Jodå, Ostindiefararen gick på grund

Stillbildsfotografen Robin Olsson från Hedekas avslöjade i eftermiddags på Bohusläns museum att Ostindiefararen Götheborg faktiskt gick på grund under sin uppmärksammade Kinaresa. Fast så farligt var det inte. Man fastnade en stund på en lerbank då man skulle lämna en asiatisk hamn.

Robin Olsson hade med sig fantastiskt vackra bilder i stora format som han visade i en utställning i Hörsalen på museet. Meningen var att han skulle finnas till hands för att svara på frågor vid sina bilder och sedan kl 18 skulle han hålla ett föredrag till sina bilder.

Men publiktrycket blev så stort att det i stället ordnades fyra tillfällen att höra Robin berätta om sin resa. Det var fullsatt varje gång.

Robin hade skickat in lite arbetsprover till projektet och när han befann sig i norska fjällen blev han uppringd och tillfrågad om han ville flyga till Kina kommande vecka. Han tackade förstås ja och fick tillbringa nio månader som fotograf ombord på Götheborg.

Till varje bild hade han mycket att berätta vilket han delgav den intresserade publiken.

Ett annorlunda julfirande blev det förstås som framgår av den här bilden som Robin visade under sitt föredrag.

Annars fick man klart för sig att för att vara fotograf på Götheborg fick man inte lida av svindel. För att få fina bilder hade Robin fått försöka avlägsna sig så långt bort från skeppet som möjligt, dvs allra högst upp i masttopparna eller hängande i ett rep längst ut under bogsprötet i rykande storm.//

Konditorirestaurang Havet

Jag har fått en fråga om Restaurang Havet som låg i Bohusläningens hus vid Norra Drottninggatan.

Bl a undrar frågeställaren om de fina väggmålningarna finns kvar?

Jodå det gör de. Och att Bohusläningen till fullo inser värdet av dessa förstår man av en artikel den 7 januari 2005. Artikeln handlar om de då pågående restaureringsarbetena. Tidningen hade anlitat konservatorn Maria Lagerqvist som var lyrisk över målningarna.

Jag har förstås hört gamla Uddevallabor som var väldigt förtjusta i restaurang Havet. I en annons i Bohusläningen i februari 1947 sägs det att "i afton blir det musikalisk gissningstävlan på Havet". I en annan artikel från 1950 nämns Havet som restaurangen med stil: "Godsaker av Havets egen tillverkning blir en smakfull juklapp".

En musiker som spelade ofta på Havet var dragspelaren Roy Svensson med sin Roysons orkester. Roys syster bodde i USA vilket innebar att han tidigt fick tips om bra amerikansk musik.

En annan orkester var Willy Martins. Och jag har bett orkesterledaren Willy Martinsson att beskriva restaurang Havet:

"Jag hade för många år sedan en orkester som hette WILLY MARTINS . Mina spelkamrater och jag spelade mycket på olika platser i och runt Uddevalla och speciellt på dom på den tiden mycket populära dansställena Havet och Skansenstugan.

Det jag minns var det ett mycket omtyckt ställe av många Uddevallabor och även andra. Restauranten låg en trappa upp i Bohusläningens hus på Norra Drottninggatan. Där var trevlig inredning och mycket blommor samt ett litet vattenfall strax innanför entren.

Vi stod och spelade i en snäcka som var ganska trång för en orkester då jag tror att den var avsedd för endast en pianist eller liknande. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad ägaren hette, men om inte minnet sviker mej helt var det en dam som var mycket bra att jobba för.

Jag kommer särskilt ihåg en kväll, det var den 22 november 1963 , stämningen var hög redan från början på kvällen men vid 9-10 tiden hördes ett rykte att President Kennedy var skjuten.
Stämningen dalade snabbt och folk började lämna lokalen i sorg efter vad som hänt.

Något mer direkt minne av Restaurang Havet kan jag inte framkalla, men vi tyckte alla att det var en trevligt ställe både att spela på eller besöka som gäst".

Eivor Niklasson i Varberg bidrar med följande minnen:

"Jag läste om resturang Havet. Där arbetade jag 1955 i köket och gjorde varjehanda sysslor. Bl a expedierade vi Bohusläningens personal med Hagge Geigert.

Där var också ett bageri under Havets kök,och den som jobbade förmiddag fick göra iordning frukost och bära ner på en bricka.Vi hade en tvättlina på taket som vi fick hänga upp våta handdukar och disktrasor på, och om jag inte minns fel så fick vi krypa genom ett fönster och killarna på tryckeriet var en våning under snett emot och där var ett allmänt jubel".

Mina egna minnen från Havet inskränker sig till något enstaka besök under värnplikten 1964. Det billigaste man kunde beställa på Havet var silverté, dvs varmt vatten med en sockerbit till. Det var nog inte så populärt från innehavarens sida men det var en del värnpliktiga som gjorde så.//

Mer järnvägshistoria 4

Vi har kommit in i ett stim av järnvägshistorier. Den här bidrar Rolf O med:

"Det är vintertid..
En äldre herre sitter på tåget med sin pälsmössa i knät. Mitt emot sitter en äldre tydligen närsynt dam. Hon betraktar intresserat mannen mitt emot. Efter en stund reser sig mannen för att gå på toaletten. Han lägger pälsmössan på sittplatsen för att markera att den är upptagen.
Den gamla damen tittar nu oavbrutet på pälsmössan som ligger mitt emot henne. Efter en stund kommer mannen tillbaka och damen utbrister: -Han har varit sååå snäll, han har inte skällt en enda gång-.
Hälsningar Rolf O.

En alldeles sann järnvägshistoria 3

Det finns tydligen gott om järnvägshistorier. Nu har jag hört ytterligare en historia som utspelades på Uddevalla järnvägstation...

I biljettluckan på Uddevalla C står biljettförsäljaren. Ett tåg har just kommit in på stationen och in i väntsalen kommer en dam rusande. Hon har en resväska i ena handen och en kappa i den andra. Hon rusar fram till biljettluckan och ropar uppskärrad: "Jag har kommit på galet tåg, hör ni det, jag har kommit på galet tåg".

Biljettförsäljaren svarar lugnt: "Galna tåg har vi inga, men galna kärringar finns de gott om"!//

Lekpark i Teaterplantaget?

