit in i matsalen och köat en stund visade det sig att hans lektion på utsidan varit effektiv för alla tog genast rätt bestick och andra tillbehör så det gick ganska fort undan.

Jag kommer inte ihåg att aptiten var något vidare denna första soldatlunch men det skulle bli andra tider när vi väl var varma i kläderna. Att äta och sova blev huvudnöjena.

Jag kommer för övrigt också i håg när logementslampan hade släckt på kvällen och det hade anbefallts tystnad. Vi beväringar hade inte pratat så mycket med varandra under dagen men när det väl blivit tyst och vi låg i mörkret i våra sängar så dröjde det inte länge innan några Göteborgare satte igång och hade kommentarer på allt som hade hänt på dagen. Det hela slutade med att alla vi beväringar låg och skrattade rakt ut, men plöstligt for dörren upp och ett befäl skrek: "TYSTNAD!!". När han väl gått igen exploderade vi av återhållen skratt även om vi försökte skratta så tyst det bara gick. //

5 kommentarer:

  1. He he... känner igen dina inryckningsminnen även om det är ett antal år emellan oss. Jag tjänstgjorde i på T2 i Skövde 2000 och det var mkt som påminde om det du skrivit. Vi hade inte några lampor som signalerade när vi skulle äta. Istället hade vi en Fänrik som visade oss tillrätta med en barskhet som skrämde skiten ur dem flesta, att man kunde vara så stygg utan att ha horn var många förvånade över. Den åsikten ändrades dock snabbt senare.

    Konsigt nog var det även en Göteborgare som tjötade mest på kvällarna i luckan hos oss i början av GSU:n. Det och en pytteliten stockholmare... Oj oj vad käften gick. Många skratt blev det och många dörrsmällar av befälet i nattjänst. :0)

    Kul att läsa att det är så liten skillnad genom åren.

    SvaraRadera
  2. Minns också det alldeles speciella som alltid hände mig när jag ryckte in på repmånad. Var hur pigg som helst när jag kom till regementet eller mobplatsen. Men så snart de gröna byxorna vid påtagandet passerat knävecket så blev jag så in i bänken sömning och trött.Var det sömnmedel i byxorna, månne?

    SvaraRadera
  3. Jag minns när de nyinryckta hämtades med musikkår och allt på Uddevalla Central och kom hasande och försagda genom stan!

    Ny bloggadress;

    http://annaama.wordpress.com

    SvaraRadera
  4. Mannen i kepsen Yngve Johansson
    bodde på kapelle

    SvaraRadera
  5. Vid ett tillfälle, nämligen maj 1970, utbyttes de vanliga matsalsglödlamporna mot kulörta dito i samband med MUCK. Jag vet för jag hängde i krokig arm i ställningen och gjorde bytet.

    "Sjöfartintresserad"

    SvaraRadera