I dag invigdes så den sista delen av den nya basutställningen vid Bohusläns museum - Bohuslän Kustland.
Därmed är ett flerårigt arbete med att byta ut de gamla basutställningarna slutfört. På nära håll har jag genom åren följt arbetet och delvis även själv levt med det.
Och intresset för invigningen av dagens utställning var lika stort som vid de tidigare invigningarna av Bohushallen, Johnsonhallen, Gränsland och Uddevalla genom tiderna.
Och det passade väl extra bra att vår nye landshövding, Uddevallabon Lars Bäckström, var den som förrättade invigningen.
Han höll ett alldeles charmant tal och jag hörde bland besökarna att de lovordade honom. Läs landshövdingens tal nedan.
Det var förstås flera tal men även sång och musik, förstås med anknytning till havet och kusten.
Och när det var dags att titta närmare på den nya utställningen hittade landshövdingeparet snabbt sin favorit, Pussplatsen.
Och när det var dags att titta närmare på den nya utställningen hittade landshövdingeparet snabbt sin favorit, Pussplatsen.
Här har Lars och Ann-Christin Bäckström bänkat sig för fotografering och Uddevallabloggen får gärna publicera bilden, vilket jag tackar särskilt för.
Här följer så invigningstalet:
"Vatten vänner, för det är det vi är, vi kustbor, vi människor. Nyss landade det en sond, en satellit på mars. Den skall leta efter fruset vatten under ytan. Vatten grunden för livet. Av jord är du kommens sägs, det men lika gärna kunde vi säga ur vatten född.
Allt från Venus födelse ur havet, till Bibelns skapelse. I Första Mosebok, Genesis skapar Gud himmel och jord, och jorden var öde och tom och hans ande svävade över vattnet. Först i vers nio blir det torra synligt. Av vatten är vi komna. Från vår födelse, livets uppkomst, till dopet som skall rena.
Men vattnet är också stort och farligt, en syndaflod som dränker och förgör, alla utom Gubben Noa. Andra klass passageraren på Titanic tycket havet var stort, kallt och farligt. Och sjömans gossens lilla lilla vän stod ensam kvar på strand.
Kustbon vet att havet är på gott och ont, som livet självt. Havet är vår framtid, transporter, fisk och föda, energi, men också lek och lust. En resurs mäktigare än torra marken, för vår jord, vårt klot består som vi människor till större delen av just vanligt vatten.
Men havet är inte oändligt. Det hotas av det vi människor gör och förstör. Både på ytan och under ytan. Därför arbetar vi nu från insikten, om att det är ont om jordklot, för att både skydda och utveckla vårt hav.
Och länsstyrelsen, vi arbetar på uppdrag av riksdag och regering, med naturvård, miljövård, kulturvård. Och vi är en vattenmyndighet för att skydda och utveckla våra hav och vatten. Men vi behöver hjälp och stöd av varje enskild individ, för är du inte en del av lösningen så är du nog en del av problemet.
Och många av oss, vi som är födda vid havet, med salt på tungan. Vi kustbor vet bättre än de flesta vad som krävs för framtiden. För vi har upplevt våra vatten, hur de skiftar, hur fisk försvinner, hur nya arter kommer till och hur nya stormar drar fram. Men vi måste föra ut vår kunskap till fler och fundera över utvecklingen så att vi kan lotsa oss fram i framtidens farvatten.
Och både hav, kust, och vi kustbor förändras och utvecklas. Kan man bada i samma flod i samma hav två gånger? För att söka svar på den frågan, behöver vi vår historia. Vi behöver som någon sa om historia, göra prognoser inte bara om väderleken utan också göra prognoser om det förflutna. Därför behöver vi museer.
Och bland antikens nio muser, har vi Clio, minnets gudinna. Och ett museum, en utställning skall just vara ett tempel för alla muserna, både poesin, musiken, kärleken tragedin, berättandet, dansen, komedin, och själva rymden.
Just ett sådant tempel- ett sådant musernas museum, har vi i Uddevalla. Från dess ytterväggar med Lillemor Petersson röda tegel med äggost, till dess inre med både fasta och tillfälliga strömmar av upplevelser kring vår samtida upplevelse av det förflutna, till barnens lek i nuet.
En plats för det lekfulla lärandet. Och idag öppnar vi slussarna för en ny pusselbit. Vårt kustland. Gränslandet, inte mellan länder, inte mellan folk, inte mellan dröm och verklighet, utan gränslandet mellan hav och land. Och i gränsland händer det alltid mycket spännande. Där skapas alltid nytt. Där i kustlandet, är det roligt och spännande och inte så sällan också lite vågligt.
Det är dags att låta ångbåten tuta och fara ut på sin seglats i skärgården, i kustlandet. Det skall bli roligt för oss alla att mönstra på. Lägg ut!" (Och här saluterades talet med en omisskännlig ångvissla.)//
Allt från Venus födelse ur havet, till Bibelns skapelse. I Första Mosebok, Genesis skapar Gud himmel och jord, och jorden var öde och tom och hans ande svävade över vattnet. Först i vers nio blir det torra synligt. Av vatten är vi komna. Från vår födelse, livets uppkomst, till dopet som skall rena.
Men vattnet är också stort och farligt, en syndaflod som dränker och förgör, alla utom Gubben Noa. Andra klass passageraren på Titanic tycket havet var stort, kallt och farligt. Och sjömans gossens lilla lilla vän stod ensam kvar på strand.
Kustbon vet att havet är på gott och ont, som livet självt. Havet är vår framtid, transporter, fisk och föda, energi, men också lek och lust. En resurs mäktigare än torra marken, för vår jord, vårt klot består som vi människor till större delen av just vanligt vatten.
Men havet är inte oändligt. Det hotas av det vi människor gör och förstör. Både på ytan och under ytan. Därför arbetar vi nu från insikten, om att det är ont om jordklot, för att både skydda och utveckla vårt hav.
Och länsstyrelsen, vi arbetar på uppdrag av riksdag och regering, med naturvård, miljövård, kulturvård. Och vi är en vattenmyndighet för att skydda och utveckla våra hav och vatten. Men vi behöver hjälp och stöd av varje enskild individ, för är du inte en del av lösningen så är du nog en del av problemet.
Och många av oss, vi som är födda vid havet, med salt på tungan. Vi kustbor vet bättre än de flesta vad som krävs för framtiden. För vi har upplevt våra vatten, hur de skiftar, hur fisk försvinner, hur nya arter kommer till och hur nya stormar drar fram. Men vi måste föra ut vår kunskap till fler och fundera över utvecklingen så att vi kan lotsa oss fram i framtidens farvatten.
Och både hav, kust, och vi kustbor förändras och utvecklas. Kan man bada i samma flod i samma hav två gånger? För att söka svar på den frågan, behöver vi vår historia. Vi behöver som någon sa om historia, göra prognoser inte bara om väderleken utan också göra prognoser om det förflutna. Därför behöver vi museer.
Och bland antikens nio muser, har vi Clio, minnets gudinna. Och ett museum, en utställning skall just vara ett tempel för alla muserna, både poesin, musiken, kärleken tragedin, berättandet, dansen, komedin, och själva rymden.
Just ett sådant tempel- ett sådant musernas museum, har vi i Uddevalla. Från dess ytterväggar med Lillemor Petersson röda tegel med äggost, till dess inre med både fasta och tillfälliga strömmar av upplevelser kring vår samtida upplevelse av det förflutna, till barnens lek i nuet.
En plats för det lekfulla lärandet. Och idag öppnar vi slussarna för en ny pusselbit. Vårt kustland. Gränslandet, inte mellan länder, inte mellan folk, inte mellan dröm och verklighet, utan gränslandet mellan hav och land. Och i gränsland händer det alltid mycket spännande. Där skapas alltid nytt. Där i kustlandet, är det roligt och spännande och inte så sällan också lite vågligt.
Det är dags att låta ångbåten tuta och fara ut på sin seglats i skärgården, i kustlandet. Det skall bli roligt för oss alla att mönstra på. Lägg ut!" (Och här saluterades talet med en omisskännlig ångvissla.)//
Fina bilder för att komma från en sån liten kamera.