I dagens Bohusläningen läser vi att idéerna om en lekpark i Teaterplantaget blir alltmer konkreta. Nu skall det göras en förstudie för att undersöka hur vattensjukt området är och går det att överhuvudtaget att bygga där?
Den här bilden är från en av de årligen återkommande översvämningarna i Uddevalla. Bara i år (januari) har Teaterplantaget varit översvämmat 3 - 4 gånger. Jag tror säkert att det går att bygga där, men till vilken kostnad? Det är inte länge sedan man gjorde förstärkningarbeten av kajen vid Gamla Badhuset för ett flermiljonbelopp.
För övrigt tror jag inte att våra kommunpolitiker till fullo förstår vilket problemområde hela inre hamnen är. De årliga översvämningarna medför skador på befintlig mark och bebyggelse för stora belopp.

En byggnad är jag expert på i detta översvämningsområde och det är Bohusläns museum där jag är fastighetsansvarig (Se min artikel om museet 2007-05-07 här på Uddevallabloggen).
Museet har betydande problem med översvämningsskador. Varje översvämning orsakar nya skador och det känns ganska meningslöst att göra kosmetiska men kostsamma reparationer varje gång då vi vet att snart är det dags igen. Museet har ännu efter drygt två år inte haft ekonomi nog för att kunna laga alla skador efter översvämningen vid stormen Gudrun 2005.
Marken framför museets entré (mellan Museiparken och museet) har sedan museet byggdes 1983 sjunkit med upp till 60 centimeter.

Ta den här stentrappan framför Hörsalen på museet t ex. Den bestod ursprungligen av två trappsteg men efter en del år hade trappan sjunkit så att man fick lägga på ytterligare ett trappsteg och så här ser det ut nu. Hela trappan har fortsatt att sjunka och frågan är om det ens går att lägga på ytterligare trappsteg då det kanske finns risk för att hela härligheten rasar in under byggnaden som står på pålar.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, bygg gärna en lekpark men inte i Teaterplantaget! En sådan bör ligga på "torra land".//

En alldeles sann järnvägshistoria 2

Avlyssnat ur högtalarna på Uddevalla Centralstation för några år sedan:

Hallå, hallå!

Tåget från Göteborg kommer nu in på spår 1.

Spåret fortsätter mot Strömstad!//

Götheborgs ankomst

(Tack Jan Aronsson för denna bilden)



Så kom hon då, Ostindiefararen Götheborg, till Uddevalla. Jag hade fått signaler om att hon var försenad och gjorde mig därför ingen brådska att åka ut till Svenskholmen.

Hade det inte regnat så hade jag cyklat men de senaste dagarnas regn fortsatte även i dag. Det där med bilen visade sig vara svårt. Stört omöjligt att hitta en parkeringsplats.
Så efter att ha kört runt en stund hittade jag en på ICA Kvantums p-plats intill Göteborgsvägen. Och det var hur mycket bilar ocjh männiksor som helt på väg ut mot Svenskholmen och ännu mer därute. Det vete fåglarna om inte det var mer människor i dag är då Strandpromenaden invigdes förra året, trots regnet.

När jag väl var på plats var hon redan framme vid Svenskholmen och fyrade av sina kanoner prick kl 1500 som utlovat. Sedan låg hon där och kajkade runt en stund så att alla fotograferingshungriga skulle få sina närbilder på skeppet.
Slutligen kastade hon ankar och blev liggande med aktern mot publiken på Svenskholmen medan alla andra, exempelvis på Skeppsvikenbergen hade henne på första parkett.

Av Ingvar Oldsberg märkte jag knappast någonting alls men det kanske inte var så märkligt? Att konkurrera med Götheborg var förstås inte det lättaste.//

Mer bilder från Götheborgs ankomst hittar du här http://picasaweb.google.com/Gunnar.Klasson/OstindiefararenIUddevalla/photo?authkey=gBccG7Klzls#5085253406204683410

Underås

Jag får en fråga om stadsdelen Underås, dvs bostadsområdet väster om Uddevalla sjukhus. Det är alltså husen som ligger vid Stjärngatan, Underåsgatan, Jarlsgatan och Vintergatan. Däremot så försvann Norra Järnvägsgatan då stadsmotorvägen byggdes på 1970-talet. I viss mån kan också Annegretebergsgatan räknas till området. Idag har inte heller den gatan någon bostadsadress.

Själva namnet Underås kommer från konsul Cösters stora villa som byggdes 1889 på den plats där Västerskolan nu ligger. Infarten till Underås var från Strömstadsvägen längs en pampig allé i nordlig riktning. Detta var förstås innan Bohusbanan byggdes 1903.

Konsul Cösters villa blev till salu 1920 och 1928 invigdes Max Albin Dahlgrens "Barnhem för flickor" i villan. Dahlgren hade avlidit 1918 och dödsboets alla tillgångar donerades i hans testamente till barnhemmet för flickor. Omräknat i dagen penningvärde motsvarade beloppet drygt 18 miljoner kr. Jag vet inte var jag har läst eller hört det, men Dahlgren lär ha tyckt, att han ville göra något för flickor eftersom Gustafsbergs Barnhus var förbehållet enbart pojkar.

Den gamla villan var inte lätt att anpassa till ett barnhem och när sedan matsalen blev svårt eldhärjad dagen för julafton 1945 föranledde detta att man började fundera på att överge villan.
I stället byggdes 1953 Max Albin Dahlgren skolhem för flickor på tomten. 20 flickor fick här sitt hem. Byggnaden är i dag den Dahlgrenska förskolan.

1955 köpte Uddevalla stad Cösters gamla villa och rev den 1961 för att i stället bygga Västerskolan på tomten.

När husen på bostadsområdet Underås planerades talade man om att de skulle byggas på "Utsiktens äng". Utsiktens bryggeri var den andra dominerande byggnaden på området och bryggeriet ägde en stor del av marken. Bryggeriet var grundlagt 1854 och hade genomgått en omfattande ombyggnad och modernisering 1925-26.

Bohusläningen skriver den 23 februari 1943 att Riksbyggens första bostadskomplex på Underås nu står färdiga. Andra byggmästare var Alvar Elthorp och Gunnar Karlsson. Alvar Elthorp bosatte sig för övrigt själv i ett av husen, Stjärngatan 4 A, och bodde där fram till sin död 1968.

