"Här på Gustafsberg öppnade år 1776 Sveriges första internatskola.
Det var skeppsredaren Anders Knape Hansson och hans hustru Catharina Hegardt som hade testamenterat sin förmögenhet till en skola. Där skulle faderlösa gossar ur den lägre medelklassen få undervisning. På så sätt skulle de kunna ta sig ut i yrkeslivet, och bli någonting inom t ex handel, hantverk eller sjöfart.
På den tiden var det mer regel än undantag att skollärare var prästvigda. Så var det också med skolans förste lärare här på Gustafsberg. Han hette Eliseus Winding och var 31 år gammal när han började. Han kom närmast från Uddevalla trivialskola. Anders Knape var noga med att anställa bra lärare, hela verksamheten hängde ju på det. Därför lockade han med en mycket högre lön än på trivialskolan. På så sätt slapp också Eliseus Winding att gå och tigga, som ett komplement till lönen, det var många lärare som var tvungna att göra det.
I barnhusreglementet stod att ”scholemästaren” skulle vara prästvigd och ogift. Arbetsbördan var mycket stor, den kallades faktiskt ”trälaktig” och därför fanns en morot: efter 6 år skulle han kunna komma i åtanke när ett pastorat inom hans födelsestift blev ledigt.
Till en början fanns här bara en lärare, plus en särskild lärare i sång och musik. Först i mitten av 1800-talet hade man råd att anställa två lärare till.
På Knapes tid började skoldagen med bön och sång, och ett kapitel ur Bibeln lästes upp och förklarades.
På kvällen var det aftonbön, och på söndagen gudstjänst. Den beskrevs så här:
”Om söndagen hålles merendels i öfra wåningen på en sal Gudstjenst, med bön, sång och Epistelens samt Evangeliets korta förklaring, efter barnens begrep lämpad, hwarefter sedan et förhör med dem anställes öfwer hwad som är talat och slutes änteligen med bön och sång.
Om sommaren under brunnstiden förrättas Gudstjensten uti brunnshuset. Stundom, då wäderleken och tillfället medgifwa, få barnen biwista Gudstjensten i Uddevalla.”
Religionsundervisningen var A och O, och om någon elev visade anlag för prästyrket, som sågs som det förnämsta av alla yrken, så skulle han få lämplig förberedande undervisning.
Men skolan förberedde också väldigt konkret för andra yrken och pojkarna fick bl a lära sig matematik, moderna språk och olika hantverk.
När det var examen i skolan kom en annan präst och höll förhör. Flera andra präster var också närvarande då, och dessutom representanter för magistraten i Uddevalla, och ämbetsmän och handlare i staden.
Här på Gustafsberg växte det ju också fram en havskurort, och den hade sin storhetstid under 1800-talets första hälft.
Men den uppskattades inte alls av skolans styrelse. Man menade att kurgästernas leverne kunde skada gossarnas moral. Man förfasade sig över ”lockande exempel av flärd, sysslolöshet och osedlighet”. Och man oroade sig över ”liderliga och utsvävande skjutskarlar”, och de rika badgästernas simpla tjänstefolk. Till och med prästen var hotad: ”Badortens förströelser kunna lätt draga även den mest nitiske lärare från sina plikter.”
När 1900-talet kom, och när Första Världskriget bröt ut betydde det slutet för den traditionella kurortsverksamheten. Det hade också blivit svårt att få tag i en präst som kunde förrätta morgonbön och söndagsgudstjänst i brunnshuset. För nu fanns inte längre självklart någon präst på skolan, och det berodde på att läraryrket hade professionaliserats. Lärarna var nu ämnesutbildade pedagoger. Så: prästen var inte längre en förgrundsfigur här ute – inte förrän nu, i vår egen tid, under Gustafsbergsdagarna, när historien väcks till liv". //
Citat: "På Knapes tid började skoldagen med bön och sång" Så var det iaf på Skogslyckeskolan när jag gick där 1971-73 med.. Utöver det välsignande av maten man skulle få och tack för den maten efteråt med. Kanske berodde det på vilken klass och vilken lärarinna man fick?
SvaraRadera