2008-09-13

Skulptören Erik Eriksson


Yvonne Brandt har frågat mig vid ett par tillfällen om en träskulptör på Kämpegatan. Jag har inte haft något bra svar på frågan och det var Yvonne själv som till slut ledde mig in på rätt spår.

Träskulptören hette Erik Eriksson ( 1918-1982) och bodde på Höjdgatan 6. Och vad märkligare är, jag jobbar med hans son Kjell-Ove på Gustafsbergsstiftelsen.
Yvonne Brandt har fotograferat en del träfigurer ur sin samling av Erikssons alster. Därutöver har jag själv fotograferat dem som sonen Kjell-Ove har i sin samling efter fadern.
Den 11 oktober 1947 skriver Bohusläningen så här om Eriksson:

”Uddevalla har en träskulptör, som om inte alla tecken slår fel, kan komma att låta tala om sig. Det är bildhuggaren Erik Eriksson. Han har en god utbildning bakom sig – bl a tre år vid Göteborgs slöjdförenings avdelning för högre konsthantverk – och han har redan hunnit att i praktiken visa att de lovord han fått av t ex professor Romdahl inte varit överdrivna.

Att han hittills inte skulpterat så flitigt som han önskat beror på att han har så fullt av arbete med pendylsniderier att han inte hunnit med något annat. Han sysselsätter tio man i bildhuggeriet och alla arbetar på pendyler. Det man har för händer tillhör alltså det som visar, hur tiden går och att det kan vara svårt att hinna med vad man kanske helst skulle ha vilja gjort….
Hur helgad åt konsthantverk Erikssons verkstad i själva verket är framgår även därav att när arbetsdagen är slut lär någon av de anställda fortsätta med att på fritid bygga fioler…. Harry Bäckman heter han.

Men Eriksson lovar att när den värsta pendylrusningen är över – han kan för närvarande inte
på långt håll tillfredsställa efterfrågan på de konstnärligt skurna pendylerna i rokoko och bohuslänska och andra mönster – skall han med ett mera odelat intresse ägna sig åt skulpterandet. Han visar Bohusläningens medarbetare omkring i sin verkstad, som fylls av pendyler från golv till tak men där fönsterkarmarna och alla andra lediga platser pryds av allsköns skulpturer i trä, terracotta, gips och vitcement och krossad marmor. De ger ett tydligt uttryck för att Eriksson inte bara har anlag och begåvning för denna konstart utan även att han hunnit ett gott stycke på väg, när det gäller att omsätta gåvorna i praktiska resultat. Det ligger grundliga anatomiska studier bakom arbetet och Eriksson äger förmåga att ge liv och rytm åt skapelserna, det må vara ”Stående flicka” eller bollfångande målvakt han trollar fram under kniven.

Eriksson berättar om gången i arbetet när det gäller att framställa en träskulptur och det är inga yrkeshemligheter man förråder, när man omtalar att en dylik skulptur inte kan göras direkt efter levande modell utan först måste utföras i lera. Därefter överföres dess form och skönhet i trä. Ty trä är ett mycket känsligt material. Det duger inte att missa ett enda drag. Ett misstag skulle inte kunna repareras. Varenda ”flis” måste vara väl övertänkt.

Det ligger mycket arbete bakom en träskulptur, även den som ser allra enklast ut. Men så är det med allt som bär konstens prägel. Och det gör Erikssons arbeten. Det skall därför bli intressant att följa hans utveckling i fortsättningen. Begåvad och ambitiös som han är, kan man vänta en hel del.

Pebe” //

7 kommentarer:

  1. När jag bodde på Gustafsbergs skolhem 1949-52 hade vi en fritidsledare, Erik Tholén, som tog oss intresserade med på USK-orienteringar. Ett jumbopris=vandringspris hade skänkts en av seniororienterarna. Priset var en träslev, och jag tror att träsnidaren var Erik Eriksson, då aktiv orienterare. Det speciella med priset var, att sleven var så lång att man inte kunde gömma den i sin ryggsäck utan måste bära hem den fastsatt utanpå med många möjligheter till "kamratliga" tillrop under hemfärden!

    SvaraRadera
  2. Ett minne från barndomen väcks av det här inlägget. Eller snarare har jag funderat på att fråga här några gånger om någon vet. Jag promenerade ju mycket med min far i hamnen när jag var liten på 50-talet. En gång besökte vi ett litet skjul fyllt av skulpturer, jag minns allt som vitt och att flera av föremålen var ganska stora. Men det är bara glimtar. Skjulet låg ganska långt ned på norra sidan åt Skansberget till, som jag minns det. Det måste ju varit en konstnär där eftersom vi kom in. Men vem var det? Var det någons verkstad eller ett tillfälligt lager? Minns inte att jag någonsin var i närheten av det igen och har ibland undrat om jag verkligen varit där. Men minnesbilden är stark!

    SvaraRadera
  3. Vill bara nämna att denna träslev, som jubompris, använda fortfarande i USK. Vid klubbmästerskapet i orientering får jumbon denna slev, att ha till nästa års klubbmästerskap.

    Jag vet av egenerfarenhet att det går till så.

    Det är också riktigt att sleven är tillverkad av Erik Eriksson.

    Åke

    SvaraRadera
  4. Jag har också bott på Gustafsbergs skolhem (se Erik Kilhamns inlägg) under åren 1949-57. Under fritidsledare Erik Tholéns ledning bildades där en idrottsklubb som fick namnet IF Knape. Erik Tholén skänkte ett vandringspris inom orientering. Detta pris utgjordes av en avbildning av Anders Knape Hansson skuren i trä av bildhuggare Erik Eriksson år 1951. Det priset har jag fortfarande i min ägo.

    SvaraRadera
  5. Vad kul att hitta information om Erik Erikssons bildhuggeri. Jag har en trägubbe som jag ärvt,men aldrig tidigare hittat info om skulptören. Det är en murare liknande den i ditt bildarkiv märkt med nr 108. Vet någon om hur stora serier han gjorde?
    MVh
    Henrik i Uppsala

    SvaraRadera
  6. Min far Åke Berg "täljde gubbar" åt Erik under 50,60 och 70 talet. Det var figurer av alla möjliga slag. Så jag tror att Erik signerade även dessa figurer. Vi har även en byrå med gjord av Erik.
    Med vänlig hälsning
    Björn

    SvaraRadera
  7. Hei! Jeg kom tilfeldig vis over en figurin jeg tror kan være laget av Erik Eriksson på en norsk webside og har siden begynt å interessere meg for denne formen for kunsthåndverk. Jeg forsøker å komme inn på fotografiene på picasa-lenken i innlegget over, men den fungerer ikke. Er bildene tilgjengelige på en annen adresse? Hilsen Hege, Oslo

    SvaraRadera