Ikväll nåddes jag av beskedet att Frank Andersson är död. Jag läste för några dagar sedan att han låg på sjukhus för hjärtproblem, men att det skulle vara livshotande föll mig inte in.
Min relation till 0509 Andersson är förstås från tiden då han gjorde lumpen på Idrottsplutonen och jag var hans chef. Detta har jag skrivit om tidigare här på bloggen https://uddevallare.blogspot.com/2007/05/25-r-sedan-muck-fr-idrottsplutonen.html#links
För mig var året då Frank gjorde lumpen mycket omtumlande och det hände otroligt mycket då han var en etablerad världsstjärna i brottning. Han var vid tillfället dubbel världsmästare och nog på lite tillbakagång som brottare. Men året på idrottsplutonen gjorde honom gott som idrottsman då han fick underordna sig den militära disciplinen och tränade som aldrig förr. Två månader efter muck tog han sin tredje guldmedalj vid VM i Polen.
Jag hann knappt läsa nyheten om hans död ikväll förrän jag blev uppringd av Bohusläningen som ville ha en kommentar om hans död. Det var lite chockartat att komma på något bra att säga. Jag får försöka här i stället.
Frank var en mycket ödmjuk och snäll person, långt ifrån mediabilden av honom. Vi kom att stå varann närmare än jag gjort med någon annan av mina beväringar. Men det fanns människor som ville profitera på honom. Jag brukar säga att det fanns tre sorters människor som ville få tag på honom; journalister, sponsorer (dvs sådana som ville tjäna pengar på hans namn) och tjejer. Detta var förstås innan det fanns mobiltelefoner så den enda telefonen på kompaniet stod framför mig på mitt skrivbord. Jag hade därför full koll på alla kontaktförsök. Om detta har jag berättat i ovan nämnda blogginlägg samt i Franks memoarbok.
Vila i frid Frank! //
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar