John Stenbeck, Bohusläningen och I17 officeren

Insänt av Per Norberg på begäran:

Denna artikel publicerades i något förkortat skick i Bohusläningarna 1-2/2012, medlemsblad för Kungl. Bohusläns Regementes Kamratförening där författaren är ordförande.

 

För drygt ett år sedan flyttade jag och min familj till en lägenhet belägen omedelbart intill Norra kyrkogården i Uddevalla. Detta innebär att man ofta genar över kyrkogården men även tar en och annan promenad. Såsom intresserad av personhistoria så är det många släktnamn man känner igen och många man skulle ha vilja vetat mer om. En dag gick jag i västra kanten nära järnvägen och fick syn på en stilig granitsten med Flygvapnets gamla logo – en träpropeller med vingar.

 

Generalmajor John Stenbeck

Född i Kville         14. 1 1898

Död i Stockholm   14. 3 1944

 

Namnet sa mig ingenting, generalmajor så ung och död i förtid. Han måste ha störtat. Och varför ligger han här ensam. Så fort jag kom hem började jag slå i böcker.

 

Det var inga problem att hitta honom och det är en intressant och gripande historia jag här tänkte berätta.

 

John Stenbeck föddes på Stora Vrem i Kville 14 januari 1898 där fadern John var föreståndare för den där belägna lantmannaskolan. Modern var Ebba född Axelsson. Studenten togs i Skara 1915 vartefter han ryckte in till I17 som officersaspirant. Han blev fänrik 1918 och löjtnant 1920. Efter att ha deltagit i en flygplanskurs blev han allt mer fängslad av flyget och flygande varför han definitivt gick över till Flygvapnet 1926. Innan dess hade han 1924 gjort sig ett namn genom att i samband med de flygtävlingar som genomfördes i samband med Göteborgsutställningen vinna den så kallade Camorrapokalen samt ett känt stipendium.

 

Foto från porträttgalleriet officersmässen I17

 

Under tiden i Uddevalla hade han lärt känna en bagardotter Ekstedt och bröllopet mellan John Stenbeck och Karin Ekstedt (f 1906) skedde 1929. Familjen Ekstedt ägde gården Sörvik ute vid Kasen och enligt släktingar så hände det ofta att Stenbeck passade på att flyga över och göra diverse ”luftkonster” och fotografera. Samma år som giftermålet börjar Stenbeck vid Krigshögskolan där han går ut som etta 1931 vartefter han börjar som generalstabsaspirant.

 

 

Gården Sörvik ca 1890, revs då varvet utökade. Från ”Västarvet” 

1930-talet är för Flygvapnet en svår period med många intriger varav de flesta härrör från infanteristen Axel Gyllenkrok. Stenbeck lyckas hålla sig ”obefläckad” och får flera hedersamma uppdrag i de kommissioner som tillsätts. Han får även internationella uppdrag som att år 1932 vara flygmilitärt sakkunnig vid Internationella nedrustningskonferensen i Genéve. Senare kommer han få flera utlandsuppdrag för Flygvapnet. I och med att Torsten Friis blir chef för Flygvapnet så slutar bråken och som sin stabschef utser han Bengt Nordenskjöld (f 1891). Denne tar i sin tur som närmaste medarbetare Axel Ljungdahl (f 1897) och John Stenbeck som blir chef för organisationsavdelningen. Nu, 1936, startar ett intensivt arbete på att få ordning på den unga vapengrenen och ”komma i kapp” – det är expansion som gäller. De tre i flygstabens ledning samarbetar väl och får väldigt mycket ”ur händerna” – Nordenskjöld inför begreppet ”Flygvapnets Trestjärna” syftandes på sig själv och sina två närmaste medarbetare.

1939 är det dags för Stenbeck att bli flottiljchef och han utnämns till överstelöjtnant. Han får den mycket hedervärda uppgiften att bygga upp en flottilj från grunden – nämligen Västgöta flygflottilj i Karlsborg och han blir dess förste chef.  1 juli 1939 hissas flaggan och den första flottiljordern utfärdas innehållandes 3 punkter.

 

1. Kungl. Västgöta flygflottilj uppsättes från och med denna dag.

 

2. Kungl. Maj:t har förordnat mig att från den 1/7 1939 vara chef för Kungl. Västgöta flygflottilj. Jag tager härmed befälet över flottiljen.

 

3. Organisationsorder utfärdas senare under dagen.

Inte många ord men fullt tillräckligt för att få igång verksamheten. År 1941 kommer utnämningen till överste och senare får han order om att bli chef för den nyinrättade Flygkrigshögskolan.

