S:t Anne äng ("Sante Näng")

Jag får en fråga om S:t Anne äng. (Äldre Uddevallabor säger "Sante Näng").

Sedan urminnes tider har vattnet i Bäveån utnyttjats på olika sätt. I de olika forsarna och vattenfallen har man byggt mjölkvarnar och sågkvarnar (vattensågar). I dag finns inte dessa kvar utan på deras platser finns i stället små kraftstationer där Uddevalla Energi utvinner elektricitet.

Strömbergsfallet mitt inne i staden är det mest kända. Samtidigt som det producerades elektricitet så fortsatte man med kvarnverksamheten och därav kom att Uddevalla Elektricitesverk hade två mjölnare på avlöningslistan så sent som under 1930-talet.

Lite längre upp i Bäveån, mellan Bohusbanans järnvägsbro och Tureborgsbron, låg S:t Anne ängs kvarn. Namnet kom av det faktum att Uddevalla kyrka, S:t Annas kyrka, ägde marken på norra sidan av Bäveån. Östra kyrkogården byggdes exempelvis 1811 på S:t Anne äng.

1917 köpte Egnahems AB Ådalen delar av S:t Anne äng av kyrkan och de villor som ligger vid Ådalsgatan och Helgonabacken ligger alla på den gamla ängen.

I Bohus Läns Tidning från 1862 läser jag att mjölnaren vid S:t Anne äng heter J.L. Wennergren och att han just startar kvarndriften igen efter en dammreparation.

Kvarndriften pågick till 1936. I januari det året beslutade stadsfullmäktige i Uddevalla 90 000 kr för att Uddevalla Kraftverksbolag skulle bygga en kraftstation på platsen.

Det hela tycktes vara väl förberett för genast startar rivningen av den gamla kvarnen och kraftverksbygget påbörjas i princip samtidigt. Bohusläningen skriver i augusti samma år att det har sprängts bort 110 kubikmeter sten ur det gamla vattenfallets botten.

I oktober är den nya kraftstationen under tak och i slutet av november är allt klart. Efter provkörning startar elproduktionen.//

Inte precis ett hav av blått och gult

I går skrev jag:

"Det måste således vara rätt proportioner mellan flaggstången och flaggan annars kan det se jättekonstigt ut".

Inte kunda jag då ana att jag redan dagen efter skulle mötas av denna synen! Ett skräckexempel på flaggning. Enda trösten är att bilden är tagen efter att museet stängde kl 16 så det är väl någon som lånat en av våra flaggstänger? (Förhoppningsvis!)//

Ett hav av blått och gult

Som framgått av föregående artikel var jag i morse ute på Byfjorden och tittade på Ostindiefararens avresa från Uddevalla.

Och så här slutade dagen - i ett hav av blått och gult.

När jag i morse passerade museet för att följa med vännen Pelle ut i hans båt fick jag se att Bohusläns museum inte flaggade trots att det var allmän flaggdag och till och med Kronprinsessan Viktorias 30-årsdag.

Någonting hade klickat i semestertider eller så hade jag varit otydlig i min ordergivning. Detta måste jag förstås göra något åt med detsamma. Museet med sina fem flaggstänger mitt i Uddevallas finrum kan förstås inte stå tomma en sådan här dag. Det hade snart vän av ordning klagat på.

Efter en stunds letande efter flaggorna dök en av museivärdarna tack och lov upp och han visste var de fanns och han hissade även upp dem. Jag tog på mig att ta ned dem i kväll kl 21.

Då var flaggorna dyblöta efter flera timmars ösregn. När museet byggdes planerades de fem flaggstängerna men inget utrymme där man kan torka dyblöta flaggor så därför får man improvisera och just genom att breda ut dem som bilden visar gör att de torkar väldigt fort.

Och flaggorna är stora vilket torde framgå när man ser de fem flaggorna ligga över stolarna i Hörsalen. Sammanlagt utgör ytan nästan 60 kvadratmeter.

Varje flagga är ca 12 kvadratmeter och det behövs eftersom flaggstängerna är 18 meter långa. Det måste således vara rätt proportioner mellan flaggstången och flaggan annars kan det se jättekonstigt ut.

Och den som inte har hissat en så stor flagga i stark vind kan inte föreställa sig hur svårt det är att få upp den. Flaggan utgör ett ordentligt vindfång och blåser det väldigt hårt kan vi till och med tvingas att avstå från att flagga.

För att inte tala om vintertid då det är minusgrader. Då är det jobbigt att hissa dessa stora flaggor. Man kan inte använda vantar eller handskar, det är för opraktiskt, så fingrarna blir snabbt genomfrusna och stela.

Den "värsta" flaggning jag varit med om var när prins Bertil dog i januari 1997. Då var det smällkallt och museet flaggade med alla fem flaggorna på halv stång i en vecka eller så, upp och ned varje dag. Det var kallt vill jag lova!//

Kanonerna de knalla - i Uddevalla

Kl 10.10 gled Ostindiefararen Götheborg ut från Pininfarinas brygga. En liten bogserbåt hjälpte till att få ut den från kajen. Ett stort antal flytetyg övervakade det hela. Ja till och med en gummibåt under en deltavinge som flög i luften över oss andra. Det var ett slags amfibieflygplan som till och med landade en stund på vattnet.