SvaraRadera.. och är ni ändå på plats, kolla även in utställningen Körpehöla och Hultmansskylten m.m.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaUtöver referatet ovan talade folkpartisten Perallan Orrbeck med ljus kostym och gäll stämma om att tillgänglighet är väldigt viktigt och att det inte bara handlar om fysisk närvaro, utan om ett museimaterials närhet till vanligt folk. Den nya basutställningen var utformad med detta i åtanke. Båten och Grålle var borta, de hade spelat ut sin roll, de hade inte någon plats på det nya museet och nu var det nya tider.
SvaraRaderaTillförordnade museichefen talade om besökarna som ”brukare”, ett ord som bland annat har betydelsen person som nyttjar droger utan att nödvändigtvis vara beroende. I kulturella sammanhang har jag förut stött på uttrycket använt som benämning på biblioteksbesökare, och särskilt inom den gren av informationsvetenskapen som fokuserar på bibliotekets ekonomi snarare än på att förmedla kunskap. Om ingen vill låna och läsa Homeros Iliaden, så skall den gallras bort och ersättas med en mindre krävande bok. Utlånestatistiken och besökssiffrorna, och därmed det ekonomiska stödet, blir bättre på det sättet. När tillförordnade museichefen nämnde ordet brukare, och herr Orrbeck talade om att man skall göra presentationen av museimaterialet på ett sådant sätt att, om vi skall tala klarspråk, det inte utgör någon större intellektuell utmaning för oss vanligt folk, stod det klart att en ny kulturpolitik med i huvudsak vinstalstrande syfte, en kapitalistisk informationsvetenskap, gjort sitt intåg på Bohusläns Museum och slängt ut den gamla omoderna folkbildningen.
Och där stod folkbildningens ”företrädare”, den gamle vänstermannen Lars Bäckström och pratade om Bibeln och de nio muserna och att han till största delen bestod av vatten… Nog är det bra att han förstår det principiella behovet av engagemang från Länsstyrelsens sida, men det hade varit bättre om han också tittat på detaljerna och förstod vikten av att ha ett länsmuseum med en bra kunskapsförmedling.
När man lyssnar på ”den nya tidens” kulturpolitiker får man lätt intrycket att bara en enda form av kunskapsförmedling är i takt med tiden, och det är den som utvecklar institutionens innehåll i ”dialog” med ”brukarna”. Ett besök på en kulturinstitution skall vara ”kul”, den skall vara ”attraktiv” att besöka. Institutionernas reaktion på denna retorik och datorernas intåg är en yrvakenhet och ständig ängslan över att i varje stund inte vara uppdaterade med den senaste uppsättningen verktyg och kommunikationsstrategier, för att inte framstå som hopplöst föråldrade och därmed gå miste om ekonomiskt stöd. Man talar i biblioteksvärlden faktiskt om ”Bibliotek version 2.0”, som om det verkligen vore fråga om ett datorprogram. Men det finns fler modeller för kulturförmedling, som alla är minst lika levande och gällande som ”brukar”-modellen anser sig vara.
Mitt intryck av den nya basutställningen ”Kustland” var det, att det stod lite saker här och där i ett kallt blått sken, framför och bakom skärmar som gjorde mig sjösjuk, och inte sällan saknades alldeles förklaring om vad föremålen använts till och i vilket sammanhang. Jag noterade att många redan en kort stund efter att utställningen öppnats, fortfarande med ciderglaset halvfullt i handen, från den nya basutställningen släntrade över till ”Gränsland” och sedan vidare till ”Uddevalla genom tiderna”. Själv hittade jag en i mitt tycke bättre version av ”Kustland” i Bohushallen. Där fanns inte bara skildringar av kustbefolkningen och deras liv utan också av den miljö i vilken de verkade. Den kanske träffsäkraste och mest tankeväckande skildringen hittade jag i en tavla där traderare av en äldre tids historia och kultur stod splittrade och vilsna bland företrädare för en mer tävlingsinriktad, ytligare kultursyn, en syn på landskapet och människorna som föremål att använda eller undvika för att snabbt ta sig fram till den ständigt undflyende horisonten. För den som inte hade mer än ett flyktigt ögonkast till övers för tavlan framstod den dock bara som en segelbåtstävling i trakten av Orust.