Att lägga märke till är att bostadsområdet Underås alltså byggdes innan man visste att det om några år skulle behövas enormt många nya bostäder i Uddevalla som en följd av Uddevallavarvets tillkomst.
Området har för andra än Underåsborna fört en tämligen anonym tillvaro genom åren. Det finns knappast några bilder att finna i de källor jag brukar leta i vart fall. Däremot verkar det som att de boende själva har trivts gott i området. Tage Berglund, som bott där, beskriver i en artikel i Uddevalla-Posten 1982 Underås som "en lugn och trivsam stadsdel". "Området var en oas utan mopedterror och avgaser ty tiden var sådan att åkaren och vedhandlaren Rudolf Johansson ännu körde ut sina vedkorgar med häst och barnen kunde leka på gatorna med boll, trehjuling och vårarnas "putta kula", skriver Berglund i sin artikel.

Berglund skriver vidare att "frånvaron av sopnedkast gjorde att man fortfarande "gick ut med hinken" och i tvättstugornas lutångor slet husmödrarna sina knogar på de tvättbräden som numera på sin höjd förekommer i något musikband".

Det fanns också en del affärer i området. Frågeställaren minns själv "Joels kiosk" och senare öppnade Valborg Linnea Rappell gottaffär. Barnen kallade henne "Rappan".

Uno Svedung etablerade sin speceriaffär i ransoneringskortens tid och vägg i vägg med Svedung sålde charkuteristen Eriksson både märgpipa och högrev, något som man inte ser så ofta i charkdiskarna i dag.

Hos massören Sandström kunde man få såväl fot- som helkroppsmassage. Det fanns även en damfrisering som hette Labell (La Belle?) i kvarteret. Den innehades av Kerstin Karlsson. Hennes föräldrar Ernst och Elsa Karlsson ägde Norra Tvätten som låg på Jarlsgatan 10. Hyresgästerna i huset delade tvättstigan med Norra Tvätten. Hyresgästerna hade varmvatten bara på torsdagar och fredagar.

Guldsmeden Willard Engdahl bodde på Jarlsgatan 12.

Det skall också ha funnits en man som utförde intarsiaarbeten på Underås.

Utsiktens bryggeri då? Ja till det kommer jag att återkomma senare. Klart är emellertid att Pripps använde det som nederlag de sista åren. Och när det nya nederlaget på Kuröd stod klart 1968 lämnades den pampiga bryggeribyggnaden åt sitt öde, som blev rivning några år senare.//

Götheborg kommer till Uddevalla

Den här bilden visar hur det såg ut den 9 juni då Ostindiefararen Götheborg kom tillbaka till hemmahamnen efter sin fantastiska resa, Ingen har väl kunnat undgå det? Bilden har jag fått av Uddevallakännaren Jüri Kiviloo som sedan flera år är bosatt i Göteborg.

Och i morgon den 9 juli kommer Götheborg till Uddevalla. Det blir en upplevelse som förstås måste avnjutas från Svenskholmen mellan kl 1400 och 1700.
På programmet står det:

• Båtar möter upp Ostindiefararen Götheborg
• Kanonsalut
• Götheborg ankrar upp vid Svenskholmen
• Wakeboarduppvisningar
• Musikunderhållning

Konferencier blir Ingvar Oldsberg.

Befälhavare ombord är Fredrik Göthberg från Bärfendal och besättningen består av 40 personer.

Efter ankomsten går Götheborg sedan till Pininfarinas brygga där den kommer att ligga under Uddevallabesöket.

På tisdag kl 14 öppnas Götheborg för allmänheten.

Onsdag - fredag kommer den att hållas öppen för allmänheten kl 10 - 20 varje dag.

Man kan ta sig till Götheborg med m/s Gustafsberg som avgår varje timme från Södra hamnen eller åka med gratisbussar varje hel och halv timme från Kampenhof och Torps köpcentrum.

På onsdag och torsdag arrangerar Uddevalla Centrumutveckling ett stort arrangemang för alla barn på Kungstorget: "Alla barn blir pirater".

Och på onsdag kommer Robin Olsson att visa bilder och berätta från Götheborgs kinaresa. Jag tror att jag har rätt då jag påstår att Robin var med på hela resan.

Kort sagt: "Missa inte detta!"//

Vattenrutschbanan i Skeppsviken - igen

Vattenrutschbanan i Skeppsviken är fortfarande ett populärt samtalsämne fast den har varit borta i årtionden. Många har egna minnen från den. Lasse T har skickat mig sin historia:

"Minnen från Uddevalla 1959 -1960

Undertecknad gick på Uddevalla Praktiska Realskola åren 1958-1962.

Hösten 1959 hade skolan flyttat från sin plats vid Kålgårdsberget till nybyggda
1-plans lokaler vid Göteborgsvägen.

Jag och min kamrat från Ellös bytte vårt hyresrum från Sigelhultsvägen, där vi tillbringat första studieåret, till ett rum på Göteborgsvägen 18D.

Det betydde att det inte var så långt att cykla ut till Skeppsvikens badplats, vilket också hände några gånger efter skoltidens slut. Det måste väl ha varit efter sommarlovet någon varm kväll i augusti som jag minns en episod som inte slutade som vi hade tänkt…..

Det fanns vid denna tiden en ganska stor ”rutschkana”, byggd i trä med två tillhörande
”slädar”, också i trä, ganska tunga sådana. Det var alltså meningen att man skulle släpa eller
bära en av dessa slädar uppför berget och uppför en trätrappa så att man befann sig på toppen av kanan. Därefter satte man sig på släden och så bar det iväg utför!

Kanans nedre del mynnade en bit ovanför vattenytan, så om man hade rätt tyngdpunkt och lite tur kunde det bli en planande färd en bit ut över vattnet. Ibland försökte vi att åka två pojkar samtidigt på släden men det misslyckades oftast pga övervikt bakåt. Jag måste också nämna att det fanns ett pump på sidan av träställningen, en manuell sådan, med ett trähandtag som skulle föras fram och tillbaka. Pumpen var förbunden med en sugledning nerifrån vattnet samt en tryckledning som mynnade i två utlopp högst upp i backen, så att träet blev vått. På så vis skulle skulle det underlätta för kälkarna att få högsta möjliga fart nedför.

