2008-10-15

Uddevallas dricksvattenhistoria, del I


(Hämtningsbassängen vid Bäveån)

Vi tar det för självklart att kunna dricka rent vatten direkt ur våra kranar i hemmen. Men det ligger mycket arbete, planering och utbyggnad av en infrastruktur för att transportera vattnet - ofta allt längre sträckor.
Håkan Apelryd är chef för Uddevalla kommuns vattenverk och kan mer om Uddevallas dricksvatten än de flesta. För en tid sedan fick jag nedanstående mejl av honom.

"Hej Gunnar!
Jag har fått mig berättas att Uddevallas första "kommunala" vattentäckt var Sörkällan, där nuvarande Sörkälleparken ligger i dag därifrån lades en vattenledning till Södra Hamngatan, dit folk kunde gå och hämta vatten, när gjordes detta och hur fick man fram vattnet till tappstället rann det själv eller pumpade man på den tiden?
Den första vattenreservoaren var väl den som låg på Klocktornsberget, när byggdes den och var fick den sitt vatten ifrån. Den äldsta reservoaren som är i drift i dag ligger insprängd i Kålgårdsberget (bakom polishuset) och byggdes 1907 den fick sitt vatten från källor vid Samnerödsfältet och Bräcke via ett pumpverk som låg granne med dagens vattenverk, stämmer detta?
Det kan nämnas att idag finns det 14 st reservoarer i drift i kommunen och att Kålgårdsbergsreservoaren är den mest välgjorda och funktionsmässigt bäst fungerande, stålslipad betong invändigt, in och utlopp åtskilda, fall mot
bottenavtappning m.m ..... det var väl bättre förr?

Håkan Apelryd
Sektionschef"

Jag hade tillfälle för några veckor sedan att besöka vattenverket och Håkan. Det blev ett mycket spännande besök som jag kommer att berätta om i nästa inlägg om vårt dricksvatten .

Den här gången har jag valt att leta i källorna efter Uddevalla dricksvattenhistoria. Och den bästa beskrivningen hittade jag i boken "Register över stadsfullmäktiges beslut 1913 - 1942". Boken är skriven av major Hugo Uddgren som var en känd lokalhistoriker på sin tid och chefredaktör för tidningen Bohus-Posten.

I denna boken finns förutom registren över de olika besluten som stadsfullmäktige tagit, även kommunalhistoriska anteckningar. Dessa anteckningar är rena guldgruvan. Jag har därför valt att publicera hela Uddgrens text. Vi skall påminna oss om att den alltså är skriven på 1940-talet.

"Försök att lösa vattenfrågan

Då Uddevalla stadsfullmäktige den 17 februari 1875 antogo ett av major J G Richert uppgjort förslag till central vattenledning, togs ett stort steg mot förbättrad stadshygien. Beslutet som sådant var allt annat än ovanligt vid denna tid, då stadssamhällenas snabba tillväxt och de hygieniska krav detta skapade gjorde sig starkt påminda även på andra områden än de vattenledningstekniska.

Anmärkningsvärt är däremot att Uddevalla blev den nionde i ordningen bland landets städer, som gick in för en lösning efter moderna linjer av sin vattenledningsfråga och därvid påpassligt använde sig av den möjligheten att i detta avseende förbättra hygienen, som vid denna tid förefanns tack vare nu utvunna betydelsefulla forskningsresultat på de geologiska, hydrografiska och hydrologiska områdena.

I Uddevalla hade behovet av ett gott drickvatten dessförinnan fyllts av ett antal inom stadsområdet befintliga källor. Bland dessa var Sörkällan belägen vid Kapellebackarnas fot samtidigt den mest givande och den med det bästa vattnet. Från denna, som i gynnsamma lägen kunde lämna 13 kannor (33,8 liter) i minuten, hade troligen långt tillbaka i tiden i distributionssyfte utlagts en rörledning av urborrade trästammar fram till vad man kallade hamnkanalen (Bäveån), där det ännu på 1880-talet fanns en vattensamlingsbassäng (i dag vattenfontän).

Frågan om anläggande av en central vattenledning hade redan 1868 kommit upp i stadsfullmäktige med dess ordförande Paul Berg och sundhetsnämnden som initiativtagare. Den 31 augusti samma år hade tilsatts en s k vattenledningskommitté, i vilken bl a drätselkammarens duktige ordförande C W Collander ingick.

