Hemma igen

Stort tack för välkommen hem-mejl jag fått från flera av Uddevallabloggens läsare!

Ett stort tack vill jag också rikta till alla er som svarat på enkäten! Hela 142 svar, varav hälften bor i Uddevalla. Det var en överraskning för mig att det ändå är så många som bor utanför Uddevalla. Ja till och med tre som bor i övriga Europa och tre utanför Europa. Jättespännande!

Jag återkommer om enkätsvaren. Jag har lite idéer som jag vill pröva. I denna sena timme efter en hel dags resande måste jag dock gå och lägga mig.//

Potsdam

I dag bar det av till Potsdam. För våra öron är namnet mest känt för Potsdamkonferensen. Den ägde rum den 17 juli - 2 augusti 1945 och syftade till att segrarmakterna skulle komma överens om hur Tyskland skulle administreras.

På bilden ser vi Winston Churchill, Harry Truman och Josef Stalin i trädgården till slottet Cecilienhof i Potsdam.

Resultatet av konferensen vet vi. Tyskland delades upp mellan segrarmakterna i en fransk, en engelsk, en amerikansk och en sovjetisk del och dessutom delades även huvudstaden Berlin upp i fyra delar.

Där var jag i dag och så lugnt var det inte direkt. Fullt pådrag med poliser och säkerhetsvakter. Såvitt jag förstod var det något EU-möte med representanter för några olika länder.

Guiden berättade att Churchill lämnade Potsdamkonferensen för att resa hem till valet i England och att han förlorade det, så därför kom efterträdaren tillbaka i stället.

Potsdam är en stad tre mil väster om Berlin. Den låg under kalla kriget i DDR, väldigt nära gränsen till Västberlin.

I staden ser man i dag en del gammal bebyggelse men väldigt mycket bombades under andra världskriget. Några gamla kyrkor såg jag men också väldigt många hus som byggts under DDR-tiden. De husen var i typisk öststatsarkitektur.

Gränsen mellan tidigare Västberlin och Potsdam gick rakt över den här bron. Här utväxlade Väst och Öst spioner med varandra. John le Carré har skrivit en bok som bygger på dessa utväxlingar. Spionen som kom in från kylan var titeln. Den har också filmatiserats.

I morgon hemresa.//

Knut Fridell olympiskt guld 1936 i Berlin

Mycket riktigt var det Knut Fridell från Uddevalla som tog olympiskt guld i brottningens fria stil i Olympiska spelen i Berlin 1936.

Sverige tog sex guldmedaljer i Berlinolympiaden varav tre i brottning. De två andra var Axel Cadier och Rudolf Svedberg.

Knut Fridell blev den förste guldmedaljören för Sverige och självaste prins Gustaf Adolf hyllade honom på plats. Knut vann i lätt tungvikt före August Neo från Estland. Trea och bronsmedaljör blev tysken Rudolf Siebert.

När jag i dag mycket hastigt besökte Olympiastadion fick jag höra att Jesse Owens får en gata, Jesse Owensstrasse, uppkallad efter sig alldeles i närheten av stadion. Någon Knut Fridellstrasse kunde jag emellertid inte upptäcka.

Olympiastadion ligger 12 meter under markytan vilket innebär att när man kommer in på arenan befinner man sig högt upp på läktaren.

Som Åke påpekar tävlade inte Knut Fridell för en Uddevallaklubb då han vann sin guldmedalj. Nej, han tävlade för BK Orion i Karlstad.

Ur Adolf Hitlers hand fick alla guldmedaljörer mottaga en ekplanta här på Olympiastadion. Fridells ekplanta sattes först ner i jorden i Karlstad, men strax därefter flyttade Fridell hem till Uddevalla och tog ekplantan med sig.

Den planterades i Sörkälleparken där den växte fram till 1948. Då flyttades den efter en opinionsbildning till den ganska nya (1940) Idrottshallen vid Göteborgsvägen. Man ansåg att den hörde bättre hemma där och det får man väl hålla med om.

Här på bilden ser vi eken vid det hitre hörnet av Idrottshallen. I dag har den växt till sig till majestätisk storlek.

I dag finns tre olympiaekar kvar i Sverige. De andra två står i Norrköping och Västervik.//

En lång hård dag i Berlin

Det är alltså 701 rum på Hotell Berlin. Hur många gäster det är har jag ingen aning om men det är säkert åtskilliga fler än en per rum. Och alla skall äta frukost på en gång. Vilken trängsel!

Dessutom retar jag mig på tyskarnas omständliga procedurer. I Sverige är för det mesta frukostarna framdukade och man får gå och hämta allt.

Här skall en servitör ställa fram kaffekoppar och kaffekanna medan man själv hämtar sin övriga frukost. Det tar tid.

Nåväl, ut på staden vid 10-tiden och fotmarsch mot Story of Berlin som är en stor utställning. På vägen dit passerade jag Olof Palmes plats, precis vid ingången till Berlin Zoo. Platsen var inget särskilt. Det enda var att det fanns en namnskylt där och så en liten plantering.

Den här Volvon är en av två som Östtyska staten köpte av Volvo och i den åkte Erich Honecker. Nu är den ett museiföremål.


Story of Berlin var, trots att det egentligen inte är ett museum, bitvis väldigt bra. Men den riktiga atombombsskyddade bunkern missade jag p g a att man endast fick gå där med guide och turerna passade inte tidsmässigt.

Tog i stället U-bahn till Potsdamerplatz igen och gick till förintelsemonumentet jag berättade om i går. I går hann jag inte gå ner i utställningen under En skog av sten men det gjorde jag i dag. D v s först fick jag köa en god stund för att sedan släppas ned för en brant trappa och så köa igen.

När jag kom runt hörnet var där en säkerhetskontroll, precis som på en flygplats. Möjligen med den skillnaden att den här personalen betedde sig som riktiga svin. Röt och domderade så det stod härliga till. Och allt skulle man plocka av sig och lägga på det rullande bandet medan det röts order hit och dit. Riktigt otrevliga typer, alls inga museivärdar precis.

