(Teckning av Nils Högman)
Bengt Carlsson frågar om koleraepidemier i Uddevalla.
Bohusläningens reporter Frans Emil Karlsson har skrivit en utmärkt artikel 100 år efter den stora epidemin. Här kommer den:
"När tjärtunnorna röko på torget och läkarna stodo rådlösa inför den förskräckliga "cholera morbus" härjningar i Uddevalla år 1834.
Den hemska farsoten kolera (cholera morbus) hemsökte Sverige första gången 1834, därefter 1850-1859, vidare 1866 samt 1872-1873 och senast 1894, då den emellertid aldrig kom längre än till karantänsanstalten Fejan (med O.D.-sångarne).
Kolerans hemland är Indien.
Kolerafarsoten 1834 nådde Uddevalla i mitten av augusti. Den för allmänheten obekanta sjukdomen spred sig med rasande fart. Dess första offer här var sockerbrukshållaren Anders Gabriel Lindström, som tydligen erhållit smittan i Vänersborg. Efter besök i denna stad hemkom L. kl 1 på natten - kl 5 på morgonen var han död. Samma dag dog mannen, som skjutsat L. till och från Vänersborg.
Redan första veckan insjuknade 267 personer och allmän panik uppstod. De hemsökta husen betecknades med varnande anslag. Alla, som kunde, lämnade staden och uppmaningar i Uddewalla Weckoblad till de bättre lottade att återvända för att bringa hjälp i nöden hade inte stor verkan.
Sjukdomen började på Söder, gick därpå till Öster och sist till Norr. Flera familjer utdogo helt och hållet.
"Rökning för att rensa den tryckande luften är nu anbefalld trenne gånger om dagen utanför varje hus i staden, vilken är dyster som själva graven, utan liv, sällan presenterande någon annan invånare än läkare, sjukbärare etc. De flesta handelsbodar och kontor äro stängda", heter det i Weckobladet om situationen en av dagarne i slutet av augusti.
Läkare voro då d:r Bågenholm, Lönner och Kjerrulf, förstärkta med d:r Påhlman från Stockholm. Som kolerasjukhus användes först Lancasterskolan och sedan Herrnhutska brödraförsamlingens kyrka (nu tändsticksfabrik), som genast fylldes med sjuka.
I början av september dogo 12 à 15 personer per dygn. Då dödgrävare ej för penningar kunde anskaffas, överenskom gesällkåren att gripa verket an samt uppkastade i en hast gravar för 60 - 70 lik, som annars måst stå obegravna i flera dygn. Gesällernas exempel följdes sedan av handelsbiträdena. En av dessa massgravar kunde ännu för några år sedan utvisas å Östra kyrkogården. Graven är nu planad.
Redan i början av epidemien hade tre provisorer, utgörande servisen på stadens tvenne apotek, fallit offer för farsoten. Man lyckades i stället få tag i en danska farmaceut vid namn Nielsen, varjämte förre provisorn nu handelsbokhållaren Hoppenrath ställde sig till de bekymrade apotekarnes förfogande.
Läkarna stodo rådlösa. Såsom preservativ utom rökningen användes malörtsbrännvin, s.k. besk, som utdelades gratis vid bord i varje gathörn, ja det uppges, att man tvingade även barn att begagna sig av detta såsom särdeles kraftigt ansedda medel. Såsom en märklig huskur berättade mamsell Schager från sitt hem, där familjefadern blev ett av farsotens offer:
"Vi fattade varandra hand i hand alla familjens överlevande, stora och små, och tänkte springa så långt som till Kasen och tillbaka. Vi sprang så länge vi orkade, kommo i svettning och togo ett kallbad vid återkomsten. Det skulle vara bra - vi överlevde".
Från ett hantverkarehem på Norr berättar stadens tidning om en liknande hästkur. Söndagen den 24 augusti avled husfadern. Av den övriga familjen, som vakade under natten, insjuknade nästan på en gång modern, en son och en dotter och alla avledo inom 6 - 8 timmar. Gesällen S-g, en högväxt och kraftfull man, omkring 30 år, blev samtidigt anfallen av sjukdomen. Han låg till sängs och var ganska svag, då han plötsligt rusade upp och ut på gården, där han, under det krampen ansatte honom i armar och ben, började en vid krigsdans, svor, sparkade och fäktade som en galning. En person, som råkade komma i närheten av honom, fick en våldsam spark. Under denna häftiga exercis drack patienten nära en kanna söt mjölk. Efter en stunds sprattlande lättade krampen, och två dagar därefter var mannen fullt frisk.
Enligt den officiella rapporten synes ingen ha insjuknat eller avlidit efter 18 september. Till denna dag uppges 571 insjuknade och 275 döda. Kolerasjukhuset utrymdes redan 25 september.
Högsta antalet sjukdomsfall inträffade 1 september, nämligen 25, och största antalet dödsfall skedde 29 augusti, vilken dag ej mindre än 31 personer inom staden avledo i kolera. Då staden vid denna tid hade omkring 3 400 invånare, finner man att av dessa omkring sjättedelen blevo angripna av farsoten.