Sitt första utlåtande avgav kommittén 1870, därvid man framhöll önskvärdheten av en ny vattenledning från Sörkällan samt föreslog, att man av U V H J (Uddevalla-Vänersborg. Herrljunga Järnväg), skulle förvärva ägande- eller nyttjanderättan till Mariebergs- även kallade "Järnvägskällorna", vilka med en trärörsledning skulle förbindas med staden. Detta uttalande ledde ej till något beslut, varför kommittén fick fortsätta långt in på 1874 med sitt utredningsarbete och därvid bl a igångsatte en undersökning av Mariebergskällornas vattentillgångar. Detta gav till resultat, att man här kunde räkna med att erhålla 41,4 kannor (107,6 liter) per minut eller 50 610 kannor (131 586 liter) per dygn. Även Samnerödskällan och Byrvattnet (Bjursjön) beläget på Samneröds utmarker var på tal.

Efter att redan tidigare ha sökt samarbete med major J G Richert, erhälls 1874 förbindelse med honom och det var, som sagt, ett av honom utarbetat förslag, som förelades fullmäktige och blev antaget.

Richert var vid denna tid en föregångsman i fråga om vattenlednings- och kloakledningsteknik. Synnerligen kunnig - han fick senare professors namn - gick han in för att i första hand söka utnyttja grundvattnet, när det gällde att förse städerna med deras behov i fråga om dricksvatten. Jämfört med yt- eller som det kallades råvattnet, i vattendrag och sjöar hade grundvattnet den stora fördelen att i regel ej vara infekterat samt att vara färglöst.

Det richertska förslaget av år 1875 för Uddevalla vattenverk baserades helt på att utnyttja tillgången på grundvatten, dvs vatten som passerat underjordiska sand- och gruslager. I och med förslagets antagande blev Uddevalla jämte Uppsala och Gävle banbrytare för denna tids moderna vattenledningsteknik. Senare följde andra städer efter och 1909 hade av då anlagda 81 vattenledningsverk 43 gått in för grundvatten ubder det att 31 voro konstruerade för råvatten.

Anläggningen av 1875 års vattenverk omfattade ombyggnad av Mariebergskällorna, vilkas vatten genom lergodsrör fördes till trenne behållare av vilka den större rymde 180 000 kannor (468 000 liter).
(På den här flygbilden kan man tydligt se resterna av den gamla vattenreservoaren på Klocktornsberget - till vänster och bortom Klocktornet)
Från dessa fördes återigen vattnet genom 6 tums gjutjärnsrör till staden och en på Agneberget byggd behållare rymmande 248 00 kannor (644 800 liter), som i sin ordning lämnade vatten till 34 brandposter och 7 vattenhämtningsplatser samt till ett mindre antal enskilda tomter. Föra att driva upp vattnet till behållare i staden användes ett ångpumpverk ibland öven ett antal handpumpar.

Det nya vattenverket kunde tagas i anspråk redan på hösten 1875, ehuru vattenbehållaren på Agneberget först ett år senare bleve färdig. Därefter utfärdades 1876 års reglemente för stadens vattenledning med taxa och ordningsstadga.

Sörkällan hade som synes ej infogats i vattenledningssystemet dels därför att den ej låg väl till i förhållande till dettas huvudsträckning österifrån, dels lämnade för lite vatten för att motivera de kostnader, som voro förknippade härmed.

Det nya vattenverket visade sig emellertid snart otillräckligt, varför inledandet av vatten i husen måste ransoneras. I syfte att öka vattentillgången anlades 1883 och 1884 sju s k rörbrunnar längs efter järnvägsbanken mellan mellan Marieberg och Samneröd. Sedan reservoaren vid Marieberg ombyggts, sattes dessa brunnar i förbindelse med densamma.

En ny åtgärd i ovannämnda syfte vidtogs 1891 genom att inordna Samnerödskälan i systemet och genom att även vid denna anlägga rörbrunnar samt en samlingsbrunn, som sattes i förbindelse med den närmaste av de gamla rörbrunnarna vid järnvägen. Men den som hade tänkt sig att man nu skulle för någon längre tid slippa bekymren för vattenfrågan, misstog sig. Redan 1896 skrev Drätelkammaren i en rapport till fullmäktige, att stadens vattenverk vad beträffar vattenmängd och tryck var bland de sämre i landet. Vattenområdet var för litet. Trycket i ledningarnaöver högsta punkten av gatorna var endast 13 m, då försäkringsbolagen krävde 30 m. Av 280 hus i staden hade endast 65 fått vattenledning, Av 2 300 rum betalades vattenavgift endast för 850.