Nåväl, efter att ha provat ett antal åkturer, fick jag en idé. (Vi gick ju tekniska linjen på UPR och hade börjat läsa en del om friktion, mm). För vår (magra) veckopeng köpte jag och min
rumskamrat ett paket såpa och följande dag åkte vi åter till Skeppsviken och lyckades avbryta övriga pojkars åkande så pass lång tid som det tog att klättra och samtidigt smörja in hela trävirket med såpan.

Nu skulle det bli åka av! Jag minns att besvikelsen var stor när det visade sig att det inte gick ett dugg fortare än det hade gjort vid våra tidigare turer.

Långt efteråt, med tillltagande ålder och visdom, förstod jag att dom grönalger som bildades efter det oupphörliga pumpandet med saltvatten och kanske också med hjälp av solljuset, nog gav den lägsta friktion som kunde åstadkommas…..

Åkattraktionen försvann väl några år senare, jag minns inte när, men det var nog ganska riskfyllt med tanke på att man kunde träffa huvudet på personer som simmade utanför
och inte hann undan då släden kom farande. Jag kan inte minnas att det fanns någon avspärrning….

Lasse T.//

Lilla Dan i Uddevalla

I eftermiddags anlöpte plötsligt en av Danmarks mest kända segelskutor Lilla Dan Uddevalla och lade till vid Museibryggan.

Hon är byggd av ek och bok i Svendborg 1951 och var från början Lauritzen rederis skolskepp. Numera lär hon hyras ut som charterfartyg.

Lilla Dan är 34,1 m lång (inkl. bogspröt), 6,2 m bred och har ett djupgående på 2,35 m. Segelytan är 280 kvm.

Kul i alla fall att hon nu är i Uddevalla.//

"Detta är fel tåg!" - en sann järnvägshistoria

Något år före sin död 1999 berättade Uddevallasonen Sune Sundberg följande alldeles sanna järnvägshistoria vid en berättarafton på Bohusläns museum.

Sune var en mycket god berättare som man gärna lyssnade till. Som tur är skrev han ned en del av sina tankar i böckerna Dikter 1993 och Dikt och verklighet med bilder 1997.

I den senare boken berättar han sitt järnvägsminne från Uddevalla centralstation:

"I samband med mönstringen till militärtjänst blev jag beordrad att genomgå skärmbildsundersökning vid Svenshögens sanatorium. Härtill nödd och tvungen tog jag ledigt från snickerifabriken för en dag.

Detta var strax efter kriget, jag riggade mej som brukligt var vid denna tid, alltså i trenchcoat, med bred läderrem samt en bredbrättad hatt, den var huvudsaken, annars ansågs man inte vara klädd.

Kommen i god tid till centralstation, som på 40-talet var mycket trafikerad, av såväl persontrafik som frakttransporter, spenderade i pressbyråns kiosk någon krona på godis (mexikanare och Alpolles sportkola) samt en tidning av märket Se.

Går ombord på tåget, hänger snyggt och prydligt upp nämnda klädesplagg och fördjupar mig i tidningsläsande.

Under tiden kommer det in en militär, utan någon som helst gradbeteckning, och slår sig ner mittemot mig vid fönsterplats.

Jag tittar stundtals upp och ser hur det växlas in vagnar på de många spåren på stationsområdet.

Men återgår ganska snart till mitt tidningsläsande, då jag ser att den vagn vi sitter i, militären och jag, börjar röra på sig i fel riktning, men slår mig till ro med att det bara gäller en inväxling till rätt spår.

Efter några minuter känner jag dock att det är bäst att kolla läget. Går därför ut på plattformen mellan vagnarna och sträcker mig ut, för att till min stora häpnad se att hela tågsättet ångar på för fullt norrut mot Strömstad.

I detta läge inser jag till fullo mitt misstag, rusar snabbt in i kupén, rycker i all hast mina kläder och säger i förbigående: "Detta är fel tåg!"

Springande tar jag mig ut på plattformen igen, rullar ihop trenchcoat och hatt och kastar detta bylte av tåget, samt inväntar ett lämpligt ställe för att själv hoppa.

Tåget hade då nästan kommit till den plats där den nuvarande vägbron mot Skogslyckan är belägen.

Allt gick bra, kanske en aning omtumlad bara, men man var ju gudskelov lite spänstigare vid denna tid.

Men då händer detta: Ytterligare en man hoppar från tåget - ja, just det - den militär som suttit mitt emot mig.

Sedan vi borstat av oss banvallsdammet, säjer jag med glädje i rösten, att det var en herrans tur att jag kom av helskinnad för jag ska på läkarundersökning på Svenshögen i dag, och det här blev ju helt fel.

"Vart gick det här tåget då?" frågar min nyvunne hopparkompis. "Till Strömstad", blev mitt svar.

"Till Strömstad! Det var ju dit jag skulle", skriker mannen och blir tvärilsk på mig som hade uttryckt det så "att det var fel tåg"!

Tablå!

Eftersom vi båda skulle tillbaka till centralstation, så hade vi sällskap, men under fotvandringen fick jag mycket ovett för att, som han tyckte, jag lurat honom av det tåg han skulle ha medföljt till Strömstad och den närbelägna förläggningen där. Så nära en rejäl smocka har jag senare i livet aldrig varit.

Så därför go' vänner - se till att ni hamnar på rätt tåg - och skulle ni trots allt hoppa från tåget, så säg det för all del inte till någon annan.

Denna story är till alla delar en självupplevd och sann historia".

Järnvägsnostalgi den 19 augusti

I dag hade jag förmånen att göra ett studiebesök hos Bergslagernas Järnvägssällskap i Göteborg där jag guidades av dess ordförande Morrgan Claesson.

Ångloket på bilden är ett av dem som skall dra veterantågen söndagen den 19 augusti. Anledningen är att det är 100 år sedan Södra Bohusbanan invigdes.

Bergslagernas Järnvägssällskap har byggt upp en otrolig anläggning i Gamlestaden i Göteborg. Man har Sveriges största fordonspark med inalles 120 vagnar och lok av alla möjliga slag. Sällskapets målsättning är att bland annat bevara och vårda rullande materiel från Bergslagsbanan och andra järnvägar i västra Sverige.

Sällskapet bildades 1972 och arrenderar sedan 1986 ett stort markområde av Göteborgs kommun. På området har man byggt en bangård med sammanlagt 1900 meter räls.

På jubileumsdagen den 19 augusti kommer det att gå två veterantåg dragna av ånglok på Bohusbanan mellan Uddevalla och Göteborg. Ett tåg går Uddevalla - Göteborg tur och retur och det andra Göteborg - Uddevalla tur och retur.

Det blir tre avgångar från Uddevalla under dagen: Kl 09.10, 12.25 och 16.40. Tågen stannar i Ljungskile, Svenshögen, Stenungsund (möte), Stora Höga, Kode, Ytterby och Säve.

Västtrafik kommer att annonsera hela tidtabellen och var och hur man kan köpa biljetter. Och dessa biljetter kommer också att gälla på Västtrafiks egna tåg som går som vanligt enligt tidtabellen under dagen. Det finns således gott om kombinationsmöjligheter. Och vill man kan man åka tåg hela dagen för samma pris. Hembygdsföreningarna längs Bohusbanan kommer att ha olika aktiviteter vid stationerna.

Ja detta blir en nostalgidag utöver det vanliga för järnvägsälskare. Markera dagen i din almanacka!//

Bergslagernas järnvägssällskap http://home4.swipnet.se/~w-45439/BJs1s.html

Bagare Ekstedts häst

I mer än 70 år bakade Ekstedts bageri bröd i Uddevalla. Bageriet, som låg på Kilbäcksgatan 5, lades ned den 1 juli 1974.

Ekstedts bageri levererade i många år bröd till affärerna i Uddevalla med hjälp av hästen på bilden. Eftersom kunderna var livsmedelsaffärerna i staden så lärde sig hästen exakt vilken väg den skulle gå. Brödkusken hade bara att lasta på kärran och sedan mana på hästen att den skulle börja gå.

Sagt och gjort. Hästen gick upp till nästa korsning, svängde till höger och stannade framför den första affären. Brödkusken bar in brödet till affären och manade på hästen att fortsätta, vilket den gjorde till nästa affär där den stannade.

Så här fortsatte turen tills tiotalet affärer fått sina leveranser. Då gick hästen hem till stallet igen. Dag efter dag, månad efter månad och år efter år upprepades detta. Kunderna var desamma. Hästen var programmerad på turen.

Så hände det sig att en finare Uddevallafamilj skulle ut och finåka en söndag och det visade sig att den hästen de brukade hyra var upptagen. Då frågade mannen i familjen bagare Ekstedt om han fick låna dennes häst? Ekstedt som egentligen inte var vidare förtjust i mannen svarade efter en stunds tvekan ja.

Exakt på rätt tid stod ekipaget på plats och färden kunde börja. Hästen gick sin vana trogen upp till nästa korsning och svängde under livliga protester från sin nye kusk till höger och stannade framför den affär den brukade gå till som den första på brödturen.

Och där stod hästen! Den rörde sig inte ur fläcken trots kuskens ihärdiga försök att få den att röra sig framåt. Det hela började bli lite pinsamt för flanerande Uddevallabor började visa sitt intresse för skådespelet. En del som kände till hästen såg förtjusta på medan den tillfällige kusken försökte få fart på den.

Kusken kom då på att om han tog med sig något från vagnen och gick fram till dörren på affären så kanske hästen skulle tro att affären fått det bröd som brukade levereras under brödturen. Och si, det fungerade! Sedan kusken hoppat upp på kuskbocken igen gick hästen, till nästa affär... och till nästa.... och till nästa... och vid varje stopp fick kusken låtsas leverera bröd. Efter en god stund var man tillbaka framför bageriet igen.

Det som från början var tänkt som en trevlig familjeutflykt för den lite finare Uddevallafamiljen blev en pinsam historia som man pratade om länge i Uddevalla. Till saken hör att bagare Ekstedt lät bli att ta ut hyra för utflykten.

Bernstones villa

Det här huset på Lagerbergsgatan 23 finns inte längre. Det är den Bernstoneska villan. Tandläkare Josef Bernstone föddes 1865 i Västerlösa, Östergötland. Han kom till Uddevalla som ambulerande tandläkare 1889 och annonserade då i Bohusläningen att han "emottager besök den 18 juni uti enkefru Backmans hus".

1892 förlovade han sig med 21-åriga Hulda Beatrice Kronberg som var född i Krokstad i Sörbygden men som hade bott i Stockholm några år. Om han gifte sig med henne vill jag låta vara osagt men 1910 gifte han sig i vart fall med Ester Nilsson från Halmstad.

Bernstone var en berest man och gjorde ofta utlandsresor. Exempelvis deltog han vid tandläkarekongressen i Paris 1900.

Samma år hade Alban Thorburn, som ägde Margretelund på Lagerbergsgatan 25, styckat av ett antal stora tomter på sin fastighet och på dessa byggde några välbeställda Uddevallabor sina villor mellan åren 1900 och 1903. Gatan var helt ny och saknade förbindelse västerut mot Västerlånggatan. Den kallades för Villagatan.

I juli 1901 fick Bernstone byggnadslov för sin villa och den stod klar 1903. Det var fem stora villor som byggdes samtidigt och jag tycker nog att Bernstoneska villan var den vackraste. De andra fyra villorna finns kvar idag.

Då han fyllde 60 år skrev Bohusläningen: "Sedan ett par decennier tillbaka söker sig d:r Bernstones klienter till hans egen vackra bostad vid Lagerbergsgatan. Många äro de, ofta långväga ifrån, som lärt sig värdera hans samvetsgrannhet och skicklighet.
Tandläkare Bernstone, som i flydda dagar var en uppburen sångarbroder, är högt värderad för gedigna personliga egenskaper. Han tillhör de mera beresta i vår stad och är en man med öppet öga och sinne".

I juli 1954 skriver Bohusläningen att den 89-årige Josef Bernstone har kommit hem från USA med tavlor i bagaget. Han dog på Ranneberg den 21 mars 1958 vid 93 års ålder.