Efter det besöket var det dags för lunch. Det blev en pizza som ganska mycket påminde om dem man äter på Pizzeria Napoli på Norrtullsgatan i Uddevalla. Gott!

Sedan fotmarsch längs Unter den Linden. Där blev det ett ståhej. Siréner från polisbilar och dito motorcyklar varskodde om att någon kom åkande i en stor eskort längs gatan 10 polisbilar före och lika många efter en svart Mercedes där det satt en ensam kvinna i baksätet. Möjligen var det Bundespresident Angela Märker?

Checkpoint Charlie var genomkommersialiserad. För en Euro fick man fotografera de här stiliga vaktposterna och strax intill låg det ett museum som var både dyrt och kass. Maken till geschäft får man leta efter.

Nästa museum blev Jüdische museum. Det är ganska nybyggt och ritat av den kände arkitekten Liebeskind. Jag var i fjol på det Judiska museet i Köpenhamn som samme arkitekt har ritat så jag var förvarnad.
Precis som i Köpenhamn tar arkitekturen död på innehållet i utställningarna. Museet har säkerligen kostat många miljoner Euro att bygga och så blir det helt fel. Man går omkring där och förväntas imponeras av vad man ser och ändå fattar man ingenting. Texter är små och oläsliga etc etc. Kort sagt ett riktigt skitmuseum, men det är väl som att svära i kyrkan att säga så.

Apropå skit, så gick jag förbi den här roliga skylten på "hemvägen" till hotellet och det blev till sist något att skratta åt i alla fall. Hemma vid 20-tiden så det blev tolv timmar på Berlins gator. Det var hårt!

I morgon bär det i väg till Potsdam och på vägen hoppas jag få en skymt av Olympiastadion. Och min fråga till Uddevallabloggens läsare är: "Vilken anknytning har den till Uddevalla?"//

En skog av sten

Så bar det då ut på staden. Snabbt åkte jag U-bahn, dvs tunnelbanan, till Potsdamerplatz. Här är allt nybyggt och några mycket "turistiska" delar av Berlinmuren står på den plats där muren gick mellan 1961 och 1989. Där inte dessa murrester fanns gick det istället en stensatt linje exakt på platsen för muren.

Här står jag i gamla Östberlin och tar jag ett steg bakåt hamnar jag i Väst.

På min vidare marsch mot Brandeburger Tor passerade jag ett nytt minnesmonument över alla Europas judar som mördades i förintelsen.

Det är den amerikanske konstnären Peter Eisermans skapelse "En skog av sten". Det är 2 711 stora stenar i skogen.

Och det var det verkligen. Sett så här från sidan kan man inte ana hur det är när man kommer in i "skogen".

Det är väldigt lätt att tappa orienteringen därinne och jag såg åtskilliga familjer och grupper som kommit från varandra som sprang och letade.

Ett imponerande minnesmärke måste man säga.

Monumentet ligger alldeles i närheten av Brandenburger Tor och finns inte med i turistbroschyrerna ännu.

Själva Brandeburger Tor är väl Berlins mest fotograferade monument. Det låg precis på gränsen mellan Öst- och Västberlin. En promenad längs Unter den linden blev det i ca en kilometer till Museums Insel, dvs Museiön, där det ligger ett flertal museer
Alldeles intill håller man som bäst på att riva, läs hacka sönder, de gamla östtyska regeringsbyggnaderna som var nybyggda 1972. Ljudet från rivningsarbetena lät precis som ljudet från rivningen av kajerna vid f d Uddevallavarvet.

Ett besök på DDR Museum var väldigt spännande. Det låg i luften att det inte var helt okontroversiellt att det fanns ett museum över den tiden. Det är ju bara knappt 18 år sedan muren föll. Det var för övrigt väldigt många tyskar på det museet.

Vid en bussrundtur passerades 1,6 km av den riktiga muren. På muren finns det mycket graffiti. Och ett av de mest berömda fotografierna där Bresjnev kysser Erich Honecker återges på muren. På ett annat ställe såg jag en målning av en annan mycket känd bild, där en östtysk soldat plötsligt lämnar sitt postställe och flyr springande till väst genom att bl a hoppa över ett taggtrådshinder.

I morgon hoppas jag bl a att få se museet vid Checkpoint Charlie och det Judiska museet.//

Berlin

Mycket riktigt som flera av er har räknat ut så är jag i Berlin nu. Den 13 augusti 1961 började Berlinmuren att byggas och den 9 november 1989 revs den. Av kommentarerna ser jag att dessa två datum också har haft betydelse för andra historiska händelser med anknytning till Berlin.

Jag har minnen från båda dessa tillfällen. Muren började byggas dagen efter min 16-årsdag och det var ganska dramatiska TV-bilder från folk som tog sig igenom taggtrådshinder och minfält för att komma till Västberlin.

Under hela min yrkestid som militär var ett delat Europa ett faktum. Jag minns när jag 1972 befann mig i Gällivare på en krigsförbandsövning. Det var januari och smällkallt!

På samma hotell bodde en grupp västtyskar som var i Gällivare för att vintertesta Porschebilar. Vi satt flera kvällar i baren och pratade med tyskarna och var ganska pessimistiska inför framtiden. En av dem hade praktiskt taget hela sin släkt i Östtyskland och ingen av oss trodde att vi skulle få uppleva att järnridån skulle falla.

En kollega från I 17 var på semester i Hamburg i november 1989 då muren föll. Han och frun vaknade en morgon av ett egendomligt motorljud utanför hotellet. När de tittade ut såg de en oändlig rad av östtyska Trabantbilar med glada människor som vinkade och skrek.

Min kollega undrade vad som hade hänt och slog på TV:n och förstod snart att muren fallit och att en massa östtyskar nu ville pröva friheten genom att köra med sina Trabanter till Hamburg.

