Ardmore (Ardmååre på Uddevallska)

Huset på bilden är landeriet Ardmore byggt tidigt 1860-tal. Husets namn lever vidare i dag i Ardmore dagcenter vid Strömstadsvägen och det fantstiska är det Uddevallska uttalet Ardmååre (vi har ytterligare några sådana exempel på utländska namn som uttalas på vår stads ljuvliga tungomål). Dagcentret ligger ungefär på den plats där huset på bilden låg.

Namnet Ardmore är taget från Skottland och betyder på gaelic "mellan berg och bäck" vilket var ett väl valt namn med tanke på husets belägenhet vid Ardmorebäcken. (Den i en annan artikel nämnde Theodor Stalheim, han med de nordiska gudasagorna, hävdade att jätten Ymer dödades ungefär vid Gröngatan och att bäcken egentligen därför borde heta Ymerbäcken. Ardmore skulle vara en förvrängning av Ymer. Ägaren till Ardmore menade att detta var ett varnande exempel på amatöretymologi).

Huset ritades av William Andrew Macfie från den inflyttade skotska släkten och byggdes enligt hans önskemål. Timmer höggs på släktgården Anfasteröd och forslades till Uddevalla. Snart stod huset färdigt med ett trevligt läge mellan kulle och den då porlande bäcken. Stall vagnbod och bostad åt kusken Nilsson byggdes, trädgård anlades med krocketplan och springbrunn och den sedermera så vackra, höga och välskötta hagtornshäcken planterades.

Den gamle Macfie sålde Ardmore till Conrad Posse och hans fru Ellen, född Thorburn 1889. Conrad Posse avled 1923 och huset såldes året därpå. Då hade sedan länge husets läge alltmer försämrats av närliggande vägar och järnvägar så den gamla idyllen hade mestadels försvunnit.
I början av 1932 öppnades i huset "Sjuk- och konvalescenthemmet Ardmore" men redan den 1 december samma år öppnade fru Söderberg i stället pensionat där. Hennes man Anders Söderberg drev ett trädgårdsmästeri i staden. De första stora bostadshusen vid Strömstadsvägen stod färdiga 1948 och kröp alldeles intill Ardmore som således blev mer och mer kringskuret. Den då stinkande Ardmorebäcken kulverteradesi början av 1960-talet och en trafikplats vid Slängom alldeles intill beskar fastigheten ytterligare.

Trädgårdsmästare Anders Söderberg avled 1963 och två år senare tar planerna på ett nytt småindustriområde vid Ardmore fastare form. 1968 skriver Bohusläningen att den en gång så ståtliga adelsbostaden förfaller. Det drygt hundraåriga landeriet revs slutligen i november 1971.

Uddevalla kommun köpte marken 1980 och byggde det nya Ardmore dagcenter.

På den här satellitbilden ser man Ardmore dagcenter. Det är det ljusa taket mitt i bilden. Det är Strömstadsvägen nedanför och rondellen vid Slängom till vänster.//

Bohuslänska soldater i gränsbygden

Jag får en fråga från Martin vars farfar var underofficer vid Bohusläns regemente.

"Farfadern hävdade emellanåt två intressanta saker som han påstod skulle ha skett dels vid unionsupplösningen och dels 1940 som har kopplingar till någon form av försvenskningspolitik.

Dels brukade han påstå att Bohusläns regemente vid unionsupplösningen 1905 ska ha förlagts väldigt "off-side" i förhållande till en eventuell front och dessutom med två rikssvenska regementen i omedelbar närhet och med uppdrag att bevaka Bohusläns regemente, då man vid tiden var osäker på var bohuslänningarna skulle ha sin lojalitet vid en eventuell väpnad konflikt.

Det andra påståendet handlade om att man 1940 omplacerade en lång rad infödda bohuslänska officerare från Bohusläns regemente till andra mer rikssvenska regemente - återigen för att man var osäker på var deras lojalitet hörde hemma. De omplacerade officerarnas platser övertogs samtliga av officerare som var sk rikssvenskar. Liknande omplacerainga ska ha skett i Halland, Blekinge och Skåne också och farfar misstänkte någon slags plan i handlingen som han inte kunde se annat skäl till än att man ville stärka greppet om regementen med hög andel manskap och officerare från tidigare danska och norska provinser. Han påstod också, rent generellt att flera av de högre officerarna var öppet nazistiska och att underbefälet som sköt ned planet över Uddevalla därför hamnade i onåd och omplacerades (ut till kungshamn där han sköt ned nästa plan)".

Martin är osäker på hur allvarlig farfadern var med dessa påståenden och undrar om det kan ligga något i detta överhuvudtaget?

Ja detta var ingen lätt fråga, men jag har tittat i den litteratur som står till buds. Dock utan att finna någon som helst ledtråd. Och det förvånar mig egentligen inte. Jag har tidigare sökt uppgifter om förhållandena under beredskapstiden exempelvis i Underofficerskårens vid I 17 arkiv.

Det är ganska häpnadsväckande att man i kårens protokoll inte finner minsta tecken på att det pågår ett världskrig runt knuten. Alla ärenden som kommer upp i protokollen är de gängse som oftast rör själva mässverksamheten.

