Kvällens vandring på Kasen

35 personer var samlade när vi ikväll vandrade på Kasen. Med egen erfarenhet av Kasen deltog Åke Niklasson och Margareta Josefsson, fortfarande boende i förvaltarbostaden på Kasen. Det är ju förstås ovärdeligt att personer som har egna minnen är med vid ett sånt här tillfälle.

1989 gick jag runt på Kasen med en bandspelare och intervjuade Sven Johansson, då 86 år och numera avliden. Men intervjun har sedan skrivits ut på Bohusläns museum.

Om Kasens skola sa Sven så här (GK är undertecknad och SJ är Sven):

Här var en fin skolgård, fint krattad. Staket, fint målat. Så var det en veranda, som det är nu, men den var öppen. Ingången därifrån var inte så, det var öppet och fint. Det var alla tiders. Vi var ju många barn här. Det är ynkligt att se. Här är väl en familj, Widéns Elsa.

GK                  Hur många barn var ni som gick i skolan här?

SJ                    Vi var väl 7-8 i varje klass. Vi var 4 klasser. Det var ju varannan dag. Jag har aldrig gått annat än varannan dag. Måndagen, onsdagen och fredagen gick folkskolan. Vi hade ju samma lärarinna. Tisdagen, torsdagen och lördagen gick småbarnen i första andra och tredje klass i småskolan. Det var 4 klasser i folkskolan. Sedan var det gjort och sedan började vi läsa. Därefter började vi jobba, Ja inspektorn kom ju och hämtade oss. De största ville han ha när det var skördetid. Det tyckte ju vi var mycket bättre att komma ut, ha en häst och köra och räfsa och vara med i lassen och ta emot hö. Det tyckte vi var mycket bättre än sitta i skolan, det hade vi inget intresse av. Sådant var det på den tiden.

GK                  Vad sa lärarinnan då, när ni…?

SJ                    Hon tillstyrkte det. Så fort han kom och knackade på dörren. Då tittade vi, ja där kommer han, ja, ja. Jag ska ha Sven och jag ska Nils och jag ska ha den och den idag. Vi ska köra hö. Jaja, sa lärarinnan det får han få. Vi fick gå med en gång. Det tyckte vi ju var så bra, att slippa och sitta där och läsa.

GK                  Vem var lärarinnan?

SJ                    Elvira Johansson, hon hette Gustavsson sedan. Hon blev ju gift sedan med kuskens son på Kasen.

Den här byggnaden kallade Sven för Mejeriet:

GK                  Det här mejeriet har det alltid sett ut så här?

SJ                    Det har alltid sett ut så ja, samma fason. De har väl lagt på nytt tegel. Det skulle jag tro. Det var ju gammalt och dåligt, sedan har de väl målat det. Luckorna och fönsterna är ju desamma. I den ändan hade de strykrum och tvättrum. När de fick tvättat så bar de in grejerna där och stod där och strök. Där hade de så roligt töserna. De hade en stor ugn så de bakade mycket. I den änden i de fönsterna, där var kylrummen, det var stora kylbassänger, ovanpå där var det en massa skrot. Jag kan inte förstå varför de hade det där. Det var aldrig någon uppe där. Det fönstret som är ovanpå där var en trappa upp till en svale som ladugårdskarlen hade. Sedan hade han köket där och rummet på den sidan. Sånt var det då.

Den 10 juli 1823 steg de första Thorburns iland på Kasenabben och 100 år senare, 1923, restes den här minnesstenen vid en ceremoni på Nabben.

När varvet kom 1946 fick stenen flyttas till i närheten av infarten till Kaseliden. Men 1973 fick den flyttas igen och står nu vid sidan av Mejeriet. Där invigdes den exakt på dagen 150 år efter landstigningen på Kasenabben,

Vid Varvsvägen ungefär mitt för infarten till Kasen ligger det här klippblocket som är full med hällristningar. Det är en falsk hällristning med kända ristningar från andra bohuslänska hällristningslokaler. Men den är tillverkad på 1800-talets mitt så nog är den gammal. Ibland är ristningarna imålade så att de syns tydligare. 

Jag har tidigare skrivit om Kasens falska hällristnin här http://uddevallare.blogspot.se/2007/07/kasens-hllristning.html //