2008-08-17

Tyttebärkriget - slaget vid Kvistrum


(Foto Christian Vestergaard 2008-08-16)

I går och i dag har slaget vid Kvistrum repriserats av bl a Westgöta Gustavianer.

Ett skådespel som väl hade till syfte att lyfta fram ett stycke historia.

Wilhelm Ängermark har skrivit av två artiklar i tidningen Götheborgs Allehanda om krigshändelserna:

Götheborgs Allehanda 1788
25 nov 1788

Uddevalla d. 20 nov. Om genommarsch av Skaraborgs regemente.
Berättelse om danskarns infall i Bohus Län. Slaget wid Qwistrums Bro m.m. sammandragen utur särskilta Skrifwelser från Strömstad, Uddewalla och Wenersborg, til och med den 7 October.
Så snart man blef warse, at en Rysk KrigsEskadre som upbragte Swenska Swenska Handelsskepp, njöt tilflygt och skydd i Danska Hamnar, war det nog tydeligt, at fiendtligheter äfwen ifrån den sidan icke woro långt borta. — Denna misstanka öktes genom Norrske Regementernes rörelser, och blef ändteligen i full wisshet föwandlad, då man fick se Danska.

Förklaringen emot Swerige i utländska Tidningar. Kort deruppå war Armeen i full marche åt Bohusländska Gränsen, och d. 24 om morgonen skedde infallet. Öfwerste Tranefelt, med 400 man och 4 Canoner, war då på wägen til Swinesund, där man trodde öfwerfarten skulle ske, då han fick weta at förste Calsnen af fienden Armee under Prins Carls af Hessen Öfwerbefäl, som åtfölgdes af Danske KronPrinsen, hade landat wid Krogstrand och awancerade mot Strömstad.

Swenske Befälhafwaren fann då, i anseende til fiendens öfwelägsenhet, til en början rådigast at retirera sig, utan annat motstån än med Broars rifwande at hindra fiendesn framtåg. Wid Wettelands-Bron ofwanför Strömstad, fattade han omsider posto, och då Norske Armeen kl. 6 om aftonen den 25 der kom i ögnasikte, refs äfwen denna Brygga up, Larmtrumman rördes wid fiendens ankomst, och en Officerare öfwersändes, at fråga, af wad orsak Prinsarne woro så manstarke inkomne i wårt Land?

Prinsen af Hessen beropade sig på sit Manifest, af innehåll: Att Konungen i Danmark, til at upfylla sine med Ryssland ingångne förbindelser och Traktater, på därom gjord reqwisition, sett sig at öfwerlemna til Kejsarinnan af Ryssland, som Hjelp-Tropper emot Swerige, en del af sin Krigsmagt til lands och watten, samt ingen Swensk Undersåte, som icke fiendteligen satte sig i motwärn, minsta skada til lif eller egendom skulle wederfaras.

För öfrigt rådde han Öfwersten at retirera sig och skona sin lilla Tropp; hwarpå Öfwersten swarade sig inga ordres dertil hafwa, och attaquen från fiendens sida börjades.

Kort derefter skall han likwäl af General Hjerta, fått ordres at retirera sig och skona sig, då och attaquen genom et häftigt owäder war afbruten. Retaiten ifrån Wettelanda-Bron skedde om natten den 25. —

Emedlertid hade andra Colonnen af Norrske Tropperne, under Grefwe Schmettaus befäl, kommit öfwer wid Swinesund, så at fiendens styrka war ökad til 10.000 man, och nu afsändes en GeneralAdjutant til Strömstad af 550 man stod för porten, som ock genast utan motstånd tog Staden och Magasinet i besittning. Prinsarne med den öfriga Hären fortsatte häruppå sin marche, d. 29 war Högqwarter i Tanums Prästegård, d. 29 i Foss och Qwistrum.

Här hade Öfwerste Tranefeldt retancherat sig och wille med 3 eller 400 Bohuslänningar, 400 af Skarborgs Infanterie och 100 til 150 Artillerister förbjuda hela fiendtliga styrkan passagen öfwer Bron.

Medan Konungens ordres afbidades genom General Hjerta, hade öfwerste Tranefeldt, et och annat samtal med Prinsen af Hessen samt en af de Danske Generalerne, Mansbach, på et sätt, at fägnaden öfwer wänskap hyses mera än fruktan för det anda (andra). den 29 spisade han middag med Prinsarne på Brålanda Majors-Boställe, twänne gånger inwiterad dertil, sedan han första gången wägrat, och skola wid afresan Prinsen och General Mansbach sagt honom: I dag ha wi spisat tilsammans och i morgon blir attaquen, om Öfwersten så wil. Men så snart han war återkommen til sin Troupp, gafs första salfwan från Danska Armeen, då Capitulation erbjöds, som af Öfwerste Tranefeldt afslogs med tillkännagifwande af efter ordres til sista man stå qwar.

Emedlertid hade General Mansbach fått underrättelse om et wad öfwer Qwistrums älf, der han med en ansenlig Corps Jägare och Infanterie gick öfwer och efter en ganska beswärlig omwäg öfwer berg och dalar, kom fram längre söder ut på landswägen och anföll de Swenske i ryggen så at öfwersten måste dela sin styrka.