Nu hade jag i och för sig inte väntat mig att hitta uppgifter av det slag som Martin undrar över. Om det kan ha funnits sådana tankar så var man nog väldigt noga med att det inte skulle märkas i några handlingar eller order av vad slag det vara må.

Men det finns flera exempel i krigshistorien där man tvekat att använda soldater i gränstrakter mot en fiende på andra sidan gränsen. Jag vill minnas att de båda bataljonerna ur Bohusläns regemente som deltog i anfallet mot Norge 1814 spelade en mycket undanskymd roll och i stort sett utgjorde reservstyrkor.

För att inte tala om hur det var när Bohuslän blev svenskt och det sattes upp två regementen till landskapets försvar. Det tog decennier innan man vågade lita på att bohuslänningarna skulle kunna ingå i dessa förbanden. Nej, de bohuslänska soldaterna då kom uppifrån Sverige.

När det gäller officerare som skulle vara nazister så ligger det en del i det, men jag tror egentligen att det inte var fler än inom andra samhällsgrupper. Präster och lärare nämns ju i sådana sammanhang. På internnet kan man hitta personer som var medlemmar i det nationalsocialistiska partiet i Uddevalla och den övervägande delen var (fast det inte var så många) var musiker vid regementets musikkår.

Underbefälet som sköt ned det tyska planet heter (han lever fortfarande) Birger Magnusson har jag träffat och grundligt intervjuat. Skälet till att luftvärnstroppen flyttade i stort sett varje dugn var två. Dels var detta den enda luftvärnstroppen i hela Västsverige och man ville givetvis skydda så mycket som möjligt mot flyganfall. Det andra skälet var att alla luftvärnsförband stannar inte på samma plats som de skjutit ifrån för det är inte särskilt hälsosamt.

Riktigt är att den aktuella luftvärnstroppen sköt ned ytterligare ett tyskt plan ute vid Gravarne. Se min artikel om nedskjutningen av det tyska planet 2007-06-15.//

Sörkullen på Gustafsberg

Sörkullen (Södra kullen) på Gustafsberg i går i det fantastiska sommarvädret som då rådde.

På platsen finns en länga omklädningshytter. Det hela ser ganska märkligt ut egentligen men i vart fall har inte jag funderat så värst mycket på det.

Men då jag fick se denna gamla bild på Sörkullen så förstod jag plötsligt varför det ser ut som det gör.

Det är ju en väldigt elegant byggnad med ett plank på mitten för att avskilja herrarnas omklädningshytter från damernas. Bada tillsammans gick dock bra.

Ständigt alerte Jan Aronsson har en liknande bild som denna där byggnaden kallas Kallbadhuset. Och då hittar jag en artikel i Bohusläningen i maj 1930 där det står att Kallbadhuset har flyttats till Sörkullen och närmare än så kan vi kanske inte komma för närvarande.//

Östrabo barnhem

(Klicka på kartan så blir den större)

Jag får en fråga om Östrabo barnhem.

Detta är ett utsnitt från den Ekonomiska kartan från 1937. Uppe i högra hörnet har jag med rött ringat in Östrabo barnhem.

Barnhemmet inrättades 1930 i Östrabo, som var tändsticksfabrikören Zachaus f.d. stora villa. Villan är numera riven men man kan hitta lite spår efter den i terrängen omedelbart söder om Mariebergs vattenverk.
Tyvärr har jag inte lyckat hitta någon närbild på villan men om vi tänker oss något i stil med de stora villorna vid Lagerbergsgatan så kommer vi ganska nära. Jag har själv tydliga minnesbilder av den sedan barnsben. Vi grabbar på Halla-Stenbacken spelade ofta fotboll på Samnerödsfältet och såg då barnhemmet varje gång. Det låg precis i kanten av det stora fältet. Vad jag minns hade jag av föräldrarna uppmanats att aldrig gå fram till barnhemmet. Det skedde inte heller.

Jag kan inte hitta några kommunala beslut som rör Östrabo barnhem så jag förmodar att det drevs i Landstingets regi. Det kanske någon av Uddevallabloggens läsare vet?

Inte heller i tidningarna kan jag hitta särskilt mycket om barnhemmet. Den 11 december 1936 skriver Bohusläningen att Östrabo barnhem skall få ta del av "Solstickemedel" och det passade väl bra eftersom den tidigare haft anknytning till Tändsticksfabriken.

Tidningen Kuriren skriver en artikel den 25 maj 1945 om ett besök på Östrabo barnhem. Tydligen hade antalet barn ökat betydligt för man skriver: "Skrämmande ökning av skilsmässorna under kriget".



Den här bilden är tagen från Fossumsberg. Det är faktiskt Västgötavägen som syns på bilden. Till vänster ligger det ena huset av Underofficersbostäderna. Rakt fram ligger Samnerödsfältet och något lite till vänster av bildens mitt skymtar man den stora Östrabobyggnaden. Det ser inte ut som att Rimnersvallen ännu är byggd (1923).

1969 beslutar Landstinget att bygga en ny byggnad på Skogslyckan som skall ersätta Östrabo upptagningshem. Tio år senare, i augusti 1979, revs den stora byggnaden.

Givetvis finns det arkivhandlingar med uppgifter om de barn som har bott på barnhemmet. Om någon är intresserad av det kan jag leta rätt på den arkivinstitution som har arkivmaterialet.//

Rastplats mot sin fullbordan

Den sedan länge utlovada rastplatsen vid Strandpromenaden, strax intill Bodele, går nu mot sin fullbordan.

Idag lade man på matjord som sedan skall besås med gräsfrön. Vi ser framemot ytterligare en höjdpunkt längs vår härliga Strandpromenad.

I dag var det för övrigt så mycket folk i Skeppsviken och på andra ställen att det var nästan omöjligt att hitta en parkeringsplats.//

Marvelous Ace till Uddevalla

I dag på eftermiddagen stävade det här gigantiska fartyget in i Byfjorden och lade till vid Sörvikskajen.

Det är den Panamaregistrerade fartyget Marveolus Ace med indisk besättning, som skall hämta skrotade lastbilar mm för vidare transport till Sydamerika.

Fartyget byggdes mellan 2004 och 2006 och är 200 meter långt och 32 meter brett. Det kan ta hela 6 400 personbilar av standardstorlek.

Fartyget lade till vid 15-tiden och avlöper redan i morgon till Sydamerika.

Under ett dygn skall således ett mycket stort antal skrotade lastbilar köras ombord. Det är en verksamhet som under flera år satt sin prägel på gamla varvsområdet och för övrigt hela hamnen. Överallt ser man lastbilar eller "lastbilspaket" uppställda i väntan på transport. På ett fortfarande körbart fordon har man lastat på flera andra och i vissa fall ser det helt absurt ut.

MEN och det är frågan: "Vad händer med dessa skrotbilar när de kommer fram?" Repareras de upp och rullar vidare på Sydamerikanska vägar i decennier? Och i så fall, är det så bra för den globala miljön?//

Bohuslän tackar Arne Lundgren

I dag då jag slog upp Bohusläningen blev jag mycket glad. Utmärkelsen "Bohuslän tackar" har tilldelats författaren och Lysekilsbon Arne Lundgren. En mer värdig mottagare av denna utmärkelse står ej att finna.

Min första kontakt med Arne Lundgren var boken Simson som kom ut 1982. Den som är obekant med Lundgren borde börja med att läsa den. Den är lättläst, underhållande och mycket rolig. Det väntar en högtidsstund, jag lovar!

Så här beskriver EN BOK FÖR ALLA Simson:
"Simson var pastor på Käringön och som om tillvaron på den karga ön inte var hård nog ändå, finns där den härsklystne pastor Simson att våndas inför. Simson styr ön med järnhand, han tuktar och han hotar med helvetets eldar. Och folket böjer knä.
Dock inte mangrant. Handelsman Truls och fru Aurelia, gästgiverskan, lyckas båda hålla sig i marginalen av pastorns inflytande. Och en orädd yngling, Daniel, trotsar honom öppet.
Kampen mellan Daniel och Simson är ett av flera dramatiska inslag i denna fris över bohuslänskt skärgårdsliv under senare hälften av 1800-talet."

Det måste ha varit i början av 1990-talet jag läste Simson. En kort tid därefter klev det in en lågmäld och trevlig man på min då nya arbetsplats, Bohusläns Föreningsarkiv, där han ville forska i en del fackföreningsmaterial. Efter några timmar fick jag klart för mig att det var författaren till Simson jag hade framför mig. Jag var fortfarande uppfylld av boken och prisade den inför författaren. Arne, som inte är de stora ordens man, såg närmast besvärad ut över min eufori.

När jag i dag gör en sökning på Arne Lundgren i LIBRIS får jag 79 träff. De flesta böckerna har han skrivit själv, men där finns också böcker som han översatt från spanska, portugisiska och italienska författare.

EN BOK FÖR ALLA skriver vidare om Arne Lundgren:

"Han har skrivit ungdomsböcker, dikter och romaner, varvid han rört sig i skilda miljöer. Bohuslän i synnerhet är hans revir. Detta landskap torde i Arne Lundgren ha sin allra främsta porträttör. Han behärskar dess historia, han känner befolkningens liv ned till namnet på minsta don som de brukar för sin utkomst, de må vara verksamma till sjöss eller på land.

Hans öga ser inåt såväl som utåt. och det sedda förmedlas med den språkliga pregnans som är varje allmängiltig författares signum

Arne Lundgren föddes 1925 på Hovenäset och fick redan som 13-åring börja i "berget" tillsammans med fadern, som var stenhuggare. Hans håg stod emellertid till studier. Sådana bedrev han framgångsrikt i Göteborg samtidigt som han tjänade pengar på olika tillfälliga arbeten. Han tog studenten 1946, blev fil kand, fil mag och universitetslektor. 1948-55 arbetade han som affärskorrespondent parallellt med studierna. Den litterära debuten skedde 1948 i antologin Ny Lyrik, redigerad av Erik Lindegren".

2005 hade jag nöjet att att hjälpa Arne med att ta fram en del uppgifter som han behövde till sin nästa bok. Det gällde Granitaktiebolaget C A Kullgrens Enka, som ju var den dominerande stenindustrin i Sverige och givetvis också i Bohuslän. Senare dök Arne upp på museet och vi hade en angenäm pratstund i biblioteket. Arne var i Uddevalla för att hämta sin nya dator och hade fått tid över.
Och på våren 2006 fick jag ett tjockt kuvert som var inlämnat till museets reception. Det var Arnes nya bok "Sprickorna i fars händer", som just handlar om stenhuggarnas arbetsvillkor och livssituation i "Bolagets" tjänst på Bohus Malmön. Det är en mycket läsvärd bok och man får många "aha-upplevelser" under läsandet.