Jag har i skrivande stund inte hunnit att vara här mer än ett par timmar och knappt hunnit att bekanta mig med hotellet. Jag gick faktiskt ut några minuter och i dörren mötte jag en grupp svenskar på väg in. En av dem stirrade på mig och jag tror att han kände igen mig. Det kan vara en "gammal beväring" från I 17, en hemvärnsman i Bohuslän eller någon hembygdsvän från någon av hembygdsföreningarna i landskapet. På bussen stod det Jörlandaresor.

Hotell Berlin är gigantiskt med sina 701 rum. Och de har trådlöst internet som ni förstår. Det betyder att jag kan lämna dagliga rapporter från mina övningar här.//

Uppehåll ett litet tag - eller några dagar

Ja, nu blir det uppehåll här på Uddevallabloggen några dagar. Jag ger mig iväg till en stor stad där två datum, den 13 augusti och den 9 november, finns inskrivna i stadens historia. Ja till och med landets eller skall vi säga i världshistorien?

Jag är alltså på resande fot och om allt går bra är jag tillbaka sent på måndag kväll. Och om tekniken står mig bi kommer jag ändå att kunna underhålla er med lite rapporter från resmålet.

Fundera så länge på var jag är!//

Efterlysningen av Gunnbritt Grönbäck

Susann Sannefjäll från Uddevalla har letat i registren och hittat Gunnbritt Grönbäck. Men tyvärr avled hon i Göteborg 1979 och hette då Lindgren.

Det var en dansk man som mejlade mig och berättade att han dansade med henne på Stadshotellet året innan det revs och han har inte kunnat glömma henne. Han ville skicka en blombukett till henne, men tyvärr så går det alltså inte.

Tack Susann för hjälpen.//

Efterlysning

En av Uddevallabloggens läsare efterlyser uppgifter om Gun-Britt Grönbeck som 1967 arbetade på Försäkringskassan. Hon var då ca 26 år och utbildad kosmetolog.

Jag har sökt henne i mina tillgängliga register men antagligen heter hon inte Grönbeck i dag.//

Kroppskulturs spelare identifierade - utom en

Så när som på en spelare tror vi nu att spelarna i Kroppskulturs handbollslag är identifierade. Jan Aronsson har visat bilden för Sven Svensson som kunde alla namnen utom ett. Det var också Sven som kunde de flesta spelarna i Bohusläningens och Kurirens fotbollslag tidigare här på bloggen.

Laguppställningen är:

Övre raden från vänster: Bengt Karlén, Rune Karlsson (Clevström).

Mittenraden: Bertil "Feskarn" Johansson, Sune Sundberg, Okänd, Knut Johnsson, Ebbe Ljungberg, Nils "Snärten" Johansson.

Nedre raden: Allan Svernling, Gösta Johansson och Gösta Dahl.

Bilden är sannlikt tagen på 1940-talet. Av spelarna känner jag Allan Svernling. Och såvitt jag vet går både han och Ebbe Ljungberg fortfarande på Kropps hemmamatcher.//

Lite summering....

Detta är inlägg nr 238 sedan jag mest av en slump började blogga i april. Det kan därför vara dags att göra en liten uppsummering.

Rätt snart efter starten fick jag upp tempot rejält. Målsättningen har varit att det varje dag skall finnas någonting att läsa och det skall vara en bild i artikeln. Det har jag lyckats med bortsett från några dagar då jag var "tvungen" att åka på semester till Helsingfors. Till och med när jag var i Fredrikshavn den 8 - 9 juni kunde jag blogga därför att hotellet hade trådlöst internet. Nu skall jag strax i väg på en ny resa, men jag tar med mig laptopen så får vi se om jag lyckas bättre än i Finland. Jag återkommer till det.

I början fick jag hjälp av inte minst Per Dahlberg, ni vet han med TV-serien Svenska slag (som för övrigt just nu kommit på DVD. Gå in på http://www.ginza.se/). Han uppmuntrade mig och bekostade för egna pengar några länkar till uddevallabloggen.info och http://www.uddevallare.blogspot.com/ . Sedan var det också några som mejlade tips om Uddevallabloggen till kontakterna i sina adressböcker och frågorna började komma in.

Den 4 juli, dvs för exakt två månader sedan, lade tidningen Bohusläningen ut en länk till Uddevallabloggen på sin nätupplaga och sedan har ingenting varit sig likt. Jag har fått massor med mejl och hunnit svara på en hel del men jag hoppas att ni förstår att det vill till att hinna med. Jag tror att jag just nu har ca 15 frågor obesvarade. Några av er har fått vänta länge men jag kommer att svara.
Det finns nu så många artiklar i Uddevallabloggen att det kan löna sig att söka i sökrutan längst upp till vänster. Skriv in ett sökord och klicka på sök i bloggen. Det har också varit min tanke att det jag skriver skall sparas så att fler kan läsa. Det har till dags dato hänt några gånger att jag kunnat tipsa om tidigare artiklar.

Att döma av alla mejl har jag ju förstått att jag har många läsare. Men hur många hade jag ingen aning om förrän jag på morgonen den 9 augusti, efter flera dagars försök, lyckades installera en räknare som markerar en träff varje gång någon går in på Uddevallabloggen.

Besökssiffran per dygn ligger någonstans runt 300. Rekordet hittills för ett dygn var den 26-27 augusti med 378 besök.

Och nu vill jag förstås veta ännu mer om hur jag når ut så fr o m i morse så finns det en liten enkät längst upp till höger som jag gärna vill att så många som möjligt svarar på.

Och sist men inte minst så har ju många av er som läser Uddevallabloggen själva bidragit med intressanta inlägg och jag tar gärna emot mer sådant.//

Mer om Brasilien - Österrikematchen

Tommy Wahlsten i Skövde är ordförande i Westgöta Idrottshistoriska sällskap och skriver följande:

"När det gäller artikeln om Brasilien måste jag därför rätta dig på några punkter. Pele föddes den 23 oktober 1940 och var alltså 17 år fyllda när du såg honom i Uddevalla i juni 1958.
Såg honom göra debut i VM en vecka efter Uddevallamatchen - på Nya Ullevi den 15 juni i en minnesvärd match mot Sovjet och då jag själv var 12 år.