Stadsingenjören, löjtnant Mats (Svensson ) Sperling, som länge varit på det klara med att något effetivt måste göras åt saken, kom nu med ett förslag till ny vattenledning. Detta fick professors Richerts varma förord, men blev inte desto mindre bordlagt och kom ej på tal förrän 10 år senare. Det ledde ej ens då till efterföljd, fastän major F V Hansen, som nu hade saken om hand, i sitt förslag tog med en begränsad del av det sperlingska. Det sistnämnda gick ut på att samla avloppen från ett stort nederbördsområde på Samneröds och Bräckes utmarker antingen till en sänka norr om det förstnämndas mangårdsbyggnad eller till "Ingeborgs myr" nära Björkebohagen.

1904, då man för eldsläckningsändamål anlade en vattensamlingsbassäng vid Norra kyrkogården, gjordes en mycket värdefull utvidgning av vattenverket. Då togos nämligen även bräckeområdets vattentillgångar i anspråk. Här anordnades då fem 75 mm:s rörbrunnar 10 m djupa, vilka sammankopplades. I omedelbar närhet byggdes ett pumpverk som tryckte upp vattnet i brunnarna till Samneröd, därifrån gick det vidare till bassängen vid Marieberg. Resultatet av denna nyanläggning blev 5 liter i sekunden eller ungefär samma vattenkvantitet, som erhölls från anläggningarna på Marieberg och Samneröd tillsammans. Om vattnets beskaffenhet kan sägas att det var rent men hårt.

Den 15 oktober 1907 beviljade fullmäktige 138 000 kr till nya anordningar för vattenverket. Det följande året uppfördes sålunda dels ett pumphus vid Marieberg, som skulle ersätta handpumparna och det gamla pumpverket, dels en högreservoar å Kålgårdbsrget rymmande 1000 kbm. Det förra skulle uppfordra vattnet från samtliga rörbrunnar och trycka upp de sålunda samlade vattenmassorna till högreservoaren.

Det betydelsefullaste steget sedan starten 1875 i fråga om vattenverkets utveckling togs 1917, då man gick in för metoden med "konstgjort" grundvatten. Man hade nu kommit till insikt om att de naturliga grundvattenstillgångarna ej skulle räcka till för att fylla det i hastigt tempo ökade behovet och sett sig om efter ytvattentillgångar lämpligt belägna för att efter infiltration utöka vattentillgången i staden. Valet tycktes ha stått mellan Köperödssjöarna samt Bäveån och de förstnämnda blev för stadens räkning undersökta av statens lantbruksingenjör B E Hildebrand, som avgav ett den 23 juli 1915 daterat utlåtande.

Den ur Bäveån uppumpade vattenmängden begränsades till en början till 10 liter/sek. Anläggningen som kostade 125 000 kronor (4 670 000 kr i dagens penningvärde), utgjordes av ett råvattenpumpverk vid Bräcke och en 1250 m lång gjutjärnsledning från detta till Marieberg. Här anlades ett långsamfilter i betong, från vilket en fördelningsledning förde vattnet till infiltrationsbrunnar vid Samneröd och Marieberg. Från dessa utsläpptes vattnet i ett snäckgruslager för rening och ny uppsamling som drickvatten med grundvattenskaraktär.

(Råvattenpumpverket vid Bräcke i bakgrunden. Verksamheten på vägen i förgrunden har inget med texten att göra)

Sedan dess har man fortsatt på den inslagna vägen med åtgärder avsedda dels för att öka vattenutbytet, dels att förbättra vattnets kvalitet. 1921 ökades pumpkapaciteten vid råvattenpumpverket till 20 sek/liter och 1926 anslogos 90 760 kr till trenne snabbfilter. Med anslag lämnade åren 1932 och 1936 om tillsammans 230 000 kr ( 6,2 milj kr i dagens penningvärde) uppfördes 1938 vid Marieberg ett nytt reningsverk för råvatten.

