Det skrivs historia. Idag, på dagen 18 år efter Bohusläns regementes nedläggning, upphör värnplikten och Sverige har fr o m i morgon ett yrkesförsvar.
Det var 1901 som den allmänna värnplikten infördes, men redan 1812 kallades det in soldater till Bohusläns regemente för första gången. Det var den s k allmänna beväringsinrättningen. Läs om den här.
Ett direkt följd av värnpliktens införande var att Bohusläns regemente skulle kaserneras och 1913 flyttade regementet från sin gamla lägerplats Backamo in till kasernerna på Kvarnberget i Uddevalla.De flesta som gjort lumpen minns säkert inryckningsdagen, då man förvandlades från civilist till soldat. Visst, förvandlingen tog längre tid än en dag, men just den dagen hände så många och stora förändringar.
Efter att man anmält sig i sin kompanikorridor blev det marsch till indendenturförrådet för att hämta all utrustning som skulle få plats i en stor skrymmande säck. Det fanns de som inte orkade att bära säcken till sitt kompani.
Sedan kom nya lärdomar slag i slag resten av den dagen. Efter att uniformen kommit på var det marsch till matsalen, mitt på kaserngården. Där utanför stod regementsdagunderbefälet, furiren Bengt Forsberg (senare kollega), och lärde oss hur det skulle gå till inne i matsalen utan att långa köer skulle uppstå.
Framför sig på ett bord hade han den nödvändiga utrustningen. Han höll upp föremålen ett efter ett och förklarade: "Detta är en bricka, detta är en mugg detta är en kniv, detta är en gaffel, detta är en sked." Jag minns hur det fnissades i kön, men när vi kom in i matsalen och såg föremålen ligga där på rad var man redan bekant med dem och antagligen gick det snabbare i kön tack vare utbildningen på utsidan. Mer än tusen man åt sina måltider i regementets matsal och det var naturligtvis viktigt att det gick undan (1971 invigdes militärrestaurangen, som inte alls hade samma genomströmningskapacitet).Under eftermiddagen fick man lära sig att stå i givakt och att hälsa och att gå i takt. Det hade jag förstås redan lärt mig av gymnastikläraren på läroverket majoren Silfverhielm. Han gav mig för övrigt min första anmärkning för att ha stört hans lektion. Föräldrarna skulle skriva på den skriftliga anmärkningen och när min far frågade vad jag hade gjort svarade jag att jag gick i otakt på Silfverhielms exercis i gymnastiksalen. Far hade själv "råkat ut" för Silfverhielm på ett repmöte, så han såg närmast anmärkningen som meriterande för mig.
Vid dagens slut skulle man sova på kommando. Kl 22.00 var det tapto och 22.30 tystnad. Då skulle det vara knäpp tyst. Det var det också under några minuter men sedan brakade det löst. Hysteriska skrattsalvor från dödströtta 18-19-åringar avlöste varandra där vi låg i kolsvart mörker denna första dag i lumpen.
Sedan blev jag yrkesbefäl men det är en annan historia.
Har du en bra lumparhistoria? Skicka in den till Uddevallabloggen så publicerar jag den. Du får vara anonym!! //
Gunnar, jag minns det som igår. Livkomp. 65-66.
SvaraRaderaVet du när bilderna är tagna?
Troligen 1950-talet. På en av bilderna ser man björken på kaserngården. Den sprängdes i februari 1959.
SvaraRaderaTack och lov att dumheterna avskaffats. Redan 1969 vid min egen värnplikt ansåg jag att en "yrkesarmé" var vad landet behövde. Attlära sig vänta, sova i olika ställningar, äta ärtor i plåtburk, cykla och putsa skor var enbart ett slöseri med offentliga medel av stora mått och ingenting med kunskap om krigföring att göra.
SvaraRaderaDessutom fanns det materiel av hög teknisk klass som krävde mer än att vara "god soldat"(stridis)
40 ÅR TOG DET ALLTSÅ ATT FÖRSTÅ FÖR LANDETS FOLKVALDA. egat
Jag är bara 11 år. Jag är glad att det inte längre är värnplikt. Jag skulle förstås vilja ha lumpen och vara soldat för Sverige om jag kan, men aldrig som en tvingad person, utan frivilligt.
Radera