 

Trots att han bara var i Karlsborg några år så blir hans insatser där legendariska och han var mycket omtyckt av alla han kom i kontakt med – såväl militärt som civilt. När Stenbeck lämnar över befälet är det en stor artikel i lokaltidningen och man kan läsa (ur Flyget på Karlsborg):

 

”Att det var med stort vemod överste Stenbeck lämnade den flottilj han uppammat och sett växa fram från intet, till ett välorganiserat och vältrimmat truppförband , kunde tidningens representant konstatera. ”Hur hedersamt detta nya uppdrag (Flygkrigshögskolan) än är, så hade jag nog helst stannat vid flottiljen och jag kommer alltid att med saknad tänka på den. Det har varit en glädje att arbeta här. Det har alltid rått en stor arbetsvilja och stort intresse för tjänsten inom flottiljen, parat med den bästa anda. Jag har också trivts alldeles utmärkt med naturen här på platsen, och samarbetet med de kommunala myndigheterna och andra har varit angenämt och friktionsfritt på alla sätt”. Här räckte översten fram handen för avsked, och på medarbetarens fråga om han hade någon hälsning till kommunen, svarade översten: ”Hälsa dem att det är med sorg i sinnet jag lämnar Karlsborg”, under det att den eljest så fasta och klangfulla stämman vibrerade av rörelse. Sedan översten sagt ett sista farväl (till den uppställda flottiljen) gick han hastigt bort till ett väntande flygplan och på ett par minuter hade en flygoverall krängts utanpå paraduniformen. Därpå äntrade översten upp i planet och tog plats vid spaken, medan adjutanten, löjtnant Lundgren, som en sista tjänst till sin forne chef, tog plats i baksitsen. Planet svänger ut på fältet, gasen dras på och några ögonblick senare lyfter planet framför den i stram givakt stående flottiljen. En sväng åt vänster, en dykning och på låg höjd passerar översten för sista gången fronten av sin gamla flottilj.”

 

Överste John Stenbeck tar i slutet av augusti 1941 farväl av ”sin” flottilj för att bli chef för Flygkrigshögskolan

1942 avgår Friis som flygvapenchef liksom flera andra högre chefer. Friis har utkrävt att inte bara få utse sin efterträdare utan även andra befattningar. Att Nordenskiöld skulle bli flygvapenchef var naturligt och inte ifrågasatt (idag kan man läsa högre representanter för Flygvapnet säga att en person som Nordenskiöld över huvudtaget inte skulle få anställning...) liksom förslaget att Ljungdahl skulle bli chef för flygstaben. Men på den näst finaste posten (i varje fall mht lönegraden), souschef för Flygförvaltningen , sker något överraskande – Friis vill ha John Stenbeck istället för den naturlige efterträdaren på plats – överste Nils Söderberg (f 1897). Industrin med Marcus Wallenberg jr i spetsen protesterar – man har mycket nära relationer och ett utmärkt samarbete med Söderberg som är tekniskt mycket kunnig.

Troligen är det just detta som ligger Söderberg i fatet – Friis vill ha någon som kan agera oberoende och speciellt viktigt är generalstabsutbildad. Stenbeck har i sina tidigare roller visat en stor organisationsförmåga och är generalstabare så han får tjänsten.

 

I september 1943 utnämns Stenbeck (liksom Ljungdahl) till generalmajor och är då 45 år – något som uppmärksammas stort i pressen. SvD har nyheten på sin huvudsida med rubriken ”General vid 45 år” och artikeln signerad Chevalier lyder:

 

”- En enda sak önskar jag helt och av hela mitt hjärta: Att svenska folket skall lära sig förstå flygets oerhörda betydelse. Det räcker icke som hittills att blott vara road och småintresserad av flyget i största allmänhet, det duger inte att se traditionsbundet på flyget som på de äldre vapenslagen, det gäller att fatta att utan det starkaste flyg vi mäkta åstadkomma ha vi inte en chans att försvara vår frihet en längre tid. Och det gäller att inte bara tänka på detta krig utan på åren som komma därefter. Med tyngd och skärpa framlägger vår yngste general på åtminstone 50 år, den 45-årige i fredagskonseljen utnämnde generalmajoren John Stenbeck, dessa sina åsikter, när Svenska Dagbladets medarbetare på fredagskvällen gratulationsintervjuar. Modern officer i alla avseenden har han just återkommit från ett biobesök med sin unga hustru och svärmor – det enda sättet, varpå man firat upphöjelsen. Ja, unga fru Karin är nästan lite förargad, ty nyheten slog ned som en flygbomb i hemmet vid Lützengatan först efter kl. 16 och då var det för sent att ta ut en flaska vin dagen till ära (förf. anm - troligen menas att ta ut från motboken). – Aldrig en dag har jag ångrat mig, sedan jag för 23 år sedan gav mig flyget i våld, och lyckligtvis finns det ingen åldersgräns satt för när generaler inte få flyga själva längre – det är det enda den säkre, men blygsamme bohuslänningen kan förmås av intervjuaren att säga om sig själv. Men man kan ju tillägga ur annan fatabur, att generalen för endast ett par veckor sedan själv med sitt plan på blott tre dagar inspekterade alla flygfälten norr om Stockholm ända upp till Treriksröset, och sina störtbombningskunskaper håller han ständigt vid makt och förbättrar vid realistiska övningar.”