Året därpå köpte Uddevalla stad villan. Om staden redan då hade planer på att bredda Lagerbergsgatan eller om de kom först senare vet jag inte, men den tänkta breddningen skulle kanske ha inneburit att fler av dessa stora villor hade rivits.//

Namnförbistring eller "kärt barn har många namn"?

Ljunggrens karta 1855



Redan innan jag hade läst Karin Gistedts krönika i dagens Bohusläningen hade jag fått ett mejl med frågan om det heter Svenskholmen eller Svenssonsholmen? En person som hade läst tidningen före mig hade reagerat.

Händelsevis råkar jag veta att det nu heter Svenskholmen. Det står i kommunens planer och handlingar och tillkom på förslag från Uddevalla Hembygdsförening då vi skulle yttra oss över en kommunal handling för några år sedan. På den tiden kallade man den för "Halvön" och det vore bättre att ge platsen ett namn ansåg vi. Det anammades och när man nu i olika sammanhang läser om platsen i tidningen så står det mycket riktigt Svenskholmen. Låt oss fortsätta att kalla platsen det.






Ekonomiska kartan 1937





Annars är det mycket riktigt så att de ursprungliga holmarna i olika sammanhang och vid olika tider haft namn som kan kopplas till både det ena eller det andra. Det finns i Uddevalla flera exempel på sådan namnförbistring.

• Teaterplantaget kallas i dag ofta Badhusparken.
• Aschebergsplatsen kallas oftast för Sagaplan (och som jag brukar säga på mina stadsvandringar att jag skulle själv aldrig använda namnet Aschebergsplatsen om jag stod där och behövde kalla på ambulans. Då skulle jag säga Sagaplan för då vet jag att ambulansen hittar direkt).
• Östra skolan kallas i kommunala planer för Österskolan. I dag kallas den för Kroppshyddan.
• På en vägskylt vid Kopparsberg står det Koppersbergsvägen.
• etc etc

Vad är rätt och vad är fel? En sak är säker att ortnamn förändras över tid och man kan ibland svårligen säga vad som är det rätta. Men låt oss göra en liten betraktelse över holmarna som är upphovet till denna blogg.

I "Ortnamnsboken" av Carl Sigfrid Lindstam 1966 har jag slagit upp sidan 242. "Svekholmen, Svenskholmarne eller Svenssons holmar. U; Svekholmen 1855 K, Svenssons holmar EK, GK; namnets ursprungliga form är oviss; ett Svensholmen under Kärra i Herrestads socken ligger rätt nära; jämför även adjektivet Svensk och fartygsnamnet Svenske."

I avsnittet ovan hänvisar författaren till några olika kartor. På Ljunggrens karta från 1855 står det Svekholmen. På den ekonomiska kartan från 1937 står det Svenssons holmar.

Hur kan det då komma sig att det står så olika? Förklaringen tror jag är ganska enkel. De som ritat kartorna har frågat vad olika ortnamn heter och då har man ofta gått på den muntliga tradtionen och den varierar över tid. Jämför exempelvis Teaterplantaget ovan. Fram till 1958 låg Uddevalla teater där och det var ingen som ifrågasatte att den vackra parken framför teatern kallades för Teaterplantaget. I dag finns det inte ett spår av någon teater men Gamla Badhuset ligger där fullt synligt så det är lätt att förstå att det blir Badhusparken i stället.

Och förresten, kommer kommande generationer att förstå varför det heter Svenskholmen? Det är ju en halvö!//

Kapten Kocks förlisning med Elmaren

Det här är sjökapten Jacob August Valentin Kock född i Ljungskile den 7 januari 1880. Kapten Kock var befälhavare på Transatlantics fartyg M/S Elmaren som förliste under mycket dramatiska omständigheter den 9 maj 1921. Kapten Kock var vid tillfället inskriven vid Uddevalla sjömanshus.

Elmaren levererades från Götaverken 1920 och var på 9 250 ton dödvikt. Fartyget var ute på sin jungfruresa och lämnade Melbourne i Australien den 22 april 1921 med full last av vete. Destinationen var Antwerpen i Holland via Suezkanalen. Besättningen bestod av 48 man inklusive kapten Kock. Bland besättningen fanns den unge Ragnar Brockman med examen från Navigationsskolan i Göteborg. Ragnar har viss betydelse för den fortsatta historien.

Elmaren gick på en närmast spikrak kurs från Australiens sydvästspets mot ön Sokotra vid Adenbukten. Längs den utstakade linjen låg då som nu den s k Chagosarkipelagen ca 1700 km söder om Indiens sydspets. Trots att vattnen vid arkipelagen ansågs svårnavigerade, inte minst beroende på strömförhållandena, gick Transatlantics fartyg ofta den vägen. Goda strömkartor fanns till hands. Vädret var klart när fartyget på kvällen den 8 maj beräknades sikta Diego Garcia, den största av öarna. Ön kunde emellertid inte upptäckas varför kapten Kock räknade med att strömmarna fört fartyget västerut. För säkerhets skull gav han order om att ändra kursen så att fartyget skulle passera den närmsta ögruppen Six Islands på säkra tre sjömils avstånd.

Kl 3.48 på natten den 9 maj rände Elmaren med full fart upp på ett korallrev vid Six Islands där det blev stående med fören en bit upp. Man försökte genast backa av revet men det misslyckades. Situationen såg emellertid inte helt hopplös ut. Vid sextiden på morgonen började besättningen att dumpa vetelasten överbord. Samtidigt vände tidvattenströmmarna varför man gjorde ett nytt försök att backa av korallrevet.

Fartyget hade sprungit läck och man länspumpade för fullt. Dock var det hela fruktlöst och senare på dagen lade sig fartyget tvärs korallrevet genom påverkan av strömmar och vind. Elmaren hade fastnat sex nautiska mil från närmaste ö. Ön var emellertid bebodd och "infödingarna" där kom ut i småbåtar för att undersöka vad som hänt.

Redan från början bedömde kapten Kock att det inte fanns någon omedelbar fara för besättningen men ändå sändes nödsignaler redan fem minuter efter grundstötningen.