Som boktiteln antyder så fick stenarbetarna ofta problem med sprickor i sina händer. Dessa kunde ibland göra outhärdligt ont och en scen ur boken som har etsat sig fast är när stenhuggarens fru samlar hela familjen runt sig och med en tändsticka karvar ur vaxet ur öronen på alla familjemedlemmar och samlar det på ett fat. Det används sedan för att smörja in stenhuggarens händer för att få lindring.

Man får sig också en tankeställare när det gäller våra dagars sjukhusdebatt. En av stenhuggarna i boken skadas svårt av en sprängsalva och transporten med roddbåt och andra åkdon för att slutligen hamna på Uddevalla lasarett är långt ifrån våra dagars debatt om "den gyllene timmen". (För den eventuellt oinvigde gäller det debatten om var NU-sjukvårdens akutmottagning i framtiden skall vara lokaliserad. Företrädarna för Uddevalla sjukhus menar att man inte kan upprätthålla kravet att en svårt skadad skall kunna transporteras till NÄL inom en timme - den s k "gyllene timmen").

Arne Lundgren har genom åren fått mottaga flera fina utmärkelser men jag tror honom på hans ord i dagens Bohusläningen att priset Bohuslän tackar är det pris som han sätter störst värde på.//

S:t Anne äng ("Sante Näng")

Jag får en fråga om S:t Anne äng. (Äldre Uddevallabor säger "Sante Näng").

Sedan urminnes tider har vattnet i Bäveån utnyttjats på olika sätt. I de olika forsarna och vattenfallen har man byggt mjölkvarnar och sågkvarnar (vattensågar). I dag finns inte dessa kvar utan på deras platser finns i stället små kraftstationer där Uddevalla Energi utvinner elektricitet.

Strömbergsfallet mitt inne i staden är det mest kända. Samtidigt som det producerades elektricitet så fortsatte man med kvarnverksamheten och därav kom att Uddevalla Elektricitesverk hade två mjölnare på avlöningslistan så sent som under 1930-talet.

Lite längre upp i Bäveån, mellan Bohusbanans järnvägsbro och Tureborgsbron, låg S:t Anne ängs kvarn. Namnet kom av det faktum att Uddevalla kyrka, S:t Annas kyrka, ägde marken på norra sidan av Bäveån. Östra kyrkogården byggdes exempelvis 1811 på S:t Anne äng.

1917 köpte Egnahems AB Ådalen delar av S:t Anne äng av kyrkan och de villor som ligger vid Ådalsgatan och Helgonabacken ligger alla på den gamla ängen.

I Bohus Läns Tidning från 1862 läser jag att mjölnaren vid S:t Anne äng heter J.L. Wennergren och att han just startar kvarndriften igen efter en dammreparation.

Kvarndriften pågick till 1936. I januari det året beslutade stadsfullmäktige i Uddevalla 90 000 kr för att Uddevalla Kraftverksbolag skulle bygga en kraftstation på platsen.

Det hela tycktes vara väl förberett för genast startar rivningen av den gamla kvarnen och kraftverksbygget påbörjas i princip samtidigt. Bohusläningen skriver i augusti samma år att det har sprängts bort 110 kubikmeter sten ur det gamla vattenfallets botten.

I oktober är den nya kraftstationen under tak och i slutet av november är allt klart. Efter provkörning startar elproduktionen.//

Inte precis ett hav av blått och gult

I går skrev jag:

"Det måste således vara rätt proportioner mellan flaggstången och flaggan annars kan det se jättekonstigt ut".

Inte kunda jag då ana att jag redan dagen efter skulle mötas av denna synen! Ett skräckexempel på flaggning. Enda trösten är att bilden är tagen efter att museet stängde kl 16 så det är väl någon som lånat en av våra flaggstänger? (Förhoppningsvis!)//

Ett hav av blått och gult

Som framgått av föregående artikel var jag i morse ute på Byfjorden och tittade på Ostindiefararens avresa från Uddevalla.

Och så här slutade dagen - i ett hav av blått och gult.

När jag i morse passerade museet för att följa med vännen Pelle ut i hans båt fick jag se att Bohusläns museum inte flaggade trots att det var allmän flaggdag och till och med Kronprinsessan Viktorias 30-årsdag.

Någonting hade klickat i semestertider eller så hade jag varit otydlig i min ordergivning. Detta måste jag förstås göra något åt med detsamma. Museet med sina fem flaggstänger mitt i Uddevallas finrum kan förstås inte stå tomma en sådan här dag. Det hade snart vän av ordning klagat på.

Efter en stunds letande efter flaggorna dök en av museivärdarna tack och lov upp och han visste var de fanns och han hissade även upp dem. Jag tog på mig att ta ned dem i kväll kl 21.

Då var flaggorna dyblöta efter flera timmars ösregn. När museet byggdes planerades de fem flaggstängerna men inget utrymme där man kan torka dyblöta flaggor så därför får man improvisera och just genom att breda ut dem som bilden visar gör att de torkar väldigt fort.