En liten detalj till beträffande Österrikes laguppställning: den 10:e spelaren hette Körner, Alfred Körner, och inte Kerner. Kvar att lösa är uppgiften om hur många som såg matchen och hur publikantalet redovisades - i betalande publik och sammanlagt.
En oklarhet också när Brasilien gjorde sitt treje mål - flera källor anger matchminut 80 medan några, som du, anger 89:e.
Hittade också en intressant inbjudan till matchen som en Märtha Hillén fick (bifogas). Vad vet du om denna dam?
Hon fick också en inbjudan till Rimnersvallens invigning 1957 - en inbjudan som jag också har sparat på en fil".

Tack för ditt mejl. Givetvis skall jag ändra uppgiften om Pelés ålder. Borde kollat det själv innan jag skrev det. Ävenså när det gäller spelaren Körner.
Angående publiksiffran så är jag beredd att gå på de siffror som Fredrik Wallström, som nu jobbar på Rimnersvallen, lämnat. Nämligen 17 778 personer. De siffrorna finns på arenan än i dag. Fredrik mejlade mig även att han sett siffran 21 000 på en hemsida. Eftersom det var så rörigt med biljettförsäljningen så tror jag inte att vi så här långt efteråt kan komma närmare än så.

Angående när Brasiliens tredje mål kom skriver både Bohusläningens och Kurirens reportrar på plats att det kom i slutminuten.

Du bifogar även fram och baksidan på en inbjudan till Märtha Hillén. Det tycker jag var särskilt roligt. Märtha är i dag 94 år fyllda och är mycket vital för sin ålder. Hon finns i telefonkatalogen och jag känner henne väl. Hon har skrivit ett par böcker om sin uppväxt och ungdom och hon medverkade i många år som krönikör i Bohusläningen. Märtha var mycket aktiv i föreningslivet.

Hennes man var framlidne Nils Hillén. Nils satt 1958 i Uddevalla Stadsfullmäktige och möjligen var han också inbjuden?

Nils var chefredaktör för tidningen Kuriren de sista åren (lades ned 1963).//

Comhem allt sämre

Sedan i går ser det ut så här i min TV på den plats där Eurosport sändes. Eurosport har lyfts ut till förmån för TV4 Sport.

Det tycker jag var ett riktigt dåligt beslut av Comhem. Eurosport har funnits med mig i decennier och har alltid haft mycket att titta på för en idrottens "allätare". Därtill har Eurosport några av de allra bästa kommentatorerna.
Sveriges i särklass bästa sportkommentatorer är cykelexperterna Anders Adamsson och Roberto Vacchi som underhållit mig i Eurosport genom många Tour de France och andra tävlingar.

Jag har läst om den nya TV4 Sportkanalen på TV 4:s hemsida och är inte imponerad. I går och i dag har det, när jag slagit över till TV 4-Sportkanalen, sett ut så här. De sänder så kallade "idrottsfilmer" mellan några ointressanta fotbollsmatcher från något hörn av Europa som man inte känner till.

Riktigt tråkigt beslut av Comhem således, men det är väl pengarna som styr. Det blir väl till att skaffa digitalbox, fast det bär mig emot då jag redan har många icke sevärda kanaler.//

Rune Hixén - Sveriges främste fågelforskare 2006

Rune Hixén bad mig att göra en efterlysning av två nothäften och ett par böcker. Den kommer sist i den här artikeln.

Villkoret från min sida var att han skulle ställa upp för ett porträtt i Uddevallabloggen. Det har visat sig att i sådana här sammanhang får man veta saker som man inte känner till tidigare, trots att man tycker att man känner personen väl. Och det slog inte fel den här gången heller.

Rune har exempelvis för oss, sina arbetskamrater på Bohusläns museum, lyckats hemlighålla att han fick "2006 år forskningspris" av Sveriges Ornitologiska Förening. Han fick priset för sin fleråriga forskning främst kring korpen. Knappast någon annan fågelart har en sådan roll i människans mytologi som just korpen. Hos en del kulturer står den för ljus och fruktbarhet, hos andra är den i förbund med onda makter. Och det är inte bara varenda korp i Bohuslän som han inventerat utan även storlom, skäggdopping, häger och fiskgjuse.

Därtill är han en Corneliskännare av rang. Hedersledamot i Cornelissällskapet för sina insatser där. Och så kan han 75 000 historier och nästan lika många limerickar (mej retar han för att jag bara kan en). När man hör skrattsalvor i museets korridorer då vet man att Rune har varit i farten.

Rune Georg Hixén föddes 1950 av finlandssvenska föräldrar som kommit hit 1946 för att arbeta på Uddevallavarvet. Familjen hette då Karlsson. På den tiden måste man ha bott i Sverige i tio år för att bli svensk medborgare. Först 1955 blev Rune således svensk.

Rune levde sina första åtta år på Strömstadsvägen och 1958-70 på Skogslyckan. Familjen flyttade till sin sommarstuga i Lanesund, som man byggt om till vinterbostad, 1970.

1:a klass Strömstadsvägen 19
2:a klass Kasen skola (bilden - och jag som har velat få tag i någon som har gått på Kasens skola (bilden) och så har jag träffat en varje dag!)
3:je klass Underås (nuvarande Västerskolan)
4-6 Norrskolan
7-9 Uddevalla praktiska Realskola (Handelslinjen 1963-1966)
1966-1967 Hensbacka Skogsbruksskola (skulle bli skogvaktare)

Sommarjobbade på Uddevallavarvet 1965 och 1966.
Skulle ha 20 månaderspraktik efter Hensbacka för att komma in på Skogsskola – fick emellertid ingen praktik – då sade fadern: ”Börja på Varvet så länge”.
Det blev en "liten" sejour från hösten 1967 till april 1980, dvs 13 år.
Först som Maskininsättare, under tiden där var han tjänstledig för studier på Östraboskolan ( läste maskinteknik). Åter till Varvet där han erbjöds jobb på ritkontoret, där han jobbade i sex år.

