2008-08-15

Anton Niklas Sundberg


Anders Brattgård skriver:

"Anton Niklas Sundberg, denne färgstarke ärkebiskop och politiker från Uddevalla, får du gärna skriva mer om. "..mitt älskade Gustavsberg.." anges han ha yttrat i något sammanhangMen var på Gustavsberg bodde han när han så att säga var hemma??
Tacksam för uppgifter
Anders Brattgård"


Owe Petersson har nyligen skrivit om Anton Niklas Sundberg i Uddevalla Hembygdsförenings årsskrift. Med Owes tillstånd publiceras samma artikel här:

Anton Niklas Sundberg
Mannen bakom kvarteret

Av Owe Petersson

För drygt hundra år sedan visste nog i stort sett alla i Sverige vem Anton Niklas Sundberg var, för i februari år 1900 dog Svea Rikes Ärkebiskop, Anton Niklas Sundberg, en kyrkans storman. Nu är det inte många, ens i Uddevalla, som vet något om honom.

Men låt oss börja från början!
Anton Niklas Sundberg föddes i Uddevalla den 27 maj 1818 i ett litet hus på Lilla Norrgatan 9 i kvarteret Hvidtfeldt, ungefär där Missionskyrkan tidigare residerade. Alltså inte i det kvarter, som senare uppkallades efter honom, för att hedra minnet av en stadens son.

Fadern, Sven Sundberg, en torparson från Värmland, kom till Uddevalla 1810 som gesäll hos hattmakare Widgren. Efter sex år var Sundberg utlärd, och då Widgren dog, kunde Sundberg ta över och etablera sig som hattmakare.

Familjen hade, utöver äldste sonen Anton Niklas, tre barn, en son, som dog i ett års åldern samt två döttrar:
Carolina Maria, gift med Hans Engelke, kusin till Carl Jakob Engelke, den förmögne grosshandlaren, redaren och skeppsbyggaren med varv på Gustafsberg samt:
Bernhardina Sophia gift med Jonas Radhe, som var urmakare och handlare med affär i hörnhuset på Norra Drottninggatan där ”Pianomagasinet” senare kom att ligga.

Anton Niklas Sundberg var gift med Klara Kristina Charlotta, född Koch, dotter till grosshandlaren, majoren och donatorn Mikael Koch.

Om Anton Niklas barndom och uppväxtår vet vi inte mycket mer än att han gick i Uddevalla lärdomsskola 1826-1831. Skolan var då inhyst i nuvarande ”Lotcen”, Kungsgatan 30. Skolans rektor lyckades övertala hattmakaren att sända pojken till gymnasiet i Göteborg, trots familjens rätt begränsade ekonomiska förutsättningar.

Efter gymnasiet kom Sundberg till Uppsala 1836 och gjorde en snabb och framgångsrik akademisk karriär. Han promoverades till filosofie doktor vid endast 24 års ålder, men var sedan obeslutsam om valet av levnadsbana. Han blev emellertid av teologerna, bland dem ärkebiskop Wingård, uppmanad att välja den teologiska banan och 1845 var han redan docent i teologi och prästvigd.

Uppsalaåren var intensiva, både vad det gäller arbete som förnöjelse. Här knöts vänskapsband med berömda skalder som Erik Gustaf Geijer och Per Daniel Amadeus Atterbom samt Malla Silverstolpe, som han senare ofta kom att träffa på somrarna på Gustafsberg.

Med Gunnar Wennerberg, Gluntarnas upphovsman, varade vänskapen livet ut.

1849 lämnade Sundberg Uppsala för att bli teologie adjunkt vid universitetet i Lund. Hans akademiska karriär fortsatte och efter studieresor runt om i Europa, främst Tyskland, England och Frankrike blev Sundberg, 1852, utnämnd till domprost i Lund och professor i kyrkohistoria. Det var här ifrån Lund som Sundbergs teologiska anseende började spridas över landet. Han gav ut ”Svensk kyrkotidning”, som var högkyrklighetens organ i Sverige. Sundberg värnade om en enig och mäktig statskyrka och företrädde konservativa idéer gentemot tidens väckelserörelser.

Också politiskt var Sundberg konservativ. Han kom redan 1859 in i andra kammaren och blev prästståndets förste talman. Med något avbrott kom han sedan att sitta i riksdagen fram till 1892. Sedan tvåkammarriksdagen inrättades satt han från 1877 i första kammaren, på mandat av sin födelseorts landsting, Göteborgs och Bohus län, och var också första kammarens talman.

1864 utnämndes Anton Niklas Sundberg till biskop i Karlstad. Från den tiden börjar han bli en verklig ”rikskändis” mycket beroende på hans välkända frispråkighet. När domkyrkan i Karlstad eldhärjades svårt vid den stora stadsbranden 1865 berättas det att: ”Borgmästaren grät och bad medan biskopen svor och släckte.”

Biskop och riksdagsman – det stod allt mera klart att denne lärde och beläste man med både kyrkliga och parlamentariska meriter kunde vara en blivande ärkebiskop och utnämningen kom också 1870. Hans duglighet var stor och allmänt erkänd. Den var också förenad med klokhet, sunt förnuft och mänsklighet.

Ärkebiskopen blev snart populär i alla läger även om högre, förnäma kretsar hade lite svårt med hans frispråkighet. Ärkebiskopen tog gärna en sup till maten och vid ett besök i en församling blev han inbjuden till en måltid i prästgården där, utöver prästfamiljen, flera församlingsbor deltog. Prästfrun kände väl till ärkebiskopens önskan om en matsup men trodde att församlingsborna skulle förfäras av en sådan syn. Därför viskade hon till Sundberg att supen stod serverad i ett angränsande rum. Sundberg lär då med hög röst förkunnat: ”Nej tack, supen tar jag gärna men skåpsuper gör jag aldrig.”