Och flaggorna är stora vilket torde framgå när man ser de fem flaggorna ligga över stolarna i Hörsalen. Sammanlagt utgör ytan nästan 60 kvadratmeter.

Varje flagga är ca 12 kvadratmeter och det behövs eftersom flaggstängerna är 18 meter långa. Det måste således vara rätt proportioner mellan flaggstången och flaggan annars kan det se jättekonstigt ut.

Och den som inte har hissat en så stor flagga i stark vind kan inte föreställa sig hur svårt det är att få upp den. Flaggan utgör ett ordentligt vindfång och blåser det väldigt hårt kan vi till och med tvingas att avstå från att flagga.

För att inte tala om vintertid då det är minusgrader. Då är det jobbigt att hissa dessa stora flaggor. Man kan inte använda vantar eller handskar, det är för opraktiskt, så fingrarna blir snabbt genomfrusna och stela.

Den "värsta" flaggning jag varit med om var när prins Bertil dog i januari 1997. Då var det smällkallt och museet flaggade med alla fem flaggorna på halv stång i en vecka eller så, upp och ned varje dag. Det var kallt vill jag lova!//

Kanonerna de knalla - i Uddevalla

Kl 10.10 gled Ostindiefararen Götheborg ut från Pininfarinas brygga. En liten bogserbåt hjälpte till att få ut den från kajen. Ett stort antal flytetyg övervakade det hela. Ja till och med en gummibåt under en deltavinge som flög i luften över oss andra. Det var ett slags amfibieflygplan som till och med landade en stund på vattnet.

Götheborg stävade lugnt och försiktigt i riktning Svenskholmen där några tusen Uddevallabor var samlade.

Götheborg vände babords sida mot publiken och prick kl 10.30 hörde jag en röst från skeppet: "Femton sekunder kvar!". Samtidigt såg jag hela besättningen stå vid babordsreling med fingrarna i öronen. Det skulle bli skjuta av!

Och small gjorde det. Först en gång och sedan en gång till. Alla visste att Götheborg skulle skjuta två skott. Plötsligt kommer ytterligare ett skott, som lät som en pisknärt, inifrån land. Det var någon som förberett ett spektakulärt avsked av Götheborg. Kan det ha varit Hemvärnet?

Sedan hörde jag någon från skeppet anföra hela besättningen i det att man hurrade för Uddevalla samtidigt som man vinkade med långsamma svepande armtag i takt med varandra. Uddevallaborna svarade med att vinka tillbaka och jag kom att tänka på Håkan Hellströms populära låt: "Känn ingen sorg för mig Götheborg!" Det hela var smått vemodigt.

Besättning och Uddevallabor fortsätter att vinka till varandra medan Götheborg skjuter fart i rikting mot Uddevallabron.
Kl 10.49 med 7,5 knops fart passerar Götheborg Uddevallabron och när den kommer ut till i höjd med Stången svänger den ner mot Korstensholmen. Nötesundsbron är alldeles för låg för Götheborg och därför måste man runda Orust och Tjörn på sin väg mot Grebbestad.//

Här kan du se fler bilder http://picasaweb.google.com/Gunnar.Klasson/GTheborgLMnarUddevalla?authkey=HPxEJMGNTTg

Sunningen frisk igen

Sunningen som drabbades av maskinhaveri i måndags är nu frisk igen och går sin vanliga tur mellan bryggorna i Byfjorden.//

Ostindiefararen

I dag var jag ute på Pininfarinas område och tittade på Ostindiefararen Götheborg. Det var sista dagen som allmänheten hade chansen att få komma ombord.

När jag var på väg ut på cykel fick jag höra av folk jag mötte att det var väldigt lite folk på plats. Det var ju bara timmar kvar men allt eftersom tiden gick så kom det fler och fler så att en ganska lång kö till biljettförsäljningen hade uppstått vid 18-tiden.

Vädret hade också blivit allt bättre och var riktigt sommarlikt sent i kväll.

Götheborgs besök i Uddevalla har utan överdrift varit en succé från början till slut. I går var det över 4000 betalande och det har varit mycket folk även de andra dagarna. Flera hundratusentals kronor har man säkerligen sålt biljetter för.

Och i morgon förmiddag lämnar hon Uddevalla för den här gången.//

Sannes Minne

Det enda synbara påminnelsen i dag om huset Sannes Minne är den här busshållplatsen vid Strömstadsvägen. Den ligger omkring 150 meter från platsen där huset låg. Antagligen är det inte många som i dag vet varför busshållplatsen heter Sannes Minne.

Stiftelsen Sannes Minne grundades 1920 av framlidne Grosshandlare J. N. Sannes änka och barn.

I stiftelsens reglemente läser vi:

"Stiftelsens ändamål är att åt mindre bemedlade kvinnor, som sett bättre dagar (Pauvres Honteux), kostnadsfritt lämna bostad med värme och de förmåner i övrigt, som Stiftelsens tillgångar efter dess Styrelses beprövande kunna komma att medgiva.