1980-1983 Konsultfirman rördesign i Göteborg Ab (konstruktionsarbeten åt Petrokemin i Stenungsund)

1983-1984 Uddevalla Finmekanik Ab (maskinmontör – var då var då väldigt trött på konstruktionsarbete)

1984-1988 Mattsson Engineering (åter konstuktionsarbete – fick upp lönen rejält och det var orsaken till att han återgick)

1988-1990 Famico Ab (Arbetsledning – konstruktion – produktion)

Våren/försommaren förvärrades hans huvudvärk (Horton samt en nacknerv i kläm) vilket gjorde att läkarna föreslog byte av arbetsuppgifter. I annat fall förelåg risk för invaliditet.

Rune fick arbetsträna på Bohusläns museum (började den 1 dec 1990) och är efter 17 år fortfarande kvar där. I samband med en omorganisation gjorde han en utredning som imponerade stort på oss alla och inte minst museichef och styrelse. Han tog därför raskt klivet uppåt från magasinsarbetare och blev chef för hela avdelningen Kulturvård med ansvar för ett trettiotal medarbetare och alla museiföremålen.

Tidigare hobby: Var ”idrottsidiot” från tio års ålder (1960 – pga Romolympiaden) och höll på till dess första hälsenan sprang av 1975.

Vunnit ett fyrtiotal DM i friidrott, bl.a tiokamp, femkamp, höjd, diskus, korta häcken etc.
Har fuskat i fotboll, handboll, tyngdlyftning, schack, badminton, orientering mm mm.

Numera inskränker sig idrottandet till långa promenader i skog och mark med hustrun samt en och annan golfrunda (10 i handicap)

Nuvarande fritidsintressen: Familjen, främst barnbarnen, naturen, litteratur, musik och så fågelfauna förstås.

Rune är väldigt förtjust i den svenska visskatten från Lasse Lucidor och Carl-Mikael Bellman fram till dagens visdiktare/vissångare. Nuvarande husgud är Gunnar Ekelöf – 1900-talets främsta lyriker!

Gift sedan 1985 (tog då släktnamnet Hixén – Karlsson var hans "artistnamn" som friidrottare) och har tre söner. Bor i en äldre villa i Uddevalla.

Rune har varit Uddevalla kommun trogen hela livet med undantag för fem månaders militärtjänstgöring i Eksjö (centraliserad utbildning för pionjärer). Gjorde totalt 15 månader värnplikt, varav 10 på I17)

Och så var det det där med efterlysningen.

Rune söker sedan många år med ljus och lykta efter två nothäften (de enda jag saknar): ”Narrgnistor och transkriptioner” av Cornelis Vreeswijk samt ”Sommarkort”, skriven av Peter R. Ericson, men framförd av Cornelis.

Rune är även på jakt efter äldre Ornitologisk litteratur, främst: ”Svenska Foglarna” av C. J. Sundevall, vilka utkom åren 1856-1886.

Rune låter hälsa att han betalar bra för nothäftena och fågelböckerna! Så titta efter i era gömmor!//

Kroppskultur Anno dazumal

Den här bilden föreställer Kroppskulturs handbollsherrar. Jag tycker mig känna igen några av dem men jag är osäker. Därför ber jag Uddevallabloggens läsare om hjälp att identifiera dem.

Och ungefär när kan bilden vara tagen?

Har du några namn på spelarna så skriv i Kommentarer eller mejla mig uppgifterna.

Janne Clevström i Umeå tror att spelaren längst upp till höger möjligen är hans farbror Rune Karlsson-Clevström.

Laguppställningen som den ser ut just nu:

Övre raden från vänster: Okänd, Rune Karlsson-Clevström (?).

Mellanraden. Okänd, okänd, okänd, okänd, okänd, okänd.

Nedre raden från vänster: Allan Svernling ?, okänd, okänd.//

Nedre Bräcke

Hasse Andréasson i Stockholm frågar:

"Hej Jag håller på med släktforskning och min farfars släkt kom från Uddevallatrakten, närmare bestämt Nedre Bräcke och Bulid i Bäve socken. Bäve och Bulid har jag hittat på kartan, men inte Nedre Bräcke. Finns gården/orten inte kvar? Jag har spårat släktingar till mitten av 1600-talet och söker vidare. Jag undrar också om det finns något skrivet om dessa platser eller någon hembygdsförening eller liknanade som vet mer. Tacksam för tips och uppslag".

På bilden ser vi gården Nedre Bräcke. Vägen som leder från huset går fram till landsvägen mot Västergötland. Strax till vänster och bakom manbyggnaden på Nedre Bräcke ser man de pågående arbetena med avverkning av skal ur Skalbankarna.

På den här bilden kan man möjligen uppe till vänster ana landsvägen mot Dalsland som gick rakt över den stora fyndigheten av snäckskal. För att kunna avverka även snäckskalen under vägen byggde man en ny väg vid sidan av skalbankarna.

När Uddevalla stad köpte Skalbankarna så var det i själva verket gården Nedre Bräcke man köpte. Skalbankarna låg på dess mark.

På den här kartan från 1937 är manbyggnaden till Nedre Bräcke inringad med rött. Den siste hyresgästen i huset var den kontrollör som staden anställde för att övervaka snäckskalsutvinningen.

När Skalbankarna slutligen övergavs revs också manbyggnaden.

Mer om Nedre Bräcke och Skalbankarna kan man läsa i min tidigare artikel är på Uddevallabloggen 2007-05-20. Man hittar den även genom att skriva Nedre Bräcke i sökrutan uppe till vänster och sedan klicka på Sök.

Om Bulid finns det en hel del att berätta. Alltsedan tidigt 1940-tal har marken där ägts av Kronan, dvs Försvarsmakten. Där låg ett antal olika gårdar och egentligen var det ingen som enbart hette Bulid. Jag tänker skriva en artikel om Bulid lite senare.