Nästa dag den 10 maj började besättningen att överge fartyget. Man använde livbåtarna för flera transporter in till land. Proviant, besättningens tillhörigheter mm togs iland. De kommande veckorna togs allt mer iland från Elmaren som alltmer övergick till ett stadium av ett rent skeppsvrak. Den 20 maj finns det antecknat i skeppsdagboken att "hela radiostationen uppsatt i land, anordnat lufttanken till visslan som ångpanna och ångkompressorn som ångmaskin till drivkraft för den samma". Att kapten Kock och hans besättning kunde få med sig radion i land var ingen enkel sak. Den var ju fast monterad ombord. Men den skulle visa sig få en avgörande roll för att besättningen så småningom kunde ta sig från ön.

Historien om denna förlisningen är naturligtvis mycket längre och framförallt mer spänande än jag har kunnat återge med dessa rader. Kapten Kock hade radiokontakt med Elmarens systerfartyg Tisnaren den 26 - 29 juni och det blev också Tisnaren som slutligen undsatte besättningen. På kvällen den 29 juni lämnade kapten Kock ön som siste man och tog sig ut till Tisnaren och räddningen.

Elmaren bröts med tiden ned helt och försvann från horisonten och här hade historien om kapten Kock och hans skepp kunnat sluta, men det gör den inte. En engelsk dykarexpedition upptäckte 1973 vraket efter Elmaren på 30 meters djup. Fartyget identifierades genom att skeppsklockan hittades. Genom att skrovet var uppfläckt utgick man ifrån att fartyget hade förlist med man och allt. Det hölls en gudstjänst på stranden och man satte upp en minnestavla. Pliktskyldigasta anmäldes upptäckten till Lloyds register i London där man uppgav att fartyget försvann spårlöst 1921.

Den unge Ragnar Brockman då? Historien om honom fortsätter med att han seglar på nytt med Transatlantic och några år senare bosätter han sig i Melbourne. Hans efternamn lät alltför tyskt i 20-talets Australien varför han antar efternamnet Anderson.

Ragnar Anderson blir vid hög ålder far till två söner. Den ene sonen heter Keith och är kusin med min svärfar Gunnar Brockman. Keiths dotter Lisa, som är jämnårig med våra yngsta döttrar, har besökt oss två gånger under 2000-talet. Lisa hade med sig Ragnars fotoalbum med de enda bilderna som finns av den förlista Elmaren.

I slutet av maj i år kom Keith och hans fru Deidre på besök till oss. Det var första gången Keith besökte sin pappas hemland och vi gjorde vårt allra bästa för att de trevliga släktingarna skulle få ut så mycket som möjligt av sitt besök i Sverige. Pappans hemstad Göteborg var naturligtvis viktig men även Bohuslän förstås.

Vi besökte Skalbanksmuseet, Gustafsberg, Bohusläns museum, Nordens Ark, Ävja stenbrott, Vitlycke museum med världsarvsområdet mm mm.

Keith har ytterligare två vuxna barn. Dottern Erin är sedan i våras aupair i England och nu om några veckor kommer också hon till oss på sitt första besök i Sverige.//

Bohusläningen länkar till Uddevallabloggen

Från och med i dag länkar Bohusläningen på sin nätupplaga http://www.bohuslaningen.se/ till Uddevallabloggen. Det är den här loggan som utgör själva länken.

Jag tycker att det är oerhört roligt och stimulerande att tidningen på det här sättet uppmärksammar Uddevallabloggen. Det borde innebära att jag når ut till ännu fler läsare.

Jag hälsar därför gamla och nya läsare välkomna och tar tacksamt emot tips eller frågor om saker att skriva om.//

Pater Noster tillbaka på Hamneskär

I morse var det till att gå upp i ottan för en bilfärd till Rönnäng på Tjörn. Den här synen mötte mig då. Det var som om jag försattes fem år tillbaka i tiden till den 30 juli 2002. Då såg det ut ungefär så här. Fyren lyftes iland och när arbetet med att blästra och renovera den hade kommit en bit på väg konstaterades, att den var i ett uselt skick. Det var i stort sett målarfärgen som hållit i hop den. Vi var några stycken som tackade vår lyckliga stjärna att den hade hållit medan vi klättrade omkring högt däruppe.


Det hela fick avbrytas och i delar fraktades Pater Noster till Sörvik i Uddevalla där den låg till sommaren 2004. Då hade Pharmadule Emtunga uppenbarat sig på scenen och sagt att de ville restaurera fyren. De hade letat efter ett marknadsföringsprojekt och hade hört på radion att Pater Noster låg nedmonterad på kajen i Uddevalla.

Sedan dess har det runnit mycket vatten i Bäveån...., men idag var det alltså dags att sätta tillbaka fyren på samma plats som den byggdes på 1868.

0545 var vi på plats för då skulle den gigantiska danska kranen Samson föra ut den till Hamneskär. Det visade sig genast att det hela var försenat. Nya besked, kl 0900 skulle det vara avfärd. Men först skull den lyftas av pråmen Farao från Lysekil där den stått på sin lilla turné som inleddes vid Göteborgsoperan den 27 juni. Nästa besked var kl 1000 och det blev kl 1120. Trodde vi! Då hängde Pater Noster i Samsons stora arm 15 meter upp i luften.


Då gick "gubbarna" på lunchrast! Inte förrän kl 1230 bar det äntligen iväg mot Hamneskär. En smärre armada av fritidsbåtar och nyttobåtar följde efter Samson som med Pater Noster hängande högt upp i luften stävade mot Hamneskär.






Kl 14 var ekipaget framme vid Hamneskär där redan inbjudna gäster stod och väntade i ösregnet. Inte förrän kl 1720 tog dock Pater Noster mark på sina fundament igen.
Bohusläns museum, som har förvaltat fyren sedan 1978, kunde därmed överlämna Pater Noster till Fastighetsverket.//

Vill du se mer bilder kan du gå till mitt webbalbum http://picasaweb.google.com/Gunnar.Klasson/PaterNoster02?authkey=zCAXsEnSmeQ

Du kan även besöka http://www.paternoster-fyren.com/

Uddevallavarvets stapelbäddar snart jämnade med marken

Så här kunde det se ut en gång på Uddevallavarvet. Varvets första stapelbädd fick sällskap av ytterligare två på det trånga varvsområdet. Och storlekarna på fartygan ökade så att stapelbäddarna fick förlängas ut över Rikstvåan som vägen mot Strömstad hette då. Varvet expanderade senare med Sörviksvarvet som först byggde fartyg på stapelbädd men senare byggdes den stora dockan där Nanny byggdes.