Götheborg stävade lugnt och försiktigt i riktning Svenskholmen där några tusen Uddevallabor var samlade.

Götheborg vände babords sida mot publiken och prick kl 10.30 hörde jag en röst från skeppet: "Femton sekunder kvar!". Samtidigt såg jag hela besättningen stå vid babordsreling med fingrarna i öronen. Det skulle bli skjuta av!

Och small gjorde det. Först en gång och sedan en gång till. Alla visste att Götheborg skulle skjuta två skott. Plötsligt kommer ytterligare ett skott, som lät som en pisknärt, inifrån land. Det var någon som förberett ett spektakulärt avsked av Götheborg. Kan det ha varit Hemvärnet?

Sedan hörde jag någon från skeppet anföra hela besättningen i det att man hurrade för Uddevalla samtidigt som man vinkade med långsamma svepande armtag i takt med varandra. Uddevallaborna svarade med att vinka tillbaka och jag kom att tänka på Håkan Hellströms populära låt: "Känn ingen sorg för mig Götheborg!" Det hela var smått vemodigt.

Besättning och Uddevallabor fortsätter att vinka till varandra medan Götheborg skjuter fart i rikting mot Uddevallabron.
Kl 10.49 med 7,5 knops fart passerar Götheborg Uddevallabron och när den kommer ut till i höjd med Stången svänger den ner mot Korstensholmen. Nötesundsbron är alldeles för låg för Götheborg och därför måste man runda Orust och Tjörn på sin väg mot Grebbestad.//

Här kan du se fler bilder http://picasaweb.google.com/Gunnar.Klasson/GTheborgLMnarUddevalla?authkey=HPxEJMGNTTg

Sunningen frisk igen

Sunningen som drabbades av maskinhaveri i måndags är nu frisk igen och går sin vanliga tur mellan bryggorna i Byfjorden.//

Ostindiefararen

I dag var jag ute på Pininfarinas område och tittade på Ostindiefararen Götheborg. Det var sista dagen som allmänheten hade chansen att få komma ombord.

När jag var på väg ut på cykel fick jag höra av folk jag mötte att det var väldigt lite folk på plats. Det var ju bara timmar kvar men allt eftersom tiden gick så kom det fler och fler så att en ganska lång kö till biljettförsäljningen hade uppstått vid 18-tiden.

Vädret hade också blivit allt bättre och var riktigt sommarlikt sent i kväll.

Götheborgs besök i Uddevalla har utan överdrift varit en succé från början till slut. I går var det över 4000 betalande och det har varit mycket folk även de andra dagarna. Flera hundratusentals kronor har man säkerligen sålt biljetter för.

Och i morgon förmiddag lämnar hon Uddevalla för den här gången.//

Sannes Minne

Det enda synbara påminnelsen i dag om huset Sannes Minne är den här busshållplatsen vid Strömstadsvägen. Den ligger omkring 150 meter från platsen där huset låg. Antagligen är det inte många som i dag vet varför busshållplatsen heter Sannes Minne.

Stiftelsen Sannes Minne grundades 1920 av framlidne Grosshandlare J. N. Sannes änka och barn.

I stiftelsens reglemente läser vi:

"Stiftelsens ändamål är att åt mindre bemedlade kvinnor, som sett bättre dagar (Pauvres Honteux), kostnadsfritt lämna bostad med värme och de förmåner i övrigt, som Stiftelsens tillgångar efter dess Styrelses beprövande kunna komma att medgiva.

För antagande som pensionär i Stiftelsen fordras:

1. att efter fyllda 50 år hava varit minst 5 år mantalsskriven i Uddevalla.
2. Uppnådda 60 års ålder.
3. Läkareintyg att sökanden ej är behäftad med för omgivningen eller eljest störande själssjukdom, smittosam sjukdom eller svårare kroppslig sjukdom samt
4. styrkt uppgift om sökanden ekonomiska förhållanden jämte intyg därom att sökanden kan påräkna så stor årlig inkomst, som erfordras för fyllandet av de levnadsbehov, som icke av Stiftelsen bliva tillgodosedda"

Ja, så lyder inledningen av reglementet och redan här framgår med all önskvärd tydlighet att det var många krav som skulle uppfyllas för att få komma i fråga.

Donationens värde var sammanlagt 360 000 kr 1919. Det motsvarar i dagens penningvärde enligt SCB:s prislathund 5 619 248 kr.

Omedelbart efter stiftelsebildningen påbörjades arbetet med att bygga det hus som bidragstagarna skulle bo i. Taklagsfesten hölls den 21 oktober 1920 och den 27 maj 1921 invigdes byggnaden Sannes Minne. Därmed kunde de äldre damerna börja att flytta in.

Efter flera års verksamhet trycktes 1937 en Promemoria för pensionärerna.