Det sägs också att då han en gång på centralen i Uppsala missade tåget till Stockholm sade: ”Där gick tåget åt helvete och jag som skulle vart me´.”
(En anekdot, som Gunnar Klasson förlagt till UVHJ-stationen i Uddevalla)

Sundbergs ställning var smått unik. Han var ärkebiskop, Serafimerriddare, prokansler för Uppsala universitet, första kammarens talman, medlem av Svenska Akademin och Vetenskapsakademin. Men han var stark nog att avböja en personlig anmodan från Oscar II att bli statsminister! Han var en oförtröttlig kyrkans tjänare, vid kyrkomöten, i utredningar och, inte minst, i det vardagliga prästämbetet.

Nu åter till Uddevallaperspektivet.
Det Sundbergska hemmet präglades av ”gudsfruktan och själsodling” och Anton Niklas kände livet igenom stor tacksamhet till föräldrarna och alltid ett nära samband med Uddevalla och Bohuslän. Senare i livet då han, vid något tillfälle, fick höra sig beskrivas som ”en kojans son”, kommen från ett fattigt hantverkarhem, blev han illa berörd och framhöll med sin typiska skärpa och auktoritet, att hemmet varit ”ett relativt välmående borgerligt hus, som icke saknade sin ganska stora förfining.”

Som tidigare nämnts, gick Anton Niklas i lärdomsskolan i Uddevalla. Något gymnasium fanns ännu inte i Uddevalla då. Läroverket, nuvarande Agnebergsskolan, byggdes först 1862 och blev 1912 utbyggt till gymnasium. Den första studentexamen avlades först 1915. Även om Anton Niklas inte gick i gymnasiet här, så finns han där ändå. På en medaljong vid läktarskranket över aulans mittdörr, syns ”skolans berömde lärjunge.” Detta tack vare att aulans utsmyckning har bekostats av Anton Niklas svärfar, majoren Mikael Koch , som skänkt 1000 riksdaler för ändamålet.

Anton Niklas Sundberg, och hans hustru, återkom ofta till den gemensamma hemstaden där somrarna tillbringades ganska regelbundet på Gustafsberg. Det skrevs alltid i Bohusläningen när herrskapet Sundberg anlände eller reste. Första sommaren var 1855 och den sista 1899. Som regel stannade de en månad från början av juli. På Gustafsberg bodde Sundbergs alltid på ”Slottet” i rummen med de ostindiska tapeterna på nedre botten till vänster. De åt på restaurangen och drack dagligen kaffe på maten hos Anton Niklas syster, fru Radhe, som bodde tvärs över ”Skvallertorget” i ”Bikupan.”


Sundbergs gick alltid en kvällspromenad, som kallades ”jorden runt.” De gick från Slottet genom parken, förbi Societetshuset och bort genom stora allén, vek av mot vänster och runt Lilla Bodele.

I Jacobowskis verk om Gustafsberg berättas att fru Sundberg alltid gick ett par steg bakom maken liksom en adjutant. På senare år fick hon dock taga plats vid hans sida, då som ett erforderligt stöd. Promenaden avslutades med en stunds vila på den vita hörnsoffan, som länge stod kvar på varmbadhusverandan.

När Oscar II gästade Gustafsberg, en dag i juli 1895, satt Anton Niklas Sundberg självklart vid majestätets sida vid den festliga lunchen.

Det finns en mängd historier om Anton Niklas Sundberg, så många att de har samlats i en liten skrift, ”Sundbergiana”, som kom ut år 1900. Där kan man också hitta ett av de oftast citerade uttalandena av den folkkäre ärkebiskopen: ”Näst religion och sedlighet är små brännvinsglas det värsta jag vet!”

Då Anton Niklas Sundberg gick bort vid 82 års ålder den andra februari år1900 var saknaden och tomrummet stort. Trots svår köld deltog omkring 10 000 personer i begravningsprocessionen, det största begravningsfölje som någonsin skådats i Uppsala. Kungahuset var representerat av kronprins Gustaf samt prinsarna Carl och Eugen. Bland kransarna märktes en från Bohusläningar i Stockholm. Den var dekorerad med Bohusläns vapen, och utfört av konstnären Victor Andrén, själv född i Uddevalla.

Klara Sundberg kom att överleva maken, hon dog vid 82 års ålder 1917. I äktenskapet fanns inga barn.//

4 kommentarer:

  1. Sundberg var också Talman i 2:a Kammaren, nämligen 1867. I liberala Ny Illustrerad Tidskrift fanns då en förhoppning att han, ehuru motståndare till representationsreformen skulle bli en lojal Talman...

    Motiveringen för avböjandet av Statsmínisterämbetet: "Kyrkans tjänst" (ännu för företrädaren Dr Reuterdahl var det självklart att vara Ekklesiastikminister) är intressant, noga taget ett första steg mot skiljande mellan Kyrka och Stat.

    SvaraRadera
  2. Inga barn? Detta är min morfars morfar! De är läskigt lika oxå!

    SvaraRadera
  3. Kan du utveckla det?

    SvaraRadera
  4. Joakim Johansson2010-02-26 02:12

    Väldigt roligt att läsa om. Jag fick nämligen i dagarna reda på att han var min (och nu ska jag försöka minnas följden) farmors mormors morbror.

    En redig kraftkarl som definitivt är någon att skryta om.

    SvaraRadera