2011-06-25

Huggormsbett kan vara livshotande

(Huggormsbiten kvinna 1971 på väg att återställas efter hemkomsten från sjukhuset. Foto privat)

I Bohusläningens webbtidning läser jag att tidningens fotograf Ronny B Nilsson blev svårt huggormsbiten i torsdags och har tillbringat midsommarhelgen på NÄL ( läs genom att klicka HÄR! ).

Kvinnan på bilden blev på liknande sätt som Ronny huggormsbiten en junidag 1971. Hon befann sig tillsammans med sin man ett par kilometer ute i skogen öster om Ödsmål då en liten huggorm plötsligt högg henne i ankeln. Det stack till och hon såg ormen och förstod på en gång att hon blivit biten. I stället för att ta det lugnt blev hon i det närmaste panikslagen och makarna sprang genom skogen för att komma till bilen. Det innebar förstås att blodet pumpades snabbare genom hennes blodsystem.

Maken satte högsta fart mot Uddevalla lasarett medan kvinnan snabbt blev allt sämre. Hennes tunga svällde upp och började få svårt att andas. Detta var ju före mobiltelefonens tid så den närmaste och snabbaste vägen till räddning var att de tog sin egen bil.

Framme vid akuten i Uddevalla hade kvinnan svår andnöd och var halvt medvetslös och blev förstås genast omhändertagen. Efteråt sa läkarna att det var i absolut sista sekunden som de hann fram till akuten.

Så här skriver Wikipedia om huggormens gift:

"Huggormar (Viperidae) har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen; blodkropparna förstörs och kapillärerna går sönder, så att blodet rinner ut i vävnaderna. För vuxna är ett huggormsbett sällan livshotande även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett, då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock), ungefär vart åttonde år dör någon i Sverige på grund av huggormsbett".

Att kapillärerna gick sönder framgår tydligt av bilden ovan. Då skall det ändå påpekas att kvinnan efter ett par veckors vistelse på lasarettet hade kommit hem och att bilden är tagen då. Alltså håller vävnaderna på att återställas.

På lasarettet var "blåmärket" betydligt större och täckte även halva överkroppen. Läkarna hade aldrig sett något liknande och det kom studiebesök efter studiebesök för att titta på hennes skador. Själv trodde hon då inte att hon nånsin skulle bli återställd.

Det skulle ta många år för henne att bli helt återställd om hon någonsin blev det. Hon hade en kvarvarande "stränhet" i benet, vilket innebar ett visst handikapp. Och hon gick aldrig mer ut i skogen utan högskaftade stövlar.

Kvinnan var min mor. //

8 kommentarer:

  1. Ja.. Dessa små raringar är ju fridlysta... Frågan är hur många som vill ha dom i sin närhet

    SvaraRadera
  2. Hemsk historia! Tack för att du varnar oss Gunnar.Stövlar och stampande blir det för mig i sommarskogen.Hoppas många föräldrar berättar det här för barnen.

    SvaraRadera
  3. Getingar bör man också se upp med. För att inte tala om vargar. Det finns även ilskna älgar!
    /M.

    SvaraRadera
  4. Kanske inte helt genomtänkt att hetsa upp en skräck för huggormen??? Vad är syftet?

    SvaraRadera
  5. Ett bra sätt är att klappa till med en skyffel

    SvaraRadera
  6. Usch fy så otäckt !

    SvaraRadera
  7. Skönt att det gick relativt bra för din mamma. Och trots allt, de flesta bitna blir helt återställda. Det bör vara på sin plats att inte hetsa upp sig i onödan vad gäller huggormar utan håller man sig på avstånd så anfaller de givetvis inte. Oturen kan vara framme och trampa på en kan ju visserligen ske men då är nog ormen redan skadad och kan inte fly undan ens fötter.
    Personligen har jag hellre huggormar än lösa hundar i min närhet vilken dag som helst.

    SvaraRadera
  8. Blev biten ungefär på samma sätt som din mamma o cyklade en liten bit hem. Åkte till akuten och benet svullnade upp som en telefonstolpe under natten, fick andnöd, kräktes, diarreer och fruktansvärd smärta. Under morgonen fick jag serum och då stoppade svullnaden och blånaden uppe vid höftleden. Fick äta värktabletter o ha kryckor i några månader. Har blivit återställd förutom fotleden som är lite stel. Är alltid rädd för att gå ut i skog och högt gräs och tänker att jag alltid ska ha stövlar på, men tyvärr har man inte dem med sig alltid.

    SvaraRadera