2008-04-23

Lars Björklund introducerade filmen



Lars Björklund introducerade själv filmen Tali Ihantala 1944 - Slaget om Finland, som gick på Saga i kväll.



Och filmen visade ett krig, det största i Norden, där han själv deltog som gruppchef för stridande svenska Finlandsfrivilliga.



När han återvände till Finland 1943 var det tredje gången han deltog i strider på Finlands sida. Det var 75 - 100 svenska soldater i det kompani som Lars ingick i. Från Bohusläns regemente deltog även framlidne Åke Elf. Båda blev underofficerare vid regementet efter kriget.




Ryssarna anföll Finland den 9 juni 1944, bara tre dagar efter Dagen D då de allierade anföll över engelska kanalen mot Frankrike. Världens fokus antogs då vara riktat mot de allierades anfall och därför kunde ryssarna slå till utan att Finland fick hjälp från annat håll.



När Lars kom fram till Tali - Ihantala var det 50 stridande svenskar i förbandet och när striderna var över var de bara 16 kvar. Lars var givetvis rädd många gånger men som gruppchef och ansvar för åtta man fick han tränga undan rädslan.

Finnarna lyckades trots mycket stora förluster stå emot ryssarnas anfall och vann därför slaget. Ryssarna retirerade och återkom inte. Hur det kunde vara möjligt att en liten nation med 50 000 soldater kunde stå emot den ryska styrkan på 150 000 man förefaller otroligt. Lars Björklund förklarar det med att det är stor skillnad på att försvara det egna landet mot att tvingas ut i krig i ett annat land. Enligt Lars fanns det en politruk i varje ryskt kompani och han gick bokstavligen med pistolen riktad i ryggen på soldaterna och tvingade dem framåt.


Filmen var full av tragiska händelser med soldater som dör av både gevärseld och av granater. Lars tyckte att det var lite överdrivet skjutande i filmen men att den ändå stämde bra med händelserna under kriget.

Dt finns en chans till att se filmen och det är i morgon torsdag kl 1830.//

3 kommentarer:

  1. Hej!
    Jag läswer med intresse din blogg varje dag och kan på så sätt följa med i vad som händer i mina gamla hemtrakter. Jag anser dock att du är ovarsam med sanningen, när du beskriver finländarnas kamp 1944. Du skriver att "ryssarna överföll Finland". Så var det ju inte. I själva verket hade finländarna överfallit Sovjet midsommaren 1941 i samband med att Nazi-Tyskland anföll Sovjet. Finnarnas syfte var att återerövra de områden som gått förlorade i vinterkriget 1940. Dessutom fanns en "storfinländsk" idé att utvidga Finland med Fjärrkarelen. Finland var inte formellt allierat med Tyskland utan kallade det för "medkrigförande", något som dock inte imponerade på omvärlden. Filand vann i början stora framgångar och lyckades besätta Fjärrkarelen (Aunus på finska). Marskalk Mannerheim var dock klok nog att inte, som tyskarna krävde, vara med och erövra Leninggrad, något som heller inte inträffade. Detta visade sig vara klok politik i framtida fredsförhandlingar. När finnarna hade nått sina mål gick de över till att försvara de vunna områdena. De förväntade sig hela tiden en sovjetisk motoffensiv. Denna kom den 9 juni 1944. På några dagar lyckades Röda armén erövra områden ända till norr om Viborg. Det är väl detta som filmen handlar om. Tack vare en heroisk kamp från finländarna nådde inte ryssarna längre. Plötsligt avbröts ryssarnas offensiv. Historikerna har försökt utreda vad som var Stalins tankar bakom detta. Han hade förmodligen genom att sätta in ytterligare resurser kunnat ockupera Finland. Det mest troliga är att han tyckte att det innebar för stora uppoffringar att besegra finnarna och att trupperna behövdes för att driva tyskarna ut från sovjetisk territorium. Finnarna vann inte slaget och heller inte kriget, men på grund av heroiska insatser stoppades ryssarna och Finland kunde till skillnad från andra olycksbröder, Estland m fl länder, behålla sin nationella suveränitet, trots att det kommande fredsfördraget blev mycket kostsamt.

    Jag tycker att man skall ge en korrekt bild av vad som skedde!
    Hälsningar
    Bo Foss
    Nybro

    SvaraRadera
  2. Hej Bo!
    Jag håller med om att jag inte ägnat så stort intresse åt själva krigshändelserna. Jag har också fått mejl om felktigheter i mitt inlägg.
    En del av det som står i inlägget har jag hämtat direkt från Svenska Filminstitutets beskrivning av filmen och annat från den intervju som Jan Gustafsson på Sveriges Radio Väst gjorde med Lars Björklund i går.
    Det var egentligen inte min mening att beskriva krigshändelserna utan jag ville mer berätta om Lars Björklunds roll i denna strid.

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Tyvärr hade jag inte möjlighet att se filmen, hoppas på senare möjlighet. Hade för några år sedan unika tillfället att intervjua Lars Björklund om hans upplevelser i Finland. Lars är en imponerande gestalt!
    Bo skriver, att Gunnar anger, att "ryssarna överföll Finland" och kommenterar "Så var det ju inte." Gunnar sägs vara "ovarsam med sanningen."
    Gunnar skriver:"Ryssarna anföll Finland den 9 juni -44." Helt rätt!
    "Anfalla" är en militär term syftande till att ta terräng. Stalins strategiska mål var att totalt underkuva ett litet land, som ville behålla sin frihet.
    Uppgift för finska armén vid Tali Ihantala var att "avvärja" ryska anfall, vilket man lyckades med. Stalin ville inte att de ryska divisionerna skulle nötas ner av segt finskt försvar - de behövdes, när kapplöpningen mot Berlin stod för dörren.
    Jag finner det konstruerat att påstå, att finländarna hade "överfallit" Sovjet midsommar 1941 - lilla Finland överfaller bjässen Sovjet...
    Jag finner det olämpligt att moralisera över
    "medkrigförandepolitiken". Valet var tämligen nödvändigt - mellan pest och kolera: det gällde landets överlevnad! Världens blickar såg åt annat håll, annan hjälp stod heller inte att få.
    "Storfinländska idén" fick ej genomslag, som väl var. En stor statsman och fältmarskalk, Mannerheim, hyllades av en värld för sitt sätt att lotsa sitt land ur en svår tid.
    Framgångsrika avvärjningsstriderna var viktiga också för oss - nu kom järnridån att omfatta endast de områden där Röda armén fått fäste vid krigsslutet maj -45.
    I sin utmärkta bok "Oavgjort i två krig" konstaterar Harry Järv att vinter- och fortsättningskrigen blev oavgjorda. Något att som svensk vara mycket tacksam för!
    kristian Bernstone

    SvaraRadera