Idag ser det ut så här på det en gång så stolta varvsområdet. Det är inte mycket kvar av stapelbäddarna som har bilats sönder till oigenkännlighet. Och de innehöll inte bara betong utan tusentals ton armeringsjärn som kanske framgår av bilderna.

Norska Kynningsrud AB äger nu området men då företaget köpte det gamla varvsområdet av Uddevalla kommun ingick det i köpet att kommunen skulle ta vissa kostnader för att återställa varvsområdet.//

Karl XII:s sten eller Glimmingestenen

Strax väster om Glimmingens motorstadion längs den gamla landsvägen (precis söder om järnvägen) mot Uddevalla ligger den här stenen. Den har genom århundraden omtalats i skrift och kanske än mer i den muntliga traditionen.

Karl XII:s sten, Kung Karls sten, Glimmingestämmestenen och Vilestenen än några av benämningarna på den.

Axel Emanuel Holmberg skriver om den i sin Bohusläns historia och beskrifning 1842, del II följande:

"På Glimmingens skog, uti den s.k. Glimmingsstämma, ligger, till höger om landsvägen som går till Venersborg, ett aflångt stenblock, vid hvilket hvarje förbipasserande likprocession gör halt, för att deruppå en stund uppsätta liket. Stenen kallas Kung Carls sten, och tros det att Carl XII burit den från ett närliggande berg till sitt nuvarande ställe, för att hvila sig derpå under en marsch; men stenens storlek visar, att denna sägen icke innehåller annat än ett uttryck av den kolossala beundran, som Sveriges allmoge skänkt den store kämpakonungens minne.

Det är emellertid bekant, att Carl XII:s lik balsamerades i Uddevalla, och bars derifrån den 7 januari 1719 genom Venersborg till Stockholm. Sannolikt hafva bärarne då rastat på Glimmingens skog, och hvilat den konungsliga likkistan på berörda sten - ett antagande som nöjaktigt förklarar såväl stenens namn, som dess nuvarande bestämmelse".

Landsvägen mellan Vänersborg och Uddevalla var på 1700-talets andra hälft förmodligen Sveriges bästa landsväg. Här gick det dagligen massor av tunga transporter av stångjärn och timmer från Vänersborg till utskeppningshamnen Uddevalla. En sådan hårt trafikerad väg var det naturligtvis nödvändigt att underhålla väl.

Karl XII:s sten är i dag så gott som bortglömd varför här görs ett försök att råda bot på den saken. Mitt på stenen finns ett monogram inhugget. Det syns knappt men jag vill avråda från att försöka rengöra stenen så att det framträder bättre. Det gjorde en person för några år sedan och målade dessutom i monogrammet. Säkert var det i all välmening men stenen är ett registrerat fornminne och bör hanteras av sakkunniga så att den inte skadas.//

Motocross VM finaldagen

Antonio Cairoli i suverän stil.

Det blev italienaren Antonio Cairoli, VM-ledaren i MX2-klassen, som blev den store segerherren på Glimmingen. I det första heatet stod han på öronen i startkurvan och kom iväg som 29:e och näst sista man i fältet. Han svarade dock för en formidabel uppkörning och knep till sist andraplatsen efter dagens stora överraskning, blott 17-årige engelsmannen Tommy Searle. På sista varvet såg det ut som Cairoli skulle komma ikapp men han fick en stoppsladd med ett knappt halvt varv kvar.


Kenneth Gundersen i ledningen i första heatet.


I detta heatet tog norrmannen Kenneth Gundersen starten och såg länge ut som en segrare men bakbromsen slutade att fungera men han hamnade på en hedrande tredjeplats bakom Searle och Cairoli.

I det andra heatet tog Cairoli starten och ledde ända in i mål. Tvåa var Christophe Pourcel, Frankrike, och trea sydafrikanen Tyla Rattray. Kenneth Gundersen hade fått problem med magen efter första heatet och kom därför inte till start.

Sammanlagt vann Antonio Cairoli MX 2 och tog 47 VM-poäng. Tvåa var Tommy Searle, 41 poäng, och trea tysken Marcus Schiffer med 29 poäng.

Sammanlagt leder nu Cairoli VM-tabellen med 439 poäng före Christophe Pourcel på 337 poäng.

En välutrustad liten gutt på pappas arm hejar fram Kenneth Gundersen.

MX 1-klassen trodde jag var upplagd för suveräne VM-ledaren Joshua Coppins men han fullföljde gårdagens prestationer med fortsatt lojt åkande. Han var med andra ord inte att känna igen utifrån de tidigare VM-resultaten.

I första heatet vann istället belgaren Ken de Dycker med estländaren Tanel Leok tvåa och belgaren Kevin Strijbos trea. Coppins blev här fyra.

Det andra heatet leddes länge av Ken de Dycker men plötsligt slutade han åka och släppte förbi sig landsmannen Steve Ramon som alltså vann. Coppins belade här en sjätte plats.

Sammanlagt vann Ken de Dycker Uddevallas Grand Prix of Sweden med Steve Ramon på andra platsen och Tanel Leok trea. Joshus Coppins blev sammanlagd femma.

I VM-tabellen leder fortfarande Coppins med 401 poäng före Steve Ramon 312 poäng och italienaren David Phillipaerts 257 poäng.

Damerna då? Ja det som för mig satte sin prägel på loppet var två svåra olyckor. I det första heatet drabbades tyvärr vår egen Elin Mann av en omkullkörning redan ett halvt varv efter starten. Det kom olika bud om hennes tillstånd men det senaste jag hörde var att axeln hade gått ur led och att hon hade förts till Uddevalla sjukhus för att röntgas.

I det andra heatet var det världens hittills bästa kvinnliga motocrossåkare tyskan Steffi Laier som gick omkull i en brant utförsbacke Det såg riktigt illa ut och hon blev liggande länge även efter att läkare och andra sjukvårdskunniga hade rusat till. Hon bars bort till synes medvetslös.

Nu ser det ju ofta värre ut än det är och vi hoppas att båda flickorna klarade sig någorlunda.

Dagens vinnare i Women´s Motocross World Cup blev nyazeeländskan Katherine Prumm före fransyskan Livia Lancelot och på tredje plats tyskan Maria Franke.//