Jag vill också tipsa om Wille och Henny Ängermarks arbete med digitalisering av kyrkoböcker. Klicka på länken till Wille Ängermarks hemsida här på Uddevallabloggen. Där finns mycket intressant att upptäcka.//

En perfekt kväll för varmluftsballong

När jag skulle köra ut bilen ur garaget i kväll hörde jag från ovan ett väsande ljud som jag kände igen. Det var denna varmluftballongen som svävade långsamt över staden. Det måsta ha varit väldigt lite vind för omkring en halvtimme senare såg jag den fortfarande över staden.

Det väsande ljudet kom mig att tänka på en varm och stilla sommarkväll någon gång i början av 1990-talet. Jag deltog i en torpvandring runt gården Södra Fjället på Bredfjället öster om Ljungskile. Vandringen leddes av Åke Olsson som har skrivit boken om Bredfjället.

Vi stod mitt i skogen runt en gammal torpruin då vi hörde ett väsande ljud på lite håll. Vi undrade alla vad det kunde vara? En brunstig älg? Nej, efter en stund uppenbarade sig en varmluftsballong över trädtopparna och den passerade rakt över oss. Det var ballongens varmluftsaggregat som hördes.

Besättningen i korgen under ballongen vinkade ner till oss. Sedan hörde vi en till, och en till...

Vi sprang upp på en kulle med fri sikt och tittade mot Backamo varifrån ljuden kom. Det var en mäktig syn! Det kom en hel armada av luftballonger. Vi räknade till 22 stycken och alla hade startat från Backamo flygfält.

Dagen därpå kunde jag läsa i Bohusläningen att det var SM i ballongflygning som vi hade bevittnat.

Något SM var det förstås inte frågan om i kväll men de där uppe i korgen måtte haft en härlig resa. Någon av Uddevallabloggens läsare kanske vet vilka de var?//

Tore Lexby om Långa ladan

Tore Lexby, här fotograferad på min balkong 2006, med ett mångårigt förflutet inom HSB kompletterar min föregående artikel om Långa Ladan med detta:

"Hej ! Jag kan tillföra vad som berättats för mig. Per Linsten och Rune Carlson (bortgången) och jag hade ett försäljningskontor för AB Boro-Hus, som också ingick i HSB, på Juno-Hus. Per och Rune var nog med på 40-talet.

Rune berättade: Beställning kom från Tyskland på pråmar, som kunde trafikera de tyska floderna. De byggdes i Långa ladan och var av rejält virke. Bordläggningen av ek ? eller fur, 2,5" samt spant av ek. Borden fästes underifrån med galv. klippspik, omkr. 7" långa. Det var ett tungt jobb att med handkraft, slägghammare, driva in dessa i spanten.

Jobbet drevs i skift. Gubbarna hade ingen vidare känsla för Tyskland. Detta resulterade i att man kapade hälften av spiken till c:a 2" och slog i dessa. Det kunde inte avgöras om spiken var lång eller kort.

Den sparade tiden tillbringades på stadens biografer, troligen med det i sinnet, att den uteblivna spiken skulle förkorta kriget."

När jag läste Tores mejl kom jag svagt i håg det där med pråmarna. Överhuvudtaget skulle man ju vilja forska i vad som hände vid Junohus under andra världskriget.//

Långa ladan

Den här bilden, ursprungligen en diabild, har jag fått av Larsåke Krantz som undrar över vad det är för en byggnad?

Bilden föreställer "Långa ladan" som Uddevallaborna kallade den. Den låg alltså i den del av Skeppsvikenområdet som i dag kallas för Dalen.

Trähusfabriken Junohus invigdes med pompa och ståt den 31 augusti 1939. Den skulle leverera prefabricerade hus på export, framförallt till England. Vi vet alla vad som hände dagen efter invigningen. Andra världskriget bröt ut och förutsättningarna för det HSB-ägda husföretaget ändrades dramatiskt. Minst ett skepp hann emellertid ge sig iväg med last av trähus. Den kom aldrig fram till England och efter en tid fick disponenten på Junohus ett telefonsamtal från Berlin.

"Jo, vi har ett skepp här med 50 monteringsfärdiga hus men vi saknar ritningar till husen!"

Fartyget hade alltså kapats av tyskarna och förts till Bremerhafen. Disponenten förklarade att ritningarna ägdes av engelsmännen. Då inträffade det märkliga att Tyskland mitt under brinnande krig köpte ritningarna av England. Några mer fartyglaster av den här typen blev det förstås inte under kriget.

Trähusfabriken Junohus ställde om produktionen för det svenska försvarets räkning. Man byggde förläggningsbaracker, flyghangarer och militärgarage.

Men så inträffade en ännu märkligare sak. Junohus byggde fem stycken "fiskefartyg" för tyskarnas räkning i Norge. Dessa fem fartyg byggdes i Långa ladan och det hela kringgärdades av en hel del smussel. Allt var förstås superhemligt.

Den tyska ockupationsmakten i Norge tog över två norska fiskfabriker, Frostfilet A/S i Bodö och i Trondheim. Frostfilets uppgift var att förse de tyska soldaterna med 25 miljoner fiskmiddagar per månad. Man försökte att locka norska fiskare att arbeta i fiskfabrikerna men oviljan var stor. Därför fick man i stället tvångsutskriva norrmän till att arbeta i fabriken.

Det hade varit väldigt intressant att egentligen få veta hur kontakterna togs med Junohus i Uddevalla. Den svenska regeringen kan knappast ha varit ovetande, snarare inblandade. I Uddevalla kommunfullmäktiges protokoll kan man inte hitta några spår av båtbyggeriet i Långa ladan. Staden hade alltid fått statsbidrag för muddringsarbeten i hamnen och Byfjorden och allt pekar mot att svenska staten svarade för de muddringsarbeten som behövdes för att kunna sjösätta fartygen.