Ur den Promemorian saxar jag följande:

• Pensionär ombestyr själv städningen och rengöringen av tilldelad lägenhet.
• Piskning och skakning av mattor får endast utföras å gården eller balkongen i 2:dra våningen.
• Uppkommer felaktigheter i elektriska ljuset eller gasen liksom felaktigheter i värmeledningens fungerande anmäles detsamma till förestånderskan, som ock äger övervaka, att den för dagarne fastställda minimitemperaturen (17 grader) i rummen uppehålles.
• Pensionär får ej taga någon som helst befattning med korridorernas värmeledning eller ventilation. Ej heller må boningsrum vädras genom öppethållande av dörren till korridor.
• Skall pensionär företaga resa anmäles detta för förestånderskan, som jämväl bör erhålla skriftlig anmälan om dagen för hemkomsten.
• Varje pensionär äger att för eget bruk inneha en portnyckel. Porten stänges kl 9 e.m., och skall efter kl 10 e.m. till kl 7 f.m. tystnad iakttagas inom samtliga lokaler. Vattenledningen torde ej heller begagnas under ovannämnda tid annat än i fall av sjukdom.
• etc etc

Ganska snabbt blev Sannes Minne en plats där man träffades för att ge sig i väg på olika bussutflykter. I dag har Bohusläns museum övertagit den rollen.

När stadsmotorvägen genom staden planerades insåg man att detta också skulle påverka Sannes Minne. Fjällvägen behövde breddas och det blev en del diskussioner i tidningarna. En av dem som engagerade sig var läkaren Ole Borch, idag känd kommunpolitiker. Han skrev i en insändare i Bohusläningen den 9 februari att "Huset Sannes Minne bör bevaras och inte offras för bilismens sak".

Nu hjälpte inte Ole Borchs insändare utan Sannes Minne revs två veckor innan sin 50 årsdag.

Men Stiftelsen Sannes Minne lever vidare.//

Klintens dansbana?

Den här bilden av ett dansbanebygge får illustrera Camillas och Stefans fråga om det har funnits en dansbana på gården Klinten, intill Låtgån (Lottgården), norr om Uddevalla.

Jag har letat i mina källor men inte kunnat hitta några uppgifter om dansbanan. Därmed vill jag inte påstå att den inte har funnits. Om ortens befolkning berättar om dansbanan så är jag övertygad om att den fanns en gång i tiden.

Klinten och Låtgån ligger i Herrestads socken så därför tittade jag i framlidne Gunnar Ekbergs utmärkta bok Tre socknar i Lane om Skredsvik, Herrestad och Högås. Men inte heller där kunde jag hitta några uppgifter.

För några år sedan drev Bohusläns museum ett projekt där man inventerade dansbanor som finns eller har funnits och det kom in väldigt många uppgifter. Just nu är alla på semester men jag skall undersöka om Klintens dansbana finns kartlagd.

I allmänhet kan man ändå säga att det fanns många små dansbanor på landsbygden förr i tiden. Det var ofta väldigt enkla anläggningar och vid regn kunde man alltid flytta in på logen och dansa.

Men om det är någon av Uddevallabloggens läsare som kan berätta om Klintens dansbana så hör av er.//

Sunningen ligger still

En ovanlig bild. Den ordinarie badbåten Sunningen ligger förtöjd i hamnen, men i fel riktning. I måndags vid 17-tiden drabbades båten av maskinhaveri utanför Lindesnäs brygga.

Normalt sett är Gustafsberg (till höger på bilden) reservbåt för Sunningen men nu är den insatt för att köra till Pininfarinas brygga med besökare till Ostindiefararen Götheborg.

Som jag förstår det är badbåtstrafiken inställd just nu. Möjligen kan man säga att det är tur i oturen att det är så dåligt väder att utomhusbad i fjorden inte lockar särskilt många.

Även i fjol drabbades Sunningen av ett motorhaveri. Den gången tog det tre veckor tills båten var i trafik igen.//

Varför heter det Rimnersvallen?

Fredrik frågar om namnet Rimnersvallen.

Jag kan bara bekräfta hans teori att upphovet till namnet kom från trädgårdsmästaren Theodor Stalheim. Stalheim som föddes i Bokenäs 1870 har skrivit närmare 20 böcker eller skrifter. Hans mest kända är Sagogudarnas land del 1 - 4. Stalheim förlade de nordiska gudasagorna till Skredsvik och Uddevallatrakten.

I dessa sagor nämns jätten Rimner och det lär vara så att man hyste ett stort förtroende för Stalheim vid tiden för Rimnersvallens byggande. Som författare var han verksam mellan 1917 och 1932.

Det var Uddevalla Idrottsplatsförening som byggde Rimnersvallen och Bohusläns Regementes Idrottsförening var tongivande i den processen. Och det var uppenbarligen så att det var Idrottsplatsföreningen som lyssnade till Stalheims förslag.

Men även Uddevalla stad tog intryck och Valhallavägen som ju går från Elseberg till Rimnersvallen är ett annat exempel där man fått inspiration till namnsättningen från Stalheims böcker. Kvarteret Freja är ett tredje exempel.

Stalheims bokproduktion var som sagt mycket omfattande och det mesta gav han ut på eget förlag. Antagligen var man lite imponerade över att ha en så produktiv författare i staden.

