2016-07-27

En resa till Svenska Pommern

Visste du att delar av Tyskland hörde till Sverige i 167 år? Från den Westfaliska freden 1648 till 1815 var Svenska Pommern i stort sett lika med dagens Vorpommern. Mellan 1945 och 1989 låg det i DDR och var bortsett från ett par transitvägar där man inte fick stanna under resan stängt för oss västerlänningar.

Det var dit vi styrde vår kosa den 19 juli och här kommer en rapport från den resan. Vi startade resan kl åtta på morgonen i egen bil och siktet var inställt på att hinna till färjan i danska Gedser. Där hade vi bokat biljetter till kl 17.00. Det blev två stopp på vägen. Fika i höjd med Varberg och lunch och påfyllning av bensin i Malmö. Vi nådde färjeläget kl 16, dvs en timme före avgång. Skönt att ha lite marginal.

Färjeturen till tyska Rostock tar 1 timme och 45 minuter. Vi hade bokat hotell i Stralsund som är svenskminnenas stad framför andra, möjligen i jämförelse med Greifswald. Hotellet stängde receptionen kl 20 och färden dit skulle ta drygt en timme så vi ringde för att meddela vår sena ankomst. Vi fick dispens till kl 20.15. Vi använde den utmärkta GPS-appen HERE i min iPhone och drog på. Exakt kl 20.15 stannade vi utanför Hotel Kontorhaus.
 Hotel Kontorhaus, som ligger mitt i hamnen, visade sig vara ett utmärkt hotell och vi hade bokat tre nätter där.
Utsikten från hotellfönstret. Den stora vita byggnaden är det relativt nya Ozeaneum, dvs ett jättestort akvarium/museum. Ett besök där var givetvis ett måste. Det finns också två andra museer i Stralsund: Meeresmuseum (ungefär Sjöfartsmuseet) och det kulturhistoriska Stralsunds museum
Här kunde vi för första gången höra torskar som morrade. De lär göra så i parningstider. Det ljud vi hörde var förstås inspelat.
I Stralsund är det stora segelfartyget Gorch Fock stationerat. Skeppet är uppkallat efter den kände författaren med samma namn och som egentligen hette Johann Wilhelm Kinau. Kinau dödades i Skagerrakslaget den 31 maj 1916 och hans kropp spolades i land på en ö i den bohuslänska skärgården och han begravdes på en krigskyrkogård på Stensholmen utanför Fjällbacka. När vi på Bohusläns regemente hade tyskt flottbesök, vilket hände ganska ofta, var ett besök vid Gorch Focks grav ett måste. Bussar mötte tyskarna på kajen och tog dem med båt sista biten ut till Stensholmen. Det var andäktiga tyskar som besökte graven. Alla tyskar visste vem Gorch Fock var men att han låg begravd i Sverige var en överraskning för de flesta.
Schwedenstrasse fanns i flera tyska städer i Svenska Pommern och det vimlade av svenskminnen i staden som är utsedd till världsarv av UNESCO.
Gustav II Adolf stötte man bl a på här på Schwedenstrasse i Stralsund. Text på svenska och tyska.
På det gamla torget kunde man se den här modellen av Stralsund.
Många hus i Stralsund är ritade av svenska arkitekter och byggda under svensktiden.
Kort före sin tragiska död besökte Olof Palme Stralsund. När mordet skedde lade Stralsundsborna spontant blommor på torget framför teatern. Därefter tog de styrande i Stralsund det unika beslutet att döpa torget efter den svenske statsmannen.
Schwedenschanze såg vi på flera ställen i Pommern.
 På sin väg från Turkiet hem till Sverige kom Karl XII ridande tillsammans med sin adjutant till Stralsund. Båda var förklädda med peruk och lösskägg så det tiog ett tag innan kungen lyckades övertyga Stralsundsborna att han var deras kung. Här kom han att stanna i 13 månader och om det besöket berättar en minnestavla på en ganska oansenlig mur.
I flera museer i Pommern kan man se tavlor föreställande de mest kända svenska kungarna som här Karl XII.
 Bara tre mil från Stralsund ligger Greifswald som också är fullt av svenskminnen. Det är en gammal univerisitetsstad där bohusläningen Thomas Thorild var verksam som professor och bibliotekarie. Fortfarande samarbetar universitetet med Lunds universitet. Det svensken i allmänhet mest känner till om Thomas Thorild är devisen över huvudingången till aulan på Uppsala universitet från 1877: "Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större". Thorild ligger begravd på kyrkogården i Neuenkirchen strax utanför Greifswald.
 I domkyrkan S:t Nicolai hittade vi flera svenskminnen som här en platta med Gustav II Adolf.

 Och hustrun hittade här en förmodad anfader (Georg Brockman)
 Ett svenskt skepp från Malmö.
Och så åt vi en god lunch på Fritz vid torget i Greifswald.
 Vi hade som sagt Stralsund som bas och staden ligger perfekt belägen för att därifrån göra små resor till intressanta platser i omgivningarna. Peenemünde på ön Usedom en timme från Stralsund är ett måste att besöka. I den gamla fabriken där man byggde Hitlers beryktade raketer V1 och V2 ligger idag ett museum över rysligheterna.
 Entréhallen till museet är så här dyster.
 Här har vi till vänster på sin gröna glidbana V1-raketen och så den stora V2-raketen. I utställningen kunde vi läsa att inte mindre är sju raketer hade hamnat i Skåne och Småland under provskjutningarna
 V1-an

 På ön Rügen besökte vi bl a Prora. I Tommie Anderssons utmärkta bok Utfärd till SVENSKA POMMERN 1996 beskriver han Prora så här:

Prora. Hitlers dröm om frihet. Här hittar man ett monument från Tredje rikets dagar, ett byggnadsverk präglat av storhetsvansinne utan sinne för proportioner.