 

 SvD skriver ovan att detta är veterligt den yngsta general landet sett på 50 år och vad undertecknad känner till står rekordet i minst 50 år till !

 

Men lyckan över generalsgraden blir kort. Den 14 mars 1944 drabbas Stenbeck på tjänsterummet av illamående och förlorar snabbt medvetandet. Han förs till Karolinska där han förklaras död i akut hjärnblödning. Enligt barnbarn jag varit i kontakt med så var det släktens mening att Stenbeck indirekt flög ihjäl sig. Idag kanske han skulle ha fått flygförbud av medicinska skäl. Men å andra sidan så var flygningen hans liv.

 

Förstämningen i Flygvapnet och speciellt i Karlsborg är stor. Nordenskiöld skriver för Flygvapnet samma kväll en nekrolog som publiceras i SvD dagen därpå. Han avslutar ”Ditt namn skall stå ristat som en av förgrundsfigurerna vid det svenska flygvapnets skapande”.

 

Personliga minnesbilder finns i många tidningar, Bohusläningen avslutar (osignerat men trolig författare är major Kocken som även representerade regementet vid begravningen): ”.... personligen vann han sympatier överallt för sitt hurtiga och flärdfria sätt. Ett ljust gosselynne präglade hans personlighet.”

 

Begravningen blir pampig – en högre officer hade ditintills inte avlidit i tjänsten på decennier och i princip hela försvarets ledning med ÖB i spetsen är på plats. 8 Flygöverstar (det var nog alla man hade....) bildar hedersvakt runt kistan. SvD har en stor rubrik: ”General Stenbecks sista färd”. I sina memoarer citerar Ljungdahl Nordenskiölds tal vid kistan: ”Treudden är bruten”.

 

Förutom änkan Karin efterlämnar Stenbeck två barn i 10 – 13 års åldern. ”Manne” född 1931 och själv död i förtid 1979 samt Marianne född 1934 (senare gift Hermann och avliden 2005).

 

Vid plötsliga dödsfall blir det ofta överord – Krigsvetenskapsakademien publicerar årligen nekrologer över bortgångna ledamöter och där är det mindre risk att man ”tar till”. Man skriver bla:

 

”Det är tydligt att Stenbecks snabba karriär måste hava haft sin grund i synnerligen gedigna egenskaper. Han var en utpräglad arbets- och pliktmänniska, därtill begåvad med en sällsynt organisationstalang. Men på samma gång var han en temperamentsfull, livsbejakande människa, en född flygare, som njöt av att tumla om i och brottas med det element, som var hans rätta. Samvetsgrann, orädd och uppslagsrik men därjämte varmhjärtad, självuppoffrande och full av omtanke, förstod han att med sitt strålande humör och sin framåtanda ingjuta en frisk fläkt i arbetet, varhelst han verkade. ”

 

En fråga man ställer sig är vart hade karriären slutat om inte hjärnblödningen slagit till? De tjänster man tänker på är flygvapenchef efter Nordenskiöld – det blev Ljungdahl efter övertalning enligt hans memoarer – eller ÖB efter Helge Jung. Här hade Stenbeck haft stora chanser eftersom man hade mycket svårt att finna en lämplig ÖB. Huvudkandidat var arméchefen Ehrensvärd som politiskt i praktiken var otänkbar liksom även Nordenskiöld och sedan fick man leta. Stenbeck var däremot känd för att kunna samarbeta med alla kategorier. Det som skulle ha legat honom i fatet var att armen och marinen nog sett honom som alltför låst till Flygvapnet. Hade det inte blivit cFV eller ÖB så hade han kanske gått över till industrin vilket hans efterträdare Söderberg (som till slut blev souschef) gjorde efter några år.

 

Karin Stenbeck gifter 1952 om sig med en några år yngre kustartilleri-officer som gjort sig känd som fäktare med bla flera OS medaljer (lag) samt fanbärare i London 1948 och Melbourne 1956. Hans namn är Per Carleson (1917 – 2004) – för oss bohuslänningar mer känd som vår FO-bef i och med att han var chef för FO32/31/GKA under åren 1969 - 1977. Och eftersom änkan gifte om sig (hon avled 1995) så blev John Stenbeck ensam i sin grav – intill den Ekstedtska familjegraven. 

 

Per Norberg

April 2012

Målning av Louis Sparre 1941, privat ägo

 

Referenser:

Arteus (red), Svenska officersprofiler under 1900-talet

Böhme, Svenska vingar växer
KKrVAHT 1944
Ljungdahl, En flygofficers minnen
Räftegård mfl, Flyget på Karlsborg
Diverse tidningsartiklar