För antagande som pensionär i Stiftelsen fordras:

1. att efter fyllda 50 år hava varit minst 5 år mantalsskriven i Uddevalla.
2. Uppnådda 60 års ålder.
3. Läkareintyg att sökanden ej är behäftad med för omgivningen eller eljest störande själssjukdom, smittosam sjukdom eller svårare kroppslig sjukdom samt
4. styrkt uppgift om sökanden ekonomiska förhållanden jämte intyg därom att sökanden kan påräkna så stor årlig inkomst, som erfordras för fyllandet av de levnadsbehov, som icke av Stiftelsen bliva tillgodosedda"

Ja, så lyder inledningen av reglementet och redan här framgår med all önskvärd tydlighet att det var många krav som skulle uppfyllas för att få komma i fråga.

Donationens värde var sammanlagt 360 000 kr 1919. Det motsvarar i dagens penningvärde enligt SCB:s prislathund 5 619 248 kr.

Omedelbart efter stiftelsebildningen påbörjades arbetet med att bygga det hus som bidragstagarna skulle bo i. Taklagsfesten hölls den 21 oktober 1920 och den 27 maj 1921 invigdes byggnaden Sannes Minne. Därmed kunde de äldre damerna börja att flytta in.

Efter flera års verksamhet trycktes 1937 en Promemoria för pensionärerna.

Ur den Promemorian saxar jag följande:

• Pensionär ombestyr själv städningen och rengöringen av tilldelad lägenhet.
• Piskning och skakning av mattor får endast utföras å gården eller balkongen i 2:dra våningen.
• Uppkommer felaktigheter i elektriska ljuset eller gasen liksom felaktigheter i värmeledningens fungerande anmäles detsamma till förestånderskan, som ock äger övervaka, att den för dagarne fastställda minimitemperaturen (17 grader) i rummen uppehålles.
• Pensionär får ej taga någon som helst befattning med korridorernas värmeledning eller ventilation. Ej heller må boningsrum vädras genom öppethållande av dörren till korridor.
• Skall pensionär företaga resa anmäles detta för förestånderskan, som jämväl bör erhålla skriftlig anmälan om dagen för hemkomsten.
• Varje pensionär äger att för eget bruk inneha en portnyckel. Porten stänges kl 9 e.m., och skall efter kl 10 e.m. till kl 7 f.m. tystnad iakttagas inom samtliga lokaler. Vattenledningen torde ej heller begagnas under ovannämnda tid annat än i fall av sjukdom.
• etc etc

Ganska snabbt blev Sannes Minne en plats där man träffades för att ge sig i väg på olika bussutflykter. I dag har Bohusläns museum övertagit den rollen.

När stadsmotorvägen genom staden planerades insåg man att detta också skulle påverka Sannes Minne. Fjällvägen behövde breddas och det blev en del diskussioner i tidningarna. En av dem som engagerade sig var läkaren Ole Borch, idag känd kommunpolitiker. Han skrev i en insändare i Bohusläningen den 9 februari att "Huset Sannes Minne bör bevaras och inte offras för bilismens sak".

Nu hjälpte inte Ole Borchs insändare utan Sannes Minne revs två veckor innan sin 50 årsdag.

Men Stiftelsen Sannes Minne lever vidare.//

Klintens dansbana?

Den här bilden av ett dansbanebygge får illustrera Camillas och Stefans fråga om det har funnits en dansbana på gården Klinten, intill Låtgån (Lottgården), norr om Uddevalla.

Jag har letat i mina källor men inte kunnat hitta några uppgifter om dansbanan. Därmed vill jag inte påstå att den inte har funnits. Om ortens befolkning berättar om dansbanan så är jag övertygad om att den fanns en gång i tiden.

Klinten och Låtgån ligger i Herrestads socken så därför tittade jag i framlidne Gunnar Ekbergs utmärkta bok Tre socknar i Lane om Skredsvik, Herrestad och Högås. Men inte heller där kunde jag hitta några uppgifter.

För några år sedan drev Bohusläns museum ett projekt där man inventerade dansbanor som finns eller har funnits och det kom in väldigt många uppgifter. Just nu är alla på semester men jag skall undersöka om Klintens dansbana finns kartlagd.

I allmänhet kan man ändå säga att det fanns många små dansbanor på landsbygden förr i tiden. Det var ofta väldigt enkla anläggningar och vid regn kunde man alltid flytta in på logen och dansa.

Men om det är någon av Uddevallabloggens läsare som kan berätta om Klintens dansbana så hör av er.//

Sunningen ligger still

En ovanlig bild. Den ordinarie badbåten Sunningen ligger förtöjd i hamnen, men i fel riktning. I måndags vid 17-tiden drabbades båten av maskinhaveri utanför Lindesnäs brygga.

Normalt sett är Gustafsberg (till höger på bilden) reservbåt för Sunningen men nu är den insatt för att köra till Pininfarinas brygga med besökare till Ostindiefararen Götheborg.

Som jag förstår det är badbåtstrafiken inställd just nu. Möjligen kan man säga att det är tur i oturen att det är så dåligt väder att utomhusbad i fjorden inte lockar särskilt många.

Även i fjol drabbades Sunningen av ett motorhaveri. Den gången tog det tre veckor tills båten var i trafik igen.//

Varför heter det Rimnersvallen?

Fredrik frågar om namnet Rimnersvallen.

