2015-05-16

Ord som har gnagt i mig i över 30 år



Idag skriver Bohusläningen om Elisabeth Martinsson som varit försvunnen sedan 1982. Hon försvann i USA där hon arbetade som AU-pair. För ett par år sedan hittades mänskliga kvarlevor i en skogsdunge utanför San Francisco och nu har man kunnat identifiera dessa som Elisabeths.

På ett sätt sätter försvinnandet en punkt för familjen men samtidigt har man inte fått svar om vad som hände henne.

Vi bodde granne med familjen Martinsson och en dag vid brevlådan stod jag och småpratade med pappa Uno som  berättade att Elisabeth skulle åka över till USA. Han var glad för hennes skull.

- "Då ser du inte henne mer!" var mitt svar. Jag menade förstås att hon skulle träffa någon amerikan och bli kär men inte försvinna på riktigt.

Nu försvann hon verkligen och dessa ord jag sa till Uno har gnagt i mig sedan dess varje gång jag blivit påmind om Elisabeth. Senast häromdagen faktiskt då jag hejade på hennes bror Mats vid Strandpromenaden tänkte jag på det.

Jag tror inte att Uno har tänkt så mycket på vad jag sa den gången vid brevlådan men jag har gjort det desto mer. Men det är ju ändå ingenting mot den sorg och saknad familjen känt i alla år. Elisabeths mamma hade gått bort innan hon försvann men pappan levde till 2006.

I dagens Bohusläningen skriver sönerna minnesord över sin saknade syster.  //

1 kommentar:

  1. Fina minnesord i Bohusläningen. Men Gunnar det är ju sånt man säger när nån flyttar långt bort. (Ingen vet ju något om morgondagen, eller hur?)
    "Uddevallabo"

    SvaraRadera