Ikväll är det exakt ett år sedan Hans Mannebys livskamrat Luitgard ringde och berättade att Hans gått bort några timmar tidigare. Och trots att vi sedan en tid fått veta att han var obotligt svårt sjuk blev det en chock när det väl hände. Det är fortfarande svårt att fatta.
Vi jobbade tätt tillsammans och jag minns många stunder då vi, ibland efter några jobbiga möten, satt på hans eller mitt rum och pratade om livet.
Sedan Hans blivit chef för Västarvet tappade vi förstås kontakten mer eller mindre. Någon enstaka gång träffades vi. Ibland kom han in på mitt rum på Bohusläns museum för att prata om något tjänsteärende.
Och trots att han blivit chef för mastodontorganisationen Västarvet var han i grunden motståndare till en sammanslagning av alla dessa kulturinstitutioner. Jag vet det för jag minns så tydligt hans reaktion då han fått klart för sig att Västra Götalandspolitikerna bestämt sig för det. Han var fruktansvärt upprörd och ifrågasatte alltsammans. I en intervju i Bohusläningen 2005 sa han senare att det finaste han visste var att få vara chef för Bohusläns museum.
Han fick ta skeden i vacker hand och bli chef för en organisation som han i grunden alltså inte trodde på. Han försökte göra det bästa av situationen.
I december hälsade vi på Luitgard i hennes hemtrakter i Bayern i södra Tyskland och på nyåret hälsade hon på oss i Uddevalla. Och snart ses vi igen. Vi ser fram emot det Luitgard! //
Hej Gunnar!
SvaraRaderaDet var mycket fint skrivet tycker jag! Nu kommer jag snart och hämtar barnböckerna som Luitgard skickade med er från Tyskland!
Kram från Camilla (numera Junger)