Det fanns i början av 1930-talet i Tyskland en entusiastisk man vid namn Robert Ley och han var ledare för den lika hurtfriska organisationen Kraft durch Freude, nazisternas egen friluftsorganisation.

Denne Robert Ley hade Führerns öra och tillsammans kom de på den fantastiska idén att bygga rekreationscentra för medlemmarna i Kraft und Freude och andra trogna partigängare. På tre ställen skulle dessa anläggningarna uppföras: i Kollberg i Pommern, vid Timensdorfer Strand utanför Lübeck och på Schmale Heide på Rügen.

År 1936 drog arbetsbrigader om tiotusentals man iväg till Schmale Heide. Det hackades och schacktades och gjöts så det sjöng om det och några år senare hade flera kilometer skog vid den snövita stranden förvandlats till monstruösa betongskelett på ömse sidor om en jättelik festplats. I husen skulle 20 000 människor få plats samtidigt. Byggnaderna bestod av långa, smala sexvåningslängor med lägenheter för två eller fyra personer. Alla rum hade havsutsikt. I vinkelbyggnaderna fanns gemensamma utrymmen som duschar, toaletter, tvättstugor etc. Grundtanken var att de egna rummen endast skulle tjänstgöra som sovrum. Alla andra aktiviteter skulle ske gemensamt.

Andra världskriget bröt ut och allt arbete avstannade. Männen behövdes på annat håll. När Röda armén 1945 nådde Rügen beslutade man, när den första häpnaden lagt sig, att spränga eländet. Men se det var lättare sagt än gjort. Betongarbetarna hade gjort ett gediget jobb och det skulle kosta mer än det smakade att rasera kolossalbygget.

Så började man fundera över att, som det var tänkt, att använda längorna som rekreationsläger åt strävsamma arbetets söner, men att inreda skulle ställa sig långt dyrare än att riva.

Till slut blev det militären som fick överta ansvaret för komplexet. Hela den södra delen inreddes och olika verksamheter flyttades dit. Området var nu strikt avspärrat och vissa Rügenbor blev inte medvetna om anläggningens existens förrän 1989  efter murens fall. En sista insats för militären fick anläggningen göra när de ryska soldaterna i väntan på utskeppning via Neue Mukran förlades här.

Numera (boken är tryckt 1996, min anm) står det mesta tomt så när som på några få aktiviteter i form av vandrarhem, hotell, teater, lekskola.
 Här flög svalorna ut och in genom fönstren vid vårt besök.



Sex kilometer söder om Prora ligger badorten Binz som är värt ett besök. Det är hit och till Heiligendamm väster om Rostock tyskarna åker för att bada vid Östersjökusten.

Vi bodde i Stralsund i tre nätter och for sedan vidare mot Bad Doberan väster om Ristock. Där tillbringade vi sista dygnet och om det besöket får jag återkomma till.

Lite allmänna iakttagelser från resan. Tyskland är i många stycken ett U-land vad gäller internet. 3 G och ett i bästa fall fungerande wifi på hotellet.

Innan resan läste vi på att man bör ta med sig kontanter då det inte är lika vanligt i Tyskland att betala med kort. Det visade sig stämma. På hotellen och i större affärer gick det dock bra.

De unga människor som vi stötte på pratade hyfsad engelska men inte den äldre generationen. Betänk att de varit instängda bakom järnridån fram till 1989. Och tänk att det fortfarande lär vara så att utländska filmer dubbas till tyska! Hör man inte engelska talas så hur lätt kan det då vara att intressera sig för språket?


Vi tankade full tank i Malmö och behövde aldrig tanka i Tyskland utan tankade i Malmö igen vid återresan.

Några flyktingar såg vi inte till under hela resan. Vid återresan med färjan till Danmark stod ett par poliser och spanade mot bilarna men ingrep aldrig och vid tullen i Malmö stod det också några poliser. En av dem frågade oss om vi var svenska medborgare vilket vi bekräftade och han vinkade oss vidare utan att be oss visa passen.

Och vi såg inte en enda tiggare under hela vår färd i Tyskland. Undrar vilka regler som gäller där? 

Avslutningsvis så kan jag varm rekommendera var och en att ta en tur till dessa gamla svenskbygder. Jag berättade för styrelsen i Uddevalla Hembygdsförening häromkvällen om resan och vi funderar faktiskt på att göra en gruppresa dit till våren.  //

4 kommentarer:

  1. Mycket bra reportage och med fina bilder!

    SvaraRadera
  2. Tack för en mycket intressant reseskildring!

    SvaraRadera
  3. Mycket intressant resereportage. Dit vill jag gärna åka. Tack för att du berättade Gunnar.

    SvaraRadera
  4. Trevligpresentation av Svenska Pommern.

    "Sjöfartsintresserad"

    SvaraRadera