När jag gjorde min värnplikt 1964-65 blev alla kompanier på regementet bjudna på en båtresa till Hafsten med självaste Drätselkammarens ordförande Otto Hermansson som guide. Otto kunde sin Stalheim för han berättade livfullt om Odens korpar Hugin och Munin som häckade på Hafstensklippans branter. På den tiden var jag inte så kunnig i Uddevallas historia så det tog lång tid innan jag anade att detta bara var sagor och inget annat.

Stalheim var en väldigt udda figur. Han gifte sig aldrig och han gjorde ingen hemlighet av att han var nazist. Någon gång på 80-talet besökte jag en bekant på Bokenäset som hade köpt Stalheims gamla hus och grindstolparna av sten eller möjligen betong hade inskriptioner i form av hakkors.

Stalheim dog på Äsperödshemmet den 15 juli 1954.

Men namnet Rimnersvallen tycker jag är trevligt i alla fall och det finns mycket att berätta om den och det skall jag göra så småningom.//

Jodå, Ostindiefararen gick på grund

Stillbildsfotografen Robin Olsson från Hedekas avslöjade i eftermiddags på Bohusläns museum att Ostindiefararen Götheborg faktiskt gick på grund under sin uppmärksammade Kinaresa. Fast så farligt var det inte. Man fastnade en stund på en lerbank då man skulle lämna en asiatisk hamn.

Robin Olsson hade med sig fantastiskt vackra bilder i stora format som han visade i en utställning i Hörsalen på museet. Meningen var att han skulle finnas till hands för att svara på frågor vid sina bilder och sedan kl 18 skulle han hålla ett föredrag till sina bilder.

Men publiktrycket blev så stort att det i stället ordnades fyra tillfällen att höra Robin berätta om sin resa. Det var fullsatt varje gång.

Robin hade skickat in lite arbetsprover till projektet och när han befann sig i norska fjällen blev han uppringd och tillfrågad om han ville flyga till Kina kommande vecka. Han tackade förstås ja och fick tillbringa nio månader som fotograf ombord på Götheborg.

Till varje bild hade han mycket att berätta vilket han delgav den intresserade publiken.

Ett annorlunda julfirande blev det förstås som framgår av den här bilden som Robin visade under sitt föredrag.

Annars fick man klart för sig att för att vara fotograf på Götheborg fick man inte lida av svindel. För att få fina bilder hade Robin fått försöka avlägsna sig så långt bort från skeppet som möjligt, dvs allra högst upp i masttopparna eller hängande i ett rep längst ut under bogsprötet i rykande storm.//

Konditorirestaurang Havet

Jag har fått en fråga om Restaurang Havet som låg i Bohusläningens hus vid Norra Drottninggatan.

Bl a undrar frågeställaren om de fina väggmålningarna finns kvar?

Jodå det gör de. Och att Bohusläningen till fullo inser värdet av dessa förstår man av en artikel den 7 januari 2005. Artikeln handlar om de då pågående restaureringsarbetena. Tidningen hade anlitat konservatorn Maria Lagerqvist som var lyrisk över målningarna.

Jag har förstås hört gamla Uddevallabor som var väldigt förtjusta i restaurang Havet. I en annons i Bohusläningen i februari 1947 sägs det att "i afton blir det musikalisk gissningstävlan på Havet". I en annan artikel från 1950 nämns Havet som restaurangen med stil: "Godsaker av Havets egen tillverkning blir en smakfull juklapp".

En musiker som spelade ofta på Havet var dragspelaren Roy Svensson med sin Roysons orkester. Roys syster bodde i USA vilket innebar att han tidigt fick tips om bra amerikansk musik.

En annan orkester var Willy Martins. Och jag har bett orkesterledaren Willy Martinsson att beskriva restaurang Havet:

"Jag hade för många år sedan en orkester som hette WILLY MARTINS . Mina spelkamrater och jag spelade mycket på olika platser i och runt Uddevalla och speciellt på dom på den tiden mycket populära dansställena Havet och Skansenstugan.

Det jag minns var det ett mycket omtyckt ställe av många Uddevallabor och även andra. Restauranten låg en trappa upp i Bohusläningens hus på Norra Drottninggatan. Där var trevlig inredning och mycket blommor samt ett litet vattenfall strax innanför entren.

Vi stod och spelade i en snäcka som var ganska trång för en orkester då jag tror att den var avsedd för endast en pianist eller liknande. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad ägaren hette, men om inte minnet sviker mej helt var det en dam som var mycket bra att jobba för.

Jag kommer särskilt ihåg en kväll, det var den 22 november 1963 , stämningen var hög redan från början på kvällen men vid 9-10 tiden hördes ett rykte att President Kennedy var skjuten.
Stämningen dalade snabbt och folk började lämna lokalen i sorg efter vad som hänt.

Något mer direkt minne av Restaurang Havet kan jag inte framkalla, men vi tyckte alla att det var en trevligt ställe både att spela på eller besöka som gäst".