Jag kan bara bekräfta hans teori att upphovet till namnet kom från trädgårdsmästaren Theodor Stalheim. Stalheim som föddes i Bokenäs 1870 har skrivit närmare 20 böcker eller skrifter. Hans mest kända är Sagogudarnas land del 1 - 4. Stalheim förlade de nordiska gudasagorna till Skredsvik och Uddevallatrakten.

I dessa sagor nämns jätten Rimner och det lär vara så att man hyste ett stort förtroende för Stalheim vid tiden för Rimnersvallens byggande. Som författare var han verksam mellan 1917 och 1932.

Det var Uddevalla Idrottsplatsförening som byggde Rimnersvallen och Bohusläns Regementes Idrottsförening var tongivande i den processen. Och det var uppenbarligen så att det var Idrottsplatsföreningen som lyssnade till Stalheims förslag.

Men även Uddevalla stad tog intryck och Valhallavägen som ju går från Elseberg till Rimnersvallen är ett annat exempel där man fått inspiration till namnsättningen från Stalheims böcker. Kvarteret Freja är ett tredje exempel.

Stalheims bokproduktion var som sagt mycket omfattande och det mesta gav han ut på eget förlag. Antagligen var man lite imponerade över att ha en så produktiv författare i staden.

När jag gjorde min värnplikt 1964-65 blev alla kompanier på regementet bjudna på en båtresa till Hafsten med självaste Drätselkammarens ordförande Otto Hermansson som guide. Otto kunde sin Stalheim för han berättade livfullt om Odens korpar Hugin och Munin som häckade på Hafstensklippans branter. På den tiden var jag inte så kunnig i Uddevallas historia så det tog lång tid innan jag anade att detta bara var sagor och inget annat.

Stalheim var en väldigt udda figur. Han gifte sig aldrig och han gjorde ingen hemlighet av att han var nazist. Någon gång på 80-talet besökte jag en bekant på Bokenäset som hade köpt Stalheims gamla hus och grindstolparna av sten eller möjligen betong hade inskriptioner i form av hakkors.

Stalheim dog på Äsperödshemmet den 15 juli 1954.

Men namnet Rimnersvallen tycker jag är trevligt i alla fall och det finns mycket att berätta om den och det skall jag göra så småningom.//

Jodå, Ostindiefararen gick på grund

Stillbildsfotografen Robin Olsson från Hedekas avslöjade i eftermiddags på Bohusläns museum att Ostindiefararen Götheborg faktiskt gick på grund under sin uppmärksammade Kinaresa. Fast så farligt var det inte. Man fastnade en stund på en lerbank då man skulle lämna en asiatisk hamn.

Robin Olsson hade med sig fantastiskt vackra bilder i stora format som han visade i en utställning i Hörsalen på museet. Meningen var att han skulle finnas till hands för att svara på frågor vid sina bilder och sedan kl 18 skulle han hålla ett föredrag till sina bilder.

Men publiktrycket blev så stort att det i stället ordnades fyra tillfällen att höra Robin berätta om sin resa. Det var fullsatt varje gång.

Robin hade skickat in lite arbetsprover till projektet och när han befann sig i norska fjällen blev han uppringd och tillfrågad om han ville flyga till Kina kommande vecka. Han tackade förstås ja och fick tillbringa nio månader som fotograf ombord på Götheborg.

Till varje bild hade han mycket att berätta vilket han delgav den intresserade publiken.

Ett annorlunda julfirande blev det förstås som framgår av den här bilden som Robin visade under sitt föredrag.

Annars fick man klart för sig att för att vara fotograf på Götheborg fick man inte lida av svindel. För att få fina bilder hade Robin fått försöka avlägsna sig så långt bort från skeppet som möjligt, dvs allra högst upp i masttopparna eller hängande i ett rep längst ut under bogsprötet i rykande storm.//

Konditorirestaurang Havet

Jag har fått en fråga om Restaurang Havet som låg i Bohusläningens hus vid Norra Drottninggatan.

Bl a undrar frågeställaren om de fina väggmålningarna finns kvar?

Jodå det gör de. Och att Bohusläningen till fullo inser värdet av dessa förstår man av en artikel den 7 januari 2005. Artikeln handlar om de då pågående restaureringsarbetena. Tidningen hade anlitat konservatorn Maria Lagerqvist som var lyrisk över målningarna.

Jag har förstås hört gamla Uddevallabor som var väldigt förtjusta i restaurang Havet. I en annons i Bohusläningen i februari 1947 sägs det att "i afton blir det musikalisk gissningstävlan på Havet". I en annan artikel från 1950 nämns Havet som restaurangen med stil: "Godsaker av Havets egen tillverkning blir en smakfull juklapp".

En musiker som spelade ofta på Havet var dragspelaren Roy Svensson med sin Roysons orkester. Roys syster bodde i USA vilket innebar att han tidigt fick tips om bra amerikansk musik.

En annan orkester var Willy Martins. Och jag har bett orkesterledaren Willy Martinsson att beskriva restaurang Havet:

"Jag hade för många år sedan en orkester som hette WILLY MARTINS . Mina spelkamrater och jag spelade mycket på olika platser i och runt Uddevalla och speciellt på dom på den tiden mycket populära dansställena Havet och Skansenstugan.

