ETT
GAMMALT HANDELSHUS
Ett gulnat brev jag har, ett brev från forna dar,
ej röjer dess piktur en skriftens mästerhand,
ej följer väl dess stil så noga språkets lagar,
ej heller iakttages marginalens rand
men ur dessa enkla rader kärlek strömmar
ifrån en far, som till en dotter skrev
en dotter i sin ungdoms första drömmar,
men ock’ om annat handlar detta brev,
ty han berättar, att han plats har vunnit
hos hökar Wahlstedt, mäktig handelsman,
och att han där sitt levebröd nu funnit
och med förtröstan kan se tiden an.
En solig majdag, när båd’ kryp och myra
har vaknat till nytt liv i vårens fröjd,
man ser Bernt Nilsson stegen styra,
han bodbetjänt är och talar så förnöjt
med dottern, medan friden helt belägrar
den lilla stadens gator, ojämna att gå.
Av minen ser man, att för honom hägrar
ett lyckligt hopp att bättre framtid få.
De stanna vid det hörn, där Kungens gata
på vägen östligt annan gata skär.
De se sig om, och alltjämt syns de prata.
Om vad? – Jag vet det ej, men kanske att just här
Där Östergatan, då en gränd som andra
måhända utan namn, den förra skär,
där män’skor utan jäkt då syntes vandra,
en lämplig plats för hökarbod nog var.
Ty här på denna plats, jag nyss beskrivit,
det finnes, som vi alla vet, kvar
det gamla hus, där gen’rationer drivit
sin handelsnäring allt från dessa dar
Om firmans grundare, Bernt Nilsson, ej man har
så mycket att berätta, men kan ana,
att hårt han slita fick i sina dar
tills lycktad var en strävsam levnadsbana
Dock dessförinnan kom till Nilssons hökarbod
som betjänt en yngling ifrån Hälle.
Som namn i dopattesten Johan Henrik stod,
i Högås socken låg hans faders ställe.
Som Hellgren nämns han sen i kyrkobok
det namnet minde om hans barndoms stunder
Han ej för mödan väjde, han var klok
och omtyckt blev, det sägs, av chef och kunder.
Men även bak’ en disk uti en hökars bod
kan romantiken blomma, ung och skir och skär.
Johanna, Nilssons dotter, nog ofta stod
i smyg på Johan såg, ty hon var kär.
Det år, då hon vi Johan Henriks sida
som lycklig brud sin önskan uppfylld fått
för att med honom sorg som glädje bida,
man hälften av vårt förra sekel nått.
Och tiden gick. I gamla hökarboden
nu Johan Henrik Hellgren spiran för.
Där mätes det med kanna, vägs med loden,
allt det, som handelsmannen sälja bör.
Men icke nöjd med vad butiken gav,
han bort mot andra länders marknad såg
och ifrån balters länder, söder om det hav
som nämnes Östersjön, han köpte mycket råg.
I gengäld gick, det sägs, mång’ tunna full
av skogens rikedom till andra länder.
De tunnor fyllda var av skogens ”röda gull”
som plockats hop av många flinka händer.
Mot slutet seklet finns igen
bak’ hökarboden
disk, bland sill och krydda
i enkla kläder klädd, en ungersven
om dagens ljus fått se en gång i torparhydda.
Nu var han här sitt bröd att själv förtjäna.
I tacksam hågkomst städs’ han hade kvar
det hem hos kapten Neiglick, som för läna’
hans uppväxttid så goda, ljusa dar
se’n far och mor, i grav för tidigt lagda,
från hemmet rycktes bort, och barnen, alla små,
hos goda människor – som av det sagda
man nog förstår – ett hem då lyckats få.
”Vad hette han” du spörjer, ”han som stod
där lite blyg med burrigt hår kring pannan
som bodbetjänt i hökar Hellgrens bod?”
-Jo, Johan Edward Carlson – ingen annan.
Så åren runno bort, och tiden tog och gav
och hökar Hellgren, trött av år och möda
helt plötsligt rycktes bort, blev lagd i grav
att njuta vilan skön ibland de döda
Den unge mannens tur det blev att vandra
i föregångars spår. Det gjorde han
med flit och framgång som de båda andra,
och liksom de sin kundkrets helt han vann.
Än mer han vann, sin livsledsagarinna
i husets yngsta dotter ock’ han fann,
Den unga Lisen, en högst älsklig kvinna,
i brudstol förde han som lycklig man
Men tidens hjul de snurra, åren gå
I samma röda tegelhus som fordomtima
det köps och säljs, och människorna få
sin sill, sitt mjöl, sitt kaffe – allting prima.
Vad vet vi om vårt liv? – De nornor spinna
man trodde fordomdags, de sköra trådar,
som länka män’skors liv, och åren rinna
som sand i timglas och slutet bådar
för en del tidigt, än i kraftens dagar,
för andra åter först, när solen dalar
och träden sina löv i höstens hagar
så sakta fälls och om vintern talar.
Den man, jag sist beskrivit, var min far
Han ej förunnades att frukten skörda
av träget arbete i yngre dar,
för tidigt dignad under sjukdoms börda.
Nu kom en tid för mor, en tid rätt svår.
Om köpenskap hon då rätt föga visste.
Men allting måste gå, sin kraft hon får
av tron på Skaparens hjälp – den tro, hon aldrig miste.
När efter många år och med en hälsa svag
hon sig från köpenskapen slutligt vänder,
med vetskap om en välfylld arbetsdag
hon allt kan lägga uti yngre händer.
Det gamla handelshuset, jag beskrivit
med sina röda murar än det minner
om alla dessa, hur de levat, stridit
och hur till slut sin levnads mål de hinner.
Vi ättlingar kan blott med tacksamt sinne
hugfästa minnet utav dem, som sova
sin sista, långa sömn, och detta minne
vi tro oss hedra bäst i form av gåva
Till fromma för den ungdom, som skall lära
i våra fäders yrke att sig rätt förvärva
den kunskap, om än svår, så lätt att bära,
men blott sig själv kan skaffa – icke ärva.