Eivor Niklasson i Varberg bidrar med följande minnen:

"Jag läste om resturang Havet. Där arbetade jag 1955 i köket och gjorde varjehanda sysslor. Bl a expedierade vi Bohusläningens personal med Hagge Geigert.

Där var också ett bageri under Havets kök,och den som jobbade förmiddag fick göra iordning frukost och bära ner på en bricka.Vi hade en tvättlina på taket som vi fick hänga upp våta handdukar och disktrasor på, och om jag inte minns fel så fick vi krypa genom ett fönster och killarna på tryckeriet var en våning under snett emot och där var ett allmänt jubel".

Mina egna minnen från Havet inskränker sig till något enstaka besök under värnplikten 1964. Det billigaste man kunde beställa på Havet var silverté, dvs varmt vatten med en sockerbit till. Det var nog inte så populärt från innehavarens sida men det var en del värnpliktiga som gjorde så.//

Mer järnvägshistoria 4

Vi har kommit in i ett stim av järnvägshistorier. Den här bidrar Rolf O med:

"Det är vintertid..
En äldre herre sitter på tåget med sin pälsmössa i knät. Mitt emot sitter en äldre tydligen närsynt dam. Hon betraktar intresserat mannen mitt emot. Efter en stund reser sig mannen för att gå på toaletten. Han lägger pälsmössan på sittplatsen för att markera att den är upptagen.
Den gamla damen tittar nu oavbrutet på pälsmössan som ligger mitt emot henne. Efter en stund kommer mannen tillbaka och damen utbrister: -Han har varit sååå snäll, han har inte skällt en enda gång-.
Hälsningar Rolf O.

En alldeles sann järnvägshistoria 3

Det finns tydligen gott om järnvägshistorier. Nu har jag hört ytterligare en historia som utspelades på Uddevalla järnvägstation...

I biljettluckan på Uddevalla C står biljettförsäljaren. Ett tåg har just kommit in på stationen och in i väntsalen kommer en dam rusande. Hon har en resväska i ena handen och en kappa i den andra. Hon rusar fram till biljettluckan och ropar uppskärrad: "Jag har kommit på galet tåg, hör ni det, jag har kommit på galet tåg".

Biljettförsäljaren svarar lugnt: "Galna tåg har vi inga, men galna kärringar finns de gott om"!//

Lekpark i Teaterplantaget?

I dagens Bohusläningen läser vi att idéerna om en lekpark i Teaterplantaget blir alltmer konkreta. Nu skall det göras en förstudie för att undersöka hur vattensjukt området är och går det att överhuvudtaget att bygga där?
Den här bilden är från en av de årligen återkommande översvämningarna i Uddevalla. Bara i år (januari) har Teaterplantaget varit översvämmat 3 - 4 gånger. Jag tror säkert att det går att bygga där, men till vilken kostnad? Det är inte länge sedan man gjorde förstärkningarbeten av kajen vid Gamla Badhuset för ett flermiljonbelopp.
För övrigt tror jag inte att våra kommunpolitiker till fullo förstår vilket problemområde hela inre hamnen är. De årliga översvämningarna medför skador på befintlig mark och bebyggelse för stora belopp.

En byggnad är jag expert på i detta översvämningsområde och det är Bohusläns museum där jag är fastighetsansvarig (Se min artikel om museet 2007-05-07 här på Uddevallabloggen).
Museet har betydande problem med översvämningsskador. Varje översvämning orsakar nya skador och det känns ganska meningslöst att göra kosmetiska men kostsamma reparationer varje gång då vi vet att snart är det dags igen. Museet har ännu efter drygt två år inte haft ekonomi nog för att kunna laga alla skador efter översvämningen vid stormen Gudrun 2005.
Marken framför museets entré (mellan Museiparken och museet) har sedan museet byggdes 1983 sjunkit med upp till 60 centimeter.

Ta den här stentrappan framför Hörsalen på museet t ex. Den bestod ursprungligen av två trappsteg men efter en del år hade trappan sjunkit så att man fick lägga på ytterligare ett trappsteg och så här ser det ut nu. Hela trappan har fortsatt att sjunka och frågan är om det ens går att lägga på ytterligare trappsteg då det kanske finns risk för att hela härligheten rasar in under byggnaden som står på pålar.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, bygg gärna en lekpark men inte i Teaterplantaget! En sådan bör ligga på "torra land".//

En alldeles sann järnvägshistoria 2

Avlyssnat ur högtalarna på Uddevalla Centralstation för några år sedan:

Hallå, hallå!

Tåget från Göteborg kommer nu in på spår 1.

Spåret fortsätter mot Strömstad!//

Götheborgs ankomst

(Tack Jan Aronsson för denna bilden)



Så kom hon då, Ostindiefararen Götheborg, till Uddevalla. Jag hade fått signaler om att hon var försenad och gjorde mig därför ingen brådska att åka ut till Svenskholmen.

Hade det inte regnat så hade jag cyklat men de senaste dagarnas regn fortsatte även i dag. Det där med bilen visade sig vara svårt. Stört omöjligt att hitta en parkeringsplats.
Så efter att ha kört runt en stund hittade jag en på ICA Kvantums p-plats intill Göteborgsvägen. Och det var hur mycket bilar ocjh männiksor som helt på väg ut mot Svenskholmen och ännu mer därute. Det vete fåglarna om inte det var mer människor i dag är då Strandpromenaden invigdes förra året, trots regnet.