I det samma ryckte en del af den öfriga fiendteliga Armeen öfwer Bron och attaquen börjades å ömse sidor samt afslogs med mycken hurtighet af de Swenske, som änteligen omringade och öfwerhopade af mängden, måste gifwa sig med Artellerie, bestående af 10 Metall-Canoner. Attaquen började omkring kl. 6 om aftonen och påstod icke längre än en half timme, hwarunder likwäl på fiendens sida skal fallit mycket folk, några säga 200; på wår sida räknas några och 20 blesserade och 4 dödsskjutne, alt gemene.

Fiendteliga Armeen skall wid detta tillfälle warit imellan 12 — 14.000 man, och deribland 2 och et halft Regemente Cavallerie. — Officerare och Gemene så af Öfwerste Tranefeldts som Skaraborgs Regemente, stäldes doch genast på fri fot och fingo marchera hem, dock utan wapen; men Artelleriet behölls och transporterades til Strömstad, dit 79 man den 7 Octob. ankommo och insattes på Mälthuset wid Krono-Bränneriet, der de bekommo samma dag-tractamente som den tjenstgörande Norske Soldaten.

— Natten til den 30 Sept. kl. 12 slogs alarm af Högwagten i Wenersborg, där ännu ingen utom de Befälhafwande hade sig kunnigt hwad som på färde war. De i staden liggande af Skaraborgs Regemente, mellan 2 till 300 man, fingo ordres at inom timman aftåga; men de hade knapt marcherat en half fierdings wäg, då det befant at man ingen ting kunde uträtta, och wände om.

Således war nu Uddewalla öpet för den antågande fienden, och samma dag inrymdes honom äfwen Wenersborg, der Generalitet, Krigs Comissariat, Landshöfdinge-Ämbete, Ränteri, Regement -Officerare, alt skyndade utur Staden, och war sökte rädda sig och sitt, hwartil inkomne Bönder med Landtmanna-waror, at säljas på Torget, emot sin vilja måste lämna sina Hästar.

Den 1 October war Staden blottad på all Militaire, undantagandes 100 man under Capitaine Frölichs befäl, som kommo från Wästra Ed wid Gränsen, och Artillerie-Lieutenanten Mörk med 2 Canoner och Artillerister, som ock retirerat sig, for at ej blifwa tillfånga tagne. Den 3 war Staden i fiendens wåld.

14 nov 1788
Wenersborg, den 11 Now.

Följande säkra Journal öfwer Norska Auxikiar-Troppernas wistande härstädes torde Allmänheten ej obenäget anses:

Den 3 sistl. Octob. kl. 4 eftermiddagen kom General Major von Mansback antågande med 2500 Man til Häst och och Fot, jämte Artillerie, som genast tog staden och Magasinet i besittning, utan at här möjeligen kunde göras det ringaste motstånd.

Den 5 afgick en del af desse Tropper til Åkerström och qwarlemnade 4 à 500 Man. Den 10 återkom nämnde General wid middagstiden med 250 Infanterister, hwarefter kommo samma dag om aftonen omkring 300 dels Cavallerister, dels Grenadierer; och den 12te, wid utgången utur Högmässan ankommo 1.500 Man af samme Milice med med några små Canoner och brinnande Luntor, som, utan at inqwarteras, raste wid Torget till kl. 2 eftermiddagen, då de afmarcherade till Dahls land och Åmål.

Sedermera war alt stilla, utom det at wakter och upoffringar ombytes wid Broar och Tull-portar samt utom Staden, och manskap utsändes på Landsbygden at furagera, samt af Allmogen indrifwa dryga Gärder af Hö, Råg och Hafra. Ingen annan ersättning ficks för Höet, än Sedlar til Danska Commissarien i Uddevalla, som aldrig betalte, men för Spannmålen aldeles inga. — //

1 kommentar:

  1. Hur är det med Mary Wollstonecrafts uppgift att det var den sköna och behagfulla gästgiverskan på Kvistrum som på ett avgörande sätt bidrog till den svenska härens nederlag?

    Jag citerar ur Marys "Letters written during a short residence in Sweden, Norway and Denmark" utgiven 1796:

    The last battle between the Danes and Swedes, which gave new life to their ancient enmity, was fought at this place 1788; only seventeen or eighteen were killed, for the great superiority of the Danes and Norwegians obliged the Swedes to submit; but sickness, and a scarcity of provision, proved very fatal to their opponents on their return.

    It would be very easy to search for the particulars of this engagement in the publications of the day; but as this manner of filling my pages does not come within my plan, I probably should not have remarked that the battle was fought here, were it not to relate an anecdote which I had from good authority.

    I noticed, when I first mentioned this place to you, that we descended a steep before we came to the inn; an immense ridge of rocks stretching out on one side. The inn was sheltered under them; and about a hundred yards from it was a bridge that crossed the river, the murmurs of which I have celebrated; it was not fordable. The Swedish general received orders to stop at the bridge and dispute the passage — a most advantageous post for an army so much inferior in force; but the influence of beauty is not confined to courts. The mistress of the inn was handsome; when I saw her there were still some remains of beauty; and, to preserve her house, the general gave up the only tenable station. He was afterwards broke for contempt of orders.

    SvaraRadera