Av dödens skördar under denna sorgens tid må nämnas assessorn stadskirurgen L J Holmer, f. grosshandlaren H J Hegardt, Peter Jonson Hegardt, handelsman H D Walcke med fru, direktör Gustav Schiller, f. jaktlöjtnanten R Gyllich, handl. Andreas Busck, provisorerna G E Tellbom, G Lönnqvist och E V Grönberg, karduansmakare P Nordlöf, klockare K G Schreil, urmakare R Schager, fanjunkare S A Hellström (å Känsö), greve Ph. Creutz, handl. Samuel Lund, handelsbetjänten C J Hofvander, salteriidkaren J Didriksson å Kristineberg, fruarna Sara Elisabet Sanne, A C Wikström, Maria Beata Sundberg f. Bagge, Brita Busck f. Wennergren, Anna Katarina Moleen, Sara Katr. Bildt f. Sanne, Anna Margareta Schröder f. Almgren, fröknarna Emelie och Helene Natt och Dag, mamsellerna Regina Ch Brinck, Gustava Plate och Beata Rhodin, alla från Uddevalla.
Runtomkring staden härjade mordängeln lika obarmhärtigt både i städer och på landet. Exempelvis kan nämnas, att i Göteborg, som då hade 28 000 invånare, t o m 28 augusti hade avlidit 1 837 personer.
Det var sorg och veklagan i nästan varje hem, och den dystra stämningen tog sig i Uddewalla Weckoblad uttryck uti bl a följande versifierade
"Farväl till 1834":
"Farväl du gamla år – du från oss flydde!
I tidens, men ej uti glömskans flod
Du sjunkit ner, ty i palats och hydda
Du reste dig en svartklädd minnesstod.
Ej krigets åska över fälten dånat,
Ej blodig fejd har härjat Svea land,
Men dödens ängel grymt bland oss rånat
Och slitit älskandes och vänners band.
Ja, gamla år, uti sorgligt minne
Du länge bor i våra hjärtan inne".
Under sexton år var man nu förskonade från den asiatiska fienden, men 1850 skulle den åter göra sig påmind. Göteborg, Vänersborg, Lilla Edet, Trollhättan och särskilt södra delen av den bohuslänska landsbygden hemsöktes, men Uddevalla skonades. Man hade nu infört ett slags avspärrningssystem, vilket för Uddevalla stads vidkommande uppehölls till mitten av oktober. Septembermarknaden i Uddevalla avlystes, men för sent, folk hann inte underrättas och tillströmningen blev större än någonsin. Allt avlöpte dock lyckligt. Under Sandens (Saltkällans) marknad träffades en knalle av kolera och avled i en lada, utan att någon vågade ta vård om honom.
Intill 8 november 1850 inträffade enligt officiella siffror på Bohusläns landsbygd 572 sjukdomsfall och 270 dödsfall av kolera. Norr om Uddevalla omtalas endast 6 dödsfall, därav 2 från Tanum och 4 å Torsberg i Herrestad, dit smittan förts genom kläder från Göteborg.
I september 1857 förspordes en elakartad rödsotsepidemi från Göteborg, vilken "rödsot" slutligen konstaterades vara icke mindre än den fruktade cholera morbus, som emellertid sedan 1850 försports än här och än där i landet. "Rödsoten" kom även till Bohuslän och Dal. Särskilt nämnes, att i Lane-Ryr 10, 12, 15 och ända till 17 lik jordades per söndag, mest barn. I Svarteborg måste kommunen tillverka likkistor på lager, varav ett par kanske ännu står kvar i kyrktornet.
År 1866 gjorde koleran sitt inträdde i Uddevalla den 30 augusti, då helt plötsligt löjtnanten Axel Hultman, chef för Uddevalla Skarpskyttekår, avled. Nästa patient till kolerasjukhuset, som var inrättat i den nyuppförda järnvägsbaracken "Bracka", anlände ett par dagar senare.
Då koleran länge härjat runt om på andra orter, var man efter omständigheterna väl beredd. Som koleraläkare anställde fältskär Hoppenrath och d:r Littke. Sundhetsbyråer inrättades i fiskhandlare Bagges hus å Norr och i Musei gård på Öster. Enligt vad man berättat upptecknaren härav, tillhandahöllos i dessa lokaler "beskar" avgiftsfritt, så att den, som kände magknip, hastigt skulle kunna erhålla denna fortfarande såsom oumbärlig ansedda medicin. Att döma av beskarnas åtgång, torde magarna varit i högst miserabelt skick hos en stor del av den manliga stads- och lantbefolkningen.
Koleraepidemien i Uddevalla blev emellertid lindrig även denna gång. Från epidemiens utbrott 30 augusti till 9 oktober, då den avstannat, antecknades 21 insjuknade och 16 avlidna.
Dödsprocenten är här ovanligt liten, men kan måhända förklaras därav, att icke alla sjukdomsfall uppgivits. Man sökte nog i det längsta dölja epidemiens utbrott, med skäl fruktande för att lantborna skulle sky staden och dess näringsliv därigenom förlamas.
Med de vattenförhållanden, som vid denna tid rådde i Uddevalla, - drickbart vatten fanns vissa tider icke att erhålla inom staden, utan måste då, såsom ibland hände, att Sörkällan sinade, hämtas ända från Emaus, Ramneröd och Marieberg – är det att anse såsom god tur, att dessa senare koleraepidemier icke fingo större spridning. Ty älvvattnet, som naturligtvis användes för tvätt o d, var säkerligen en mycket farlig smittobärare.
I skärgården rasade koleran, särdeles svårt å Klädesholmen och Gullholmen. Å Klädesholmen hade i september 40 personer avlidit. En sundhetskommission hade tillsatts, men medlemmarna funno det säkrast att lämna platsen. Även på Orusts och Tjörns landsbygd förekommo flera fall. Marstrand blev heller icke förskonat.