När jag väl var på plats var hon redan framme vid Svenskholmen och fyrade av sina kanoner prick kl 1500 som utlovat. Sedan låg hon där och kajkade runt en stund så att alla fotograferingshungriga skulle få sina närbilder på skeppet.
Slutligen kastade hon ankar och blev liggande med aktern mot publiken på Svenskholmen medan alla andra, exempelvis på Skeppsvikenbergen hade henne på första parkett.

Av Ingvar Oldsberg märkte jag knappast någonting alls men det kanske inte var så märkligt? Att konkurrera med Götheborg var förstås inte det lättaste.//

Mer bilder från Götheborgs ankomst hittar du här http://picasaweb.google.com/Gunnar.Klasson/OstindiefararenIUddevalla/photo?authkey=gBccG7Klzls#5085253406204683410

Underås

Jag får en fråga om stadsdelen Underås, dvs bostadsområdet väster om Uddevalla sjukhus. Det är alltså husen som ligger vid Stjärngatan, Underåsgatan, Jarlsgatan och Vintergatan. Däremot så försvann Norra Järnvägsgatan då stadsmotorvägen byggdes på 1970-talet. I viss mån kan också Annegretebergsgatan räknas till området. Idag har inte heller den gatan någon bostadsadress.

Själva namnet Underås kommer från konsul Cösters stora villa som byggdes 1889 på den plats där Västerskolan nu ligger. Infarten till Underås var från Strömstadsvägen längs en pampig allé i nordlig riktning. Detta var förstås innan Bohusbanan byggdes 1903.

Konsul Cösters villa blev till salu 1920 och 1928 invigdes Max Albin Dahlgrens "Barnhem för flickor" i villan. Dahlgren hade avlidit 1918 och dödsboets alla tillgångar donerades i hans testamente till barnhemmet för flickor. Omräknat i dagen penningvärde motsvarade beloppet drygt 18 miljoner kr. Jag vet inte var jag har läst eller hört det, men Dahlgren lär ha tyckt, att han ville göra något för flickor eftersom Gustafsbergs Barnhus var förbehållet enbart pojkar.

Den gamla villan var inte lätt att anpassa till ett barnhem och när sedan matsalen blev svårt eldhärjad dagen för julafton 1945 föranledde detta att man började fundera på att överge villan.
I stället byggdes 1953 Max Albin Dahlgren skolhem för flickor på tomten. 20 flickor fick här sitt hem. Byggnaden är i dag den Dahlgrenska förskolan.

1955 köpte Uddevalla stad Cösters gamla villa och rev den 1961 för att i stället bygga Västerskolan på tomten.

När husen på bostadsområdet Underås planerades talade man om att de skulle byggas på "Utsiktens äng". Utsiktens bryggeri var den andra dominerande byggnaden på området och bryggeriet ägde en stor del av marken. Bryggeriet var grundlagt 1854 och hade genomgått en omfattande ombyggnad och modernisering 1925-26.

Bohusläningen skriver den 23 februari 1943 att Riksbyggens första bostadskomplex på Underås nu står färdiga. Andra byggmästare var Alvar Elthorp och Gunnar Karlsson. Alvar Elthorp bosatte sig för övrigt själv i ett av husen, Stjärngatan 4 A, och bodde där fram till sin död 1968.

Att lägga märke till är att bostadsområdet Underås alltså byggdes innan man visste att det om några år skulle behövas enormt många nya bostäder i Uddevalla som en följd av Uddevallavarvets tillkomst.
Området har för andra än Underåsborna fört en tämligen anonym tillvaro genom åren. Det finns knappast några bilder att finna i de källor jag brukar leta i vart fall. Däremot verkar det som att de boende själva har trivts gott i området. Tage Berglund, som bott där, beskriver i en artikel i Uddevalla-Posten 1982 Underås som "en lugn och trivsam stadsdel". "Området var en oas utan mopedterror och avgaser ty tiden var sådan att åkaren och vedhandlaren Rudolf Johansson ännu körde ut sina vedkorgar med häst och barnen kunde leka på gatorna med boll, trehjuling och vårarnas "putta kula", skriver Berglund i sin artikel.

Berglund skriver vidare att "frånvaron av sopnedkast gjorde att man fortfarande "gick ut med hinken" och i tvättstugornas lutångor slet husmödrarna sina knogar på de tvättbräden som numera på sin höjd förekommer i något musikband".

Det fanns också en del affärer i området. Frågeställaren minns själv "Joels kiosk" och senare öppnade Valborg Linnea Rappell gottaffär. Barnen kallade henne "Rappan".

Uno Svedung etablerade sin speceriaffär i ransoneringskortens tid och vägg i vägg med Svedung sålde charkuteristen Eriksson både märgpipa och högrev, något som man inte ser så ofta i charkdiskarna i dag.

