Juldagsmorgon på kaserngården - ett militärminne

I det här huset, Kanslihuset på I 17, har jag vaknat oräkneliga helgdagsmorgnar. Under hela min tid inom försvaret har jag haft olika former av beredskap. När jag började 1964 fanns det tre befäl i tjänst dygnet runt. De var dagofficer, dagunderofficer och dagunderbefäl.

Som yngste man i en befälskategori fick man alltid ta någon av storhelgerna, jul, nyår eller midsommar. Eller för all del så kunde man drabbas av att få gå beredskap två av helgerna samma år.

1972 och 1983 skedde stora befälsreformer och vid båda tillfällena blev jag yngste man i respektive kategori. Och fick gå beredskap under storhelgerna igen. Som dagofficer var man i tjänst under en vecka, framförallt nattetid och lördag - söndag. Så det är några morgnar man vaknat i Kanslihuset i rummet på första våningen eller på senare år i fjärde våningen.

Med tiden blev det så att endast en dagofficer var i tjänst. Dygnet runt, året om, har det alltid funnits dels en vaktstyrka på åtta man och en beredskapsstyrka på 20 man. Beredskapsstyrkan var värnpliktiga från beredskapsgivande kompani och varje dag kl 1800 stod den uppställd utanför Kanslihuset där dagofficeren tog emot och inspekterade gossarna och deras utrustning. När det var klart fick de återgå till sin kompanilokal men de skulle alltid kunna vara beredda att ställa upp framför Kanslihuset vid larm. Detta övades förstås, ibland i tid och otid. Unga energiska dagofficerare övade oftare än de äldre.

Frukosten serverades kl 0900 på helgerna så man fick lite sovmorgon. En juldagsmorgon då jag vaknade var det märkligt tyst. Det hade snöat. Regementets stora julgran stod mitt i blickfånget mot matsalen som låg mitt för Kanslihuset.

Medan jag gnuggade sömnen ur ögonen förmärktes en rörelse ute på kaserngården. Från höger i riktning mot vänster kom det ett djur. Först trodde jag att det var en hund men sedan tyckte jag att det såg ut som en räv. Räven gick fram i den decimeterdjupa nysnön till julgranen där den satte sig en stund. Och jag stod så några minuter andäktigt spanande mot julgranen som var ca 50 meter bort.

(Arkivbild 2007)

Efter en stund reste sig räven och raskade iväg till vänster och utom synhåll bakom kasern Svärdet. Och så var den borta.

Det hörde inte till vanligheterna att man alls kunde se några rävar vid den här tiden och att få se en mitt på kaserngården var sannerligen helt unikt.

Medan jag gjorde mina morgonbestyr funderade jag på om det verkligen hade hänt eller om jag sett i syne? Då jag gick mot frukosten i militärrestaurangen var jag därför tvungen att gå fram till julgranen för att förvissa mig om det fanns spår efter räven. Jodå det fanns det, så jag hade haft upplevt en alldeles säregen juldagsmorgon.//