Resutatet av alla dessa åtgärder kan sammanfattas sålunda, att man förutom grundvattensanläggningen vid Marieberg, Samneröd och Bräcke och pumphuset vid
Marieberg vid 1942 års utgång hade en pumpanläggning för råvatten å Bräcke och ett reningsverk vid Marieberg. Det förstnämda disponerade tre ordinarie pumpar, drivna av direktkopplade elektriska motorer med en kapacitet om 105 lit/sek samt som reserv en 40 li/sek pump driven av råoljemotor. Inköpt men ej insatt fanns en 100 li/sek elektrocentrifugalpump.

Det ombyggda reningsverket innehåller bl a en fällningsbassäng med blandningskammare och doseringsanordningar samt tre runda och ett rektangulärt snabbfilter om tillsammans 75 lit/sek. Ytterligare tvenne rektangulära filter äro delvis iordningställda.

Inför den alltid aktuella men svårlösta frågan om krav, som i framtiden komma att ställas på vattenverket och huru mycket detta i mån härav behöver redan nu utökas, har man en del statistik att falla tillbaka på. Vattenförbrukningen i Uddevalla, räknad per person och dygn 1933 var 121 liter, 1937 165 liter och 1942 255 liter och alltså visade en stadig men kraftig ökning. På fackmannahåll anser man sig därför för framtiden böra räkna med en vattenkonsumtion av 400 liter pr person och dygn.

För samma erfarenhet talar även följande jämförelse. Vattenförbrukningen var 1933 679 009 kbm och 1942 1 600 227 kbm, vilket motsavar en ökning med 135,6 %. Vid dessa båda tillfällen var folkmängden respektive 15 332 och 17 220, motsvaranden en ökning med 12,3 %. Ökningen i förbrukningen var sålunda proportionsvis mångdubbelt större än folkmängdsökningen.

För att fylla den ovannämnda stora vattenförbrukningen under 1942, hade man till det yttersta måst utnyttja råvattnet i Bäveån, som fått bidraga med 1 348 655 kbm. Är det enligt ovan antagligt att konusmtionen pr individ och dygn stiger till 400 liter eller 12 000 kbm/dygn, måsta men räkna med att då folkmängden stigit till 30 000, årsbehovet komme att stiga till 4 380 000 kbm eller nära tre gånger mer än vad man 1942 kunde erhålla från Bäveån. Kravet på ökningen av vattenverkets resurser är sålunda stort och måste snarast tillgodoses.

Som tidigare berörts var grundvattentillgången före 1918 tillräcklig för fyllandet av stadens vattenbehov men har sedan år från år minskat i betydelse. 1942 togs 1 348 655 kbm råvatten från Bäveån i anspråk i vattenverket mot endast 251 572 kbm grundvatten från Marieberg, Samneröd och Bräcke. I fråga om det sistnämnda hade man tydligen nått maximigränsen. Att öka råvattentillförseln synes därför vara enda utvägen för att tillfredsställa behovet. Dess bättre göra metoderna för rening av dylikt vatten oavbrutna framsteg. Med detta har det gamla intresset för Köperödssjöarnas vattentillgångar levt upp på allvar.

Enligt ett av stadsingenjör Kornell uppskisserat förslag skulle nämnda sjöars vattentillgångar kunna utökas genom att man vid högvatten i Bäveån pumpar upp deras vatten till dem och sålunda erhåller ett mot behovet svarande vattenmagasin". //

8 kommentarer:

  1. Hej Gunnar,
    Mycket intressant inlägg!
    -loa

    SvaraRadera
  2. Instämmer tillfullo med Solnasnackarn.
    -lae

    SvaraRadera
  3. He he, "leta i källorna efter Uddevallas dricksvattenhistoria", det var roligt!

    SvaraRadera
  4. Annaa m: Tro det eller ej men det var faktiskt med avsikt. Kul att du uppskattade formuleringen..

    SvaraRadera
  5. Hej Gunnar!

    Underbart att du hittar så mycket
    info. Verkligen kul att läsa
    din blogg...

    Tack!

    SvaraRadera
  6. Mycket intressant, jag har själv sett hur man schaktat upp delar av träledningen från Sörkällan till hanssonska bron.

    SvaraRadera