Den här bilden, ursprungligen en diabild, har jag fått av Larsåke Krantz som undrar över vad det är för en byggnad?
Bilden föreställer "Långa ladan" som Uddevallaborna kallade den. Den låg alltså i den del av Skeppsvikenområdet som i dag kallas för Dalen.
Trähusfabriken Junohus invigdes med pompa och ståt den 31 augusti 1939. Den skulle leverera prefabricerade hus på export, framförallt till England. Vi vet alla vad som hände dagen efter invigningen. Andra världskriget bröt ut och förutsättningarna för det HSB-ägda husföretaget ändrades dramatiskt. Minst ett skepp hann emellertid ge sig iväg med last av trähus. Den kom aldrig fram till England och efter en tid fick disponenten på Junohus ett telefonsamtal från Berlin.
"
Jo, vi har ett skepp här med 50 monteringsfärdiga hus men vi saknar ritningar till husen!"
Fartyget hade alltså kapats av tyskarna och förts till Bremerhafen. Disponenten förklarade att ritningarna ägdes av engelsmännen. Då inträffade det märkliga att Tyskland mitt under brinnande krig köpte ritningarna av England. Några mer fartyglaster av den här typen blev det förstås inte under kriget.
Trähusfabriken Junohus ställde om produktionen för det svenska försvarets räkning. Man byggde förläggningsbaracker, flyghangarer och militärgarage.
Men så inträffade en ännu märkligare sak. Junohus byggde fem stycken "
fiskefartyg" för tyskarnas räkning i Norge. Dessa fem fartyg byggdes i Långa ladan och det hela kringgärdades av en hel del smussel. Allt var förstås superhemligt.
Den tyska ockupationsmakten i Norge tog över två norska fiskfabriker, Frostfilet A/S i Bodö och i Trondheim. Frostfilets uppgift var att förse de tyska soldaterna med 25 miljoner fiskmiddagar per månad. Man försökte att locka norska fiskare att arbeta i fiskfabrikerna men oviljan var stor. Därför fick man i stället tvångsutskriva norrmän till att arbeta i fabriken.
Det hade varit väldigt intressant att egentligen få veta hur kontakterna togs med Junohus i Uddevalla. Den svenska regeringen kan knappast ha varit ovetande, snarare inblandade. I Uddevalla kommunfullmäktiges protokoll kan man inte hitta några spår av båtbyggeriet i Långa ladan. Staden hade alltid fått statsbidrag för muddringsarbeten i hamnen och Byfjorden och allt
pekar mot att svenska staten svarade för de muddringsarbeten som behövdes för att kunna sjösätta fartygen.
På den här kartbilden (tack Jüri Kiviloo för den) från 1940 ser man Långa ladan nedtill och ovanför den ser man rännan som muddrades till fyra meters djup.
De gånger det har talats om dessa fartyg har man alltid kallat dem för fiskefartyg, som så fort de kom till Frostfilet A/S i Trondheim skulle ha bestyckats med fartygskanoner och utrustats som minsvepare. Jag är dock tveksam till det. Visserligen hade fartygen träskrov, men det är det enda som talar för det.
Nej, Frostfilet använde fartygen till att transportera fisken från fiskeflottan utanför den norska kusten och in till fiskfabriken i Trondheim. Sannolikt var fartygen bestyckade med däckskanoner enbart för att kunna försvara sig.
Långa ladan byggdes 1940 och var en ganska enkel byggnad. I stort sett bara väggar och tak. Där inne byggdes fartygen på rad efter varandra. Fartygen var alla på 250 dödviktston, hade träskrov och två stycken Bolindermotorer.
Under byggtiden stod alltså fartygen på rad bakom varandra och sjösattes sedan norrut via slipen. Alla fartygen döptes efter norska fisknamn.
Efter kriget återtog norrmännen företaget Frostfilet och fartygen seglade fortsatt för företaget.
M/S Sei levererades i mars 1943. Jag har inga vidare uppgifter om fartyget.
M/S Lange levererades i april 1943. 1958 döptes hon om till Gaustadnes. Hon sjönk efter grundstötning den 10 november 1967 i Fenfjord. Ägare var då Lars Gaustadnes.
M/S Kveite levererades i maj 1943. Döptes om till Nidarvoll 1965 och till Beton 1969. Hon sprang läck den 2 juni 1972 och sjönk vid kaj i Sunndalsöya. Hon bogserades senare ut på djupt vatten och sänktes. Ägare var Otto Barsten, Molde.
M/S Hyse levererades i maj 1943. Hon döptes om till Mjölfjell 1948 och förliste den 4 november 1950 när hon seglade på ett grund i Målöysund. Ägare var Marie Lem, Bergen.
M/S Flyndre levererades i maj 1943. Döptes om till Sinbad 1948 och förliste efter en kollision den 3 december 1969 nära Örland utanför Trondheim. Ägare var Lars K Botten, Kristiansund.
Efter krigsslutet ställde Junohus om produktionen till den ursprungliga inriktningen, nämligen trähus. I krigsdrabbade länder fanns det nu ett än större behov av Junohus.
I mars 1945, dvs krigsslutet närmade sig då snabbt, levererade Junohus sjukhusbaracker till Holland.
I augusti påbörjades export av 250 Junohus till Bornholm. Dessa hus finns kvar än i dag och är K-märkta. Ryssarna hade helt i onödan bombat Bornholm sönder och samman vid krigsslutet.
I september 1945 kom exporten av Junohus till England i gång på allvar.
Långa ladan stod kvar i många år efter andra världskrigets slut. Den lär mest ha använts som virkesförråd innan den revs.
Junohus förtjänar en alldeles egen historieskrivning men den får jag återkomma till.//
Foto Ragnar Löfgren