På den här kartbilden (tack Jüri Kiviloo för den) från 1940 ser man Långa ladan nedtill och ovanför den ser man rännan som muddrades till fyra meters djup.

De gånger det har talats om dessa fartyg har man alltid kallat dem för fiskefartyg, som så fort de kom till Frostfilet A/S i Trondheim skulle ha bestyckats med fartygskanoner och utrustats som minsvepare. Jag är dock tveksam till det. Visserligen hade fartygen träskrov, men det är det enda som talar för det.

Nej, Frostfilet använde fartygen till att transportera fisken från fiskeflottan utanför den norska kusten och in till fiskfabriken i Trondheim. Sannolikt var fartygen bestyckade med däckskanoner enbart för att kunna försvara sig.

Långa ladan byggdes 1940 och var en ganska enkel byggnad. I stort sett bara väggar och tak. Där inne byggdes fartygen på rad efter varandra. Fartygen var alla på 250 dödviktston, hade träskrov och två stycken Bolindermotorer.

Under byggtiden stod alltså fartygen på rad bakom varandra och sjösattes sedan norrut via slipen. Alla fartygen döptes efter norska fisknamn.

Efter kriget återtog norrmännen företaget Frostfilet och fartygen seglade fortsatt för företaget.

M/S Sei levererades i mars 1943. Jag har inga vidare uppgifter om fartyget.

M/S Lange levererades i april 1943. 1958 döptes hon om till Gaustadnes. Hon sjönk efter grundstötning den 10 november 1967 i Fenfjord. Ägare var då Lars Gaustadnes.

M/S Kveite levererades i maj 1943. Döptes om till Nidarvoll 1965 och till Beton 1969. Hon sprang läck den 2 juni 1972 och sjönk vid kaj i Sunndalsöya. Hon bogserades senare ut på djupt vatten och sänktes. Ägare var Otto Barsten, Molde.

M/S Hyse levererades i maj 1943. Hon döptes om till Mjölfjell 1948 och förliste den 4 november 1950 när hon seglade på ett grund i Målöysund. Ägare var Marie Lem, Bergen.

M/S Flyndre levererades i maj 1943. Döptes om till Sinbad 1948 och förliste efter en kollision den 3 december 1969 nära Örland utanför Trondheim. Ägare var Lars K Botten, Kristiansund.

Efter krigsslutet ställde Junohus om produktionen till den ursprungliga inriktningen, nämligen trähus. I krigsdrabbade länder fanns det nu ett än större behov av Junohus.

I mars 1945, dvs krigsslutet närmade sig då snabbt, levererade Junohus sjukhusbaracker till Holland.

I augusti påbörjades export av 250 Junohus till Bornholm. Dessa hus finns kvar än i dag och är K-märkta. Ryssarna hade helt i onödan bombat Bornholm sönder och samman vid krigsslutet.

I september 1945 kom exporten av Junohus till England i gång på allvar.

Långa ladan stod kvar i många år efter andra världskrigets slut. Den lär mest ha använts som virkesförråd innan den revs.

Junohus förtjänar en alldeles egen historieskrivning men den får jag återkomma till.//

Foto Ragnar Löfgren

Otäck trafikolycka på övergångsställe

I kväll, några minuter efter kl 19 inträffade en otäck trafikolycka i korsningen Lagerbergsgatan - Norra Drottninggatan. Jag skulle precis sätta mig vid ett fönsterbord på krogen Krogen tillsammans med några goda vänner och fira den enes födelsedag, då det plötsligt skrek till i bromsande bildäck.

En svart Peugeot 307 Sport med en yngling vid ratten hade precis kört på två yngre kvinnor på övergångsstället utanför Hotell Gyldenlöwe.

Den ena kvinnan slungades i väg några meter och blev liggande orörlig på sidan. Dock var hon vid medvetande. Den andra observerade jag inte först. Antagligen var hon först med och hjälpte den svårast skadade kvinnan innan hon själv blev omhändertagen.

Tre ambulanser anlände till platsen och förstås också en polispatrull. När man sitter och väntar när en sådan sak har hänt så tycker man ju att det tar en evighet innan hjälp anländer. Tillrusande personer tog dock hand om den svårast skadade kvinnan till dess att den första ambulansen anlände efter några minuter.

Ambulanspersonalen rörde mycket försiktigt vid kvinnan på marken och placerade henne så småningom i en upplåsbar historia som stabiliserade henne på båren. Den andra kvinnan lades också på bår efter att först ha fått en stödkrage runt hals och nacke.

Polisen ägnade mer än en timme åt den påkörande ynglingen. Solen stod vid tillfället rakt emot vindrutan på bilen så sikten kanske inte var den bästa. Om han hade hög fart kunde vi inte avgöra. Så småningom fick han själv köra från platsen så några tecken på rattonykterhet hade han väl inte visat.

Ja, det blev ingen vidare inledning på min väns födelsedagsmiddag.

Vi får hoppas att kvinnornas skador inte var så illa som det såg ut.//

(Radio Väst meddelade i dag på morgonen att de två kvinnorna endast var lindrigt skadade med ömhet i höfter och ben. Däremot chockades föraren svårt.)

Brasilien - Österrike på Rimnersvallen

(Kuriren den lördagen den 7 juni 1958.)

Åke Hansson frågar efter publiksiffran för VM-matchen i fotboll på Rimnersvallen den 8 juni 1958.

Fredrik Wallström, som jobbar på Rimnersvallen, nämner i en kommentar siffran 17 778 åskådare. Det är en siffra som jag utan vidare skulle köpa om det inte var för att jag i dag har varit inne och läst vad Kuriren och Bohusläningen skrev dagarna efter matchen.

Båda tidningarna nämner 18 300 åskådare. Det är en misstänkt jämn siffra för att vara en publiksiffra. Kuriren skriver också att därtill skall läggas 250 funktionärer, 150 journalister, 70 radiomän samt 50 fotografer. Då skulle vi vara uppe i 18 770 åskådare allt som allt.

