2007-05-24

Kuriren


Jag skrev ju tidigare om Bohusläningen och här kommer nu lite grand om den socialdemokratiska tidningen Kuriren. Namnet Kuriren skapades för övrigt av Bohuslänsskalden Fredrik Nycander och syftar på Stenbocks kurir.

Kuriren började sin verksamhet i Lysekil och följaktligen som Lysekils-Kuriren. De följande åren var fulla av ekonomiska problem men man lyckades navigera mellan problemen ända till 1921. Då flyttade tidningen till många Lysekilsarbetares förtret till Uddevalla där den omedelbart fick 1000 prenumeranter och med de kvarvarande prenumeranterna i Lysekil blev det 3000. I och med flytten till Uddevalla ändrades namnet till Kuriren.
Tidningen höll till i ett hus på Trädgårdsgatan, faktiskt mellan två bensinstationer om man granskar bilden närmare. Den första tiden hade man sju anställda men flera arbetare ute i landskapet verkade som radskrivare och skickade in bidrag till tidningen.



Här arbetar från vänster sättarna Folke Ek, Axel V Johansson (Småland), Nils Johnsson och Sven Svensson.






Bohusläningen hade ju byggt ett nytt tidningshus vars sista etapp var klar 1942 och Kuriren ville inte vara sämre. Efter andra världskrigets slut skred man till verket och 1948 var det nya tidningshuset på samma tomt som det gamla färdigt. Under byggtiden trycktes tidningen hos grannen, högertidningen Bohus-Posten.

Det nya tidningshuset (till höger på bilden) var mycket elegant och innebar förstås stora förbättringar. Förutom en egen tryckpress inrymde huset givetvis också rymliga redaktionslokaler.




Konkurrenten Bohusläningen hade startat resebyråverksamhet och Kuriren ville ju inte vara sämre. Här en bild med sex bussar fyllda av passagerare som strax skall åka på en resa till Borås.








Den legendariske chefredaktören Frank Eriksson vid sitt skrivbord i det nya tidningshuset. Frank är värd en egen spalt men det får vi ta vid ett annat tillfälle.







Den mångåriga medarbetaren Ann-Britt Thorard.






1954 trycktes tidningen i 10 000 exemplar och jag kommer ihåg hur jag som liten läste serieteckningarna i både Bohusläningen och Kuriren. Vår familj hade Bohusläningen och grannarna Kuriren så vi bytte med varandra.

Den sista mars 1963 lades Kuriren ned. Tidningen Ny Tid i Göteborg hade länge kämpat med sina ekonomiska problem och A-pressens ägare LO trodde att man genom att lägga ned Kuriren i Uddevalla så skulle man rädda Ny Tid. Så blev emellertid inte fallet. Från april 1963 gavs Kuriren ut som en avläggare till Ny Tid men resultate blev att båda tidningarna försvann från arenanden 31 december 1963. Därefter gjordes några försök med Kuriren som veckotidning och från 26 jauari 1965 till 14 juni gavs Ny Tid med Kuriren ut, sedan var det definitivt slut. Besvikelsen i Uddevalla var oerhörd. Man var fullt övetygad om att Kuriren hade kunnat fortsätta på egna ben om man inte behövt ta ansvar för andra tidningar inom A-pressen.

Frank Eriksson tog beslutet så hårt att han svor på att aldrig mera skriva en rad. Ett löfte som han gjorde ett undantag från, nämligen dödsrunan över Gustaf Thordén 1963.



I dag är det lägenheter i det gamla tidningshuset. Under flera år hade tidningen Arbetet med journalisten Ulf G Eriksson sin lokalredaktion i huset. Där hade också Hallmans bokhandel under flera år sin bokrea i tryckhallen i källaren.

Över ingången till huset kan man fortfarande se Kurirens logotype.

Kurirens arkiv, där jag hämtat det mesta av ovanstående kunskaper förvaras av Bohusläns Föreningsarkiv.//

7 kommentarer:

  1. Som gammal Kurirenmedarbetare vill jag tacka dig för artikeln. En hel del minnen väcktes faktiskt till liv.
    -loa

    SvaraRadera
  2. Hej Loa!
    Hur länge var du där? Det måste ha varit på slutet väl?

    SvaraRadera
  3. Jag började väl skriva biorecensioner 1957 under skoltiden vill jag minnas. Var kvar till sommaren 1963, då jag flyttade till Arbetet i Malmö.
    -loa

    SvaraRadera
  4. Då måste du ju ha varit välbekant med stadens biografer. Jag kommer inom kort att skriva om dem. Jag har några härliga bilder.

    SvaraRadera
  5. En av mina kompisar, Nils-Erik Ekstrand var redan under skoltiden ett journalistämne. Han ordnade ofta två fribiljetter för recension av ny film. Vi fick alltid gå på "pang-pang" filmer (det var väl ingen annan som ville ta dessa). Jag tyckte då alltid att filmerna var jättebra, men Nils- Erik "skrev ner" dem. Ofta inte ens värda vatten enligt honom. Nils-Erik blev sedermera en välkänd journalistprofil hos Dagens Nyheter i Stockholm. Numera är vi båda pensionerade sedan länge.

    Angående resetjänsten hos Kuriren så åkte Nils-Erik och jag till Tyskland med en av deras bussar i juli 1957. Vi fick tillåtelse att ta våra cyklar med (hängde väl bak på bussen). Vi steg av i Hamburg och "tackade för oss". Fortsatte sedan en bit ner i Tyskland med en avstickare till Holland.Kom hem efter 16 dagars cyklande. Vi avverkade ca 240 mil och hade 7 (sju) öre tillsammans när vi kom hem efter vissa strapatser.

    SvaraRadera
  6. Hej Rolf!
    Den cykelturen var en prestation må jag säga.

    SvaraRadera
  7. Ulf Sveningson2011-01-04 13:41

    Minnen minnen.
    Jag jobbade på Kuriren efter att ha tagit realexamen på Praktiska realskolan. Det var 1960 och jag hade bestämt mig för att bli tidningstecknare. Precis som Erik Wilhelm på Bohusläningen. Jag kontaktade Kuriren och fick träffa Arvid Klang, tidningens annonschef. Vi kom så att dela rum i ett års tid. En oförglömlig tid. Klang blev min mentor och jag har honom att tacka för att min arbetskarriär blev som den blev. Han kontaktade rektorerna på Konstfack och Slöjdföreningen, han talade med annonsbyråer runt om i Sverige. Han skrev en diger rapport om vad han fått veta och gav mig råd. När jag sedan studerade i Göteborg och Konstindustriskolan ordnade han frilansjobb på Ny Tid, och på lördagar satt jag på Kurirens annonskontor. Han var för mig en fantastisk människa. Kanske inte alltid så lätt att ha att göra med.
    På Kuriren steg jag in i vuxenvärlden. Där fanns Roax, Loa, Edén, Gun, Gerd, Sixten, Hertzberg, Gunnarsson, Frank, Nils, Lidman. Jag lärde mig röka och dricka vin, inköpt av kamrater på det näraliggande systemet. Jag lärde mig namnet på alla svenska dagstidningar, blev hemligt förälskad i tjejen i växeln, tvättade klichéer, arkiverade personregister, köpte fikabröd, sprang med korrektur, blev utskälld av ombrytaren, skrev filmrecensioner, rapporterade från Naturskyddsföreningens årsmöte, Klangerevyn och Gergils modeparad. Jag var beredd på vad som väntade när jag så småningom efterträdde Stig Giste som Göteborgs-Postens tecknare.

    SvaraRadera