Hos massören Sandström kunde man få såväl fot- som helkroppsmassage. Det fanns även en damfrisering som hette Labell (La Belle?) i kvarteret. Den innehades av Kerstin Karlsson. Hennes föräldrar Ernst och Elsa Karlsson ägde Norra Tvätten som låg på Jarlsgatan 10. Hyresgästerna i huset delade tvättstigan med Norra Tvätten. Hyresgästerna hade varmvatten bara på torsdagar och fredagar.

Guldsmeden Willard Engdahl bodde på Jarlsgatan 12.

Det skall också ha funnits en man som utförde intarsiaarbeten på Underås.

Utsiktens bryggeri då? Ja till det kommer jag att återkomma senare. Klart är emellertid att Pripps använde det som nederlag de sista åren. Och när det nya nederlaget på Kuröd stod klart 1968 lämnades den pampiga bryggeribyggnaden åt sitt öde, som blev rivning några år senare.//

Götheborg kommer till Uddevalla

Den här bilden visar hur det såg ut den 9 juni då Ostindiefararen Götheborg kom tillbaka till hemmahamnen efter sin fantastiska resa, Ingen har väl kunnat undgå det? Bilden har jag fått av Uddevallakännaren Jüri Kiviloo som sedan flera år är bosatt i Göteborg.

Och i morgon den 9 juli kommer Götheborg till Uddevalla. Det blir en upplevelse som förstås måste avnjutas från Svenskholmen mellan kl 1400 och 1700.
På programmet står det:

• Båtar möter upp Ostindiefararen Götheborg
• Kanonsalut
• Götheborg ankrar upp vid Svenskholmen
• Wakeboarduppvisningar
• Musikunderhållning

Konferencier blir Ingvar Oldsberg.

Befälhavare ombord är Fredrik Göthberg från Bärfendal och besättningen består av 40 personer.

Efter ankomsten går Götheborg sedan till Pininfarinas brygga där den kommer att ligga under Uddevallabesöket.

På tisdag kl 14 öppnas Götheborg för allmänheten.

Onsdag - fredag kommer den att hållas öppen för allmänheten kl 10 - 20 varje dag.

Man kan ta sig till Götheborg med m/s Gustafsberg som avgår varje timme från Södra hamnen eller åka med gratisbussar varje hel och halv timme från Kampenhof och Torps köpcentrum.

På onsdag och torsdag arrangerar Uddevalla Centrumutveckling ett stort arrangemang för alla barn på Kungstorget: "Alla barn blir pirater".

Och på onsdag kommer Robin Olsson att visa bilder och berätta från Götheborgs kinaresa. Jag tror att jag har rätt då jag påstår att Robin var med på hela resan.

Kort sagt: "Missa inte detta!"//

Vattenrutschbanan i Skeppsviken - igen

Vattenrutschbanan i Skeppsviken är fortfarande ett populärt samtalsämne fast den har varit borta i årtionden. Många har egna minnen från den. Lasse T har skickat mig sin historia:

"Minnen från Uddevalla 1959 -1960

Undertecknad gick på Uddevalla Praktiska Realskola åren 1958-1962.

Hösten 1959 hade skolan flyttat från sin plats vid Kålgårdsberget till nybyggda
1-plans lokaler vid Göteborgsvägen.

Jag och min kamrat från Ellös bytte vårt hyresrum från Sigelhultsvägen, där vi tillbringat första studieåret, till ett rum på Göteborgsvägen 18D.

Det betydde att det inte var så långt att cykla ut till Skeppsvikens badplats, vilket också hände några gånger efter skoltidens slut. Det måste väl ha varit efter sommarlovet någon varm kväll i augusti som jag minns en episod som inte slutade som vi hade tänkt…..

Det fanns vid denna tiden en ganska stor ”rutschkana”, byggd i trä med två tillhörande
”slädar”, också i trä, ganska tunga sådana. Det var alltså meningen att man skulle släpa eller
bära en av dessa slädar uppför berget och uppför en trätrappa så att man befann sig på toppen av kanan. Därefter satte man sig på släden och så bar det iväg utför!

Kanans nedre del mynnade en bit ovanför vattenytan, så om man hade rätt tyngdpunkt och lite tur kunde det bli en planande färd en bit ut över vattnet. Ibland försökte vi att åka två pojkar samtidigt på släden men det misslyckades oftast pga övervikt bakåt. Jag måste också nämna att det fanns ett pump på sidan av träställningen, en manuell sådan, med ett trähandtag som skulle föras fram och tillbaka. Pumpen var förbunden med en sugledning nerifrån vattnet samt en tryckledning som mynnade i två utlopp högst upp i backen, så att träet blev vått. På så vis skulle skulle det underlätta för kälkarna att få högsta möjliga fart nedför.

Nåväl, efter att ha provat ett antal åkturer, fick jag en idé. (Vi gick ju tekniska linjen på UPR och hade börjat läsa en del om friktion, mm). För vår (magra) veckopeng köpte jag och min
rumskamrat ett paket såpa och följande dag åkte vi åter till Skeppsviken och lyckades avbryta övriga pojkars åkande så pass lång tid som det tog att klättra och samtidigt smörja in hela trävirket med såpan.