Nu är ju inte det som journalister skriver alltid sant och det är mycket möjligt att det har skett en kontrollräkning senare som kommit fram till Fredrik Wallströms siffra. Det kunde därför vara intressant att höra var Fredrik hittat siffran.

Därtill skall nämnas att Bohusläningen ger en svidande kritik till Svenska Fotbollsförbundets biljettpolitik. Den "har varit under all kritik och jag kan inte dra mig till minnes något större virrvarr i fråga om sålda, tingade och returnerade biljetter än vad som skett denna gång." Det framkommer också att det var likadant på de andra arenorna.

Hur som helst så var ju detta århundradets fotbollsmatch på Rimnersvallen. Hur Österrike förberedde sig inför matchen har inte lämnat efter sig några spår i vare sig mitt minne eller i tidningarna. Allt handlade nämligen om Brasiliens lag.

Själv var jag 13 år och hade fått reda på att det brasilianska laget skulle ladda upp timmarna före matchen inne på Bohusläns regementes område. De disponerade Soldathemmet alldeles innanför kasernvakten och Fritidsparken, nuvarande Regementsparken. Jag och några kamrater hade smitit in på regementsområdet och fick träffa spelarna inne i Soldathemmet. Jag minns bara att det var ett gäng mörkhyade spelare, som egentligen inte såg ut så värst mycket för världen. Allra minst var en 17-åring som inte fick spela på Rimnersvallen men dock var med på bänken. Denne 17-åring var Pelé, som fick sitt stora genombrott i fortsättningen av VM-turneringen. Jag tror att jag fick hela lagets autografer men var är mitt autografblock i dag? Tyvärr, ingen aning just nu annars hade hade jag lagt ut en bild här.

Av en ledare fick jag emellertid ett brasilianskt mynt, 10 centimos. Det var ett litet silverfärgat mynt som väl inte vägde mer än papper. Det myntet har jag nog fortfarande kvar i mina gömmor.

Brassarna lekte med några fotbollar på gräsmattorna runt Soldathemmet för att sedan återsamlas där inne. Där fikade de och drycken de drack hette, enligt Kuriren, Ovomaltin. På nätet hittade jag en beskrivning av den. Det är en slags chokladdryck med malt och vitaminer.

Garincha ochh Dino spelade på det labyrintspel som fanns och Zito spelade en truddelutt på Soldathemmets hammondorgel.

Att brassarna höll till inne på regementsområdet berodde på att de hade hela den brasilianska presskåren efter sig som normalt bevakade varje steg de tog. Här passarade ingen in genom den extra bevakningen vid kaserngrinden, utom vi ungar förstås som hade egna kryphål i kasernstaketet.

Rimnersvallen började fyllas på med publik flera timmar innan matchen. Själv var jag där och stod längst upp på den norra ståplatsläktaren. Man hade satt gymanstikbänkar, förmodligen från stadens alla gymnastsalar, på löparbanorna och det var alltså fullsatt. Nej inte riktigt förresten. Det visade sig efteråt att det fanns 1 200 osålda biljetter á 6 kronor samtidigt som många inte fick tag i någon biljett trots att de köat länge utanför arenan.

Fotbolls-VM var otroligt uppmärksammat hemma i Brasilien och därav följde att sex brasilianska radiobolag direktrefererade. Det var enligt Kuriren "ett obeskrivligt oväsen från radioreportrarna". De var drygt 30 till antalet. När en av dem tröttnat fanns det alltid en ersättare som tog vid. Under tre timmars tid sände man oavbrutet och allt som hände på arenan skildrades hem till Brasilien.

Till och med Brasiliens ärkebiskop följde matchen på plats på Rimnersvallen.

Sedan öppningsceremonierna hade överstökats formerade sig lagen med följande laguppställningar:

Brasilien

Gylmar, de Sordi, Santos, Dino, Bellini, Orlando, Joel, Didi, Mazzola, Dida och Zagallo

Österrike

Szanwald, Halla, Swoboda, Hanappi, Happel, Koller, Horak, Senekowitch, Buzek, Körner och Schleger.

Matchen inledde med jämnt spel. Mycket berodde på att brasilianarna gång på gång gick i Österrikarnas försåtliga offsidefällor. Emellertid lärde de sig detta och i den 38 minuten kom första målet för Brasilien. I andra halvlekens femte minut kom 2 - 0 och brassarna slog då märkbart av på takten.
Österrikarna var ingalunda ofarliga men så fort de närmade sig brassarnas mål lade de på ett par kol och höll undan.
3 - 0 kom när det endast var en minut kvarav matchen. Mazzola som åtta gånger hade fastnat i österrikarnas offsidefällor kom denna gången fri och sköt ett hårt skott i insidan av burgaveln.

Som kuriosa skall jag här återge en insändare (av en äkta Uddevallabo?) i Bohusläningen dagen före matchen:

VM-trafik i Uddevalla

Trafiken i Uddevalla har ju diskuterats en hel del. Nu sitter vi några stycken och undrar vad som skall ske efter VM-söndag. Vi tänker oss en bil på Kilbäcksgatan mot Västerlånggatan - alltså en av ambulansens och brandkåren huvudleder. Bilisten skall vidare norrut.
Hur kommer han in i de filer, som otvivelaktigt kommer att fylla genomfartslederna till bristningsgränsen? Vi undrar.

En som inte ser VM.//

Nattfriden åter

Inte undra på att det har väsnats då det är sådana här stora betongelement som har hackats sönder på gamla varvsområdet.

Nu är det emellertid slut på det nattliga bullret. Det är NCC:s underentreprenör Skånes Entreprenadservice som har väsnats på nätterna.

Till Sveriges Radio Väst sa Stefan Pålsson från företaget i eftermiddags att de var medvetna om att de inte fick utföra störande arbeten mellan kl 22 och 07. De hade inte heller förstått att de hade stört. Han lovade emellertid att de omedelbart skulle upphöra med oväsendet under nätterna.//