Det jag minns var det ett mycket omtyckt ställe av många Uddevallabor och även andra. Restauranten låg en trappa upp i Bohusläningens hus på Norra Drottninggatan. Där var trevlig inredning och mycket blommor samt ett litet vattenfall strax innanför entren.

Vi stod och spelade i en snäcka som var ganska trång för en orkester då jag tror att den var avsedd för endast en pianist eller liknande. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad ägaren hette, men om inte minnet sviker mej helt var det en dam som var mycket bra att jobba för.

Jag kommer särskilt ihåg en kväll, det var den 22 november 1963 , stämningen var hög redan från början på kvällen men vid 9-10 tiden hördes ett rykte att President Kennedy var skjuten.
Stämningen dalade snabbt och folk började lämna lokalen i sorg efter vad som hänt.

Något mer direkt minne av Restaurang Havet kan jag inte framkalla, men vi tyckte alla att det var en trevligt ställe både att spela på eller besöka som gäst".

Eivor Niklasson i Varberg bidrar med följande minnen:

"Jag läste om resturang Havet. Där arbetade jag 1955 i köket och gjorde varjehanda sysslor. Bl a expedierade vi Bohusläningens personal med Hagge Geigert.

Där var också ett bageri under Havets kök,och den som jobbade förmiddag fick göra iordning frukost och bära ner på en bricka.Vi hade en tvättlina på taket som vi fick hänga upp våta handdukar och disktrasor på, och om jag inte minns fel så fick vi krypa genom ett fönster och killarna på tryckeriet var en våning under snett emot och där var ett allmänt jubel".

Mina egna minnen från Havet inskränker sig till något enstaka besök under värnplikten 1964. Det billigaste man kunde beställa på Havet var silverté, dvs varmt vatten med en sockerbit till. Det var nog inte så populärt från innehavarens sida men det var en del värnpliktiga som gjorde så.//

Mer järnvägshistoria 4

Vi har kommit in i ett stim av järnvägshistorier. Den här bidrar Rolf O med:

"Det är vintertid..
En äldre herre sitter på tåget med sin pälsmössa i knät. Mitt emot sitter en äldre tydligen närsynt dam. Hon betraktar intresserat mannen mitt emot. Efter en stund reser sig mannen för att gå på toaletten. Han lägger pälsmössan på sittplatsen för att markera att den är upptagen.
Den gamla damen tittar nu oavbrutet på pälsmössan som ligger mitt emot henne. Efter en stund kommer mannen tillbaka och damen utbrister: -Han har varit sååå snäll, han har inte skällt en enda gång-.
Hälsningar Rolf O.

En alldeles sann järnvägshistoria 3

Det finns tydligen gott om järnvägshistorier. Nu har jag hört ytterligare en historia som utspelades på Uddevalla järnvägstation...

I biljettluckan på Uddevalla C står biljettförsäljaren. Ett tåg har just kommit in på stationen och in i väntsalen kommer en dam rusande. Hon har en resväska i ena handen och en kappa i den andra. Hon rusar fram till biljettluckan och ropar uppskärrad: "Jag har kommit på galet tåg, hör ni det, jag har kommit på galet tåg".

Biljettförsäljaren svarar lugnt: "Galna tåg har vi inga, men galna kärringar finns de gott om"!//

Lekpark i Teaterplantaget?

I dagens Bohusläningen läser vi att idéerna om en lekpark i Teaterplantaget blir alltmer konkreta. Nu skall det göras en förstudie för att undersöka hur vattensjukt området är och går det att överhuvudtaget att bygga där?
Den här bilden är från en av de årligen återkommande översvämningarna i Uddevalla. Bara i år (januari) har Teaterplantaget varit översvämmat 3 - 4 gånger. Jag tror säkert att det går att bygga där, men till vilken kostnad? Det är inte länge sedan man gjorde förstärkningarbeten av kajen vid Gamla Badhuset för ett flermiljonbelopp.
För övrigt tror jag inte att våra kommunpolitiker till fullo förstår vilket problemområde hela inre hamnen är. De årliga översvämningarna medför skador på befintlig mark och bebyggelse för stora belopp.

En byggnad är jag expert på i detta översvämningsområde och det är Bohusläns museum där jag är fastighetsansvarig (Se min artikel om museet 2007-05-07 här på Uddevallabloggen).
Museet har betydande problem med översvämningsskador. Varje översvämning orsakar nya skador och det känns ganska meningslöst att göra kosmetiska men kostsamma reparationer varje gång då vi vet att snart är det dags igen. Museet har ännu efter drygt två år inte haft ekonomi nog för att kunna laga alla skador efter översvämningen vid stormen Gudrun 2005.
Marken framför museets entré (mellan Museiparken och museet) har sedan museet byggdes 1983 sjunkit med upp till 60 centimeter.

Ta den här stentrappan framför Hörsalen på museet t ex. Den bestod ursprungligen av två trappsteg men efter en del år hade trappan sjunkit så att man fick lägga på ytterligare ett trappsteg och så här ser det ut nu. Hela trappan har fortsatt att sjunka och frågan är om det ens går att lägga på ytterligare trappsteg då det kanske finns risk för att hela härligheten rasar in under byggnaden som står på pålar.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, bygg gärna en lekpark men inte i Teaterplantaget! En sådan bör ligga på "torra land".//