Nu skulle det bli åka av! Jag minns att besvikelsen var stor när det visade sig att det inte gick ett dugg fortare än det hade gjort vid våra tidigare turer.

Långt efteråt, med tillltagande ålder och visdom, förstod jag att dom grönalger som bildades efter det oupphörliga pumpandet med saltvatten och kanske också med hjälp av solljuset, nog gav den lägsta friktion som kunde åstadkommas…..

Åkattraktionen försvann väl några år senare, jag minns inte när, men det var nog ganska riskfyllt med tanke på att man kunde träffa huvudet på personer som simmade utanför
och inte hann undan då släden kom farande. Jag kan inte minnas att det fanns någon avspärrning….

Lasse T.//

Lilla Dan i Uddevalla

I eftermiddags anlöpte plötsligt en av Danmarks mest kända segelskutor Lilla Dan Uddevalla och lade till vid Museibryggan.

Hon är byggd av ek och bok i Svendborg 1951 och var från början Lauritzen rederis skolskepp. Numera lär hon hyras ut som charterfartyg.

Lilla Dan är 34,1 m lång (inkl. bogspröt), 6,2 m bred och har ett djupgående på 2,35 m. Segelytan är 280 kvm.

Kul i alla fall att hon nu är i Uddevalla.//

"Detta är fel tåg!" - en sann järnvägshistoria

Något år före sin död 1999 berättade Uddevallasonen Sune Sundberg följande alldeles sanna järnvägshistoria vid en berättarafton på Bohusläns museum.

Sune var en mycket god berättare som man gärna lyssnade till. Som tur är skrev han ned en del av sina tankar i böckerna Dikter 1993 och Dikt och verklighet med bilder 1997.

I den senare boken berättar han sitt järnvägsminne från Uddevalla centralstation:

"I samband med mönstringen till militärtjänst blev jag beordrad att genomgå skärmbildsundersökning vid Svenshögens sanatorium. Härtill nödd och tvungen tog jag ledigt från snickerifabriken för en dag.

Detta var strax efter kriget, jag riggade mej som brukligt var vid denna tid, alltså i trenchcoat, med bred läderrem samt en bredbrättad hatt, den var huvudsaken, annars ansågs man inte vara klädd.

Kommen i god tid till centralstation, som på 40-talet var mycket trafikerad, av såväl persontrafik som frakttransporter, spenderade i pressbyråns kiosk någon krona på godis (mexikanare och Alpolles sportkola) samt en tidning av märket Se.

Går ombord på tåget, hänger snyggt och prydligt upp nämnda klädesplagg och fördjupar mig i tidningsläsande.

Under tiden kommer det in en militär, utan någon som helst gradbeteckning, och slår sig ner mittemot mig vid fönsterplats.

Jag tittar stundtals upp och ser hur det växlas in vagnar på de många spåren på stationsområdet.

Men återgår ganska snart till mitt tidningsläsande, då jag ser att den vagn vi sitter i, militären och jag, börjar röra på sig i fel riktning, men slår mig till ro med att det bara gäller en inväxling till rätt spår.

Efter några minuter känner jag dock att det är bäst att kolla läget. Går därför ut på plattformen mellan vagnarna och sträcker mig ut, för att till min stora häpnad se att hela tågsättet ångar på för fullt norrut mot Strömstad.

I detta läge inser jag till fullo mitt misstag, rusar snabbt in i kupén, rycker i all hast mina kläder och säger i förbigående: "Detta är fel tåg!"

Springande tar jag mig ut på plattformen igen, rullar ihop trenchcoat och hatt och kastar detta bylte av tåget, samt inväntar ett lämpligt ställe för att själv hoppa.

Tåget hade då nästan kommit till den plats där den nuvarande vägbron mot Skogslyckan är belägen.

Allt gick bra, kanske en aning omtumlad bara, men man var ju gudskelov lite spänstigare vid denna tid.

Men då händer detta: Ytterligare en man hoppar från tåget - ja, just det - den militär som suttit mitt emot mig.

Sedan vi borstat av oss banvallsdammet, säjer jag med glädje i rösten, att det var en herrans tur att jag kom av helskinnad för jag ska på läkarundersökning på Svenshögen i dag, och det här blev ju helt fel.

"Vart gick det här tåget då?" frågar min nyvunne hopparkompis. "Till Strömstad", blev mitt svar.

"Till Strömstad! Det var ju dit jag skulle", skriker mannen och blir tvärilsk på mig som hade uttryckt det så "att det var fel tåg"!

Tablå!

Eftersom vi båda skulle tillbaka till centralstation, så hade vi sällskap, men under fotvandringen fick jag mycket ovett för att, som han tyckte, jag lurat honom av det tåg han skulle ha medföljt till Strömstad och den närbelägna förläggningen där. Så nära en rejäl smocka har jag senare i livet aldrig varit.

Så därför go' vänner - se till att ni hamnar på rätt tåg - och skulle ni trots allt hoppa från tåget, så säg det för all del inte till någon annan.

Denna story är till alla delar en självupplevd och sann historia".